Ett för möget män ovanligt snålt bondfolk skulle låta krestna barn, var före de väntade prästen.
"Dät är förargeligt", yttrade mannen, "att vi ej skall hava någon stek tell prästen, då han kommer, ty herskap vell så gerna hafva dät."
"A", svarade den beslutsamma hustrun, "vi skall finna på råd. Vi skall slackta katten och föregifva, att dät är har-stek. H vad kan präs-ten förstå sig på dät !"
"Dät går an", yttrade bonden.
Katten, som satt i köket, hörde, hvad di sade. Han skyndar ut dät fortaste han kunde. På gården mötter han tuppen, som sade:
"Hva(d) före har du så brått i dag?"
"Jo, jag måste gömma mig, emedan di vell taga mig tel1 stek, för de väntar prästen i dag."
"Är dät så", in föll tuppen, "då är dät bäst, jag gör dig sällskap.
I annat fall kan di taga mig tell tuppa stek."
Nu följdes de åt.
Ett styke bättre ner på gården mötte di en skåck gäss, hvelka även gorde fråga om hva( d) di skulle taga vägen. Katten, som altid var ordförande, svarade:
"Vi måste gå bort för att gömma oss, emedan di vell taga oss tel1 stik, för de väntar prästen i dag."
"Ack", svarade gåsen, "då måste vi göra eder sälskap, ty anners kan de taga oss tel1 stek."
Nu begaf sig sällskapet längre ned på gården, där de mötte tju-ren.
"Va( d) i all världen", mumlade han, "skall ni taga vägen, män ni äro så mangrant församlade?"
75 Katten yttrade då som förut, var vid tjuren svarade:
"Jag måste då följa med, anners kan di taga mig tel1 stek."
Nu begaf de sig ått skogen. Då de hadde gått ett styke uti den, träffade de en hare, som blef rädd och för vånade sig över <lätta säl-skapet.
"H vad påstår, män ni äro så mangrant församlade?" yttrade han.
De förklarade nu förhållandet, var före haren anhölt att få vara dem följacktelig, emedan han fruktade för att även blifva gripen för samma ändamål.
Hela dagen fortsatte de sin vandring här och där i skogen, utan att de kunde finna någon känlig plats tell natt herberge.
Sent på aftonen kommo de tell en liten stuga, där en karl stod utanför och huggde ved. Vid anblecken af desse månge djuren blef han förvånad. Tjuren blef då tale man för hela sälskapet:
"Kära gof far, har ni icke något siul eller vagnbod att låta oss blifva uti över natten? Vi äro gångne från hemmet i dag, emedan di väntade prästen, var före vår husbonde velle taga oss tell stek."
Mannen svarade:
"Näi, mina käre kreatur. Jag har vesserligen ej någott annat hus än denna lilla stugan, som ni ser, män ni skall gerna få blifva uti den, emedan jag ej kan skälv blifva uti den, ty dät spökar varje natt.
Jag måste der före vara boende om nätterna uti en annan stuga, som ligger ett stycke här i från. Män om dagen hörs ingen ting utaf, utan då kan jag vistas här. Kan ni tell tro er att vara här i natt, så skall ni gerna få vara uti stugan. Män jag vell eke ansvara för hur dät går för eder."
"Dät skall icke hafva någon fara", svarade tjuren. "Får vi blifva här, så skall vi väl fri oss för spöke. Män säg oss, hvad monne dät är för spöke !"
"Jag känner ej så noga förhållandet", yttrade mannen. "Män di påstår, att här är troll, som varje natt håller dans."
"Får vi blifva här i natt, så skall vi nog försöka hindra <lätta", sade tjuren.
Nu aflägsnade mannen sig, var vid kreaturen gek in uti stugan och togo var sina platser: tjuren stälde sig vid dörren, baggen lade sig inunder en stol, gässen satte sig på ett säte, katten satte sig i spisen, tuppen flög upp och satte sig på gäll stången, haren språng af och an på golvet.
Mett på natten hördes ett buller, dörren öppnades, och en stor
kär-ring inträdde, som skulle tända upp ljus, åt följd af några andra små pyslingar. Knapt voro de in kommne, förn tjuren rände hornen uti kärringen och skakade hänne så länge, att nästan varje tarm for ur hänne.
Der efter kastade han hänne bort tel1 stolen, der baggen låg, vilken uppsteg och gaf kärringen vid hon skulle stiga upp ett så kraftitt slag med sina store och starke horn, att hon slog framstupa tell sätet, där gässen sutto, som började skrika och nypa hänne dät mästa di för-mådde med sina näbbar. Katten fram kom och ref hänne uti anseck-tett under ett skarpt fräsande och morrande. Tuppen satt och kurra-de glatt över hänkurra-delsen. Haren blef så för skräkt över <lätta uppträ-det, att han ej veste, vart han skulle taga vägen. Han sprang hit och dit uti rummet. Änteligen kom kärringen ut, och vid hon ut kom, mötte hon de andre trollen, som sade :
"Hvad, är här ännu skumt! Hur kommer dät tell, män du ännu ej har tänt upp lius och städat tel1 vår ankomst?"
"Ack", utropade käringen med en smärtsam ton, "gå icke här in!
Ni blifva då alla så hanterade, som jag är blifven."
"Hur då?" yttrade trollen med förvåning. "Hvad påstår?"
"Jag kan knapt för klara förhållandet", yttrade kärringen. "Vid dät jag inträdde, framrusade en stor tröske man, som rände sin reste klynga uti mig och upplöftade mig sedan från golvet, var med han restadde mig oändeligt länge. Sedan kastade han mig framstupa på golvet, där en skomakare d-1 var tell reds och slog mig i ryggen med sin skohammare, så att jag steg fram tel1 ett säte, där flere skräddare pojkar sutto. Desse skrattade oupphörligt åt mig, under dät de klippte mig med sina saxsar. I taket var en, som skrek alt gämt: 'Hugg kro-ken i na ! Hugg krokro-ken i na !' På g(l)olvett sprang en liten di-I över alt och sökte efter kroken. Hadde han då fått rätt på den, så hadde jag aldrig kommet ut."*
"Dät var förfärligt", yttrade trolleri. "Dät är ej värt att hädan efter komma hit mera."
Om morgonen, då mannen kom, sade tjuren:
"Nu skall jag försäkra er, att ni kan bo trygg uti eder stuga. Här
* Tellägg, som är ute glömt, om katten: Under det skräddare poj-karne klippte mig, fram kom en käring, som mumlade och spottade på mig, under <lät hon kardade mig i ansecktett.
77
skall aldrig mera spöka, utan kan ni nu vara förvessad på att icke någon skall or[o]a er hädan efter."
Mannen tackade diuren myket och bebodde sedan sin stuga i lungn, så länge han Iefde.
Djuren återvände sedan tell sett hem.