En skomakare gesäll arbetade hos en mästare uti en liten stad upp i landet. Han var icke länge i kon dit [i] on hos denne mästare, förr än han tog afsked och reste till huvudstaden för att se dän och där försöka sin lycka, som han sade.
In kommen tell staden frågar han efter herberget, och man visar honom dit. Män arbete kunde han ej få hos någon mästare, emedan alla hadde fult opp med gesäller. Män slutligen erhölt han arbete hos en af di fattigaste skomakare mästarne i staden. Han arbetade några vickor hos nämde mästare, som ofta saknade arbete, var före gesällen stundom hadde många fridagar. Slutligen lesnade han vid
<lätta och beslöt att resa, män mästaren velle ej släppa honom, eme-dan han var vida kunnigare i yrket än han skälv, och för övrigt stod han myke i ynne(r)st hos honom genom sina qvicka föråder, då fråga var att värva sig kunder för sin mästares räkning.
En längre tid måste både mästaren och gesällen kämpa mot behovet af dät nöd vändiga för livets behov, då slutligen den snillerike ge-sällen fant medel tell hiälpen.
En dag går han förbi ränteriet, då dät föll honom en tanka före att försöka våga ett anfall på dess murar för att bemäktiga sig några pänningar. Han tog en tur runt om kring dät för att noga genom se
<läss ställning. Vid minatten går han åter dit och med tog känliga värk-tyg för att ut bryta någon sten, på dät han måtte komma in. Länge arbetade han fruktlöst, emedan murarne voro ganska tiocka. Män slutligen lyckades dät, så att han kom in. Nu tog han lite pänningar ur varie låda, så att dät ej kunde saknas. Han åter vände nu mot hemmet glad och tellfridstäld över sin lyckliga skörd, sedan han noga igän stoppat holet efter sig, så att ingen kunde märka dät.
Nu började bode gesällen och mästaren en ny lefnads bana. Länge hadde di andre mästarne och grannarne kastat föracktliga hlikar på den fattige mästaren Jönsson, och dät var knapt någon, som ens velle
45 hälsa på honom, emedan fattig <lommen var ett hinder för att giva honom den acktning, som man eljest giver en borgare i staden. Snart stod skomakare Jönssons hus i större glans än någon annan borgares i staden, och alla för vånades över dän hastiga ändringen.
Nu in fant sig snart en hop snyltgäster, som velle vara vän och bror med Jönsson och hans gesäll Mårten. Män denne velle ej be-fatta sig med några så kallade vänner och bröder, utan svarade kort, att då di förut hadde föracktat honom och hans mästare der före att di voro fattige, så kunde di nu ej häller hava den äran att bliva be-värdigade med den hedren att om gåss med di, som voro vida bätre än di - o. s. v.
För att icke väcka förstort uppsende bland grannarne så arbetade dess emellan bode mäster Jönsson och hans gesäll Mårten, och nu saknades ej häller arbete från alla håll, så att ingen af di andre mästarne i staden kunde mäta sig med mästaren Jönsson.
Så förflöt en längre tid bortåt, så att slutligen skomakare Jönssons hus blefv dät förmögnaste och ansedligaste borgare hus i staden.
Länge förteg gesällen sin hemliga pänninge kassa för sin mästare, som förvånades över den oändeliga godhet och dät ädelmod, som hans gesäll Mårten visade honom och hans hus. Män slutligen upp-täckte han för hållandet för sin mästare under hopp, att sedan han bevisat honom så mycke gott, han ej skulle föråda honom.
Snart började man förstå, att pänningarne minskades på ränteriet, och en almän efterspaning gordes för att få rätt på tiuvarne. Man hadde även blivet varse den gång i muren, varigenom tjuvarne hadde in krupet. Nu var man vaksam över ränteriet, och vackter utsattes för att passa på tjuvarne. Några man anmodades på höga överhetens befallning att vara inne ute ränteriet för att bevaka dät.
En afton säger gesällen tel1 mästaren:
"I natt skall vi gå tell ränteriet och knipa oss några 1000 Rd. och sedan upphöra med påhälsningen där, emedan jag hört, att di efter-spana tjuvarne. Nu skall vi på kläda oss andra kläder, och så spasera vi dit."
Mästaren följde velligt med. Vid dit komsten sade gesällen:
"Nu har jag så ofta varet här inne, så att jag tycker, att dät nu bör [vara] mästaren denna gången. Dät är väll icke för mycke att våga sig en gång, då jag har varit här så många gånger, och som mästaren har mig att tacka för sin välmåga och lyckliga uppkomst,
så måste nu mästaren visa mig någon erkänsla tell baka och medela mig något med af <lät lyckliga rov, som nu skall tagas.
Sedan gesällen bortaget stenarne, som övertäkte holet, och där-igämte instriyiratt mästaren, kryper dene in. Vakten, som emedler-tid blivet varse tiuven, var för sedda med gevär och eggiern, var af en af dem rusar fram och af högg huvudet på skomakaren. Gesäl-len, som märkte <lätta, blefv helt förvånad över denna oväntade hän-delse. I ögonbliket utdrager han den döda kroppen, som låg i holet, och bemäktigar sig huvudet or.h skyndar hem. Kroppen lämnade han tells vidare.
Nu blef <lät ett faseligt väsende i staden över denna händelse, ty ingen kände tiuven, emedan huvudet var borte. Konungen anmodade alt så en gammal spåkäring, som skulle försöka upptäcka tiuven och hans hem vest. Gumman lovade göra sin flit, och nu får hon fatt på en kaffe kopp, varuti hon slog en bra slump1 kaffe sump uti. Hon vrider om kring på koppen, under <lät hon spår.
"Tiuven bor icke långt här i från, och skam ta mei, om jag ej skall taga rätt på saken! Nu måste ni göra, hvad jag säger. Ni tar den döda kroppen och kör om kring med den över hela staden, gata upp och gata ner! Dät är naturligt, att den hustru, som känner igän ho-nom, skall då bliva förskräkt över denna anblik och anropa eder. Då nu ni inkommer i huset, skall ni för att känna igän <lät skriva ett kors över dörren innan före förstugudörrarne. Dätta skall vara ett känne-teken, som gör, att då ni sedan vell efter spana tiuven, ni då skall heta dit."
Konungen jämte hans rådgivare antogo gummans planer för goda, och strakst företog man <lätta ändamålet. Hela staden kom i för-våning över detta besynnerliga äventyr, då man såg en huvudlös kropp köras på gatorne. Slutligen kommer di mett för skomakarens hus, då hustrun händelse vis öppnar ett fönster och får se sin mans kropp ligga huvudlös på en gammal kärra. Hon ger upp ett häftit skrik, under dät hon slår tellsammans båda händerna:
"Ack, min man, min man!"
Gesällen, som märkte något oråd vara på färde, rusar in till hänne som blixten och bad hänne tiga och om talade då förhållandet. Han hadde knapt hunet sluta berättelsen, förr än några soldater rusar in och frågade efter den frun, som skrek på sin man. Gesällen skar sig genast i handen med en knifv, så att blodet ran.
1 MS: stump.
47
"Se här", sade han, under dät han fram visade den blodiga handen,
"här är dät, var över min hustru blef så försk_räkt. Jag kom olykligt vis tell att skära mig så illa uti handen, var över min klen moda hustru blefv så förskräkt."
Soldatorne blevo tellfridstälda över denna uppgivna synbara för-klarningen män voro dok så för sektega, att di skref ett kors med krita mett över förstug dörrarne, emedan di ämnade sedan åter kom-ma för att vidare göra för hör i saken.
En stund der efter går gesälien ut, och strakst bliver han varse dät vita korset över dörren. Han märker då denna lest. Genast vän-der han tellbaka och griper ett styke krita, skyndar vän-der på ut och smyger sig in uti flere förstugor och skriver ett dyligt kors i varie förstuga.
En stund der efter åter kommer samma soldater åtföljde af stads-fiskalen med flere. Di bliva då varse ett kors uti nästan alla di för-stuger, som di ingengo uti, så att di slutligen ej viste, var di voro hemma utan irade om kring allestädes utan att vina någon upp-lysning.
Konungen vände sig åter tell spå gumman med starka förebråelser för hännes förfelade spå dom under hotelse, att, deräst hon ej kunde giva bätre upplysning uti saken, skulle hon blifva olycklig för sett yrke. Gumman gaf dem då en annan plan, nämligen dän att låta hänga kroppen utan för staden uti en galge, då skulle säkert di kom-ma dit, som äro hans anförvanter, och taga ned honom. Dätta vid tog man, och strakst såg man den huvudlösa kroppen hänga uti en hög galge. Även där satte man vackt, näml[igen] en under offiser och 2ne soldater, hvilka voro starkt beväpnade. Flere dagar hängde den döda kroppen som ett specktakel för alla människor, män lyckligt vis så var dät ingen, som kände honom. En stor summa pänningar var utlovad tel1 den, som kunde giva upplysning om hvelken tiuven var,
samt var han hadde sett hemvest.
Dät smärtade gesällen att se sin mästares kropp hänga i galgen och vara blevin ett så stort specktakel genom hans förvållande. Han beslöt der före att våga alt för att ned taga honom. Män huru på hvad sätt var icke så lätt att utfundera. Män slutligen uppfant han ett medel, som lykades honom ganska väl. Han anskaffar sig 3ne präst klänningar, var vid han telika skaffar sig en pr'äcktig vagn och 2ne hästar. Vid mina t [ t] en reser han tell galgen och standar där, under dät han stiger ut af vangnen. Vackten blir för vånade över <lätta och
trodde, att <lät var någon, som stannade för att försöka af hämta tiuven. Di närmade sig vangnen och anropade den ankommande.
"Mina vänner, jag är en resande, som har varet i staden och har blivet hindrad genom mina afärer, så att jag ej förr än nu har kunnat kommet där i från. H vad i all världen gör herrarne här?" sade den-ne, under <lät han upptog ur vangnen en korg full med butälier.
"Jo, vi äro här för att vackta en tiuf, som hänger där borte uti galgen", sade under offiseren, som pekade1 med ena handen bak om sig.
"Han måste väll icke römma därifrån, emedan herrarne tager sig en god sup eller ett glas vin, hvelket <lera, som befalles."
"O", svarade offiseren, "han går väl ingen städes nu, emedan han redan var huvudlös, innan han kom i galgen. Män vi äro rädda, att andra stiäl honom här i från, och just där före äro vi hit sända för att bevaka kroppen."
"Jag beklagar herrarne rätt mycke, som äro utkomne på en så ned-rig post. Men emedlertid så varen goda och håll tel1 godo ett glas!"
Di låto ike säga sig <lät läng(n)e utan höllo tel! godo med <lät ena glaset efter <lät andra, tels di slutligen blevo fulla. Dätta var
gesäl-lens önskan. Slutligen blevo di så överlastade, att di ej mera blevo herrar över sig skälva utan somnade om sidor i god ro.
Nu blef gesällen glad, emedan spelet redan var vunnet. Han af kläder dem genast sina kläder och på tager dem di an skaffade präst kläderna, skyndar sedan tel1 galgen och ned tager sin fordne mästares kropp och bort släpar honom ett stycke bort i skogen, där han ned gräver honom och sedan skyndar tellbaka hem.
Offiseren och soldatorne sovo emedlertid ganska gott, tells solen började varma dem på siderna,2 då de änteligen uppvaknade. Män ack, huru bestörta blevo icke di stackarne, då di började se på var-andra, och då di funnu sig vara blivena förvandlade tel1 präster. Män
<lät, som var ända värre, var, att tiuven var borta. Di beklagade sig för var andra och gorde planer å ömse sidor, huru di skulle bete sig.
Att di skulle dö för deras försummelse, dät veste di. Hvad skulle di göra? Römma kunde di ej, ty då blevo di snart ertappade. Slutligen säger offiseren:
"Jag vet inget bättre råd, än att vi går upp tel! konungen så dana som vi nu är och erkänner hela förhållandet. Kanhända torde ko-nungen giva oss nåd. Dät är bättre tala sanningen."
1 MS. pekackade. 2 MS. sidederna.
49 Genast går underoffiseren fram tel1 slottet åt följd af di 2ne kam-meratorna och an mäler sig tel1 vackten att få tala med konungen.
"Här äro 3ne präster, som anhå11er om Hans Majistäts audugi [ e] ns och frågar, om di kunde få nåden tala med ers Majestät ?3 " sade en af konungens kammarherrar.
"Di får in komma", sade konungen.
Då under offiseren inträdde, bugade han sig jämte di andre ned tel1 golvet.
"Hvad ve11 Herrar Pastorer, efter som ni kommer 3ne ?" sade ko-nungen med en vänlig ton.
Genast nedfö11o di på knä för konungen, som sade:
"Stig upp, mina herrar! Dät är endast en, för hvilken vi bör så ödm[i]uka oss, för jag är endast en människa, jag som ni."
"Ack", utbrast då offiseren med en darrande röst, "vi kunnen ej nog ödmiuka oss för ers Majestät, som endast äro brottslingar. Vi äro inga präster. Te1låter ers Majestät mig få tala vidare?" sade offiseren med en ängslig ton.
"Hvad", sade konungen, "är ni inga präster och äro likväl klädda som sådane och träden upp ti11 mig? Tala, jag ve11 af höra, hvad ni säger, och ären I brottslingar, skall jag dömma milt."
"Ack", utbrast offiseren gråtande, "vi äro di 3ne vakter, som för några dagar sedan blevo anbefalte att vackta den huvudlöse tiuven, som blefv hängd i galgen. Troget har vi uppfyllt vår plikt tells i natt, då en besynnerlig varelse kom till oss som beklagade sig övor oss och gaf oss någet vin, som läskade oss. Dät var förmodeligen skälva hin onde, ty någon människa kunde dät ej vara, ty han sövde oss, så att vi ej vaknade, förr än solen redan var hökt uppe på him-melen, och då vi vacknade, så voro vi förvandlade i denna klädes dräckten, som nu om giver oss. Vi beslöto altså att våga oss hit och om tala denna händelse för ers Majestät under hopp, att vi kunde erhålla någon mildare dom af Ers Majestät3, för dät vi ej på någott annat sätt sökt göra några undanflykter, utan kommer vi nu och vågar oss bekänna rätta förhållandet. Mildaste Konung, förlåt oss detta brott, hälst som vi äro oskyldiga tel! <lätta förhå1lande !"
Konungen utbrast uti et gapskratt över denna händelse och sade slutligen:
"Dän, som spelat denna rull med er, har ej varet någon ond ande
3 MS. Majestat.
4 Svenska Folksagor. II.
50
utan en värkl[ig] männeska, och om jag fingo veta, hvem som gort
<lätta puss med er, skulle jag giva honom en stor belöning, ty dät var värkl[igen] ett stort mästerstyke. Men emedlertid skall jag giva eder min nåd denna gången. Åter vänden tell edra tienster och varen hädan efter mera mona om trohet och pålitlighet! Ni äro värkl [igen]
värde dän hårdaste dom, som lätet förleda eder genom drycken skap, ty utom dät hadde ni ej kommet uti denna omständigheten:'
Nu bugade de sig diupt för konungen och tackade honom för hans nåd och gingo sina färde.
Nu låt konungen offenteliggöra, att den, som kunde få rätt på den, som taget tjuven och spelat denna rull med di 3ne vakterna, den skulle få en hederlig belöning. Även om han skälv velle anmäla sig hos konungen, skulle han ej blifva straffad för <lätta utan bliva nådigt upptagen hos konungen. Dätta löfte värkade rätt myke hos gesällen att våga anmäla sig, män fruktade för att dätta kunde en-dast vara ett sken för att seder mera bringa honom i olykans sköte.
Slutligen vågade gesällen sig upp till konungen och anmälte sig hava gort detta spel.
"Är ni den man, som taget tiuven och förvandlat mina soldater till präster?" frågade konungen.
"Ja, nådigaste konung, jag är den samme", sade gesällen med en någoj fruktande stämma.
"Nå väl, då torde ni även känna tjuven och torde kunna upp-giva, vem han var."
"Aldeles icke. Jag äger ej den minsta kännedom om denna boven.
Män jag tykte dät vara synd om dät kräket, som skulle hänga der som ett specktakel, var före jag vågade mig företaga <lätta även tyr med di där vaktorna."
Nu omtalade han hela förhållandet för konungen, som log hiärti-ligt ått händelsen.
"Jag har vågat mig hit tell Eders Majestät3, och i förlitande på att en konungs löfte ej ryggas så står jag här nu och afbidar utgången."
"H vad vell ni begära?" sade konungen.
"Endast att få nåden bliva ers Majestäts hof skomakare."
"Nå väl", sade konungen, "efter denna dagen kallas ni min hof skomakare, och i morgon kommer ni hit till hovet."
Gesällen bugade sig ödmiukt och gorde afträde till följande dagen.
Konungen fik aldrig veta något mera om denna tiufsaken, ej häl-ler någon annan.
[12. PINKEL OCH TROLLKÄRINGENS DYRGRIP AR
1]Det var en gång en fattig enka, som hade tre söner. De begge äldsta gingo ute på arbete, för att skaffa sig uppehälle. Hemma voro de likväl till föga gagn; emedan de sällan gjorde sin mor till viljes, ehvad hon ock sade. Men den yngste pojken höll sig alltid i huset, och bistod den gamla enkan i hennes göromål. Härigenom blef han mycket älskad af sin mor;
men illa liden af sina bröder, hvilka på spe gåfvo honom ökenamnet Pinkel.
En dag sade den gamla enkan till sina söner: "nu måsten J gifva eder ut i verlden och försöka eder lycka, bäst i kunnen. Jag mäktar icke längre föda eder här hemma, sedan J kommit till ålders." Pojkarna svarade, att de icke önskade något bättre, sedan det var deras mor emot, att de stad-nade qvar. De lagade sig <lerefter i ordning och begåfvo sig på väg, samt vandrade en rund tid omkring, utan att kunna erhålla någon tjenst.
När de länge hade färdats, kommo de sent om en afton till en stor sjö.
Långt ute i sjön var en ö, hvarpå syntes ett starkt sken, såsom af eld.
Pojkarne stadnade vid stranden och betraktade det underliga skenet, samt dömde deraf, att derstädes måtte vara menniskor. Såsom det nu redan var mörkt, och bröderna icke visste hvar de skulle finna herberge om natten, öfverlade de sins emellan att taga en båt, som stod i vassen, och fara öfver till ön att låna hus. I sådan afsigt satte de sig i båten, och rodde öfver viken. När de nu kommo inemot ön blefvo de varse en liten stuga, som låg vid sjöstranden. Pojkarne gingo ditåt och märkte, att det fagra skenet, som lyste öfver nejden, kom ifrån en gyllene lykta, som stod vid husets dörr. På gården utanföre vandrade en stor bock med gyllene horn, vid hvilka voro fästade små klockor, som gåfvo en fager klang, när djuret rörde sig. Bröderna undrade mycket öfver allt detta, men aldra mest öfver gumman, som med sin dotter bodde i huset. Kä-ringen var både gammal och led, men hon var präktigt klädd i en pels eller kappa, så konstigt virkad med gyllene trådar, att den blänkte likt
1 Sagan har av G. 0. Hylten-Cavallius omarbetats och utgivits i "Svenska Folk-Sagor och Äfventyr" (Stockholm 1844, s. 28-36, "lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen".) - Den här med borgis tryckta texten är tryckt efter G. 0. Hyllten-Cavallius' omarbetning; korpustexten på slutet utgör det
1 Sagan har av G. 0. Hylten-Cavallius omarbetats och utgivits i "Svenska Folk-Sagor och Äfventyr" (Stockholm 1844, s. 28-36, "lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen".) - Den här med borgis tryckta texten är tryckt efter G. 0. Hyllten-Cavallius' omarbetning; korpustexten på slutet utgör det