HÖGMODIGA P R I N S E S SA N]
Prins Grönskägg.
Dät var en prinsässa, som var ovanligt granlagad och fin i valet af sina tellbedjare. Flere konunga söner infunno sig och gorde an-språk på den s [i] öna prinsässans hand. Män de blefvo alla af spisade mäd förackt af hänne för den minsta försellse, ty hon var oändeligt fin, tel1 exempel om de råkade tel1 att tala något, som hon ej tyckte om, eller på något annat sätt förbröt sig. Med ett ord, hon var
ovan-ligt granlagad.
En gång kom der en prins, velken tell vant sig hela hännes hi [ e] rta.
Hon beslutade, att lämna honom dät. En lång tid vistades han på hovet och var der myket om tyckt. Vest hände <lät några gånger, att han i prinssä [ ssa] ns tyke gorde några små fel, män kärleken över såg med dem. Hon räknade ej så noga med honom, som var hännes största sällhet.
Slutligen uppgeck även hans olyks sti [ e] rna. Dät var om en meddag vid bordet. Man hadde en grönstuvad rätt, och då prinsen skulle äta af den, råkade han händelse vis att spilla lite utaf den på hakan, var af en del der af kom att blifva qvar hängande uti pip skägget.
Denna förseelse var nog för att helt och hållet utsläcka den häftiga kärlekseld, som förut lågade så starkt innom hännes hi[ e]rta. Hon velle sedan ej mera se h~nom för sina ögon. Man försökte för gäves att övertala hänne tell försoning.
"Ack", yttrade hon stolt, "tror ni, att mett h [i] erta skulle mera kunna bl [i] fva fästat vid en sådan varelse, som bär sig så svinacktit åt vid ett bovd ! Han skall nu hädan efter få heta Grönsskägg."
Man kan lätt finna, huru <lätta hännes uppförande sårade prinssen.
Han beslutade att hämnas och försöka kuva hännes högmod. Emed-lertid reste han derifrån tell sett hem.
2 år förflöto, då prinsen beslutade att åter besöka prinsässan ock
våga dät yttersta för att vinna hänne eller åt minstonne dämpa den högmodiga eld, som så stolt flammade uti hännes hi [ e] rta.
Att nu komma dit som prins, veste han, dugde ecke, emedan dät skulle af löpa lika frucktlöst som förut. Han begiver sig dit, för kläd lik en annan fattig främling, som reser om kring för att söka arbete. Han afrakade sig skägget och förändrade sig så myke han kunde, på dät att han ej skulle blifva igänkänlig.
Ankommen tell slottet anmäler han sig för vackten, att han skulle få tala med konungen. Snart erhöll han audei [ e] ns och fek in komma tel1 konungen.
"Hvad vell du min gosse?" yttrade konungen med en vänlig ton.
"Aller nådigste konung och herre värdes förlåta, dät en utlänning vågar underdånigast fråga, om jag ej kunde få nåden blifva antagen i Hans Majestäts känst såsom stalldräng. Jag skall redligen och troget uppfylla min plikt."
Konungen nekade i början hans begäran under föregivande, att han hadde fult upp med tjenare, så att han ej hadde någon plats för honom. Män prinsen lovade tjena för så ringa lön, så att konung-en ej kunde vägra honom sin bigäran. Konungkonung-en befalte sin stall-mästare uppkomma.
"Låt denna främligen få 2ne af mina sämste hästar, så få vi se, hvad han duger tell !"
"Hvad är dett namn?" frågade konungen, under dät han liksom tycke sig känna främlingens anlets· drag.
"Jag heter Peher Grönskägg", svarade prinsen och bugade sig diupt.
"Pehr Grönskägg !" yttrade konungen med förundran.
I dät samma in kom prinsässan, hvelken kastade skarpa blikar på honom, under dät hon sade sakta tell sin far:
"Jag töcker, att denne främlingen har mycken lik het med prins A., som var här för 2 år sedan."
"Ja", svarade konnungen, "han bär åtminstone dät namnet, som du gaf honom kort förän han reste."
Män ingen af dem kunde ana dät minsta, att dät var den samme Grönskägg, som stod för dem.
Då Grönskägg skulle gå från konungen, klappade denne honom på axselen och sade :
"Låt mig nu se, att du uppför dig anständit och sköter din plickt,
så skall jag framdeles tänka på dig med en bättre befordran. Grön-skägg bugade sig ödmiukt och aflägsnade sig.
Nu inträdde Grönskägg uti sin nya tienst och er hölt, som för ut är nämt, de sämsta hästar, som fans på konungens stall. Genom Grönskäggs flit, hans nyare metod och trogna omvårdnad blef desse hästar snart di bäste, som fans på konungens stall. Man hadde knapt sett så raska hästar, som desse blef.
Konungen befordrade honom tell under stall mästare. Män han af slog denna befattning och tackade konungen för detta nådiga telbud och anhölt, att Hans Maj. täktes i nåder bevelja honom någott annatt, som han ämnade bedja om.
"Nå väl, min gosse", yttrade konungen, "hvad kan väl dät vara för något?"
"Skulle ers Maj. nådigst vella bevelja mig några qvartir jord i dess trägård? Jag velle der på plantera några blommor, som skal pryda trägåren."
"Dät skall du gerna få, min gosse", svarade konungen.
"En sak tell vågar jag utbedja mig af ers Majestät, velkett jag hoppas, er Majstät ej vägrar mig utan även nådigst beveljar."
"Nå, hvad kan dät vara, min gosse?"
"Jo, att jag skälv får disponera mina blommor, så att ingen, eho dät vara må, får utom mett löfte och tellstånd taga en enda blomma."
Konnungen gaf genast sett bifall här tell. Varpå Grönskägg genast övergaf sin stalldrängs befattning och snart infant sig uti trägården, där han började blifva värksam. Snart såg man en mängd blommor, hvars like ingen tell förne hadde sett, emedan de ecke allenast voro vackrare än di andre, som var uti trägården, utan jämväl olika de andre, som var uti trägården, så att i hela landet man ej fant dess lika.
Ett besynnerligt sätt hadde Grönskägg för sig, näml [igen] att vara så förbi hålsam om sina blommor, så att ingen människa kunde hvarken få tigga eller köpa någon enda utaf dem, icke en gång
prin-sässan, som ofta i egen person infant sig hos honom och lovade ho-nom pänningar för att få några af dem. Män dät var förgäves. Han var orublig uti sin föresatts att ej lämna några, så att alla förundrade sig över hans envishet. Och för att vara desso säkrare för plund-ringar af dem låt han hålla vackt natt och dag över dem, hvelka måste under den dyraste ed vara ansvariga för dem. Han anskaffade
sig även ett littet oranseri, där han även om vintren hadde de skö-naste blommor att fram visa.
Vid nyårs tiden tell ställde konungen en stor fäst, vars like aldrig tell förne hade varet, emedan han velle fijra sett guld bröllopp och även vid samma tell fälle sin 40 åra regerings ti(i)d, var vid alla de förnämste herrarne i reket bjöds att övervara denna höktidliga mines fästen. Vid samma tell fälle skulle blifva en stor bal. Alla hofv damorne voro flere dagar förut syslosatta med beredandett af den kläde bonad, som vid dät tell fallet skulle pryda deras vackra kön, och alla täflade med varandra om företrädet.
Nu blef <lätt som först fråga efter Grönskäggs vackra blommor, som alla velle hafva för att pryda håret med. Hvelken för våning skulle icke dät väcka, att man vid denna år tiden hadde blommor, som eke allenast voro naturliga utan all deles ovanliga, så att de främmande aldrig hadde sett sådane. Grönskägg kunde väll, tängte de, nu för må sig att lämna dem några åt minstonne för pänningar hälst vid ett sådant tellfälle. Män dät var förgäves. Alla hofdamorna försökte, män han var lika obeveklig som förut1 • De bjöd honom stora summor pänningar, män alt var frukt löst. Han lät ej övertala sig. Alla deras tårar och bönor värkade eke något på hans beslut-samma hi [ e] rta. Jag tror, att han hadde fått alt, hvad han hadde be-gärt af dem, endast han hadde lämnat dem några af sina blommor.
Vi vändor oss nu tell prinsässan. Hon infant sig ofta hos Grön-skägg och bad honom så en träget om några af hans blommor. Män alt förgäves. Slutligen klagade hon för kon(un)ungen och bad honom befalla Grönskägg att lämna hänne blommor, män han svarade, att han ej kunde befalla detta, emedan han hadde gifvet honom dät löftet att skälv få disponera sina blommor.
"Och" inföll konungen, "jag kan icke rubba <lätta löfte, ty hvad en konnung lovat, kan icke brytas".
Snart nalkades dagen tel1 fästen, då alla <lamorna skulle inträda uti den rikt beprydda2 och smöckade dans salen. Prinsässan beslutade att änu engång göra ett försök att af Grönskägg få några blom-mor. Hon infant sig alt så hos honom uti hans oranseri, där hon fant honom ensam settande och pustade om sina sköne blommor.
"Min beskedelige Grönskägg", in föll hon, "låt nu beveka dig tel1 att lämna mig några af dina blommor! Se här", sade hon, under
1 MS: forut.
2 MS: peprydda.
92
<lät hon räckte honom handen full med guld pännengar, "emotag desse guld mynt och lämna mig sedan några blommor!"
"Nej", svarade Grönskägg med en bestämd och alvarsam ton. "Jag lämnar ej bort en enda blomma, om ers Kungl. höghet velle giva mig hela min hatt full af pännengar. Män min nådiga prinsässa kan likväl utan pänningar få några af mina blommor, endast ni velle lova mig en liten sak. Dät är <lät enklaste af alt. Män om ni bifaller tell
<lätta, så skall ni få de skönaste blommor, som jag har i hela oran-seriet."
"Ack", utbrast hon med en glad ton, "hvad kan väl <lät vara?
Jag skall gerna lova dig alt, hvad du önskar, så vida <lät kan låta sig göras och dät ej är omöjligt eller något oanständigt. Säg, hvad kan <lät väl vara!"
"Jo, att jag får en afton, sedan fästen är slut, tellåtelse att legga innom dörren vid tröskelen uti er säng kammare. Dät är väll <lät enklaste och heligaste, jag kan begära."
Prinsässan stod en lång stund och begrundade sig, innan hon sva-rade något. Slutligen säger hon :
"Dät var värkl[igen] en helig begäran män telika omöjlig för mig att efter komma. Huru skulle ni kunna komma in uti min sängkam-mare utan att blifva röjd? Och skulle <lät hända, så blefve vi ju olyckliga båda två."
Grönskägg försäkrade hänne på sin heder, att han skulle komma bode in och ut, utan att någon människa skulle ana <lät minsta
<ler af, emedan han hadde den förmågan, att han kunde göra sig osynlig.
"Är <lät värkl[igen] sant", svarade hon, "så skall jag lova dig denna begäran, ehuru <lät likväl är vådligt."
Nu plåckade Grönskägg af de vackraste blommor, som han ägde.
Män innan han lämnade dem i hännes händer, utbrast han:
"Ännu ett ord, min sköna och nådiga prinsässa, vell jag hafva af er, som skall vara bergfast: att ni icke får lämna några af desse blom-mor tell någon annan af de andre <lablom-morna, och att ni nu håller ert löfte. I annatt fall skall jag säga - - - , och <lät skulle blifva en förskräklig - . Väl vet jag, att <lätta skulle kosta mett lifv. Män <lät gör ingenting, blott jag får utöva min hämd på er."
"Var utan fruktan, jag skall nog hålla mett löfte. Sedan ni har en sådan förmåga, så hoppas jag, ingen skall få någon aning här om."
93 Glad emotog nu prinssäsan båda händerna fulla af blommor och af lägsnade sig.
Huru förargade de andre <lamorna blefvo på Grönskägg, kan var och en finna, som ej hadde lätet beveka sig att giva dem några. De förnyade sina besök hos honom. Män alt var fåfängt, han låt ej beveka sig varken genom Venus tjusande kraft eller af guldets glanss.
Prydd med desse blommer i håret van prinsässan3 allas beundran på balen. Alla velle veta, var hon bekommet desse sköna och ovan-lige blommor.
"Jag har en utlänsk trägårds mästare, som har planterat dem uti min trägård, där han har anlagt ett litet oranseri", sade konungen.
Alla velle se och tala med denna trägårds mästare under hopp att äfven erhålla några blommor.
"Hvad blommorna anbeträfvar", ytrade konungen, "så tviflar jag på att någon enda af hela sälskapet kan erhålla någon enda af dem, emedan han är så förbehållsam med dem."
"Dät voro väl besynnerligt, <lät!" yttrade de.
En dag spaserade hela sälskapet ner för att besöka Grönskägg och se han [ s] oranseri. Konungen, drottningen och prinssäsan åt följ de dem och beledsagade dem dit, där de funnu honom settande och put-sade om sina blommor. Vid anbleken af <lät många förnäma herskapet blef Grönskägg förvånad. Han uppsteg och gorde sin komplimänt för dem. Sälskapet bl [ e] f förtjuste över anbliken af så många och sköna blommor. Män han var även nu obeveklig. Ingen enda af hela sälskapet kunde er hålla en enda blomma. De vände messnöjda tellbaka.
Då nu fästen var slut och alla hadde rest var till sett, glömde ej Grönskägg <lät aftalta beslutet emellan prinssäsan och honom. Svå-rast var dät för honom att komma obemärkt in uti sängkammaren tell hänne. Män <lät af lop likväll lökligt. Han passade på tellfälle, då den kungl. fameljen spisade qvälsvard, och undet4 de spisade, smög han sig in. Inkommen uti sängkammaren lade han sig under sängen.
Så snart prinssä[ssa]ns kammar jongfru hadde lämnat rummet och prinssä [ ssa] n var blifv~n alena och gått tellsängs, framkröp så småningom Grön [skägg]. Prin [ sässan] blef i början förskräckt och var nära på att uppgifva ett anskri, då i <lät samma Grön [skägg]
3 MS: Prinssasan.
4 Dvs. under det.
94
tel1 känna gaf, vem han var. Han går då tel1 dörren, lägger sig vid den enligt löfte och somnade snart. Fram på natten börjar han att jämra sig under föregivande, att han frös så erbarmeligt.
Prin-[sässan] blef ängslig och ångrade nu, att hon hadde lofvat honom att få komma upp.
"Kära Grön [skägg]", yttrade hon, "för alt i världen tig! Tänk, om nu någon hör dig och kommer in5, så bliver vi olykliga båda två."
Grön[skägg] tystnade män blott några ögonblek, då han ånyo började jämra och beklaga sig alt högre och högre. Slutligen måste prin[sässan] lova honom lägga sig ner vid fötterna i hännes säng.
Män äfven <ler beklagade han sig över kölden. Slutligen måste hon lofva honom få komma närmare, då han blef tyst och stilla. Här sov han gott, tells <lät borjade att dagas, då <lät lökkades honom att även då komma obemärkt <ler i från.
Någon tid <ler efter började prin [ sässan] känna sig illa mående.
Hon undrade, hvad <lät kunde vara. Män slutligen började hon för-stå, att <lät ej var rätt med hänne. Hon blef förskräckt och ängslig män vågade ej yttra tel1 någon människa <lät minsta här om. Hon hölt sig lika munter och glad blan sina vänner och bland sälskaper, män hännes indre var helt annorlunda. H vad skulle hon göra? Hon blygdes att uppa <lätta för Grön [skägg], män slutligen beslöt hon att tala med honom om saken.
En dag går hon ned tell Grönskägg och fant honom settande alena uti sett lella oransieri syslosatt med sina blommor. Vid anblicken af honom framträngde några tårar ur hännes ögon, undät4 hon sade:
''Vi äro båda förlorade."
"Förlorade6 !" sade Grön [skägg] med en häftig paus, lika som han hadde blefvit rädd. "Hvad påstår då, min nådiga prinssäsa? Jag vet mig icke hafva förbrutet mig mot konungen."
"Ack, du olyckliga stund", sade prin[sässan] åter, "då jag sista gången inträdde här! Då var jag en oskuld, nu är jag förlorad7 • Och
<lät är du, som är orsaken <ler tell" - o. s. v.
Grön[skägg] låddes, som han även deltog mycket i ödet och ytt-rade liksom med en klagande ton :
"Ja, döden är nu oundvikligen för oss båda. Män var vid ett gott
5 MS jin.
6 MS Forlorade.
7 MS forlorad.
95 mod, min nådiga prin[sässa] ! Jag vet ett medel för oss att und-vicka den, så fram ni vell följa mett råd."
"Du vet råd! Hur är dät möjligt? Hur vell du då bära dig åt?
För dig skälv kan du väl veta någon utväg, ty du kan flyckta undan.
Män jag! Huru vel du väl kunna frälsa mig?"
"Bekymra eder icke der om! Vell ni blott följa mett råd, så skall jag frälsa oss."
"Jag frågar icke, vart ut dät bär, blott jag kan slippa chavot-ten."*
"Nå väll, vi måste römma båda", utbrast Grön[skägg]. "Jag har tämligt förmögna föräldrar, som äger en liten landt gård. Dit kan vi flyckta, och ingen människa skall sedan ana dät minsta af oss. Jag råkar genaste vägen genom landet, och vi skall snart hinna fram.
Vi måste således genast begiva oss här ifrån ju förr ju häldre8, ty huro snart kan icke dät hända, att de kan förstå er belägen het, orh huru skall dät sedan gå med er?"
Huru lätt hadde icke dät varet för honom att vid <lätta tell fället uppa, vem han var! Säkert hadde hon då ej varet så nog räknad med hans fel. Män han beslutade att först plåga höckfarden ur hännes hi[ e] rta.
Prin[sässan] biföll genast Grönskäggs planer, och följande natt be-gåvo de sig på flyckten. Man kan lätt föreställa sig, huru svårt och smärtsamt <lätta ombyte var för den sto[l]ta och höga damen. Nu måste hon lik en annan fattig vandrings männeska hålla tell godo hur som hälst. Ofta var hon nära förtviflan, män hännes trogne Grön-skägg vårdade hänne på dät ömmaste. V est hadde han kunnat taget en genare väg och kommet fortare hem även som låtet hänne njuta bätre velkor. Män han velle låta hänne smaka värdens mindre säll heter. Även velle han, hon skulle föda sett foster, innan de kom hem.
Alt <lätta drog långt ut. Inkommen uti sett fädernes land uppehöll han hänne där tämlegt länge, där hon födde sett foster tel1 världen, som var en son. Hon måste lik en annan vandri[n]gs qvinna bära honom uti sett sköte.
Slutligen kommo de nära kongsgården, där konungen, hans fader, bodde med sin fameli. Dät var en stor, vacker lant egendom, som
* Om någon kongl. person - en prinssesa - blef fruktsam, var döden oundvicklig på chavotten.
s MS: härdre.
låg några mil från huvud staden. På denna egendom brukade altid den kungl. famel [j] en vistas om somrarne.
Nu ned satte Grön[skägg] sig uti gröngräset och började samtala med prin [ sässan], som betryckt af sorg och lidande töktes ej fråga efter hela världen.
"Minn nådiga prinsässa, ioke långt här i från legger en kungsgård, där nu den kungl. fameljen vistas. Sett nu qvar en stund, medan jag går fram och frågar, om vi ej kunde få bygga oss en liten löfv koja här i parken, då jag kunde sedan få något arbete eller någon känst på gården, så att vi sedan sluppe vandra om kring efter våra bitar!"
Här lämna vi nu en stund prinsässan och vänder oss tell prinsen.
Då han nu var åter kommen, velken glädie blef icke på hofvet ! Ingen badde vetat, vart han tog vägen, då han bl [ e] f borta. Alla trodde, att han på ett vådligt sätt hade om kommet, och väntade icke på att få
Då han nu var åter kommen, velken glädie blef icke på hofvet ! Ingen badde vetat, vart han tog vägen, då han bl [ e] f borta. Alla trodde, att han på ett vådligt sätt hade om kommet, och väntade icke på att få