En smålänning reste för flere 100 år sedan ned tell Skåne för att upp köpa säd. Då han kom nära en by, betade han sin häst ett stycke ner om byn, och som han hadde ont om foder, klef han in uti gärdet eller som di där kallar vång(n)en och skar med en skära sig en säck full med gräs män glömde i bråskan att taga skäran med sig utan lämnade den efter sig.
En stund der efter kom händelse vis skåningen, som ägde vången och fek se dät underliga diur, som låg så kroket och satte upp hu-vudet, ty smålänningen hadde lakt skäran mot en liten tufa eller sten, så att skälva spetsen der af stod upp uti vädret. Vi [ d] åsynen af skäran blef skåningen för skräkt för dät farliga diur, som låg der och uppsatte huvudet, vilket han gaf namn af en krombis. En lång stund stod bonden och betraktade dätta besynnerliga diur, som han trodde låg och sofv. Slutligen repade han mod och började tala tell djuret.
"Packa dig ur min vång, anners skall jag samman kalla by män-nen, som skall snart infinna sig och hi [ e] lpa dig här i från! Du skall icke länge få vara här och förstöra mett gräs. Hör du, hvad jag säger dig, att du skall skynda dig här i från!"
Då nu djuret ej velle göra af träde utan likväl låg qvar, skyndar bonden hem och går tell åldermannen.
"Hör du, bror, du får lof tuta i hornet och samla i hop by man-narne, som måste vara väl beväpnade, ty der ligger uti min vång ett underligt diur, velken kallas krombis. Dät har redan ätet opp mycket gräs och får dät hålla på en liten stund tel1, så äter <lät upp alt gräset i hela min vång(n)."
Åldermannen går genast efter hornet och tutar eller rättare sakt blåste der uti. Snart infant sig alla bymännerna och förundrade sig, hvad som nu påstod, men1 di skulle sammlas så oförmodat.
1 Dvs. emedan.
144
"Kära manna", yttrade bonden, som hadde sett krombissen, "jag får berätta för eder, att ett underligt djur är in kommet uti min vång(n). Om jag mins rätt, så har jag förr hört talas om dätta djuret.
Dess namn är Krombis. Dät kan äta gräs fortare än 2ne oxsar. Dät har eke varet länge uti vången män har redan ätet upp en stor del gräs. Jag beder eder derföre, att ni velle med följa för att döda
<lätta glupska diur. Tagen med eder yxsor och klubbor eller hvad annat vapen, ni kan hafva ! Vi måste skynda oss dit och driva bort dät."
Nu bar <lät af för bönderna ner tell vången. När de kommo så nära, så att de fingo syn på krombissen, velle ingen av dem våga sig fram i strid med honom. Alla nekade och ingen velle vara den
förste.
"Du får gå fram först", sade de tell åldermannen. "Du måste nödvändigt vara förste man."
Åldermannen påstod, att den, som ägde vången skulle gå först, dät var hans skyldighet. Män ingen vågade sig fram att slå första slaget på odiuret.
"Jag skall säga eder, gode mannar", inföll åldermannen, "efter som ingen af oss vell gå fram tel1 djuret, så skall vi skecka bud på vår rota karl. Han har varet uti kriget och är en tapper man. Han skall vest icke vägra att anfalla djuret, om vi lovar honom ett par tunner rog. Vi skall emedler tid skeka bud efter honom."
Strakst biföll alla åldermannens utsago, och man af sände bud tell honom. Då han kom fram tell bönderna, som ännu stodo ovärk-samma af fruktan för krombissen, blef nu frågan, om han velle våga sig uti strid med <lät odiuret, som ligger där och har ätet opp så mycket gräs. Bönderna lovade honom 2ne tunnor rog, för dät han skulle befria dem i från odiuret. Kneckten fant sig nöjd med
<lätta löfte och lovade göra sett bästa. Han tager då opp en lång gerdes ås och slår så häftitt tel1 spetsen på skäran, att den flög hökt upp i luften och blef så händelsevis hängande på halsen på en utaf bönderna. Den bonden, som då stod honom närmast, tager då uti skaftet på skäran och skulle uti sin välmenta en faldighet befria honom för odiuret. Män som han då i häftigheten slet tell, skar han nära hela halsen af kamraten. Den sårade ned föll död. Nu blevo di andre bönderna förskräckta och skyndade hem. Hustruerna hadde emedlertid samlat sig vid byn för att avackta utgången. De stodo nu och väntade på sina männer med otolighet för att få
145 veta, huru striden hadde lyckats. Då männerna framkommo, sade en utaf dem tell qvinnorna, under dät han slog samman händerna:
"Tacken Gud, att dät icke blef mera än en enda man borte ! Vi andre äro lyckligen och oskadde nu åter hemma."
Nu vågade ingen mera nalkas dit, der krombissen låg, utan man överens kom med var andra att låta om söndagen lysa på uti flere kyrkor, att om der någon velle på taga sig att bort skaffa eller döda dät odiur, som håller sig på Peher Matsens ägor, den skulle bekom-ma en årlig in komst af by männen med 4ra tunner spanmål, hälften rog och hälften korn. Dätta värkstäldes. Kungörelserna blefvo upp-lästa uti flere kyrkor, och alla för undrade sig över dem och dät underliga diur, som man nämde om.
Genom en särskeld händelse var smålänningen uti den ena kyrkan och hörde kongiörelsen. Han förundrade sig rätt mycke der över och tycktes begripa sammanhanget.
"A ha", tängte han, "dät är för modligen min skära, som jag glömde här om dagen i bondens gärde, som di har ansett för ett diur. · Jag skall skynda mig dit och anmäla mig såsom den, som skall för göra dät".
Snart in fant sig smålänningen hos åldermannan.
"Jag har fått underrättelse om att ni skall hafva ett så farligt djur uti byns ägor, och att ingen kan bemäcktiga sig dät. Vell ni gifva mig den utlovade säden årligt, så skall jag försäkra eder, att jag skall döda djuret, och skall telika lofva, att sådane djur skall aldrig mera återkomma."
Nu blef åldermannen glad och tutade åter i hornet. Snart var by-männerna åter samlade, då frågan blef om dät farliga djuret krom-bisen. Alla biföllo nu smålänningens begäran angående den utlovade säden, om han kunde förgöra djuret.
Morgonen <ler på går smålänningen åter tel1 åldermannen, och nu·
för säkrade han honom, att djuret var borte, och att dät aldrig mera skulle åter komma. Åter igän skallade by hornets toner över byn, och straks der efter infunnu sig åter by männerna mangrant hos ålder-mannen. Nu skulle alla gå ut och se efter, om krombissen var säkert borta. Och nu fant man honom ecke. Alla skåningarne tackade små-iänningen, för dät han befriatt dem från ett så glupskt o djur. Små-länningen erhölt varie år den utlovade säden och var ecke litet glad över den rull, han hadde spelat.
IO Svenska Folksagor. II.