Garvning skulle kunna sägas vara den kemiska process, under vilken hud omvandlas till läder. Denna förklaring är i enklaste laget, så därför nyanse-rar vi den en aning. Garvning är en, i varierande grad, beständig konserve-ring av rå hud, i syfte att göra huden motståndskraftig mot vatten och äggvi-tespjälkande enzymer (förruttnelse). Genom garvningen kan en mängd av den ursprungliga hudens egenskaper bibehållas, t.ex. styrka, smidighet, böj-lighet, isoleringsförmåga, listan kan göras lång. I modern tid har möjlighe-terna för att effektivt styra den färdiga produktens egenskaper ökat enormt.
Lädertillverkning och beredning är de två övergripande benämningar som används för att beteckna de processer i vilka garvning utgör huvudmoment.
Framställningen av pälsskinn kallas beredning. Ordet skinn har använts för i stort sett allt i hudväg, men vi kommer forsättningsvis bara att använda två betydelser. En rent garveriteknisk som gör gällande att skinn är huden från ett mindre djur, t.ex. får eller get, eller ett inte fullvuxet djur, t.ex. föl eller kalv, och en för att beteckna färdigberedda pälsskinn, dvs. skinn beredda med kvarsittande hår, pälsverk.
Tillverkning och beredning kan delas in i tre på varandra följande del-processer, nämligen förbehandling, garvning och efterbehandling (färdiggör-ning). Beroende på hur slutprodukten ska vara beskaffad kan de tre delpro-cessernas ingående moment variera mycket.
Tillverkningsprocess
Vid äldre hantverksmässig tillverkning av t.ex. smorläder, vars råvara var ko- och kvighudar, kunde följande moment, fördelade på respektive process, förekomma.
Förbehandling: Vekning, dvs. uppblötning av konserverad hudråvara (som regel saltad eller torkad) i vatten, gärna rinnande. Skavning, dvs. borttag-ning av underhudens vidhängande köttrester på skavbom med hjälp av skav-kniv. Kalkning, dvs. nerläggning i kar med kalk och vatten i syfte att förtvåla fett, svälla vävnader och lösgöra hudens hår. Avhårning, dvs. bort-tagning av hår på skavbom med hjälp av hårkniv. Kalkning, det var inte ovanligt att den uppblötta, kalkade huden, ”blössen”, fick ligga ytterligare en tid i kalkkaret. Skavning, dvs. nu borttagning av underhud (fett och bindväv) med hjälp av skavkniv på skavbommen. Putsning, dvs. bortskä-rande av hudslamsor från ben-, buk- och halspartier (som torkades och användes som limråvara) med hjälp av putskniv. Sköljning, i rent vatten.
(Kalk)falsning, dvs. en första uttunning av huden till någorlunda jämn tjock-lek på falsbock med falskniv. Pyrning, dvs. den enzymatiska process under vilken hudens narvskikt mjukgjordes, och huden befriades från resterande kalk (pyren bestod av duv-, höns- eller hundspillning uppslammad i vatten).
Glättning och pyrstrykning, dvs. glättning med glättstenar under och/eller efter pyrningen och strykning på s.k. strykbom med strykkniv för att få bort
kvarvarande hårbotten och pyr. Därefter gjordes huden färdig för garvning genom att sköljas ren i vatten.
Garvning: Indrivning, dvs. förgarvning av huden under daglig omrör-ning, drivomrör-ning, i ett så kallat drivkar fyllt med svag barklag. Utstötning och (bark)falsning, dvs. urpressning av barklag på bom, med hjälp av utstöts-kniv och falsning på falsbock med falsutstöts-kniv för att en andra gång justera hudens tjocklek. Garvning, dvs. den färdiggarvning som uppnås genom att huden successivt utsätts för allt mer koncentrerad barklag i ett eller flera drivkar (sex stycken var inte ovanligt). Utstötning, dvs. huden stöttes/bear-betades liggande på bom med s.k. utstötskniv i syfte att pressa ur barklagen.
Efterbehandling (färdiggörning): Våtvaskning, dvs. utbredning på plan bordsskiva (narvsidan upp) för urpressning av ytterligare barklag med hjälp av vasksten och vaskjärn. Tågning, dvs. insmörjning av lädrets narv-sida med sältran och dess köttnarv-sida med en blandning av sältran och talg.
Torkning, dvs. lufttorkning. (Tåg)falsning, för att på nytt justera lädret till så jämn tjocklek som möjligt (allt efter behov). Torkning, dvs. lufttorkning tills dess lädret ”segnat” (uppnått halvtorrt tillstånd). Segvaskning, dvs. ut-bredning på stor, slät bordsskiva av sten i syfte att göra narvsidan jämn och slät med hjälp av vasksten och vaskjärn. Tågning, dvs. ytterligare insmörj-ning, nu endast av lädrets köttsida. Torkinsmörj-ning, dvs. lufttorkning. Tvättning av narvytan med lut för att möjliggöra färgning. Färgning, dvs. ingnidning av lädrets narvyta med bresiljelut (avkok på veden från färgträ) och därpå svärtning genom påstrykning med tagelborstar av gammal barklag, vilken man låtit reagera med järnskrot i ”svarttunna”. Riktning, dvs. bearbetning (narvsidan upp) på stenskiva med hjälp av riktsten för att slätgöra lädret så mycket som möjligt (ska ligga som klistrat vid bordsskivan). Tågning, i detta fall kompletterande insmörjning, följd av torkning och avlägsnande av överflödigt fett med hjälp av slickertar. Krusning, dvs. bearbetning på bordsskiva av det dubbelvikta lädret med hjälp av krusbräda för att avhjäl-pa att lädret hårdnat (narvsida vänds mot narvsida och det uppkomna veck-et rullas fram och tillbaka). Blanchering, dvs. finbehandling av köttsidan med hjälp av blancherjärn. Klarning, dvs. en sista tågning på narvytan (be-strykning med tunn tran). Narvsättning, dvs. en procedur som innebär att konstgjort narvmönster pressas in i narvytan med hjälp av en tungt belastad s.k. narvkärra (brister i ytan döljs på detta sätt med t.ex. prick- eller stjärn-narv).
Garvningskriterier
Den i varierande grad beständiga konservering som garvning av hud inne-bär kan åstadkommas på många sätt. Det färdiga resultatet, beroende på val av råvara, typ av garvande substanser, variationer i övriga delar av bered-nings- och tillverkningsprocessen, behöver inte vid en första anblick överens-stämma med gängse uppfattning om hur garvat läder ”ska vara”. Med hjälp av ett antal kriterier för garvning ska vi närma oss begreppets innebörd.
Hud, skinn och läder 157 Följande kriterier för garvning, eller egentligen grad av garvning, brukar framhållas:
• Hydrotermisk stabilitet. Garvning av läderhud genererar oftast höjning av den s.k. krympningstemperaturen. Denna kan sägas vara ett mått på styrkan hos de kemiska bindningar som under garvningsprocessen delvis ersätter den levande hudens bindningar.
• Motståndskraft i vått tillstånd mot enzymers och mikroorganismers på-verkan. Denna uppnås bl.a. genom avlägsnande av lösliga proteiner un-der förbehandlingen. Mycket av läun-derhudens bundna vatten byts ut mot garvämne, vars benägenhet att ersätta vattnets naturliga bindningar till kollagenet är stor.
• Kemisk stabilitet. Det är av största betydelse att läder inte bryts ner under normala användningsförhållanden. Garvämnet måste vara tillräckligt väl bundet till kollagenet, så att inte bindningen löses av vatten.
• Bibehållande av fiberstruktur. Med detta åsyftas bl.a. det garvade lädrets tredimensionella fiberstruktur som trots stor förlust av vatten alltjämt ska vara flexibel (i varierande grad) efter tillverkningsprocessen. Som tidi-gare nämnts innebär inte all garvning en höjning av krympningstempera-turen.
Här redovisas karaktäristiska krympningstemperaturer för läder som gar-vats enligt olika metoder:
Ogarvat kollagen 60–67ºC
Förbehandlat (kalkat men alltjämt ogarvat) kollagen 50–60ºC
Alungarvat 50–63ºC
Värdena kommer från prov gjorda på nytt läder.
Garvningsmetoder
Skinn och läder i svenska föremålssamlingar har oftast inte genomgått till-verknings- och beredningsprocesser som inneburit garvning enligt alla de nämnda metoderna, eftersom många av dem ännu är allt för ”moderna” för att finnas representerade i samlingarna.
De metoder som man med säkerhet kan säga finns representerade är de
”traditionella”:
• ”Primitiva” tillverknings- och beredningsmetoder som fettgarvning (med bl.a. hjärnsubstans), rökgarvning och skinnberedning utan tillsats av egent-liga garvämnen.
• Alungarvning i alla dess former.
• Vegetabilisk garvning.
• Fett- och/eller oljegarvning (sämskning).
• Kombinationsgarvning, samlingsnamn för ett antal olika kombinations-metoder som t.ex. semikromgarvning.
• Kromgarvning.
• Övriga garvningsmetoder (ovanliga) som aldehydgarvning och järngarv-ning.
De ”primitiva” tillverknings- och beredningsmetoderna ger läder och skinn som nästan inte alls eller bara delvis uppfyller kriterierna för garvning. Innan man karaktäriserar t.ex. sälskinn beredda av eskimåer som uteslutande rå hud, så ska man ha klart för sig under vilka förutsättningar de bereddes och att de användes under mycket, mycket speciella förhållanden. Extremt kli-mat och i stort sett ständig användning av de bruksartiklar som syddes av dessa enkelt beredda skinn medförde en slags konservering. De hudar som fett- och rökgarvades (metoderna kombinerades ofta) av nordamerikanska indianstammar är som regel bättre garvade än eskimåernas produkter. Att ytligt bedöma kvaliteten av något så invecklat som ”primitiva” garvnings-och beredningsmetoder blir ofta alltför generaliserande.
”Primitiv” beredning
Det som sker vid ”primitiv” beredning och tillverkning kan beskrivas i fem punkter:
• Sänkning av hudens vatteninnehåll från ca 60 till 14 % (sker vid all bered-ning/tillverkning).
• Urtvättning av vattenlösliga proteiner. Måste göras vid all beredning/
tillverkning, om än i varierande omfattning, för att minimera riskerna för nedbrytning orsakad av enzymer och mikroorganismer. De vattenlösliga proteinerna finns i huvudsak i kapillärerna, t.ex. mellan alla fibrillerna i elementarfibrerna. Tvättas inte proteinerna ut, kommer de att fungera som bindemedel mellan fibrerna när huden torkar. Det mesta vattnet i huden finns också i kapillärerna. Om den råa, obearbetade huden tillåts torka, kollapsar kapillärerna allt eftersom vattnets ytspänning sjunker.
Finns då proteinerna kvar, kommer fibrillerna förr eller senare (när ut-rymmet blir mindre och mindre) att torka och fästa vid varandra. Får torkningen fortskrida så kommer huden att omvandlas till en förvriden, starkt krympt, hornartad och osund rest. Till skillnad från konserverad hudråvara som saltats och/eller torkats under kontroll, kan denna horn-artade substans som regel inte åter mjukas upp och återfå sin form, för-ändringen är irreversibel.
Hud, skinn och läder 159
• Mekanisk bearbetning. I nästan alla led av beredning/tillverkning (gäller i synnerhet våra ”primitiva” och hantverksmässiga metoder) ingår bult-ning, knådbult-ning, sträckbult-ning, töjbult-ning, pressning och vridning (listan över handgripligheter kan göras mycket lång) som viktiga arbetsmoment.
Knådning, pressning och vridning är några benämningar på vad huden utsätts för under ”blötläggningen,” allt för att effektivisera urtvättningen och sköljningen. Generellt sett blir huden mjukare och följsammare ju mer den bearbetas. Kapillärerna öppnas, och avståndet mellan fibrill-erna ökar. Friktionen mellan fibriller, elementarfibrer och fiberknippen minskar.
• Tillsättning av fettämnen. Genom tillsats av olika slags fetter, oljor m.m., i huvudsak av animaliskt ursprung, uppnås ett antal fördelar. Det gör huden vattenavvisande, ibland till och med näst intill vattentät (under speciella omständigheter), vilket uppnås genom att fiberytorna i struktu-ren beläggs med en tunn fett- eller oljehinna. Denna ger läderhuden hy-drofob karaktär, dvs. dess benägenhet att ta åt sig vatten minskar. De tillsatta fettämnena fungerar också som smörjmedel mellan de olika fi-berkategorierna. Fettämnena bidrar sålunda till att den låga friktionen upprätthålls, när huden torkat till ett vatteninnehåll om ca 14 %. Merpar-ten av de tillsatta fetterna och oljorna (ca 75–80 %) kan med hjälp av lösningsmedel extraheras igen. Någon permanent kemisk bindning till kollagenet uppnås alltså inte. De 20–25 % som dock binds till strukturen genererar inte någon märkbar höjning av krympningstemperaturen och uppfyller alltså inte det kriteriet på garvning. Exempel på fettämnen som används i ”primitiva” metoder är hjärnvävnad, märg, ister, talg, tran, fiskrom m.m., många gånger i kombination med varandra. Hjärnvävna-den fungerar som ett kraftfullt emulgeringsmedel på grund av sin höga halt av fosfolipider, vilka är släkt med fetterna och vattenlösliga. Pottaska, och i modernare tid såpa, används också för att emulgera de fastare fett-erna i blandningen. All beredning/tillverkning, även fullt modern, inne-håller i någon mån moment som innebär tillförsel av fettämnen.
• Rökgarvning. Genom att utsätta huden för rök från olika bränslen, t.ex.
bark och ved från olika trädslag, sker en konservering. De garvande äm-nena i röken är i huvudsak aldehyder och fenoler. Dessa reagerar kemiskt med kollagenet och beroende på bl.a. rökningstid och val av bränsle kan krympningstemperaturen pressas upp ca 5ºC. Som regel används rök-garvning som ett komplement till övriga ”primitiva” metoder, men exem-pel på rökning som enda garvningsmetod finns också.
Pälsskinn
Hudar och skinn med kvarsittande hårbeklädnad, dvs. pälsskinn, pälsar, fällar m.m., förekommer i mycket stort antal i våra svenska föremålssam-lingar, antingen som egna föremål eller som del av andra föremål. Pälsskinn finns t.ex på uppstoppade djur. När det gäller päls, är det i huvudsak så att
modernt beredda skinn klarar sig bäst. Dessa är ofta inte äldre än 100 år.
Päls kan beredas på en mängd olika sätt men vanligast i historiskt perspektiv är ”primitiva” metoder, alungarvningsmetoder och kromgarvningsmetoder (kombinationsgarvningsvarianter inräknade).