Egentligen kan man säga att bärnsten är två material, den inre, ursprung-liga, icke-nedbrutna bärnstenen och det nedbrutna yttre skiktet, bestående av olika nedbrytningsprodukter med olika täthet och tjocklek.
Nedbrytning i marken
Redan på ett tidigt stadium, innan bärnstenen hamnat i jorden, börjar bärn-stenens yta brytas ner. Den oxideras, dvs. påverkas av luftens syre, varvid det spröda, krackelerade ytskiktet mörknar och får en rödare färgton. Det här oxidskiktet växer hela tiden långsamt inåt. I jorden fortsätter sedan för-fallet som kan se olika ut från fall till fall, beroende på faktorer som skillna-der i den kemiska sammansättningen hos de enskilda bärnstensstyckena (opak bärnsten har t.ex. ofta starka inneboende spänningar, vilket leder till en ökad sprickbildning) och specifika lokala markförhållanden, som huruvida det finns tillgång på syre (ökad nedbrytning) eller ej, vilken typ av mineraler marken innehåller (järnhaltig eller kalkrik jord ger således olika karaktär på ytskiktet), osv. Bärnsten från syrerika miljöer, t.ex. kammargravar, eller torra, genomsläppliga jordar kan vara så söndervittrad, att den knappt går att särskilja från den omgivande marken.
Bärnsten från mossar och hav är vanligen i gott skick, när den hittas (vattnet skyddar genom att det inte innehåller så mycket syre och det bildas då bara ett tunt oxideringsskikt). Emellertid avdunstar med tiden det vatten bärnstenen absorberat i mossen eller havet, och ytskiktet torkar ut, blir sprött och förlorar sin glans. När bärnstensföremål från sådana miljöer plockas upp, är det därför mycket viktigt att de även fortsättningsvis för-varas i vått tillstånd i avvaktan på lämplig konservering.
En annan viktig faktor, när det gäller arkeologisk bärnsten, är hur lång tid den legat i marken (ju längre tid, desto mera nedbrutet ytskikt). Det är således en märkbar skillnad på oxidskiktets utseende och tjocklek hos bärn-sten som hamnade i jorden under bärn-stenåldern jämfört med den bärnbärn-sten som gravlades eller tappades bort under t.ex. vikingatiden.
Spelbrickor av bärnsten som krackelerat och spruckit.
Bärnsten 181 Nedbrytning i magasin
Man bör alltid rådfråga en konservator, om man märker att bärnstenen för-ändras på något sätt, t.ex. skiftar färgton, blir matt i ytan, spricker eller smulas sönder. Det finns flera olika faktorer, både i magasin och utställ-ningslokaler, som påverkar bärnsten på ett negativt sätt.
Syret i luften utgör den största faran för bärnsten genom att det är det som gör, att oxidskiktet blir allt tjockare, dvs. att mer och mer av originalmate-rialet bryts ner och förstörs. Förutom att bärnstenen mörknar, krackelerar, blir ogenomskinlig och förlorar sin lyster, blir den skör och stycken kan börja spjälkas av. Riktigt unika och värdefulla utställningsföremål borde egentligen förvaras i specialmontrar, där luftväxlingen är minimal. Eventu-ellt skulle dessutom syret i montern kunna ersättas med kväve. Detta är dock en ännu relativt oprövad och inte särskilt utbredd metod i svenska museer.
För mera alldaglig bärnsten som förvaras i magasin gäller, att man åtmin-stone försöker undvika alltför kraftig luftväxling.
Ljus, och då speciellt UV-ljus, är också skadligt för bärnsten. Det accele-rerar oxideringen av ytan, som spricker upp ytterligare och blir ljus och pulvrig. Direkt solljus måste undvikas under alla omständigheter. Gardiner för fönstren är en alldeles förträfflig och därtill enkel lösning. Vidare finns det särskilda UV-filter som kan sättas på både fönster och lampor. Man måste dock komma ihåg, att dessa filter inte håller i all evighet utan måste bytas regelbundet. Bärnstenen kan också förvaras i lådor med lock som stänger ute ljuset. Lämplig belysningsstyrka: 50 lux (egentligen helst mörker).
Temperaturen kan, om den blir för hög, påverka luftfuktigheten, så att den sjunker och bärnstenen torkar ut och spricker sönder. Idealisk tempe-ratur: 17–25ºC.
Luftfuktigheten (RF) är som alltid av stor betydelse. Alltför låg luftfuktig-het leder till uttorkning, som medför att vissa flyktiga kemiska komponenter i bärnstenen avdunstar. Detta resulterar i sin tur i att bärnstenen spricker och småstycken kan spjälkas av. Särskilt ömtåliga bärnstensföremål kan place-ras i tättslutande askar av polyetenplast tillsammans med något fuktregle-rande medel som konditionerats till en specifik luftfuktighetsnivå.
Bärnsten kombinerat med andra material, t.ex. trä, innebär speciella pro-blem. Trä, som är ett utpräglat hygroskopiskt (fuktabsorberande) material, sväller och krymper kraftigt i takt med att luftfuktigheten ändras. Bärnsten förekommer ibland som faner, limmat ovanpå en stomme av trä i en del mer lyxbetonade föremål, t.ex. skrin och spelbräden. När träet börjar röra sig, kan inte bärnstenen, som ju är ett betydligt skörare material, följa med i rörelserna utan spricker helt enkelt i stället. I sådana fall är det därför oer-hört viktigt att man håller en jämn luftfuktighet. För hög luftfuktighet kan i värsta fall medföra risk för mögelangrepp. Idealisk luftfuktighet: 45–55 %.
Gamla konserveringsmetoder kan utgöra ett problem för många material i våra museer och så även för bärnsten. Flera olika lacker, både naturliga och syntetiska, har med i allmänhet mindre lyckat resultat använts för att
skydda ytan på ömtåliga bärnstensföremål. Emellertid förlorar många av dessa lacker med tiden sin genomskinlighet och förstör därmed också utseen-det på föremålen. Värre är att de genom sin kemiska sammansättning kan ha en direkt skadlig inverkan på själva bärnstenen, t.ex. genom att ge upphov till färgförändringar. Ofta krymper och krackelerar de här lackerna med tiden och drar då med sig den underliggande spröda originalytan. Att avlägsna gammalt lack utan att ytterligare förstöra den redan så sköra bärn-stenen därunder är oerhört svårt och bör därför endast utföras av kvalifice-rad konservator.
Än en gång bör det påpekas, att lackad bärnsten inte går att analysera med hjälp av infraröd spektroskopi, eftersom man, så att säga, förorenat originalmaterialet med främmande ämnen så att det kan vara svårt att veta, vilket som är vad.
Hoplimning av bärnsten, som gått sönder måste också göras av konserva-tor. Alla limmer innehåller någon typ av lösningsmedel och bärnsten löses delvis upp av både etanol och aceton som ingår i de vanligaste kommersiella limmerna. De limmer som går att använda på bärnsten innehåller andra lösningsmedel som är gravt hälsovådliga (toluen, xylen) och måste därför handhas med stor försiktighet i dragskåp med luftutsug.
Hantering av bärnsten ska alltid ske med stor försiktighet, eftersom det även i gott skick är ett relativt skört material. Kraftigt nedbruten bärnsten bör man helst inte ta i alls. Vid magasinsförvaring kan man undvika onödigt slitage genom att låta bärnstensföremål ligga i individuellt utskurna fördjup-ningar i någon typ av tjock polyetenskumplast (icke-reaktivt material som kan köpas i skivor av varierande tjocklek och färg). Detta ger föremålen ett mjukt stöd runtom och hindrar dem samtidigt från att halka runt och nötas mot varandra. När de sedan måste flyttas någonstans, kan de lyftas direkt i sina skyddsfodral, utan att man behöver ta i dem med händerna. Ibland måste man trä om bärnstenshalsband, och då kan man lämpligen använda en stark bomullstråd och dessutom göra en knut mellan varje pärla, så att de inte gnider mot varandra. Det gäller även att undvika skadliga ämnen i närheten av bärnsten. Som tidigare nämnts börjar bärnsten lösas upp och tappa lystern i kontakt med bl.a. etanol, vilken förekommer inte bara i lim-mer utan också i t.ex. parfylim-mer, deodoranter och hårspray.
Litteratur
Botfeldt, K. 1980. Rav. Det Kongelige Danske Kunstakademi. Konservator-skolen. København.
Dahlström, Å. & Brost, L. 1995. Stenen som flyter och brinner. Norstedts förlag, Stockholm.
Mierzwinska, E. 1992. Bärnsten, guldet från Östersjön. Utställningskatalog 120. Statens Historiska Museum. Stockholm.
183