De åtgärder som kan utföras av museipersonal utan konserveringsteknisk kompetens är i de flesta fall förebyggande konservering. När det gäller stenmaterial är det då anpassning av klimatet, damning och dammsugning, övertäckning som skydd mot smuts samt lämplig placering och hantering av föremålen.
Klimat
Generellt kan sägas att sten är ett stabilt material inomhus. Om man håller klimatet torrt och stabilt över fryspunkten, klarar sig de flesta stenar utan problem. Det finns dock exempel på saltmättad sten som har tagits in på museum där för låg och varierande luftfuktighet har satt igång processer i stenen som lett till skador. Detta märker man om det bildas saltkristaller på stenytan eller om stenen faller sönder. Ser man små högar av sand och sten-korn under föremålen kan det vara fara å färde. Luften ska naturligtvis vara ren och fri från föroreningar som kan angripa stenen. Sådana föroreningar är t.ex. sura gaser som svaveldioxid. Emellertid tillgodoses stenens krav gott och väl om man anpassar magasinet efter de krav som andra material, t.ex.
keramik, ställer på luftkvalitet.
Torrt klimat är speciellt viktigt om det finns järn i stenen, naturligt i form av pyrit eller som armering, kramlor.
I gipsavgjutningar finns oftast rostbenäget järn i form av armering. Är luftfuktigheten för hög rostar järnet, och i den processen utvidgas det och spränger stenen. Gips som utsätts för temperaturer högre än 60ºC mjukas upp och förlorar styrkan. Gips är relativt lättlösligt i vatten, och man får därför under inga omständigheter utsätta gips för fukt. Försöker man rengöra gips med vatten får man ofelbart problem med att smutsen dras in i porerna, och resultatet blir en skäckighet som kan vara omöjlig att avlägsna.
Gips förekommer som naturligt mineral både i form av gips och som mineralet selenit. En tät och finkornig variant kallas alabaster. Alabaster kan vara förvillande lik marmor både i färg och lyster. Det är svårt att skilja dem åt. Det enklaste sättet är att försöka göra en repa på ett undanskymt ställe. Alabaster är mycket mjukare än marmor och känns också varmare vid beröring. Alabaster är lika lättlöslig i vatten som gips och ska därför hållas helt torr. Vid högre temperaturer (i regel över 42ºC) övergår gips till anhydrit, vilket innebär att kristallvatten lämnar mineralet. Detta resulterar i att gipsen blir porös och förlorar hållfastheten. Processen är i princip re-versibel, och gipsens kristallvatten återupptas när luftfuktigheten ökar igen.
Man bör emellertid undvika för höga temperaturer i magasin med gips, då gipsen annars kan skadas på detta sätt.
Rengöring
Stenföremål i magasin är ofta på grund av sin vikt eller storlek placerade på golvet eller ställda i någon vrå. Det finns sällan någon skyddstäckning,
varför damm och annan luftburen smuts kan samlas på dem. När det gäller löst ansamlad smuts så kan man mycket väl dammsuga föremålen under förutsättning att de är stabila. Det är då lämpligt att borsta bort smutsen med en borste och suga in dammet med en dammsugare. Ibland har före-målen varit utställda eller hanterade så att smutsen är ingrodd och sitter i porerna. Ingrodd smuts kan vara svårare att avlägsna, och det bör överlå-tas till konservator.
Vid all rengöring ska man vara försiktig och se till så inte färgrester och liknande följer med. Ska bemålad sten rengöras eller på annat sätt behand-las, bör man förutom en stenkonservator även konsultera en målerikonservator.
Om stenen är försvagad, kan smådelar lossna vid rengöringen. Sådana olycks-händelser undviker man genom inspektion av stenen före damning.
Skyddsövertäckning
Om man har dammat av ett föremål i magasinet, bör det täckas med ett skynke eller liknande. Använd ett tyg som inte är ”hårigt” för fibrer från ett sådant tyg kan fastna i lösa delar och dra med sig sköra partier och färgrester.
Placering och hantering
Det är inte lämpligt att stapla sten på sten. Varje föremål bör ha ett eget underlag. Om ett föremål måste ligga med en bearbetad yta neråt så bör
Bilden föreställer ett magasin med föredömlig stenplacering. De större funtarna står på var sin pall. Pallarna är avsågade för att inte ta för mycket plats. På stadiga hyllor ligger mindre före-mål av sten med ordentlig märkning. Varje föreföre-mål ligger för sig, och inga föreföre-mål är staplade på varandra. Det man möjligen kan anmärka på är vattenledningsrören i taket som kan ställa till skada om de brister.
Sten och gips 109 man lägga ett mjukt material mellan stenen och underlaget. Använd då inte icke-beständiga material som skumplast och liknande utan i stället filtar och andra mjuka, dämpande material. Större föremål ställs lämpligen på last-pallar. Inga föremål bör stå direkt på golvet, då de dels blir svårhanterade vid flyttning, dels kan bli kalla och därigenom fuktiga av kondens. Risken är också stor att de kan råka illa ut vid golvstädning. Mindre föremål som ligger samlade i lådor bör ha egna askar eller fack så att de inte stöter emot och skadar varandra. De bör också viras in i syrafritt silkepapper.
Då sten är ett hårt och relativt sprött material, ska man vara försiktig och undvika stötar och slag. Det finns ofta mer eller mindre dolda sprickor i ste-nen, där den kan brista vid påfrestning. Undvik att dra sten vid förflyttning, då ytor kan skadas. Lyft hellre. De allra vanligaste skadorna på musei-föremål av sten är hanteringsskador som uppkommit i samband med flytt-ning, transport eller annan hantering. Stenmaterial är tungt och därför bör man vid varje förflyttning ha tillgång till bra hjälpmedel och emballera stenen väl till skydd mot stötar. Truckar, pallyftar, bärselar eller stroppar är ofta oumbärliga. Det bästa sättet att skydda stenen vid hantering är att ha en sådan utrustning som skyddar även personalen. Tunna och stora skivor av sten ska alltid lyftas och bäras på högkant. Många bords- och bänkskivor har bräckts när man lyft dem horisontellt.
Om ett stenföremål har gått sönder eller består av flera delar, bör man samla alla delarna på samma ställe. Det kan tyckas vara en självklarhet men bör ändå påpekas. Lossnar en bit kan den alltid sättas tillbaka på ett bra sätt av en konservator. Förkomna delar kan aldrig sättas tillbaka.
Litteratur
Ashurst, J. & Dimes, F.G. 1990. Conservation of Building and Decorative Stone. Butterworth & Heinemann, London.
Loberg, B. 1980. Geologi, Material, Processer och Sveriges berggrund.
Norstedts förlag, Stockholm.
Lundegård, P.H. 1991. Stenar i färg. Norstedts förlag, Stockholm.
Löfvendahl, R., Andersson, T., Åberg, G. & Lundberg, B.-A. 1993. Svensk byggnadssten & Skadebilder, Natursten i byggnader. Riksantikvarieäm-betet, Stockholm.
Stenhandboken. Sveriges Stenindustriförbund, Johanneshov.
111