EVA LUNDWALL
Historik
I Sveriges museer och hembygdsgårdar finns en stor tillgång i den bevarade skatt av textilkonst som utgörs av klädedräkter, gobelänger, kyrkliga texti-lier, sängutrustningar, segel, flaggor m.m. Alla textila material består av fibrer. Våra äldsta textilier tillverkades av fibrer från naturen, de togs från både växt- och djurriket. Fibrerna spanns till tråd som användes till att fläta och väva tyg av, som man först och främst sydde plagg av för att skydda sig mot värme och kyla men också för att smycka sig. Sättet att klä sig var, då som nu, ofta starkt förknippat med varje persons identitet, där man bl.a.
med kläderna försökte ge signaler om vem man ville vara. Det gällde såväl fest- och vardagskläder som uniformer och tygval till hemmets inredning.
Kunskap om tidpunkterna då de olika textilfibrerna först kom till använd-ning är av naturliga skäl mycket ofullständiga. Man vet emellertid att lin användes i Egypten redan omkring 4000 f.Kr. och ull anses vara ungefär lika gammalt som spånadsämne. Man har i Ur funnit avbildningar av får
Detalj av silke- och metallbroderi på sidentyg.
Textila material 129 i mosaik, vilka härstammar från tiden 3500 f.Kr. Hampan är känd som spånadsmaterial i Kina omkring 2800 f.Kr. Mullbärssilket kommer också från Kina, och en sägen från 2640 f.Kr. berättar att kejsarinnan Si-Ling-Chi av en tillfällighet upptäckte hur kokongtråden kunde avhasplas. I Indien odlades och spanns bomull till vävgarner omkring 1800 f.Kr. Bomullen in-troducerades 1730 i Sverige genom Ostindiska kompaniet. För drygt hundra år sedan hade få nordbor hört talas om jute som odlades i Indien redan i förhistorisk tid. Fram till 1822 användes jute mest som tågvirke, därefter byggdes fabriker för ytterligare bearbetning av fibrerna och tillverkning av grövre tyger.
Konstfibrernas ursprungliga råvaror kommer från naturen eller från pro-dukter framställda i kemiska fabriker. Den första konstfibern, cellulosani-trat, framställdes 1855, men det dröjde ända till 1891, innan produktionen av viskos startade på allvar. Upptäckten av nylonet tillkännagavs 1938 för den amerikanska allmänheten.
Vävningen är en av mänsklighetens största uppfinningar. Konsten att fram-ställa vävnader har mycket långsamt nått fram till nuvarande former. Först när maskinkraften började utnyttjas för vävning kom en utveckling av be-tydelse. Den första hålkortsmaskinen var för övrigt den av fransmannen J.M. Jacquard (1805) slutkonstruerade mönstervävnadsapparaten.
Färgningstekniken utvecklades i samband med tillverkningen av tyger.
Broderiet uppstod när människan fick lust att ytterligare dekorera sina väv-nader.
Under det senaste seklet har textiltekniken på två väsentliga områden tillförts nya utvecklingslinjer. Den ena avser beredningstekniken, dvs. väv-ens slutbehandling efter den egentliga vävningen, såsom skrynkelfrihet, mal-beständighet, flamskyddsbehandling och krympfrihet. Den andra utvecklings-linjen uppkom tack vare att nya fibrer kunde produceras, först rayon och därefter de helsyntetiska fibrerna.
Textilfibrer
Med hänsyn till ursprunget skiljer man mellan naturfibrer och konstfibrer.
Naturfibrerna (t.ex. bomull, ull, asbest) finns i färdigbildat skick i naturen, medan konstfibrerna framställs antingen av i naturen förekommande rå-varor (viskos, acetat) eller ur produkter tillverkade i kemiska fabriker (ny-lon, Per(ny-lon, Terylene), där råolja är det vanligaste utgångsmaterialet.
En fiber måste äga speciella egenskaper för att kunna spinnas till garn.
Den måste ha en viss draghållfasthet, töjbarhet, elasticitet, mjukhet och fin-het samt en längd som inte understiger 10 mm, såvida den inte blandas med längre fibrer. Alla fibrer har den likheten att deras längd är mycket större än deras diameter. Beroende av kemisk sammansättning har fibrerna olika styr-ka i vått och torrt tillstånd. Töjning är en deformation, orsastyr-kad av sträck-ning som varierar med temperatur och fuktighet hos materialet. Elasticitet är den egenskap hos ett sträckt material som innebär att det omedelbart vill
återgå till sin ursprungliga storlek. Korta fibrer som ull, bomull, lin be-nämns stapelfibrer, medan långa, oändliga fibrer som silke, viskos, nylon kallas filamentfibrer.
Naturfibrer delas in i tre grupper:
• Cellulosafibrer: lin, hampa, jute, bomull.
• Proteinfibrer: ull, silke.
• Mineralfibrer: asbest, metall och glas.
Konstfibrer delas in i två grupper:
• Regenatfibrer: viskos, acetat.
• Syntetfibrer: nylon, Perlon, Dacron, Terylene.
Cellulosafibrer
Lin, hampa och jute är stjälkfibrer som består huvudsakligen av cellulosa.
Inne i stjälken, från roten till stjälkens topp, sträcker sig fibrerna i form av tågor (fibersträngar). Tågorna består av ett stort antal parallella och i för-hållande till tågan finfibrigare elementarfibrer (se figuren nedan), vilka är sammanfogade med ett växtlim (pektin). Förutom 65–89 % cellulosa och 4–7 % pektinämnen innehåller stjälkfibrerna lignin och hemicellulosa. Fib-rerna utvinns ur växten genom rötning, bråkning, skäktning och häckling.
Alla stjälkfibrer har stor förmåga att absorbera och avge fukt. En hel-linnevävnad kan absorbera drygt hälften så mycket vatten som den egna vikten. Stjälkfibrerna kännetecknas av hög draghållfasthet som ökar i vått tillstånd, vilket kan verka förrädiskt, eftersom deras egenskap att absorbera fuktighet lätt förorsakar mögelangrepp och förmultning. Stjälkfibrerna har i torrt tillstånd låg töjbarhet (är ej elastiska) och låg böjningshållfasthet, vilket gör att fibrerna bryts och går av vid upprepade vikningar
och brytningar.
Lin
Av linsläktet, Linum, finns över 170 olika arter beskrivna. Bland dessa är den som kulturväxt viktigaste Linum usitatissimum, det vanliga linet eller arbetslinet som det också kallas i den äldre botaniska litteraturen. Linet har en stjälk, vars längd kan bli upp till 100 cm. Färgen kan variera avsevärt, beroende på rötnings-sätt. Linfibern är styv och har glatt yta, vilket bidrar till att ge linnevävnader deras typiska karaktär av glans, lyster och smutsavvisande förmåga. Linne känns svalare än bomullstyg, vilket beror på att de raka och släta linfibrerna ger en jämn väv-yta och därmed stor kontaktväv-yta mot huden. En negativ effekt är att linnetyg, eller lärft som det också kallas, lätt skrynklar sig.
Cellulosan i linfibern är strukturellt sett mer poröst uppbyggd än
Lintåga med ca 20 elementarfibrer.
Textila material 131 cellulosan i bomullsfibern, vilket gör att linfibern mycket lättare angrips av blek- och tvättmedel, särskilt vid högre temperaturer. Oförsiktig behandling vid tvätt går främst ut över styrkan och linneglansen, och vävnadens yta blir mer eller mindre luddig (beror på avlossning av elementarfibrer).
Hampa
Hampan, Cannabis sativa, vars färg brukar vara gul, grön till mörkt grå eller brun, har i oblekt tillstånd högre draghållfasthet än linet men försvagas lättare av solljus. Numera kan hampa genomgå speciella blekningsproces-ser för att få en attraktiv lyster och mer påminna om lin. Linet liksom ham-pan odlas i första hand för sina fibrer men också för sina frön som innehåller omkring 30–40 % olja.
Den italienska hampfibern ”il bianco oro”, det vita guldet, är ljus, mjuk och smidig och kan spinnas till garner som, för blotta ögat och känseln, kan vara svåra att skilja från linne. För att kunna skilja på fibrerna kan man lossa några sammanhängande korta fibrer ur garnet och försiktigt väta dem mellan läpparna. Om man sedan håller fibrerna riktade mot sig, kommer spetsarna under torkningen att vrida sig medsols om det är linfibrer. Vrid-ningsriktningen hos hampfibrer är den motsatta.
Jute
Jutefibrerna hålls samman av kåda som måste mjukas upp och avlägsnas för att fibrerna, vars längder varierar från 1–4,5 m, ska kunna lossas ur tågan.
Därefter sorteras materialet och spinns till garn för vävning, stickning, söm-nad osv. Vävsöm-nader av jute används vanligtvis till säckar, mattor, möbel-klädslar, stubintråd och rep. Under kristider har jutekonsumtionen ökat, när tillgången på lin och hampa varit dålig. Jute har lägre drag- och nötnings-hållfasthet än lin, mycket låg motståndskraft mot solljus och försvagas snabbt om det lagras i fuktiga och varma lokaler.
Bomull
Bomull är en fröhårsfiber. Från valnötsstora frökapslar på bomullsbusken utvecklas bomullens fröhår som är den renaste cellulosaprodukt naturen till-handahåller. Fröhåren (fibrerna) är gulvita till färgen och består till 90 % av ren cellulosa, 10 % av protein, pektin, aska och vax. Fibrerna är från 10 till 40 mm långa och avskiljs från frökapseln med en metod som kallas ginning.
Den avfröade bomullen går sedan till pressboxar, där den pressas till balar.
Vid ginningen erhålls 1/3 användbar fiber som kallas lint och 2/3 frö och skräp. Man kan också utföra en andra ginning och får då ett kortare mate-rial, s.k. linters, som ej kan spinnas till bomullsgarn. Dessa linters används som råmaterial till högklassigt rayonsilke.
På grund av sin uppbyggnad har bomullsfibern en mycket hög draghåll-fasthet, som i vått tillstånd ökar, upp till 25 %. Elasticiteten hos bomull är högre än hos lin, men lägre än hos ull och silke. Bomullen kännetecknas av stor slitstyrka, god spinn- och färgbarhet, tvättålighet, motståndskraft mot
värme och mekanisk bearbetning samt en behaglig känsla. Bomull har god förmåga att snabbt ta upp fuktighet men torkar långsamt, och det finns risk för ganska stor krympning (5–10 %). För att motverka krympningsrisken kan bomullen ibland genomgå behandling med ammoniak, s.k. sanforise-ring. Råväven ges ofta nya egenskaper genom en eller flera appreteringar/
efterbehandlingar, bl.a. mot mögel, röta, eld, skrynkling och dylikt. Skryn-kelfribehandling kan medföra vissa nackdelar genom den appretering med hartsinlagring tyget får. Människor med känslig hud kan få irritationer och risk finns också att formaldehyd bildas i hartsbehandlade tyger.
Cellulosan är motståndskraftig mot inverkan av alkalier, dock ej fullstän-digt. Bomull bryts ner av koncentrerade, starka syror, särskilt om de får torka in i fibern. Genom sin förmåga att behålla fukt angrips bomullsfibern mycket snabbt av mikroorganismer. Mal och insekter är normalt inte attra-herade av bomull, men silverfisk kan angripa stärkt bomull.
Proteinfibrer
Ull
Ull tillhör de animaliska naturfibrerna. Alla animaliska fibrer är uppbyggda av proteiner som i sin tur är uppbyggda av aminosyror. Ull är en hårfiber som består av proteinet keratin, vilket är uppbyggt av kol, väte, syre, kväve och svavel. Otvättad ull innehåller dessutom lanolin som är ett fett. Betrak-tar man en ullfiber i mikroskop, ser man att dess yta är bruten och har överlappande sektioner liknande fiskfjäll (epidermisfjäll), vilka ger ullen dess speciella förmåga att filta sig och krympa vid bearbetning med vatten och fukt. Det är egentligen en positiv egenskap om den utnyttjas rätt. Filt-ningsegenskapen tillämpas tekniskt vid valkning av t.ex. vadmal och filt till hattar, men filtning kan också uppstå som en oönskad effekt vid ovar-sam tvätt. Filtningsförmågan, som kan avhjälpas med s.k. antifiltbehand-ling (klorering), är en egenskap som är speciell för ull och saknas helt hos andra fibrer.
Ullfiberns längd varierar inte bara med fårrasen utan också inom en och samma fäll. Ullens hår är krusigt, beroende på att molekylerna är vridna i spiralform. Detta ger ullen dess främsta egenskaper, nämligen elasticitet och värmande förmåga. Ull har bättre förmåga att ta upp fukt än någon annan naturfiber, den kan ta upp 30–40 % fukt utan att den känns våt. Den har låg våthållfasthet (ca 70 % av torrhållfastheten), vilket gör att töjbar-heten är mycket god och att våta plagg löper risk att deformeras. Ull angrips lätt av mikroorganismer och skadedjur men möglar sällan. Den bryts snabbt ner i basisk miljö men tål svaga syror. Nedbrytning sker också vid expone-ring i dagsljus samt vid tvätt med klorblekmedel. Ett tydligt tecken på sli-tage, uttorkning eller kemisk påverkan är då ytan på ett ylleplagg känns sträv eller vass.
Förutom fårull används, till textila ändamål, hår från människa, get, angoraget (mohair), kanin, kamel, häst samt ko- och nöthår m.fl.
Textila material 133 Silke
Natursilke är ett gemensamt namn för fibrer av kokongtrådar. Silke tillhör proteinfibrerna och produceras av mullbärssilkesfjärilens larv. Silkesfjäri-len, Bombyx Mori, genomgår fyra utvecklingsstadier; ägg, larv, puppa och fjäril. Det är endast larven som har matsmältningsorgan och som kan äta och växa (livnär sig av blad från det vita mullbärsträdet Morus Alba).
Larven spinner in sig i en kokong, ett sekret avsöndras som stelnar (dena-turerar) när det kommer i kontakt med luften, varvid fibroinet övergår till en vattenolöslig form. Man får en kokongtråd som består av två olika protein-ämnen; fibroin som bygger upp tråden och sericin som är limämnet, vilket omger och skyddar fibroinet. Sericinet stelnar långsammare än fibroinet och klibbar ihop två trådar till en dubbeltråd. Silkefibern innehåller inga svavelhaltiga aminosyror (jfr ull). En kokong består av en enda obruten tråd (enkelfilament) som det tar larven 3–4 dagar att spinna. Om kokongerna ska användas till silkesframställning, får fjärilarna inte kläckas. Den inne-slutna puppan måste därför dödas, vilket vanligtvis sker med het ånga.
Genom kokning i vatten mjukas silkelimmet i kokongerna upp, och trådarna kan hasplas av. Kokongtråden har en längd av 3500–4000 m. Av dessa kan emellertid endast 600–900 m avhasplas som prima silke och i form av sammanhängande tråd. Den övriga delen av kokongen (avfallssilke) som inte avhasplas bearbetas genom kardning och spinning till t.ex. schappesil-ke. Silke där sericinet fortfarande är kvar kallas råsilke, vilket innehåller ca 75 % fibroin och 25 % sericin. I torrt tillstånd är råsilket styvt och glanslöst.
För att man ska kunna färga silke, måste sericinet avlägsnas. Detta mjukas upp av vatten och är lösligt i svaga alkalier som tvål, varför det lätt kan sköljas bort. Avkokt silke är ett lätt, mjukt och glansigt material. Med avsikten att få ett vackrare och elegantare fall började man vid slutet av 1700-talet att förtynga silke med hjälp av metallsalter. Behandlingen gjorde silket känsligare för ljus, svett och värme. Det vanligaste förtyngningsmed-let är tennfosfat. Förtyngningsmedlen bildar, till skillnad från vanliga app-returmedel, en kemisk förening med silket och kan inte avlägsnas genom tvättning.
Silke har en liknande kemisk uppbyggnad som ull, men molekylerna har en tätare struktur, vilket gör fibrerna glansigare och mindre elastiska. Silket är även värmande och ger en karaktäristisk, mycket behaglig känsla. Mull-bärssilket liknar mycket ull beträffande sina allmänna egenskaper. Silkefib-rerna har mycket hög draghållfasthet som sjunker med ca 20 % i fuktigt tillstånd. De tål emellertid värme och alkalier bättre men syror sämre än ull.
Mullbärssilket skadas ej av svaga alkalier som soda, borax och ammoniak.
Transpirationsmedel som innehåller ammoniumklorid angriper silket, lik-som svett, och bör sköljas bort så fort lik-som möjligt. Silket är lösligt i koncen-trerad salt-, salpeter- och svavelsyra. Svaga syror absorberas lätt och ger sidentyget ett egendomligt frasande ljud när det kramas, vilket är ett tecken på nedbrytning av fibern. Silke har hög motståndskraft mot mögel. Orent silke kan angripas av mal och insekter.
Allt mullbärssilke bryts ner av ultraviolett ljus och försvagas snabbare än bomull, rayon och ull. Vid förbränning lämnar förtyngt silke efter sig ett trådskelett av vit till grå aska. Oförtyngt silke däremot smälter vid förbrän-ning ihop till en svart kula.
Konstfibrer
Konstfibrer är den sammanfattande beteckningen på både regenatfibrer och syntetfibrer. Vid framställning av konstfibrer kan man utgå från material som förekommer i naturen, t.ex. cellulosa och stenkol. Den naturliga poly-meren löses upp och återutfälls i fiberform. Den äldsta typen av konstfibrer är regenererade fibrer eller regenatfibrer som utvinns ur cellulosa. De har kvar många av naturfibrernas karaktäristiska egenskaper, framför allt för-mågan att absorbera fukt och vatten, men de har som regel lägre draghåll-fasthet än motsvarande naturfibrer.
De syntetiska polymererna framställs ur petroleum och stenkol som bryts ner till enkla kemiska föreningar. De har gett oss en ny typ av rå-material, plasterna, men har även fått stor användning vid tillverkning av fibrer. Dessa kallas syntetfibrer. De utmärks av hög hållfasthet, formbarhet och elasticitet och är i dessa avseenden överlägsna såväl naturfibrerna som regenatfibrerna. De är dessutom resistenta mot mikroorganismer och varken möglar eller ruttnar. Deras förmåga att ta upp fukt och vatten är emellertid mycket ringa eller obefintlig.
Regenatfibrer
Regenatfibrer framställs av cellulosa (bomullslinters, granved) eller protei-ner (kasein, majs, sojabönor). Dessa ämnen löses till en spinnvätska med hjälp av kemikalier, varvid en viskös massa bildas, viskos. Lösningen pres-sas genom tunna munstycken och fälls ut i form av en oändlig fiber, rayon (franska: stråle), varvid de använda kemikalierna försvinner. Man regenere-rar (återvinner) således utgångsmaterialet. Rayonfibrer kallades tidigare konstsilke eller cellull men idag betecknas de viskosfibrer. Den viktigaste och produktmässigt största gruppen är viskos, vars metod, viskosmetoden, patenterades 1891. Det s.k Chardonetsilket framställdes genom nitratmeto-den, vilket var förenat med risker för explosioner. Produkten var eldfängd och först 1884 lyckades fransmannen Chardonet att denitrera cellulosasilket och därmed göra det mindre eldfängt. De erhållna trådarna av cellulosani-trat renades genom behandling med kemikalier, varvid trådar av ren cellulo-sa kunde erhållas. Tillverkningen av Chardonetsilke/nitratsilke patenterades 1884 och lades ner 1949 på grund av explosionsrisken. En tredje metod, acetatmetoden, startade 1919. De erhållna acetatfibrerna kallas halvsynte-tiska, därför att slutprodukten inte är ren cellulosa utan en cellulosaester, cellulosaacetat.
Tillverkningen av viskosull och viskossilke skiljer sig först efter utspin-ningen. Filamenten (viskossilket) kapas i önskade längder och genomgår efterbehandlingar för att bli viskosull. Ull och silke av regenererad cellulosa
Textila material 135 är industriprodukter, vars struktur och egenskaper i viss grad kan förändras och anpassas efter smak och behov.
Regenatfibrerna har lägre draghållfasthet än bomull och försvagas i vått tillstånd. De har stor förmåga att ta upp fukt, skrynklar mycket, angrips lätt av mikroorganismer, bryts ner av syror och gulnar av solljus. Jord och mull liksom värme missfärgar och försvagar viskos men ej acetatfibrer.
Regenatfibrerna angrips inte av mal. Silverfisken äter viskos men inte acetatfibrer.
Syntetfibrer
Syntetfibrer framställs på kemisk väg med exempelvis stenkol, petroleum, salt, kalksten och naturgas som utgångsmaterial. Råmaterialet bryts ner till enkla kemiska föreningar, som i sin tur genom kemiska processer förenas genom högt tryck. De erhållna lösningarna pressas därefter genom mun-stycken (spinndysor) och behandlas i princip på samma sätt som regenat-fibrerna. Synteterna delas in i tre grupper; polyamid: nylon, polyakryl: Dralon, Orlon och polyester: Dacron, Terylene. Förstavelsen poly- kommer från det grekiska ordet polus, många. Om varje molekyl innehåller många amid-grupper, kallas föreningen för en polyamid etc. Den första syntetfibern, ny-lon (polyamid), introducerades på marknaden l938. Inom varje grupp före-kommer mängder av olika handelsnamn. Exempelvis är Dralon, Orlon och Courtelle olika fabrikanters namn på samma acrylfibrer. Syntetfibrerna fram-ställs dels som heldragna, långa filament, dels i avskurna längder (stapelfibrer).
Syntetfibrerna är töjbara och elastiska samt motståndskraftiga mot insek-ter och mikroorganismer. Med undantag för nylon, tål de ljus ganska bra.
Statisk elektricitet är en negativ egenskap till följd av att deras förmåga att ta upp fukt är låg. Vinylfiberna är mycket värmekänsliga, i högre grad än t.ex. nylon och Dacron. De kan inte strykas och knappast tvättas i varmt vatten. Jämfört med naturfibrerna är syntetfibrerna relativt motståndskraf-tiga mot nedbrytning, förorsakad av luftföroreningar.
Färger
Medeltidens färger anknöt i huvudsak till färgtraditionerna från antiken.
Den blå färgen erhölls ur indigon, den röda färgen från krapproten. Gult kunde man få från björklöv, reseda och många andra gröna växter. Tillsam-mans med olika tillsatser, t.ex. salter, formalin och ättiksyra, kunde man utöka färgnyanserna. Vid färgning av svart måste man för att erhålla god svärta ofta använda så hårda färgningsmetoder att fibrerna tog skada. Håll-fastheten i textilföremålens svarta partier är ofta mycket nedsatta och ibland saknas de svarta delarna helt. År 1856 upptäckte en 18-årig engelsk ynglig, W.H. Perkins, det första anilinfärgämnet, mauvein, och metoden att genom betning med bl.a. tannin få basiska färgämnen att fästa på cellulosafibrer.
Principerna för färgning med anilinsvart upptäcktes 1864 av engelsmannen Lightfoot. Anilinfärgerna gav klara och starka färger som dock hade stora
brister när det gällde ljus- och tvätthärdigheten. År 1868 kunde tyska forskare
brister när det gällde ljus- och tvätthärdigheten. År 1868 kunde tyska forskare