Keratin är ett samlingsnamn för några kemiskt närbesläktade fiberproteiner som bygger upp inte bara horn utan också hår, ull, fjädrar, överhud, fjäll, naglar, klövar, hovar, klor, näbbar, valbarder, sköldpaddsskal och noshör-ningshorn. Alla keratiner är svavelhaltiga på grund av att de innehåller mer eller mindre av aminosyran cystein. Det är förekomsten av svavel, som ger upphov till den synnerligen obehagliga odör som uppstår när man bränner t.ex. ett hårstrå. Svavlet hjälper till att stabilisera keratinets kemiska struk-tur, och gör det till ett relativt motståndskraftigt material.
Horn
Horn får man från vissa djurarter med s.k. slidhorn, främst då tamboskap som nötkreatur, får och get, men även vilda djur som antiloper. Här rör det sig om permanenta horn som aldrig fälls utan sitter kvar under djurets hela levnad (med undantag för någon enstaka antilopart).
Horn i genomskärning.
Hornskikt
Skallben
Horn bildas i flera skikt utanpå en ben-kärna som är en utväxt från själva skall-benet. Genom att keratinfibrerna ligger pa-rallellt orienterade i hornets längdriktning, får materialet en laminerad (skiktad) karak-tär och dess yta ett räfflat utseende. Horn har en mer eller mindre uttalad genomskin-lighet och förekommer naturligt i många olika färgnyanser, från vitt eller grönaktigt till gulaktigt, rödbrunt och svart, ofta i kom-bination med varandra.
Ett horn kunde hettas upp eller läggas i saltat vatten för uppmjukning och sedan så-gas upp på längden, vikas ner och plattas ut till skivor för att till sist skäras, klyvas, fo-gas samman, färfo-gas in och formas på en mängd olika sätt.
Vanliga föremålstyper av horn är: dryckeskärl, kammar, skedar, handtag, bokpärmar, korvstoppningshorn, kruthorn, signalhorn och lanternfönster.
Sköldpadd
Materialet sköldpadd är besläktat med horn på grund av att det huvudsak-ligen är uppbyggt av keratin. Det kommer främst från rygg- och bukskölden hos olika arter av havssköldpadda, även om också sköldarna från land-sköldpadda använts. Dessa sköldar består av keratiniserade cellager som byggs upp underifrån, och varje nytt lager som bildas blir då något vidare än det föregående. Färg och mönster varierar beroende på sköldpaddsart, men vanligast är en genomskinlig, bärnstensliknande färgton, fläckad i mörkare brunt och rött (ryggskölden) eller enfärgad ljusgult (bukskölden).
Sköldpadd är starkt, segt och mer homogent än horn och inte heller lika tydligt laminerat. Det är därför lättare att bearbeta och forma, eftersom det saknar en bestämd fiberriktning. Bearbetningsmetoderna är annars de samma som för horn.
Vanliga föremålstyper av sköldpadd är: framför allt kammar, men också mer lyxbetonade saker som dörrfaner, inläggningar, skrin, musikinstrument, smyckedetaljer, solfjädrar, knoppar och handtag.
Fjäder
Fjäder består av celler, vilka är uppbyggda av keratinfibriller (små, fina fibrer) som ligger inbäddade i en keratinmassa. Fjäderns färg skapas dels genom olika färgämnen, t.ex. melaniner (svart, brunt, mattgult) och karo-tinoider (rött, klargult), dels genom optiska fenomen som har att göra med
Fjäderns (konturfjäder) uppbyggnad.
Skaft
Fan
Spole
Skaft
Bistråle Fanstråle
Ben, horn och likartade material 171 hur ljuset bryts och reflekteras (blått samt olika metalliska färger). Fjädrar bildas i fåglarnas överhud och sitter grupperade i så kallade fjäderfält som är arrangerade, så att de helt täcker även de fjäderlösa partierna däremellan.
Man skiljer mellan konturfjädrar och dun. Konturfjädrarnas funktion är kopplad till flygförmågan. Det finns två typer av konturfjädrar, nämligen täckfjädrar samt ving- och stjärtpennor.
En fjäder består av skaftet, vars solida övre del innehåller tätt packade luftfyllda celler. Den nedre ihåliga delen kallas spole och sitter fästad i hu-den. Från skaftet utgår det s.k. fanet, som består av fanstrålar med bistrålar, vilka häktar i varandra med små hakar, så att det bildas en sammanhäng-ande skiva.
Dunet sitter under täckfjädrarna och har en isolerande funktion. Det be-står av mjuka fanstrålar med bistrålar, som inte häktar i varandra. I allmän-het saknas skaft, och strålarna utgår då i en krans nerifrån spolen. Att fjäder har en vattenavstötande förmåga beror på ett speciellt puder, bestående av sönderfallet keratin, som produceras av särskilda dun.
Varning. Om man handskas med äldre uppstoppade fåglar eller t.ex.
fjäderprydnader, där hela eller delar av själva fågelskinnet finns bevarat, måste man vara mycket försiktig. Förmodligen har de någon gång i tiden behandlats med olika bekämpningsmedel mot skadeinsekter. Sådana medel innehöll förr ofta arsenik. Under sent 1800- och tidigt 1900-tal var det van-ligt med blandningar av antingen arsenik och pulveriserad alun eller arse-nik, kamfer och såpa. Man kan konstatera om arsenik finns med hjälp av en speciell analysteknik, där man använder sig av röntgenfluorescens.
Vanliga föremålstyper med fjäder är: uppstoppade fåglar, solfjädrar och fjäderdekorationer i t.ex. klädedräkter och huvudbonader.
Valben
Tandlösa valar, t.ex. blåval, gråval, knölval och rätval, är utrustade med så kallade barder i stället. Dessa utgörs av hundratals långa, knivbladsformade och överlappande plattor som växer ner uppifrån gommen, där de bildas i munepitelet. Deras funktion är att sila plankton och små kräftdjur, som utgör bardvalarnas huvuddiet, från havsvatten. Barder består av en hård, tätt packad, keratiniserad vävnad med laminerad struktur. Hårdheten beror på att hydroxyapatit avlagrats inne i cellerna. Färgen uppstår genom före-komsten av melanin och är vit, blåaktig, ljusbrun eller svart, beroende på valart.
Det är alltså materialet i dessa barder som går under benämningen val-ben, men det handlar ju inte alls om ben i egentlig bemärkelse. Det är ett mångsidigt material som genom århundradena använts till mycket, tack vare att det kunnat sågas, skäras, hyvlas och formas till en mängd olika föremål. Arktiska folk tillverkade fångstredskap av valben, och under med-eltiden användes det som stödmaterial i skor. På 1600-talet framställde man falska strutsfjädrar av det, eftersom den äkta varan var oerhört dyr på den tiden. Men det är kanske framför allt i dräkter och dräkttillbehör från
1600-, 1700- och 1800-talen, man oftast stöter på detta material. Det är naturligtvis ingen tillfällighet, att valfiskets glansperiod under dessa tre år-hundraden sammanfaller med den epok, då jättelika krinoliner med stomme av valben var högsta mode bland kvinnor. Dessutom förekom valben som korsettstöd ända in i början av 1900-talet. Inom möbeltillverkningen har valben använts bl.a. till soff- och stolsunderreden och i form av hyvlade spån till stoppning.
Vanliga föremålstyper av valben är: stödmaterial i skor och korsetter, stomme i krinoliner, fångstredskap och möbeldelar.