Trä är ett krävande material att förvara och ställa ut. Genom att vara orga-niskt, hygroskopiskt och anisotropt ställer det stora krav på en stabil miljö.
Utvecklingen av konserveringsmetoderna för arkeologiskt trä under 1900-talet har resulterat i att föremålen på museerna har fått olika behandlingar.
Metoderna ställer individuella krav på förvaringsmiljön, krav som måste efterlevas om föremålen ska bevaras för framtiden. Man kan alltså inte för-vara allt trä i samma miljö.
Trämaterial – historiskt och arkeologiskt 125 Vid genomgång av träföremål i samlingar eller inför en utställning bör man först gå till museets egna arkiv för att leta rätt på uppgifter om tidigare konser-veringsbehandlingar, limningar m.m. Om inte detta ger något resultat, kan en erfaren träkonservator genom uppgifter om fyndår och träets utseende göra en bedömning av tidigare behandling. Sedan kvarstår att välja rätt miljö.
Relativ luftfuktighet (RF)
Historiskt trä
Obehandlat trä (icke arkeologiskt) under fibermättnadspunkten (kring 75 % RF) har inget fritt vatten att avge till omgivningen när fuktigheten sänks.
Vatten kommer då att avges från cellväggarna, och träet krymper. Sprickor och deformeringar kan uppstå, när mycket torra och fuktiga perioder av-löser varandra. Spänningarna som utav-löser sprickorna härrör från träets ani-sotopiska natur, vilket betyder att träet krymper olika mycket i sin longitudi-nella, tangentiella och radiella riktning.
Okonserverat, arkeologiskt trä
Det finns en del vattendränkt trä som aldrig har konserverats. Det är speci-ellt skeppsdelar från historisk och förhistorisk tid som hittades under första hälften av detta sekel. Än idag dyker sådant trä fram från undangömda vrår i museer och hembygdsgårdar. Kraftigt nedbrutet arkeologiskt trä har mycket litet cellulosa kvar i fibrerna, och krympningen som skedde när träet togs upp var orsaken till ett sprucket, smulande och deformerat trä. Mycket ned-brutet trä är på grund av lågt cellulosainnehåll mindre hygroskopiskt än friskt trä och därför mindre känsligt för variationer i luftfuktigheten. Om träet endast har ytliga angrepp och en välbevarad kärna, kan nya sprickor snabbt uppstå vid variationer i luftfuktigheten.
Konserverat, arkeologiskt trä
Arkeologiskt trä som är konserverat är inte längre att betrakta som trä, utan mera som ett komposit material, bestående av nedbrutet trä och konserve-ringsmedel. I det följande ska det visa sig att det ofta är de kemiska tillsats-erna som ställer kraven på miljön.
Alun- och glycerinkonserverat trä blir med tiden mycket hygroskopiskt.
Alunsaltet löses upp vid högre RF och utkristalliseras igen vid lägre RF.
Detta kan ge saltutfällningar på träytan men framför allt orsaka en kollaps och destruktion av träets inre. Ett relativt torrt och stabilt klimat mellan 30–
40 % RF, utan stora variationer i vare sig RF eller temperatur, är nödvändigt för att fortsättningsvis kunna bevara föremålen intakta. Om man upptäcker alunbehandlat trä som förvaras vid för hög luftfuktighet, ska man inte i desperation snabbt flytta föremålet till torr miljö. Snabba klimatändringar kan vare ytterst påfrestande för föremålet. I stället bör man kontakta en konservator och diskutera fram olika alternativ för flyttning av föremålet.
Klimatkammare kan ibland vara en bra lösning.
Föremål behandlat med PEG enligt tidiga metoder (där det oftast var en högmolekylär PEG som under lång tid trängde in i träet och orsakade en mörk, vaxig yta) består oftast mer av PEG än trä. Högmolekylär PEG är mindre hygroskopisk än lågmolekylär, men den högmolekylära är ofta an-vänd i så stora mängder att slutresultatet är ett mycket hygroskopiskt mate-rial. Vasa konserverades enligt denna metod, och på Vasamuseet är man mycket medveten om klimatets roll för det fortsatta bevarandet. Avancerade klimatanläggningar försöker att hålla fuktighet och temperatur konstant året om. Den relativa fuktigheten är runt 50 % och temperaturen kring 18°C. Skeppets nuvarande vikt är mycket högre än den ursprungliga vikten, och med ökande RF kommer skeppet att bli ännu tyngre. Det kan leda till stora problem för det fysiska stödet underifrån. En för fuktig miljö ökar alltså risken för att skeppet inte håller för sin egen tyngd. Dessutom ökar risken för svampangrepp. Om man å andra sidan sänker RF, och därmed indirekt torkar ut skeppet ytterligare, ökar risken för sprickor och krymp-ning. På ett skepp av denna storlek kan även en liten krympning av varje planka få förödande konsekvenser för hela konstruktionen. Det gäller alltså att hålla en hårfin balans.
I frystorkat, PEG-impregnerat arkeologiskt trä är halterna av PEG mycket låga. Det förefaller inte att finnas några uppgifter om frystorkat träs hygroskopisitet, men att döma av de låga värden av PEG som används vid denna typ av konservering, är det mest troligt att träet reagerar som okonser-verat, arkeologiskt trä, se föregående avsnitt. Risken för att nya sprickor uppstår genom fluktuationer i fuktigheten minskar ju mer nedbrutet träet är.
Det är klokt att hålla en stabil och inte för hög RF. Trä som en gång har frystorkats tål inte vatten.
Svampangrepp
Under en längre period med hög luftfuktighet kring 90 % RF (motsvarande en träfuktighet på 23 %), kan vednedbrytande svampar, främst brunröta, fortsätta tidigare avbrutna angrepp. Dessa höga RF-värden uppstår oftast i samband med vattenskador eller förvaring i lokaler utan uppvärmning och med dålig ventilation.
Temperatur och ljus
Generellt är det tillrådligt att hålla låga temperaturer i utställningslokaler och magasin. Många nedbrytningsprocesser i såväl trämaterial som kemi-kalier ökar med temperaturen. Belysning kan lokalt alstra mycket värme, som kan torka ut träet men också smälta PEG och ytbehandlingar som oljor och vax.
Infallande dagsljus bör undvikas, och ett magasin utan fönster är det ide-ala. UV-strålning är mest skadligt för föremålen, eftersom den förutom att värma föremålet också förmår att katalysera många kemiska processer av destruktiv karaktär.
Trämaterial – historiskt och arkeologiskt 127 Fysiskt stöd
Nedbrutet trä är ett svagt material. Konservering av träet ökar troligtvis inte den mekaniska styrkan. I vissa fall minskar den, och träet blir i stället sprött (alunmetoden). Alla föremål mår bra av att förvaras i en specialgjord stöd-form av ett mjukt, flexibelt material som t.ex. frigolit. Långa och limmade föremål till och med kräver stöd för inte att gå av på mitten. Frystorkat trä är mycket lätt och kräver därför inte lika avancerade stödanordningar som t.ex. tyngre PEG 4000-behandlade båtar.
Rengöring
De flesta konserveringsmetoder gör träytan mer eller mindre ”klibbig”. På ytan fastnar damm och smutspartiklar lätt som med tiden kan bli ett allvarligt problem. Förutom att vara ett estetiskt problem, kan mikroklimatet i smutsen bidra till en lokal förändring av träytans kemiska miljö. Effekten av lokal försurning och mineralers katalyserande förmåga kan förkorta föremålets livslängd. Det är därför viktigt, att det finns en bevarandeplan för samling-arna, så att det sker en kontinuerlig rengöring av föremålen. Man behöver helt enkelt damma av sina föremål. Där det är möjligt, kan man med fördel använda dammsugare på svag effekt (med nät framför ett mjukt munstycke så att lösa bitar inte av misstag åker in i dammsugaren). Genom att packa alla föremål i lådor med lock minskas dammansamlingarna avsevärt och där-med också rengöringsbehoven. Torka aldrig av föremålen där-med fuktig trasa!
Litteratur
Eaton, R.A. & Hale, M.D.C. 1993. Wood, Decay, pests and protection.
Chapman & Hall.
Haygreen, J.G. & Bowyer, J.L. 1989. Forest products and wood science, an introduction. Iowa State University Press, Iowa.
Hedman, B. & Ramel. M. (red.) 1984. Träskyddshandboken, Svensk Bygg-tjänst.
Pihlström, K. 1994. Träden och vi. Föreningen för Skogskultur.
Richter, J. & Jörgensen, G. 1995. Biologisk nedbrydning i museer og ark-iver, Konservatorskolen, Det kongelige Danske Kunstakademi. Köpen-hamn.
Rowell, R.M. & Barbour, R. (ed.) 1990. Archaeological Wood. Properties, chemistry and preservation. American Chemical Society, Washington DC.