Ben, horn och likartade material
EV A CH R I S T E N S S O N
Inledning
Ben och horn förekommer i flera olika fyndkategorier. Ett stort material härrör från gravar, där skelett från både människor och djur återfinns. And-ra skelettfynd utgörs av rester efter jakt- och slakthantering samt matavfall.
Ytterligare en stor fyndgrupp omfattar alla de föremål, som tillverkats i ben eller horn och ibland också resterna efter framställningen av dessa.
Ben och horn i dessa varierande former kan på olika sätt berätta om människan och hennes förhållande till den omgivande miljön. Skelettmate-rial kan sålunda ge information om forntida människor och djur, deras art, typ, kön, storlek, hälsotillstånd, släktskapsförhållanden samt historisk och biologisk ålder. Vidare kan man få en viss uppfattning om vilka jakt- och slaktmetoder man använde sig av, och vilka matvanor man hade. Själva föremålen kan avslöja detaljer om tillverkningsmetoder, hantverk och indu-stri och dessutom genom sina funktioner spegla delar av det dåtida samhälls-livet och berätta om handel och övriga kontakter med omvärlden. Det finns ett flertal olika dateringsmetoder, som kan tillämpas på ben och horn, varav den mest kända är C14-metoden.
Materialbeskrivning
När man talar om ben, skiljer man på ben, benhorn (materialet i hjortdjur-ens hornkronor) och elfenben (tandben, dentin). Gemhjortdjur-ensamt för dessa är, att de i kemiskt hänseende består av en organisk och en oorganisk komponent.
Den organiska delen består av ett fiberprotein, kollagen (utgör också huvud-beståndsdelen i bl.a. hud), som gör ben till ett segt och flexibelt material.
Genom att kollagen har förmågan att absorbera vatten, säger man att ben är hygroskopiskt. Den oorganiska delen består huvudsakligen av ett kristallint kalciumfosfat, hydroxyapatit, som ger ben dess hårdhet och styrka. Dessut-om ingår vatten. Proportionerna mellan kollagen, hydroxyapatit och vatten varierar något mellan de tre nämnda benkategorierna och ger dem specifika egenskaper som är funktionsrelaterade. Det som främst skiljer dem åt är den strukturella uppbyggnaden.
Ben
I färskt ben, som är ett gulvitt material, är förhållandet mellan kollagen och hydroxyapatit 1:2. Man skiljer mellan kompakt och spongiöst ben. Det kom-pakta benet bildar det tjocka ytlagret hos de långa rörbenen i extremiteterna (det är detta material som används oftast vid föremålstillverkning) samt det betydligt tunnare ytskiktet hos övriga ben i kroppen. Det kompakta benet är uppbyggt av platta eller cylindriska benlameller som anlagts mer eller min-dre koncentriskt runt benets längdaxel. Trots sitt namn är kompakt ben ett poröst material på grund av att det är genomdraget i längdriktningen av de s.k. Haverska kanalerna, som hos levande ben innehåller blodkärl. Dessa kanaler har dessutom förbindelse med varandra genom tvärgående kanaler som mynnar ut på benets utsida. Kanalerna syns som tunna linjer i benets längdsnitt och som små prickar i dess tvärsnitt. Detta fenomen är diagnos-tiskt för ben. Precis som trä har ben en tydlig fiberriktning, vilket gör det till ett anisotropt material, dvs. det rör sig olika i olika riktningar (krymper på längden, sväller på bredden), då det utsätts för värme eller fukt.
Benvävnad.
Cylindriska benlameller
Platta benlameller
Blodkärl
Spongiöst ben Kompakt ben
Haverska kanalerna
Ben, horn och likartade material 167 Spongiöst ben har en mycket öppnare struktur, bestående av ett nätverk av bågformade balkar och tunna plattor, vars funktion är att fånga upp och fördela tryck. Det spongiösa benet återfinns främst i det inre av kotor, rev-ben, bäckenrev-ben, skallben och i ändarna på de långa rörbenen. Den här typen av ben är inget lämpligt föremålsmaterial, men spår av det kan ibland synas på vissa benföremål som t.ex. undersidan av sländtrissor och spelbrickor, vilka ofta tillverkades av den yttersta delen av lårbenshuvudet från nötkrea-tur eller får. Stödskenorna hos sammansatta kammar gjordes i många fall av nötrevben, och på baksidan av dessa brukar man kunna se rester av spongi-öst ben. För att underlätta bearbetningen av ben kunde det mjukas upp något genom blötläggning i saltat vatten eller surmjölk. Vanliga föremålstyper av ben är: benspetsar av olika slag, harpuner, krokar, yxor, dolkar, flöjter, pipor, isläggar, nålar, nålhus, sländtrissor, kammar, spelbrickor, knappar, sigill, handtag, inläggningar och sniderier.
Benhorn
Hornkronan hos djur som älg, ren, kronhjort, dovhjort och rådjur består av s.k. benhorn, som liksom vanligt ben från början är gulvitt till färgen. Egent-ligen rör det sig om ben som vuxit oerhört fort, eftersom hornen hos dessa djur inte är permanenta utan bildas och fälls en gång om året. Andelen kol-lagen är dock något större hos benhorn än hos vanligt ben, vilket gör att dess
Benhorn (kronhjort) i genomskärning.
Tvärsnitt Längdsnitt
Medulla
Cortex
flexibilitet är betydligt större och att det är ett mycket segare material. Det är därför möjligt att mekaniskt ändra formen på benhorn i samband med föremålstillverkning genom att först mjuka upp det genom blötläggning i vatten. Den högre kollagenhalten har att göra med materialets ursprungliga funktion. När tjurarna hos de nämnda arterna drabbade samman i de årliga brunstslagsmålen, gällde det att hornen verkligen höll för påfrestningarna utan att brytas av. Därför har benhorn ofta använts till föremål, där denna seghet varit önskvärd, t.ex. tandskivorna hos sammansatta kammar.
Det kompakta ytlagret hos benhorn kallas cortex och den spongiösa, från basen avsmalnande kärnan, medulla. Hornspetsarna är kompakta rakt ige-nom. I mikroskop kan man se att färskt benhorn jämfört med ben har ett något flammigt, nästan masurbjörksliknande utseende, beroende just på den snabba tillväxten och mera kollagen, vilket ger en allmänt oordnad struktur.
Precis som ben är benhorn anisotropt.
Vanliga föremålstyper av benhorn är: yxor, slagstockar för flintbearbet-ning, slagvapen, dolkar, harpuner, fiskekrokar, nålar, pärlor, skedar, kam-mar, handtag, beslag, knappar, tärningar, sigill och svärdsknappar.
Elfenben
Elfenben, som är ett hårdare och tätare material än både ben och benhorn, består av tandben eller, som det också kallas, dentin från främst elefant.
Även tandben från andra djurarter, t.ex. flodhäst, valross, vildsvin, narval och kaskelot, kallas ofta elfenben, även om detta etymologiskt sett inte är helt korrekt.
Färgen varierar från vitt till gulvitt, beroende på djurart. Till sin kemiska sammansättning liknar elfenben de två föregående materialen, men det inne-håller mindre vatten. Förhållandet mellan kollagen och hydroxyapatit är 1:3.
Längd- och tvärsnitt av elefantbete.
Pulpahålighet
Owens linjer
Dessutom är strukturen helt annorlunda. Hos elefantbeten är det inre en konformad pulpa-hålighet, fylld med bindväv, blodkärl och ner-ver. Beten begränsas utåt av ett lager av speciel-la celler, s.k. odontobspeciel-laster, där dentinet bildas i lager på lager, så länge djuret lever.
I ett tvärsnitt syns dessa lager som koncen-triska cirklar, precis som årsringarna på ett träd, och i ett längdsnitt som ett antal koner, trädda på varandra. Dessa cirklar kallas Owens linjer. Från pulpahålan fortsätter sedan bind-väv, blodkärl och nerver vidare genom ett sys-tem av fina rör, Retzius linjer, vilka strålar ut i sidled både medsols och motsols. I ett tvärsnitt bildar dessa linjer ett mycket specifikt, schack-liknande mönster som är diagnostiskt för just elefantelfenben.
Ben, horn och likartade material 169 De flesta typer av elfenben har endast ett litet eller inget emaljhölje alls.
Tandemalj, som är ett mycket hårt material, består nästan helt och hållet av hydroxyapatit och innehåller inget kollagen.
På grund av sin struktur lämpade sig elfenben speciellt väl för att skära och smida till alla möjliga former. Genom kontrollerad bränning kunde det i dekorativt syfte utsättas för olika grader av svärtning. Dessutom kunde det färgas in, bemålas och prydas med pålimmad guldfolie.
Vanliga föremålstyper av elfenben är: knappar, beslag, skrin, kammar, nålar, tärningar, bältespännen, svärdsfästen, ceremonistavar, inläggningar, småskulpturer, finsniderier, sigill, pianotangenter, spelpjäser och vaxbelagda skrivtavlor.