Glas som är välbalanserat sammansatt och tekniskt korrekt framställt har alla förutsättningar för ett långt liv, om vi hanterar det med omsorg och förvarar det med insikt. Anteckna alla händelser och åtgärder som vidtas med föremålen, t.ex. vattenläckage eller andra olyckstillbud, permanenta eller tillfälliga förflyttningar, utställningar, utlån, klimatiserings- och för-varingsåtgärder, rengöring, konservering m.m. Notera också alla observa-tioner om eventuella förändringar av föremålens tillstånd.
Hantering och rengöring
Ett glasföremåls farligaste fiende är personalen som hanterar det, flyttar omkring det, tappar det eller stöter i. Glas ska hanteras med fast hand, lugna rörelser och odelad uppmärksamhet. Lyft det med bägge händerna och för-sök att särskilt stödja eventuella limmade partier. Ett gammalt, torrt och sprött lim lossnar oerhört lätt från glasets brottytor. När en fog plötsligt ger
vika i handen, är det lätt att tappa fattningen! Glas bör alltid bäras i sin ask eller annan ändamålsenlig behållare. Det hanteras och undersöks lämpligen över en bordsyta där fallhöjden är minsta möjliga, och det kan vara prak-tiskt att preparera stora, fria arbetsytor med mjukt, stötdämpande underlag, t.ex. tunn polyetencellplast. Se också till att ha god arbetsbelysning. Före-mål med latent glassjuka avslöjar sina hårfina, ytligt liggande sprickor först i direkt, riktat ljus.
Fingeravtryck fastnar lätt och ser väldigt tråkiga ut, i synnerhet på trans-parent glas. Det bör därför hanteras med handskar, helst plasthandskar (av typen kirurghandskar) eller bomullsvantar med ”plastnoppor” i handflate-partiet. Vanliga bomullsvantar är mindre bra, eftersom de är glatta och ger dåligt grepp. Lika olämpliga är de vid hantering av nedbrutet glas, då flagor lätt kan fastna och lossna. Välbevarat glas som inte visar tecken på ytför-ändringar kan rengöras med ljummet vatten, eventuellt med en tillsats av milt, neutralt rengöringsmedel. Rengör glasen ett och ett med mjuk borste och använd helst plastbalja för att undvika hårda stötar. Skölj och torka noga. Glas som är bemålat, förgyllt, limmat eller lackat ska inte rengöras med vatten, liksom inte heller glas som uppvisar minsta tendens till glas-sjuka eller flagnade ytor. Rådgör i sådana fall med konservator.
Förvaring och utställning
Arkeologiskt glas, föremål som inte står stadigt och glas med utsatta, sköra eller lösa detaljer förvaras lämpligen i individuella askar, på samma sätt som skärvor och fragmentariska pjäser. Sådant glas kan stödjas med hopknyck-lat, syrafritt silkepapper, och skärvor kan läggas mellan lager av silkepapper
Formskuren förvaringsask för fragmentariskt glasföremål. Urgröpningar för de enskilda fragmenten är skurna i polyetencellplast med genomsynligt lock vikt av polyesterfilm som dammskydd.
Glas 95 för att förhindra skavskador. Förvaras föremålen i öppna hyllsystem är det en enkel dammskyddande åtgärd att vika och häftklamra ett lock av klar polyesterfilm. Med tanke på glasets extrema stötkänslighet, förvaras det lämp-ligast i fasta hyllsystem eller ännu hellre skåp. Undvik dock fuktlagrande ytterväggar, och för förvaring av glas liksom alla materialkategorier ska ek och spånplattor som avger organiska syror undvikas i magasin och utställ-ningar. Föremålen placeras på lämpliga avstånd från varandra, och glatta metallhyllor kan kläs t.ex. med tunn polyetencellplast för att förhindra gla-sen att vandra. Även i utställningssammanhang är det viktigt att vara upp-märksam på tendenser till vandring. Montrar med glas på glashyllor måste stå väl förankrade, och om golvet vibrerar kan det vara nödvändigt att göra fasta stöd för föremålen.
Direkt solljus och UV-alstrande lampor bör undvikas. Om glas utsätts för UV-strålning, kan manganoxid (om det använts till avfärgning) omvandlas så att dess färg slår igenom och ger en rosa ton till ett ofärgat glas.
Klimat
Temperaturen är inte särskilt kritisk för glas, men extrema värden bör natur-ligtvis undvikas, liksom plötsliga växlingar. Att temperaturen påverkar luft-fuktigheten måste också beaktas. Ett kallt glas är också ett fuktigt glas. Glas är en dålig värmeledare. Ett glasföremål som placeras exempelvis i ett föns-ter i starkt solsken utsätts för starka spänningar till följd av inföns-terna tempera-turskillnader.
Det största och svåraste problemet att hantera är sjuka glas. Tills nyligen gällde en brett accepterad rekommendation att sjuka glas skulle förvaras i mycket strängt kontrollerat klimat vid en relativ luftfuktighet (RF) på 40 %.
Denna siffra bestäms av att kaliumkarbonat, som bildas vid urlakning av kaliglas, har en s.k. ”jämviktsfuktighet” på 43 % RF (vid 18,5ºC). Översti-ger luftfuktigheten denna nivå börjar glaset ”svettas”, då urlakningen av kalium fortskrider. Vid lägre RF torkar glaset, och det utvecklar små mikro-sprickor, flagnar och i extrema fall pulveriseras. Själva grundvalen för re-kommendationen har på senare tid ifrågasatts, bl.a. därför att den helt bort-ser från luftföroreningars inverkan. I dagsläget kan således inte annat sägas än att sjukt glas kan förvaras som allt glas, dvs. 18 – 20ºC vid RF 30–50 %, men inte över 50 – och glassjuka smittar inte.
Litteratur
Brill, R.H. 1975. Crizzling – a problem in glass conservation. Proc. I.I.C.
Stockholm Conference, s. 121–134.
Hermelin, C.F. & Welander, E. 1986. Glasboken. Legenda, Borås.
Newton R.G. & Davison, S. 1989. Conservation of glass. Butterworths, London.
Organ, R.M. 1957. The safe storage of unstable glass. Museums Journal 56, s. 265–272.
Seitz, H. 1938. Till glassjukans terapi. Svenska Museiföreningen. Stockholm.
Keramik
CA R O L A BO H M
Historisk bakgrund
Keramik (av grekiskans keramos = lera) är den gemensamma benämningen för alla produkter tillverkade av bränd lera, glaserat såväl som oglaserat gods. Det kan vara ett taktegel, en kaffekopp eller en lergök.
Konsten att tillverka keramik har varit känd i årtusenden – i Japan har den tidiga Jomonkeramiken C14-daterats till 10:e årtusendet f.Kr. På flera orter i Afrika finns keramiktillverkning belagd på 7000-talet f.Kr. Medan man i Kina redan omkring 1500 f.Kr. behärskar konsten att tillverka hög-bränt stengods, utvecklas i länderna kring Medelhavet produktionen av ler-gods till oöverträffat tekniskt och konstnärligt raffinemang som kulminerar med den klassisk grekiska svart- och rödfiguriga keramiken på 400-talet f.Kr.
Båda produkterna visar en högt utvecklad kontroll över material och brän-ningsteknik.
De östliga och västliga traditionerna har givit ömsesidiga influenser, men en av de viktigaste är utan tvekan introduktionen av det kinesiska porslinet i Europa, som genom de ostindiska kompanierna importerades i stor skala från tidigt 1600-tal. I kölvattnet på denna import uppstod en sjudande ex-perimentverksamhet bland europeiska keramikproducenter som sökte efter-likna det populära porslinet t.ex. den holländska fajansen med kinesiserande dekor och det mjuka frittporslinet från franska fabriker. Särskilt i England uppfanns flera, mycket dugliga varor av blandad sammansättning – flint-godset, benporslin m.m. Det äkta porslinets hemlighet löstes först med fyn-digheten av riktig kaolinlera, och i Meissen görs det första europeiska pors-linet 1709.
I Sverige är det först från medeltiden som vi har belägg för att riktiga keramikugnar är i bruk. De inhemskt tillverkade föremålen är under förhis-torisk tid alltid handgjorda. Krukmakare som yrke finns inte dokumenterat förrän ca 1480 i Stockholm. Först 1725 anläggs den första keramikfabriken, Rörstrand, snart följd av Marieberg 1758, med flera under 1700-talets se-nare hälft. Gustafsberg kommer i gång 1825. Det var främst fajanser under 1700-talet och senare flintgods och benporslin som producerades. Tillverk-ning av äkta porslin blev inte någon produktionssuccé i de svenska fabrik-erna, och det vanligaste materialet i bordsserviser och husgeråd är fortfarande flintgods.
Keramik 97
Leror
Lera är en vittrad bergartsprodukt och det finns många typer av leror med olika sammansättning. Kaolinit, ett aluminiumsilikat, är basen i alla leror.
Så kallat lergods består till ca 60 % av aluminiumoxid, 20 % kiseloxid och 6–7 % järnoxid. Det sistnämnda ger godset dess rödbrännande (eller svarta) färg. Därtill kan mindre mängder magnesium-, kalcium-, kalium- och natium-föreningar ingå, vilka agerar som flussmedel. Lermineralen i sådant gods sintrar (en grad av sammansmältning) således vid en lägre temperatur, 800–
900ºC, än t.ex. porslinslera (kaolin), en nästan ren aluminiumsilikat, som måste brännas vid 1300–1400ºC för att sintra. Den förhistoriska keramiken i Skandi-navien är ofta bränd vid bara 500–600ºC och följaktligen sällan genombränd.
Genom att lera är uppbyggd av minimala partiklar (mindre än 0,002 mm), i form av små plattor, kan den ta upp stora mängder vatten – upp till 35 % av sin egen vikt. Det är samspelet mellan dessa egenskaper som för-länar leran dess karaktäristiska plasticitet. De plastiska egenskaperna kan även påverkas genom magring. Tillsats av magringsmedel ändrar lerans vattenupptagningsförmåga och därmed också lerans krympnings- och sprick-ningstendens. Sand, krossade snäckskal, krossade ben, chamotte (krossad bränd lera), asbest och halm kan förekomma som magringsmedel. Olika leror blandas också för att få fram olika egenskaper och utseende.
Glasyrer
Glasyrer anbringas för att stärka och täta det underliggande godset men fungerar också som grund eller skydd för en färgad dekor. Dekoren kan vara under-, i- eller överglasyrbemålning.
Fragment av fat med grön blyglasyr. Kalk som fälls ut i gränsområdet mellan tät glasyr och poröst gods har sprängt loss glasyren. Medeltida fynd från Gamla Stan i Stockholm. Privat ägo.
En glasyr består, liksom glas, av kisel som genom tillsats av flussmedel fås att smälta på keramikens yta. De tidigaste glaserade föremålen, från 4000-talet f.Kr., är de s.k. egyptiska fajanserna med en turkos, alkaliglasyr, färgad av kopparoxid. Liksom vid saltglasering kommer kiselkomponenten direkt ur godset genom att det i ett tunt ytskikt ingår förening med alkali-tillsatsen vid bränningen. Även blyglasyr kan skapas på liknande sätt, men vanligast är att den påförts som en finfördelad slamma med bl.a. kvarts och pottaska. Ända in på 1800-talet var blyglasyren den i särklass vanlig-aste typen av glasyr och den användes på såväl lergods som på fajans och flintgods. En täckande, vit glasyr, som exempelvis på fajanser, fås genom att också tennoxid sätts till. Liksom vid infärgning av glas används olika metall-oxider för att få olikfärgade glasyrer. Äkta porslin har fältspatsglasyr, och glasyrbränningen sker vid högre temperatur än den första bränningen (skröj-bränningen). Glasyren blir därigenom så gott som helt sammansmält med godset och mycket härdig.
Schematisk översikt över några vanliga keramiska produkter.
Produkt, klassificering Material, sammansättning, Glasyr bränning
Lågbränt gods, porositet > 5 %
Lergods Röd-, gul- (eller svart-) Blyglasyr
(Kakel, tegel) brännande lera. 850°–1000°C
650°–1000°C (lägre än skröjbränningen)
Fajans Vit- eller ljusbrännande lera. Tennglasyr
850°–1000°C 850°–1000°C
Flintgods Vitbrännande lera, Blyglasyr
mald flinta, kvarts eller krita. 950°–1100°C 1100°–1200°C
Högbränt gods, porositet < 5 %
Stengods Grå-vit-, röd-brun-brännande Vid saltglasering, 1 bränning
(Klinker) lera, kvarts, fältspat. ca 1150°C
1200°–1300°C
Benporslin Kaolinlera, kvarts, fältspat. Glasyren mjuk.
Kan innehålla upp till 50 % Innehåller flussmedel,
benaska. ibland bly.
Vitt, genomskinligt gods. ca 1100°C ca 1300°C
Hårt porslin Kaolinlera, kvarts, fältspat. Fältspatsglasyr (”fältspatsäkta”) Vit, genomskinlig. 1250°–1450°C
900°–1000°C
Keramik 99
Skador
I jämförelse med många andra material är keramik tämligen hållbar. Att det är en av de vanligast förekommande materialkategorierna vid arkeologiska utgrävningar, vittnar om detta.
Olika keramiska produkter har olika egenskaper, vilka utnyttjas inom vitt skilda användningsområden, men som också får konsekvenser för pro-dukternas bevarande. Hårt bränd keramik, såsom äkta fältspatsporslin och stengods, är mycket täta gods med ringa uppsugningsförmåga, medan t.ex.
lergods, fajans, tegel och annan porös keramik lätt tar upp smuts, fett, salter och andra vätskeburna föroreningar. Glasyrer förhindrar att föroreningar tränger in i porösa material, men bara så länge som ytskiktet förblir oska-dat. All keramik har dock det gemensamt att den är hård, spröd och känslig för stötar. Ett gods som är bränt vid för låg temperatur är särskilt sprött på grund av att det är ofullständigt sintrat. Leran har i viss utsträckning kvar sin benägenhet att ta upp vatten, och när det gäller jord- eller sjöfynd kan vissa beståndsdelar lakas ur.
Glaserade föremål kan vara känsliga för extrema och snabba temperatur-växlingar. Glasyrer är mer eller mindre väl anpassade till sitt underlag, så att sammandragning respektive utvidgning vid temperaturväxlingar är oli-ka i gods och glasyr. De har inte samma s.k. utvidgningskoefficient. Aloli-kali- Alkali-ska glasyrer och tennglasyrer har ofta dålig vidhäftning till godset. Också överglasyrfärger, emaljfärger, som bränts fast vid temperaturer kring 500 – 600ºC, kan ha dålig vidhäftning till den underliggande glasyren.
Saltkristaller i form av små vita prickar som fällts ut på ytan av en porös keramikskål från Cypern. Skålen har också fått en något mjölig, uppluckrad yta. Medelhavsmuseet.
Vattenlösliga salter, varav de vanligaste är klorider, nitrater, fosfater, kan orsaka ofantligt stor skada. På grund av fuktkänslighet löser de sig och kris-talliserar omväxlande, i takt med fuktigheten i den omgivande miljön och vandrar mot föremålets yta. Därvid uppkommer mekaniska spänningar i godset som försvagas, men framför allt uppstår spänningar vid saltkristal-lisation strax under ytskiktet. Glasyrer och annan ytbehandling kan lyfta, spricka och falla av. Orsaker till sådan saltkristallation kan vara, att kärlet använts för tillagning eller förvaring av mat (smörbyttor, saltkar) eller som nattkärl. Havsfynd blir saltbemängda liksom föremål som legat i jordar med mycket lösta salter, exempelvis nära vattendrag, i kraftigt gödslad mark eller i anslutning till skadliga utsläpp. Insiktslös konservering kan ock-så vara en källa till salter. Den allra vanligaste skadeorsaken på keramik är nog ändå mekanisk åverkan.
Tidigare restaureringar
Det finns nog ingen föremålskategori som rekonstruerats och restaurerats så gärna som keramik. “Karlssons klister” har nog varit det i särklass mest an-vändbara och mest använda limmet i museisammanhang under de senaste 60 – 70 åren. Det är i många avseenden väl lämpat för keramik, men med tiden torkar det och blir sprött. Andra vanliga limmer har varit shellak och animali-ska limmer. Alla gamla fogar är potentiellt svaga punkter att vara uppmärksam på. Gamla ifyllningar med gips, ibland obränd lera, och retuschmålning blir med tiden föga tilltalande. De kan släppa, missfärgas eller krackelera.
Förebyggande åtgärder
Att lägga ner tid och omsorg på god förvaring, vård av föremålen och han-tering av dem med den försiktighet de med ålderns rätt och i egenskap av kunskapskälla är värda, är en garanti mot alltför tät omkonservering. Varje konservering är ett ingrepp som alltid innebär slitage och ofta risker.
Att lyfta och transportera
När man lyfter upp ett kärl, bör man tänka på att fördela dess vikt i händerna.
Godset kan vara skörare än det ser ut, och limmet kan vara gammalt och sprött.
Lyft och bär med båda händerna – den ena handen under botten, den andra kring buken. Undvik att ta tag och lyfta i mynningskanten eller i handtaget.
Även vid kortare transport inom museet bör keramikföremål bäras i nå-gon form av behållare – back, låda eller korg, i synnerhet större föremål.
Packa med hopknycklat, syrafritt silkepapper eller med polyetenskumplast kring pjäserna för att undvika att föremålen stöter ihop. ”Bubbelplast” eller vanlig skumplast (polyeter) kan också vara utmärkta stötdämpare. Ett annat mycket vanligt packmaterial som dock inte rekommenderas är de s.k. ”fri-golitflingorna”, vilka genom sin lätthet ”släpper igenom” tyngre föremål som vandrar neråt och samlas ostödda på behållarens botten.
Keramik 101 Vid packning för längre transport måste man vara särskilt noggrann med keramik på grund av dess utpräglade stötkänslighet, och det är klokt att lägga ner tid på att tillverka individuella formskurna förpackningar av t.ex.
polyetencellplast.
Renhållning
Smutsiga och dammiga föremål är inte bara oestetiska. Dammet attraherar och binder också fukt vid ytan och luften kan innehålla lösliga föreningar som verkar frätande. Eftersom keramik i museisamlingar så påtagligt ofta varit utsatt för restaureringsåtgärder, är det klokt att förskona föremålen från de obehagligheter som en lättvindig diskning kan medföra. Föremålen kan ha retuschfärger eller ifyllnadsmaterial som är vattenlösliga. Förhisto-risk keramik är ofta dåligt bränd, nedbruten och Förhisto-riskerar att luckras upp i vatten. Glasyrer kan vara krackelerade och ha svag vidhäftning till under-laget. Avlägsna damm och smuts med mjuk borste, hellre än trasa, eventu-ellt i kombination med dammsugare, vars sugkraft kan regleras. Rådgör med konservator, när en grundligare rengöring är påkallad. Den bästa stra-tegin är att hålla rent i magasinen genom goda städrutiner.
Klimat
Keramik kan normalt förvaras i ett allmänmagasin tillsammans med andra föremålkategorier. Optimal miljö är rumstemperatur med 40 – 50 % relativ luftfuktighet (RF). Alltför kraftig uttorkning av godset och eventuellt lim förhindras därmed. Framför allt gäller det att hålla ett stabilt klimat. Kera-mik är inte tåligt mot frost.
Särskilt viktigt är det med stabil RF om vattenlösliga salter förekommer i godset. Man bör kontinuerligt kontrollera föremålsbeståndet i magasin och utställningar och vara uppmärksam på förändringar. Saltutfällningar kan visa sig som små, vita fjun, prickar, pulver eller nålformiga kristaller på föremålets yta – eller genom att ytan börjar vittra. Föremålen bör då omedelbart tas om hand av konservator som om möjligt urlakar salterna.
Om salterna inte går att avlägsna genom urlakning, kan det vara nödvän-digt att analysera och identifiera dem, som vägledning för ett speciellt an-passat klimat.
Ljus är inte en faktor som påverkar keramik negativt under förutsättning att ljuset inte samtidigt är en värmekälla. Direkt solsken och starka värme-alstrande lampor bör naturligtvis undvikas i utställningar med keramik – ha aldrig varma lampor inne i en monter.
Förvaring – placering
Kompaktsystem i magasin är praktiskt av utrymmesskäl men medför att samtliga föremål i enheten omskakas vid varje omflyttning. I synnerhet för hela och ihopsatta kärl är fasta hyllor att rekommendera. Föremålen bör placeras så att man lätt når dem, gärna i brösthöjd och inte för tätt. Undvik
förvaring av kärl på golvet. Har man takhöjd som måste utnyttjas, bör man välja att placera de små, lätthanterliga föremålen högst upp, där pall eller stege måste till för att nå dem. Om tallrikar måste staplas för att spara utrymme, bör de skyddas med mellanlägg av exempelvis tunn polyetencell-plast. Begränsa staplarna – tänk på påfrestningen på de understa tallrikarna.
I utställningar bör föremålen alltid stå skyddade i montrar. De skyddar, förutom mot damm, också mot stötar och slag och har en viss buffrande effekt vid snabba växlingar i inomhusklimatet.
Magasins- och montermaterial
Metall och glas är oftast säkra material. Visst trä, i första hand virke från lövträd, liksom spånplattor, avger syror som kan skada keramiken. Om mil-jön är fuktig och godset innehåller salter, kan dessa omvandlas och orsaka inre, mekaniska spänningar. Av trämaterialen bör man i stället välja virke från barrträd, masonit eller Tritexplattor.
Litteratur
Buys, S. & Oakley, V. 1994. Conservation and Restoration of Ceramics.
Butterworths, London.
Cohen, D.H. & Hess, C. 1993. Looking at European Ceramics. A guide to technical terms. J.P. Getty Museum/British Museum, London.
Dahlbäck-Lutteman, H. 1980. Svenskt porslin. Fajans, porslin och flintgods 1700 – 1900. ICA-förlaget, Västerås.
Freestone, I. & Gaimster, D. (ed.) 1997. Pottery in the Making. World cera-mic traditions. British Museum Press, London.
Föremål som staplas för att spara utrymme bör skyddas med mellanlägg av tunn polyetencellplast, bomulls- eller linneduk.