Behovet av reglering .1 JO-besluten

I våra direktiv nämns två JO-fall som har intresse för den nu aktuella frågan, nämligen JO 1987/88 s. 93 och 1988/89 s. 45. I det första fallet hade polisen i samband med lagstadgad kontroll av en pantlånerörelse funnit att två bröder hade tagit upp tio lån om sammanlagt 184 000 kr under loppet av en månad. Polisen fann efter registerkontroll att brödernas deklarerade inkomster inte stod i relation till belåningen. En polisman tog därför kontakt med kronofogdemyndigheten för att höra om bröderna hade några skulder. När polismannen fick veta att en av dem var restförd upplyste han tjänstemannen hos kronofogde-myndigheten att den restförde hade belånat gods hos pantbanken.

JO anförde att de uppgifter som av polisen lämnats till kronofogde-myndigheten omfattades av sekretess enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen och att den sekretessbrytande bestämmelse som kunde bli aktuell var generalklausulen. JO ifrågasatte om avvägningen mellan den enskildes och kronofogdemyndighetens intressen hade utfallit på ett riktigt sätt och anförde vidare att ett uppgiftslämnande av det slag som förekommit inte borde få äga rum annat än om det har direkt stöd i lag eller förordning.

I JO:s ämbetsberättelse 1988/89 s. 45 refereras några uttalanden angående polisens underrättelse till kronofogdemyndighet. I ett fall hade det framkommit att det var rutin hos en polismyndighet att kontakta kronofogdemyndigheten när beslag av egendom som kunde vara av intresse för myndigheten hävdes. JO framhöll återigen, efter genomgång av de tillämpliga bestämmelserna, att uppgiftslämnande av det aktuella slaget inte borde äga rum, eftersom det inte hade direkt stöd i lag eller förordning.

I ett annat av de ärenden som refererades ifrågasatte en kommissarie Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd beträffande förfaran-de med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar, FAP 102-2, i den del den avsåg underrättelse till kronofogdemyndighet om utmätningsbara tillgångar. Han tolkade vad som sagts där så, att polismyndigheten regelbundet skulle underrätta

kronofogdemyn-SOU 1999:53 8QGHUUlWWHOVHWLOONURQRIRJGHP\QGLJKHWRPEHVODJPP345

digheten om polismyndigheten hade utmätningsbara tillgångar i beslag.

Rikspolisstyrelsen anförde i yttrande till JO att FAP 102-2 hade ändrats och att polismyndigheten numera inte borde rutinmässigt underrätta kronofogdemyndigheten. JO anförde att det i varje enskilt fall måste göras en noggrann avvägning mellan det intresse som omfattas av sekretesskyddet och intresset av att uppgiften lämnas. Det var enligt JO svårt att göra ett allmängiltigt uttalande om i vilka situationer bestämmelsen i 14 kap. 3 § sekretesslagen kan tillämpas. JO hade dock svårt att se någon situation där det var uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas till kronofogdemyndigheten hade företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Enligt JO:s uppfattning borde ett uppgiftslämnande av det slag som avsågs med frågan inte äga rum, eftersom det inte hade ett direkt stöd i lag eller förordning.

Det tredje ärendet rörde ett beslag hos en misstänkt hälare avseende drygt 7 000 kr i kontanter. Den misstänkte uppgav att han erhållit beloppet i samband med en bilförsäljning, något som vann stöd av annan information. Därefter tog en polisman kontakt med kronofogde-myndigheten för att höra efter om det fanns något pågående indrivningsärende mot den misstänkte. Några dagar senare meddelade kronofogdemyndigheten polisen förbud mot att lämna ut pengarna till någon annan än kronofogdemyndigheten. JO ifrågasatte om någon avvägning mellan den misstänktes och kronofogdemyndighetens intressen kommit till stånd. Även om JO av olika skäl inte ville rikta kritik mot polismannen, framhöll JO att polismyndigheten fått känne-dom om pengarna under en husrannsakan, en åtgärd som enligt regeringsformen inte får ske utan stöd av lag. Enligt JO:s mening gav detta anledning till särskild försiktighet när fråga uppkom om att lämna uppgifter för annat ändamål än det som lagen uttryckligen godkänner som grund för genombrytande av grundlagsskyddet.

17.2.2 I vilka situationer kan polisen och tullen få del av information av intresse?

Innan vi går in på frågan om polisen bör kunna underrätta krono-fogdemyndigheten om att värdefull egendom finns tillgänglig finns det anledning att redovisa i vilka situationer polisen typiskt sett kan få information av detta slag. Vi tar upp den frågan också såvitt gäller tullen.

3468QGHUUlWWHOVHWLOONURQRIRJGHP\QGLJKHWRPEHVODJPP SOU 1999:53

%HVODJ

Den kritik som har riktats mot den nuvarande ordningen har framför allt gällt beslagtagen egendom. Beslag är en straffprocessuell tvångsåtgärd som innebär att egendom tillfälligt tas om hand i samband med en brottsutredning (27 kap. 1 § rättegångsbalken). Beslagtagen egendom kan ibland representera betydande värden.

Beslut om beslag fattas av åklagare, domstol eller i vissa situationer av polisman. I de fall beslut om beslag fattas av annan än polisman verkställs beslutet dock normalt av polisen.

Det finns även regler om beslag i specialförfattningar bl.a. i 15 § varusmugglingslagen (1960:418). Rätt att beslagta egendom tillkommer förutom polisman även tulltjänsteman, tjänsteman vid kustbevakningen, tjänsteman vid lots- och fyrstaten samt i vissa fall tjänsteman vid Statens järnvägar. Undersökningsledaren eller åklagaren skall i de flesta fall pröva om beslaget skall bestå. Egendom som kan tas i beslag är sådant som kan förverkas enligt varusmugglingslagen.

Av 9 § framgår att det är fråga huvudsakligen om gods som smugglats eller, om det inte finns i behåll, motsvarande värde (s.k.

värdeförverkande). Fordon som använts för att forsla smuggelgods kan också tas i beslag. Även narkotikastrafflagen (1968:64) innehåller vissa särregler om beslag och förverkande, liksom annan lagstiftning som är av mindre betydelse i detta sammanhang.

De beslag som görs med stöd av den lagstiftning som tullen tillämpar representerar oftare än annars stora ekonomiska värden. Det kan vara fråga om exempelvis bilar, båtar eller andra fordon. Det förhållandet att värdet är betydande leder ofta till att domstolen finner det oskäligt att förverka det beslagtagna och i stället beslutar om värdeförverkande som motsvarar bara en del av det beslagtagnas värde.

Vad som är värt att notera är alltså att lagstiftning med långtgående regler om värdeförverkande – vilket varusmugglingslagen och narkotikastrafflagen är exempel på – i praktiken skapar ett större utrymme för att värdefulla beslagtagna tillgångar återlämnas.

.YDUVWDG

Om någon är misstänkt för brott, och det skäligen kan befaras att han kommer att undandra sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna, som kan antas komma att ådömas honom på grund av brottet, får enligt 26 kap. 1 § rättegångsbalken förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Detsamma gäller om

SOU 1999:53 8QGHUUlWWHOVHWLOONURQRIRJGHP\QGLJKHWRPEHVODJPP347

det kan befaras att han kommer att undandra sig att betala skadestånd eller annan ersättning till målsäganden. Beslut om kvarstad meddelas av rätten, men i avvaktan på rättens beslut får undersökningsledaren eller åklagaren med stöd av 26 kap. 3 § ta lös egendom i förvar. Beslut om förvar verkställs av polisen. Är det fara i dröjsmål får åtgärden vidtas även av en polisman. Beslut om kvarstad verkställs av kronofogdemyndighet.

+XVUDQQVDNDQ

Om det förekommer anledning att ett brott på vilket fängelse kan följa har förövats får husrannsakan genomföras för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredning av brottet (28 kap. 1 § rättegångsbalken).

Husrannsakan får företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe.

Husrannsakan kan företas antingen hos någon som är misstänkt för brottet, varvid det krävs att misstanken har uppnått nivån ”skälig misstanke” eller hos annan. I sistnämnda fall uppställs strängare krav på att tvångsmedlet skall kunna leda till ett positivt resultat.

Husrannsakan kan även företas för att eftersöka personer.

Husrannsakan beslutas av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten eller, vid fara i dröjsmål, av en polisman. Även om husrannsakan har beslutats av annan är det normalt polisen som verkställer åtgärden.

En tulltjänsteman eller en tjänsteman vid kustbevakningen har i fråga om brott mot tullagstiftningen i huvudsak samma befogenheter som en polisman att företa husrannsakan (18 § varusmugglingslagen).

Vid en husrannsakan är det ofta oundvikligt att den som verkställer åtgärden iakttar annat eller får tillgång till mer omfattande information än vad som krävs för åtgärden i sig. Den som genomsöker en bostad eller en lokal kan se att det finns värdefulla föremål, t.ex. konst, samlingar eller antika möbler, eller vid eftersökande av handlingar få del av köpehandlingar avseende fastigheter, båtar och andra värdeföre-mål eller få del av bankbesked om tillgångar.

$YYLVLWHULQJNURSSVYLVLWDWLRQPP

Egendom kan också tas om hand av polisen i samband med avvisitering av gripna och anhållna eller av dem som omhändertas enligt reglerna i polislagen eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. För dessa och andra liknande situationer gäller lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. Den egendom

3488QGHUUlWWHOVHWLOONURQRIRJGHP\QGLJKHWRPEHVODJPP SOU 1999:53

som får omhändertas enligt denna lag är bl.a. alkoholdrycker och andra berusningsmedel. Av 7 § första stycket följer däremot att den som är häktad eller annars intagen i polisarrest får inneha pengar, värdesaker och legitimationshandling, i den mån det kan ske utan olägenhet. Det är framför allt sådan egendom som det skulle kunna finnas intresse av att underrätta kronofogdemyndigheten om. Vid frigivningen återlämnas den egendom som tillfälligt tagits om hand.

En kroppsvisitation med stöd av 28 kap. 12 § rättegångsbalken företas normalt av en polisman i anslutning till en konkret händelse som föranlett en skälig misstanke om brott på vilket fängelse kan följa.

Den skall ha till syfte att söka efter föremål som kan tas i beslag eller om det annars är av betydelse för utredning om brottet. Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder eller något annat som någon bär på sig eller av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Om en kroppsvisitation inte leder till att något tas i beslag återlämnas omedelbart de undersökta föremålen.

Om det finns anledning att anta att någon, som anträffas vid en gräns- eller kustort, eller som ankommer till en plats med förbindelse med utlandet, har med sig gods som kan förverkas enligt varusmugg-lingslagen får en tulltjänsteman eller tjänsteman vid kustbevakningen enligt 19 § varusmugglingslagen utföra bl.a. kroppsvisitation.

2PKlQGHUWDJDQGHDYHJHQGRPLDQGUDIDOO

Det finns även andra författningar som innehåller bestämmelser om polisens befogenhet att omhänderta olika typer av egendom;

exempelvis kan vapen omhändertas enligt vapenlagen (1996:67) och pass enligt passlagen (1978:302). En fyllig redovisning av bestämmel-ser om omhändertagande av egendom finns i Polisrättsutredningens betänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47 s. 102 ff). Omhändertaganden av detta slag kan ha olika syften. Den egendom som tas i beslag torde i stor utsträckning sakna utmätningsvärde. Ett undantag är omhändertaganden med stöd av vapenlagstiftningen, eftersom vapen ofta har ett betydande värde.

SOU 1999:53 8QGHUUlWWHOVHWLOONURQRIRJGHP\QGLJKHWRPEHVODJPP349

17.3 Överväganden och förslag