Den rättsliga regleringen 1 .1 Bankernas tystnadsplikt

I 1 kap. 10 § första stycket bankrörelselagen föreskrivs att enskildas förhållanden till en bank inte obehörigen får röjas. Den tystnadsplikt som därigenom gäller för en bank i förhållande till dess kunder har sin grund i det principiella ställningstagandet att en kund alltid med fullt förtroende skall kunna vända sig till sin bank med sina ekonomiska angelägenheter och vara säker på att de uppgifter banken får inte förs vidare. Omvänt gäller att om en kund inte kan lita på bankens sekretess så kanske han inte lämnar de uppgifter banken behöver om honom. Att bankerna åtnjuter sina kunders förtroende kan sägas vara en nödvändig förutsättning för att bankerna skall kunna fullgöra sin verksamhet.

Bankernas funktion har intresse inte bara för enskilda och för närings-livet. För det allmänna är det av stor betydelse att bankernas verk-samhet fungerar genom att bankerna utgör en av grundstenarna i betalningssystemen och är viktiga för hela samhällsekonomin. Ett väl fungerande banksystem underlättar också det allmännas kontroll av bankkundernas ekonomiska angelägenheter för beskattningsändamål.

Vikten av banksekretessen kommer till uttryck bl. a. genom att man i banklagstiftningen intagit ovan nämnda bestämmelse om banksekre-tess. Bestämmelsen omfattar såväl handlingssekretess som tystnads-plikt. Alla uppgifter om en bankkunds mellanhavanden med banken, oavsett om de är dokumenterade eller inte, är alltså underkastade banksekretess. Sekretessen omfattar allt som rör förhållandet mellan banken och kunden, även upplysningar som banken fått vid sidan av det egentliga kundförhållandet. Inte bara kundens ekonomiska förhål-landen skyddas av banksekretessen utan även dennes personliga förhållanden som banken kan ha fått vetskap om vid kontakt med kunden, eller på annat sätt. Banksekretessen omfattar uppgifter om bankkunder som har eller har haft kontakt med banken i dess egenskap av bank. Även tillfälliga kundkontakter omfattas.

15.2.2 Bankernas informationsskyldighet m.m.

1 Den följande framställningen bygger delvis på Håkan Nial, Banksekretessen, femte upplagan i samverkan med Per-Ola Jansson, Stockholm 1987 (cit. Nial).

SOU 1999:53 %DQNVHNUHWHVV313

Det finns åtskilliga exempel på att bankerna genom bestämmelser i lag eller författning eller av särskilda skäl är skyldiga, eller har en rätt, att lämna i och för sig sekretessbelagd information. När banken i en sådan situation lämnar uppgifter om ett kundförhållande innebär det inte något obehörigt röjande och utgör således inte något brott mot tystnadsplikten. De lagstadgade undantagen från sekretessregeln i bankrörelselagen har till syfte att förhindra att banksekretessen utnyttjas illojalt (prop. 1986/87:12 s. 212). Bankerna är exempelvis skyldiga att till VNDWWHP\QGLJKHW lämna bl. a. kontrolluppgift om kunders räntor och fordringar m.m. enligt lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter. En annan väsentlig inskränkning i banksekretessen är reglerna om taxeringsrevision (3 kap.

taxeringslagen). Enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken är bankerna vidare skyldiga att till NURQRIRJGHP\QGLJKHWlämna uppgifter som kan vara av betydelse för bedömningen i vad mån en gäldenär har utmätningsbar egendom.

Bankanställda är liksom alla andra skyldiga att YLWWQDLQI|UGRPVWRO och skall då uppge sådant som är av betydelse i målet. Ett vittne får emellertid enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken vägra att avslöja yrkes-hemligheter. Med samma begränsning ifråga om yrkeshemligheter kan banken genom bestämmelserna om HGLWLRQVSOLNW åläggas att förete skriftlig handling som har betydelse som bevisning i målet.

Polis och åklagare kan vidare genom beslut om KXVUDQQVDNDQHOOHU EHVODJ utverka information från en bank. Redan inledande av I|UXQGHUV|NQLQJanses emellertid bryta banksekretessen trots att någon uttrycklig bestämmelse därom inte finns. En bank får i en pågående förundersökning lämna uppgifter om t.ex. tillgodohavande på ett bankkonto, om uppgifterna behövs för utredningen. Denna praxis hänger samman med att förundersökningsledaren under vissa förutsätt-ningar kan begära att vittnesförhör skall hållas inför domstol under en pågående förundersökning (23 kap. 13 § rättegångsbalken). I 3 kap.

14 § tredje stycket 3 bankrörelselagen åläggs vidare bankens revisorer att på begäran lämna upplysningar om bankens angelägenheter till förundersökningsledaren. Med hänsyn härtill kan det inte anses obehörigt att banken lämnar uppgifter under en förundersökning (a. prop. s. 212, jfr Nial s. 47 f.).

I detta sammanhang bör också nämnas att konkursförvaltare har rätt att ta del av bankens upplysningar om konkursgäldenären. Denna rätt tillkommer konkursförvaltaren i dennes egenskap av företrädare för konkursboet.

En bank kan ha rätt att lämna upplysningar till en myndighet även när det inte föreligger någon skyldighet att göra det. En bank anses ha rätt att lämna vissa upplysningar till sådana myndigheter som har att

314%DQNVHNUHWHVV SOU 1999:53

utöva WLOOV\Qöver någon som är kund i banken, t.ex. tillsynsmyndighet över stiftelser. På anmaning kan alltså banken lämna tillsynsmyndighet upplysning som är av betydelse för tillsynen utan att uppgiftslämnandet kan sägas vara obehörigt.

Det är vidare viktigt att notera att i det fall EDQNHQXSSPlUNVDPPDU EURWWVOLJ JlUQLQJ och gör en polisanmälan är banken oförhindrad att lämna nödvändiga uppgifter. Bankens tystnadsplikt anses nämligen inte sträcka sig så långt att banken bör skydda personer som enligt bankens egen vetskap eller misstanke är brottslingar (Nial s. 49).

15.2.3 Penningtvättslagen

Har förundersökning inte inletts anses en bank som huvudregel inte ha rätt att lämna uppgifter till polisen om ett misstänkt brott annat än i form av en brottsanmälan.

Ett undantag från den nyss nämnda huvudregeln är bestämmelserna om penningtvätt. Enligt 9 § penningtvättslagen är bl.a. banker skyldiga att lämna uppgifter till en särskild enhet inom polisen, finanspolisen, om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt. Om de lämnade uppgifterna inte är tillräckliga för att förundersökning skall kunna inledas, hindrar i dag banksekretessen polisen från att inhämta kompletterande upplysningar från den uppgiftslämnande banken.

Regeringen har föreslagit ändringar i penningtvättslagen som innebär att det företag som gjort en anmälan skall vara förpliktat att svara på efterföljande frågor från finanspolisen. Vidare föreslås att även annat företag som är uppgiftsskyldigt enligt lagen skall vara förpliktat att svara på frågor i ett redan initierat ärende (prop. 1998/99:19). De uppgifter som rapporteras till finanspolisen har underrättelsekaraktär, dvs. de ger som regel inte anledning att misstänka att något konkret brott har begåtts utan pekar snarare på att brottslig verksamhet av visst slag kan förekomma eller att brott planeras. Hos finanspolisen gäller samma sekretessbestämmelser som inom polisväsendet i övrigt. De uppgifter som lämnas till finanspolisen med stöd av penningtvättslagen omfattas av den nya bestämmelsen om sekretess för underrättelseverksamhet i 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen.

Regeringen har i analysen av de föreslagna ändringarna i penningtvättslagen tagit hänsyn till att den sekretess som gäller hos finanspolisen måste anses ge tillräckligt skydd för den personliga integriteten hos den som uppgiften avser.

SOU 1999:53 %DQNVHNUHWHVV315