Grundläggande regler om förundersökning

Förundersökningsförfarandet regleras i rättegångsbalken. Vid sidan av detta formellt reglerade förfarande har successivt växt fram olika arbetsmetoder hos framför allt polisen vilka delvis faller inom förundersökningsförfarandet och i andra fall ligger i stadiet innan förundersökningen.

Reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken. Av 1 § följer att förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av något annat skäl finns anledning att anta att ett brott

380)|UXWUHGQLQJ SOU 1999:53

som hör under allmänt åtal har förövats. Under förundersökningen skall enligt 2 § utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal mot honom föreligger. Vidare skall målet beredas så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen.

Tröskeln för inledande av förundersökning har satts lågt i och med att det räcker att det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts. En förundersökning kan inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott.

Misstanken måste visserligen avse en konkret brottslig gärning men det är inte nödvändigt att man känner till gärningens alla detaljer och inte heller exakt när, var och hur den har förövats. Däremot räcker det inte att det kan antas att någon ägnar sig åt brottslig verksamhet, t.ex.

narkotikahantering (Per-Olof Ekelöf i SvJT 1982 s. 638).

Förundersökningen omfattar såväl det förberedande spanings- och efterforskningsarbete som polisen (eller tullen) med anledning av en konkret händelse utför, för att fastställa om brott över huvud taget har förövats, som det fortsatta arbetet med att utreda om det finns skäl till misstanke mot någon person.

Vidare omfattar förundersökning den fortsatta utredning som företas sedan misstanken har riktats mot en viss person (SOU 1938:44 s. 285).

I princip allt utredningsarbete som syftar till att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl för åtal mot en viss person föreligger är enligt förarbetena att betrakta som förundersökning. Bakom detta synsätt torde ligga att den enskilde inte skall gå miste om de rättssäkerhetsgarantier som följer med rätte-gångsbalkens regler; inte ens om det är förhållandevis oklara misstan-kar som skall utredas. Det är således inte tillåtet för de brottsutredande myndigheterna att kringgå bestämmelserna om förundersökning genom att förklara att en undersökning avser att klarlägga om förundersökning skall inledas. Här bör framhållas att det vid utredning av ekonomisk brottslighet ofta redan från början står klart vem eller vilka som står bakom ett eventuellt brott medan det är betydligt mera oklart vari brottet består, dvs. om förfarandet är straffbart och hur detta i så fall skall rubriceras.

I sammanhanget bör även nämnas att en polisman har rätt att i omedelbar anslutning till ett brott vidta vissa utredningsåtgärder (s.k.

förstahandsåtgärder) innan formellt beslut om förundersökning har hunnit fattas. Regler om detta finns i 23 kap. 3 § tredje stycket och 8 § tredje stycket rättegångsbalken. En regel motsvarande den i 23 kap. 3 § tredje stycket har nyligen föreslagits för tullens del (se Ds 1998:53.).

Dessa regler saknar intresse för utredning av ekonomisk brottslighet.

SOU 1999:53 )|UXWUHGQLQJ381

Utanför förundersökning faller sådant allmänt spaningsarbete som polisen (eller tullen) bedriver utan att det förekommer något tecken på att konkreta brott har förekommit. Sådant spaningsarbete kan t.ex.

riktas mot en känd brottsling som har permission eller nyligen har frigetts från ett fängelsestraff eller mot en lokal där det tidigare förekommit exempelvis narkotikahandel. Underrättelseverksamhet faller också utanför (se avsnitt 10.2.3).

Det kan också nämnas att det från tid till annan används andra uttryck för sådan verksamhet som ligger utanför förundersöknings-verksamheten, såsom t.ex. ”förspaning” och ”för-förundersökning”.

Dessa uttryck, som inte har något rättsligt innehåll, saknar också intresse för de frågor vi behandlar här.

19.2.2 Förutredning

Förutredning är, som nyss har sagts, ett oreglerat förstadium till den formella förundersökningen. Med förutredning avses punktvisa åtgärder som en förundersökningsledare vidtar för att få ett tillräckligt underlag för att besluta om en formell förundersökning skall inledas eller ej (Ds Ju 1979:15 s. 37 ff., SOU 1992:61 s. 271 ff. och JO 1997/98 s. 98). Det kan röra sig om åtgärder av skilda slag, såsom kompletterande upplysningar från en anmälare i ett bestämt syfte eller kontroll av att en anmäld händelse har inträffat. Som exempel har angetts att undersökningsledaren efter en anmälan om mordbrand kontrollerar att en brand verkligen har anlagts på den angivna platsen.

Undersökningsledaren kan också tveka om den rätta rubriceringen av gärningen i ett fall där något av alternativen skulle kunna ge anledning till förundersökningsbegränsning. En anmälan om undanskaffande av avbetalningsgods kan t.ex. behöva kompletteras för att alternativen olovligt förfogande och bedrägeri skall bli tillräckligt belysta. Om det påstådda brottet har begåtts i utlandet kan det vara nödvändigt för förundersökningsledaren att skaffa uppgifter om innehållet i utländsk rätt för att utröna om det finns rättsliga förutsättningar för att beivra brottet i Sverige.

Den nuvarande tolkningen av begreppet förutredning medför att sådan utredning i huvudsak bara kan förekomma med anledning av en anmälan om brott. Med anmälan om brott brukar menas att någon lämnar uppgifter på eget initiativ till polis eller åklagare. En anmälan kan också upprättas av polis eller åklagare med anledning av egna iakttagelser. Anmälan behöver inte vara formaliserad, utan kan i stort sett betecknas som en hänvändelse till polis eller åklagare angående brott (BRÅ PM 1982:6, s. 61 f.).

382)|UXWUHGQLQJ SOU 1999:53

Förutredning är ett helt oreglerat förfarande. I vissa avseenden anses reglerna om förundersökning och förundersökningsledning kunna tillämpas analogt. Exempelvis anses samma dokumentationskrav gälla för åtgärder vidtagna under förutredning som under förundersökning.

Vidare anses frågor om förutredning ankomma på den som skall leda förundersökningen rörande brottet. Kompletterande upplysningar anses få inhämtas genom förhör med målsäganden eller annan anmälare, medan däremot förhör inte får hållas med andra personer. Straff-processuella tvångsmedel får användas endast om förundersökning har inletts.

19.2.3 Förutredning vid misstanke om ekonomisk