Bemötandets vaga natur

Bestämmelserna om bemötande är, förutom vid hänsyn till barn som måls-ägande enligt FUK, av allmänt hållen natur och reglerar rättsväsendets möte med enskilda i allmänhet och inte uttryckligen mötet med brottsoffret. Men

324 Jo, Diarienummer: 4029-2007, Beslutsdatum: 2009-10-27.

325 Ibid.

det finns betydande skillnader i såväl omfattning som konkretiseringen av rättsväsendets skyldighet att ge ett gott bemötande av brottsoffer i förhållande till deras skyldigheter att informera brottsoffer under processen.

Som nämnts har bemötande av brottsoffer under 1990- och 2000-talet diskuterats främst i olika förarbeten, och även i aktörernas egna policydoku-ment som tillkommit genom uppdrag i regleringsbrev eller genom regerings-uppdrag.³²⁶ Inom ramen för uttrycklig lagstiftning finns dock ingen särskild reglering av bemötande av brottsoffer, förutom ovan nämnda bestämmelse i FUK vars syfte går att härleda specifikt till brottsoffrets välbefinnande. anled-ningen till det kan vara att bemötande är ett komplicerad och svårdefinierat begrepp, som kan upplevas och uppfattas väldigt olika från person till per-son. Polisförordningen ger dock viss vägledning för aktörernas uppträdande i mötet med enskilda, som att anställda ska uppträda hövligt, visa hänsynsfull-het, samt undvika ovänlighet.³²⁷

I tidigare berörda förtroendeutredningen gjordes en ansats att tydligare definiera vad som borde anses ingå i ett gott bemötande. Det är ett försök att förtydliga hur ett gott personbemötande kan se ut, utan att stå i konflikt med domarens skyldighet att förhålla sig neutral och objektiv. här menade utred-ningen att det inte borde råda oenighet om att personalen på domstolen bör uppträda respektfullt och korrekt. Däremot framhölls att

[r]espekt kan emellertid förenas med antingen en distanserad och reserverad hållning eller med vänlighet, dvs. en hållning som innefattar mänsklig värme.

I vad mån ett gott och respektfullt bemötande från domstolspersonals sida all-tid bör innefatta den senare aspekten kan nog vara föremål för diskussion.³²⁸ Utredningen menade också att empati, i form av lyhördhet och uppmärksam-het, ska vara en del i personbemötande som domstolen ger de som kommer i kontakt med domstolarna. Däremot behövde empati i avseendet medkänsla sällan innefattas i domstolens bemötande. I utredningen framhölls också kopp-lingen mellan bemötande och information. Ett sätt att förbättra brottsoffers upplevelser av domstolen ansågs vara att informera om rollen som domstolen har, så att brottsoffret förstår att domstolen exempelvis kan komma att vara ifrågasättande.³²⁹

ovanstående är endast exempel på hur bemötande har diskuterats i en rättslig kontext utifrån hur rättsliga aktörer ska behandla och bemöta

brotts-326 Detta utvecklas i Kapitel 4 och 5.

327 PF 4 kap. 1§. Se även hänvisning i tidigare fotnot 318.

328 SoU 2008:106, s. 122.

329 Ibid., s. 121–122.

offer, såväl genom ett personbemötande som genom olika institutionella åtgärder. Det visar på att bemötande är ett svårdefinierat begrepp och därför också ett potentiellt svårt krav för den enskilda tjänstemannen (eller myndig-heten) inom rättsväsendet att leva upp till. Det kan även vara problematiskt att lagstifta kring sådana begrepp, vilket kan vara en orsak till den allmänt hållna lagstiftning som kan hänföras till rättsväsendets bemötande av allmän-het och brottsoffer.

trots det har bemötande av brottsoffer diskuterats av både JK och Jo och kritik har riktats mot aktörer inom rättsväsendet för att inte ha levt upp till kravet på ett korrekt bemötande. Enligt JK ligger det i den offentliga tjänsten att

[…] en tjänsteman givetvis har en skyldighet att iaktta de krav på ett kor-rekt uppträdande och vänligt bemötande som följer med den offentliga tjänsten.”³³⁰

Vilket bemötande som anses lämpligt från en åklagare till en målsägande (situationen rörde en ung målsägandes mamma) förtydligades möjligen något av Jo under år 2008, då mamman spelat in en del av ett telefonsamtal med ansvarige åklagaren i ett fall av misstänkt misshandel av sonen (där den miss-tänkte gärningspersonen var sonens far). Åklagaren uttryckte där bland annat att han tyckte att saken var ”småttig” och att föräldrar får använda ett visst mått av våld mot sina barn. Jo gjorde bedömningen att åklagaren skulle ha uttrycks sig på ett mer respektfullt sätt:

Det är naturligtvis viktigt att befattningshavare vid åklagarväsendet bemöter allmänheten på ett korrekt och professionellt sätt och därmed vinnlägger sig om att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet. Det innebär t.ex. att en åklagare ska avstå från att uttala sig på ett sätt som innebär att denne baga-telliserar det saken gäller. Inte minst vid samtal med personer som uppger att de själva eller nära anhöriga blivit utsatta för brott är det givet att sådana uttalanden med fog kan uppfattas som kränkande. till ett korrekt och profes-sionellt bemötande hör givetvis också att en åklagare, när denne redogör för innehållet i gällande rätt, lämnar korrekta upplysningar.³³¹

330 JK, Diarienummer: 1476-97-20, beslutsdatum: 1998-08-31. Målet behandlade ett klago-mål mot riksåklagaren, där kritiken rörde att riksåklagaren angett att ett klago-målsägandeförhör hållits, vilket enligt anmälaren var osant. JK fann sig inte ha belägg för att uttala sig om be -mötandet i det specifika fallet, men gjorde det nämnda allmänna uttalandet om hur tjänste-män ska uppträda.

331 Jo, Diarienummer: 3912-2007, beslutsdatum: 2008-05-14.

att förringa betydelsen av en sådan händelse, särskilt vid samtal med någon som uppger sig vara brottsoffer eller nära anhörig till ett brottsoffer, menade Jo alltså ”med fog” kunde upplevas som kränkande. Även om uttalandet från Jo kan ses som en riktlinje för hur rättsväsendets aktörer inte ska bete sig – att inte uttala sig kränkande – ger uttalandet inte mycket vägledning för hur aktörerna ska bete sig. Det som framkommer är att tjänstemännen ska lämna korrekta upplysningar, inte bagatellisera frågor som är viktiga för den enskilda, eller bete sig på ett sätt som kan ses som kränkande, vilket bör kunna ses som ett minimikrav inom den offentliga verksamheten.

I likhet med förarbeten som diskuterat bemötande poängterade även Jo vikten av ett gott bemötandet för att upprätthålla ett högt förtroende för rätts-väsendet. Då bestämmelserna är så allmänt hållna kan de tänkas vara svåra att konkretisera och följa för rättsväsendets aktörer. Detta kanske särskilt gäller personbemötandet. Det institutionella bemötandet, som tillgänglighet eller särskilda väntrum för vittnen och brottsoffer, är mer konkret till sin natur än personbemötandet, och därmed borde det även vara tydligare för aktörerna att införliva sådana åtgärder i verksamheterna.

att bestämmelserna om (person)bemötande är vaga men syftar till att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet kan leda till att rättsväsendet har svårigheter att tillgodose kraven på ett gott bemötande. Eventuella brister skulle då, som bland annat diskuterades i förtroendeutredningen, kunna få konsekvenser ur en rättssäkerhetsaspekt, om det leder till att färre brottsoffer kan eller väljer att fullfölja rättsprocessen.³³²