hur regleras bemötande i lagstiftning?

Det bemötande som rättsväsendet ska visa allmänheten, såväl personbemötande som det institutionella bemötandet, finns till viss del reglerat i lagstiftning. Det kan dock vara ett problematiskt område att lagstifta inom då ett be mötande kan ges, uppfattas och tas emot väldigt olika beroende på vilken person det avser. Frågor som attityder och fördomar kan också spela in och påverka den slutgiltiga tolkningen och genomförandet av olika bestämmelser. ³¹²

Det bemötande och ansvar som rättsväsendet har för att – främst allmänhe-ten generellt, men även brottsoffer specifikt – ska få det stöd och skydd som de kan behöva styrs i olika utsträckning av bestämmelser i regeringsformen (rF), förundersökningskungörelsen, (FUK) rättegångsbalken (rB), förvalt-ningslagen (FL) och polisförordningen (PF).

Brottsoffers rättigheter i form av information och ett gott bemötande har grundlagsstöd i och med rF 1 kap. 2 § som bland annat stadgar att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde, och att det offentliga arbetar för enskilda människors frihet och värdighet. Bestäm-melsens andra stycke rör de sociala rättigheter som är karaktäristiska för ett välfärdssamhälle, såsom rätten till hälsa, trygghet och omsorg. Då bestämmel-sen är ett målsättningsstadgande ger den inte medborgarna utkrävbara rät-tigheter som kan prövas eller påkallas i domstol.³¹³ Myndigheterna ska arbeta efter principen och sträva efter att uppnå de värden som bestämmelsen sym-boliserar, men om dessa inte uppnås kan det inte utifrån denna bestämmelse åberopas rättsligt av den enskilda som anser sig ha blivit illa behandlad.³¹⁴

311 SoU 2008:106, s. 18, 120.

312 För diskussioner om attitydfrågor, se till exempel Granér, 2004, s. 131–133 och 158–163, den rapport som rikspolisstyrelsen låtit ta fram om attityd- och bemötandeproblem inom polisen, Westin & Nilsson, 2009, s. 42 och Brå, rapport 2002:9, s. 35–41.

313 SoU 1975:75, s. 183–184. Se även Nyman, 1984, där regeringsformens målsättnings-stadgande diskuteras närmare, s. 289–303, och proposition 2001/02:72 samt proposition 2009/10:80 som bland annat kompletterade målsättningsstadgande för specifika utsatta grupper.

314 Se proposition 1975/76:209 s. 128. Se även SoU 2007:67, s. 30 och algotsson, 1987, s. 160–162.

Mer konkreta och specifika bestämmelser kring det institutionella be -mötandet finns reglerat i förvaltningslagens bestämmelser om myndigheters tillgänglighet för allmänheten. Förvaltningslagens 5 § reglerar denna tillgäng-lighet på en mer detaljerad nivå. Myndigheterna ska ta emot både telefonsamtal och besök, och om det finns särskilda tider för när myndigheten är tillgänglig för allmänheten ska upplysning om tiderna ske på lämpligt sätt. Myndighe-terna ska också kunna nås via fax eller e-post och även erbjuda svar på samma sätt.³¹⁵ Bestämmelsen om e-post och fax infördes år 2003 då alltfler människor i samhället använde, främst, e-post och detta kommunikationsmedel behövde därför enligt förarbetet uppmärksammas och gynnas genom en skyldighet för myndigheterna att tillgodose möjligheter till e-postkommunikation.³¹⁶

tillgängligheten och kommunikationssätten är här utformade för att till-godose den enskildas krav, vilket kan komma brottsoffer tillgodo vid behov av allmän och generell information eller annan vägledning från myndigheterna.

Det står ingenting uttryckligen om hur detta bemötande som myndigheterna ger personligen eller vid kontakt via telefon eller e-post ska ta sig uttryck, men det har beskrivits som att detta ska göras på ett tillmötesgående sätt då polisförordningen stadgar att

[a]nställda inom polisen skall i arbetet uppträda på ett sätt som inger förtro-ende och aktning. De skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet.³¹⁷

Detta torde vara lika tillämpligt i all allmän verksamhet som i polisens.³¹⁸ Det finns även bestämmelser om bemötande i förhållande till en mer kon-kret situation som en målsägande kan befinna sig i, nämligen huvudförhand-lingen. rättens ordförande är den som ansvarar för att ordningen i rättssalen upprätthålls, vilket är relevant för målsäganden då ordföranden ansvarar för

315 Se dock begränsning och specificering i offentlighets- och sekretesslag (2009:400), 6 kap, 4,6 §§.

316 Proposition 2002/03:62 s. 10–14. Se även Ds 2001:25, bet. 2002/03:KU23, rskr.

2002/03:164, samt Magnusson Sjöberg, 2004 och Peterson, 2005 som båda behandlar It-anpassningen i förvaltningslagen. Utredningen från år 2010 av en ny förvaltningslag har lagt förslag till ändringar även för detta lagrum. Ändringarna syftar till att både göra bestämmelsen mer specifik och mer generell. Förslaget är mer generellt genom att inte närmare specificera på vilket sätt myndigheter ska vara tillgängliga för allmänheten, utan endast att de ska vara det. Den ska även bli mer specifik genom att förtydliga myndigheternas skyldigheter vid mot-tagande av ett meddelande. SoU 2010:29, s. 211 (se även föregående sidor i utredningen).

317 PF 4 kap. 1§.

318 Wennergren, 2008, s. 60.

att det råder ett lämpligt klimat under huvudförhandlingen.³¹⁹ Det innebär att domaren får utvisa personer som på något sätt stör förhandlingarna eller

”på annat sätt uppträder otillbörligt”.³²⁰ Det innebär också att ingen ska ha anledning att känna sig kränkt i rättssalen, och att rättens ordförande ska säkerställa att huvudförhandlingen bedrivs på ett värdigt sätt.³²¹

Vidare innehåller även FUK bestämmelser för att reglera bemötandet av brottsoffer, särskilt av unga brottsoffer som är under 18 år gamla. Enligt 17 § i förundersökningskungörelsen ska förhör med målsägande (eller en misstänkt eller ett vittne) som är under 18 år gammal dels planeras och dels verkställas på ett sätt som gör att den som förhörs inte tar skada av det. Särskild vikt ska läggas vid detta om frågorna under förhöret rör sexuallivet. Det ska enligt samma bestämmelse heller inte väckas onödig uppståndelse kring förhöret, och det får inte vara mer ingående än vad som är nödvändigt och ska heller inte hållas vid fler tillfällen än vad utredningen kräver och vad som är rimligt med hänsyn till barnets bästa. Detta ska uppnås genom en kompetent och lämplig förhörsledare håller i förhören. Sista stycket i 17 § som stadgar att onödigt många förhör inte ska hållas tillkom år 2001, och skärper kravet på när flera förhör ska få hållas. Sådana tillfällen kan vara när nya uppgifter till-kommer i utredningen.³²² Enligt FUK 18 § ska alla förhör som hålls med per-soner under 18 år hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften.

Jo uppmärksammade år 2009 ett fall där vad som är, och framför allt vad som inte är att anse som särskild kompetens enligt FUK 18 § diskuterades.

I fallet hade två polisaspiranter tillåtits att hålla i förhör i en förundersök-ning rörande sexualbrott. anmälaren, en misstänkt gärförundersök-ningsperson, ifråga-satte lämpligheten i att låta två polisaspiranter, som endast haft tjänst som aspiranter i en dryg vecka, hålla förhör med honom och med två minderåriga målsäganden, i en utredning om grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Jo valde att begränsa sitt uttalande till att beröra frågan om lämpligheten i att låta aspiranterna hålla i förhör med de två målsäganden.³²³ Jo menade inled-ningsvis att det

319 rB 5 kap. 9 §.

320 Enligt Jo 2007/08 s. 30 (som i första hand rör vad som kan klassificeras som olämplig klädsel i rättegångssalen) framkommer det att ”[v]ad som skall anses vara ordningsstörande eller innebära ett otillbörligt beteende i rättssalen måste i stället bedömas utifrån omständig-heterna i det enskilda fallet”.

321 Bergström, 1998/99, s. 767–769.

322 För lagändring år 2001 se SFS 2001:645.

323 Jo, Diarienummer: 4029-2007, Beslutsdatum: 2009-10-27. Detta gjordes då anmälarens kritik redan prövats i domstol varför det inte föranledde något uttalande från Jo.

[u]nder en förundersökning hålls ofta förhör med en rad olika personer:

måls äganden, vittnen och misstänkta. Vad som kommer fram vid dessa för-hör spelar sedan en central och ofta helt avgörande roll för t.ex. frågan om åtal ska väckas eller inte. Det är därför av bl.a. rättssäkerhetsskäl av utomor-dentligt stor vikt att förhören genomförs och nedtecknas på ett professionellt och formellt riktigt sätt.³²⁴

Särskilda svårigheter föreligger vid utredande av sexualbrott, inte minst vid förhör med minderåriga som misstänks ha utsatts, då dessa brott är av särskilt känslig natur. Jo framhöll också att lagstiftningen därför särskilt markerar vikten av att sådana förhör ska hållas av personer med särskild kompetens och att särskild varsamhet ska vidtagas i sådana fall (FUK 17–18 §§). Polismyn-digheten menade dock att aspiranterna var ”ytterst lämpliga” att hålla dessa förhör då den ena arbetat med barn med speciella behov och den andra hade en utbildning i pedagogik och dessutom under ett sommarlov arbetat med utredningar under ledning av erfarna poliser. Jo fann det ”anmärkningsvärt, för att inte säga obegripligt” att polismyndigheten inte insett det omdömes-lösa i att låta polisaspiranter överhuvudtaget hålla förhör, särskilt i fall rörande sexualbrott, och menade att polismyndigheten förtjänade allvarlig kritik för förfarandet. För att kunna genomföra förhör på ett tillfredsställande sätt i ett sådant fall krävdes det enligt Jo beteendevetenskapliga kunskaper om barn och även en hög kompetens i att hålla förhör i brottsutredande syfte, och även att förhörsledaren genomgått kontinuerliga fortbildningar.³²⁵

Fallet behandlade principfrågan om vad som kan anses vara lämpligt i en förhörssituation och konkretiserade varför lagstiftningen på området är väsentlig. Den kompetens och det bemötande som polisen möter förhörs-personer med, inte minst minderåriga målsäganden som utsatts för särskilt integritetskänsliga brott, är avgörande ur utredningstekniska aspekter. Det är av högsta vikt att personerna som håller i förhören gör detta på ett sätt som säkerställer att uppgifter kommer fram i förhör och tas tillvara. Det är också viktigt för att säkerställa att förhörspersonernas integritet inte kränks.