objektivitet

Samtliga aktörer inom rättsväsendet har som nämnts att beakta objektivitet i sitt yrkesutövande. objektivitetskravet som genomsyrar rättsväsendet har som huvudsakliga syfte att bidra till ett rättssäkert samhälle där medborgarna har förtroende för rättsväsendet och förtroende för att den demokratiska ord-ningen och lagarna följs på ett korrekt sätt.¹⁸⁶ Det som styr hur förvaltnings-organen ska agera med beaktande av objektivitet i den handläggande och beslutsfattande verksamheten är bland annat likhetsprincipen och objektivi-tetsprincipen enligt regeringsformen.¹⁸⁷ Enligt principerna har domstolar och

183 Södergren, 2009, s. 196–199.

184 EKMr, artikel 5(3) ”Everyone arrested or detained in accordance with the provisions of paragraph 1(c) of this article shall be brought promptly before a judge or other officer authorized by law to exercise judicial power and shall be entitled to trial within a reasonable time or to release pending trial. Release may be conditioned by guarantees to appear for trial.”

185 harris, o’Boyle, Bates & Buckley, s. 278–281. Brister i skyndsamheten enligt artikel 6 uppmärksammades till exempel av Jo under år 2008, då denne uttalade sig om inspektioner som genomförts vid polismyndigheter och åklagarkammare. ”Det som därvid framkommit har i ett stort antal ärenden föranlett mig att konstatera att den brottsutredande verksamheten uppvisar allvarliga brister och att handläggningstiderna i åtskilliga fall inte står i överensstämmelse med de krav på skyndsamhet som gäller.” Jo fann att det även vid samtliga av denne granskade myndigheter och kammare fanns fall där målsäganden eller den misstänkte var under 18 år, där särskild skyndsamhet ska iakttas och där utsatta tidsfrister ska följas. Jo, dnr: 2672-2008, beslutsdatum: 2008-06-23. Skyndsamhet och effektivitet behandlas ytterligare i kapitel 6.

186 Bull 2012, s. 130–132, Landström, 2011, s. 61. Med det inte sagt att objektivitetsprinci-pen ensamt svarar för att fylla innehållet i ett rättssäkert samhälle. Många andra aspekter, som förutsebarhet, krav på lagstöd vid domstolens handlande, rätt att överklaga beslut, domstolar-nas självständighet osv. kan hänföras till begreppet rättssäkerhet, Peczenik, 1995, s. 89–100.

187 Som nämnts, likhetsprincipen och objektivitetsprincipen enligt rF 1 kap. 9 §. Likhets-principen kan även benämnas egalitetsLikhets-principen, se Sterzel, 2009, s. 40 och likabehandlings-principen, se Bladini, 2013, s. 116. Med ”andra” som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter enligt rF 1 kap. 9 § avses här regeringen i egenskap av högsta myndighet i

förvaltningsorga-förvaltningsmyndigheter som har uppgifter inom den offentliga förvaltningen dels att beakta allas likhet inför lagen (likhetsprincipen) och dels att vara sak-liga och opartiska (objektivitetsprincipen). Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse som en del av många ändringar i grundlagen år 1976. I likhet med övriga bestämmelser i regeringsformens första kapitel är detta ett principstad-gande som ställer upp vissa grundkriterier för hur den offentliga förvaltningen ska hantera sina uppgifter. Detta innebär att beslut inte ska fattas på grunder som kan vara diskriminerande, som till exempel att beslutet tar hänsyn till någons härkomst.¹⁸⁸

Från och med januari år 2011 har vissa förändringar genomförts i rege-ringsformen, med främsta syfte att tydligare framhålla domstolarnas särskilda konstitutionella ställning, och att ytterligare visa på vikten av att hela dom-stolsväsendet genomsyras av oberoende och opartiskhet. Det ska framgå när bestämmelser om rättsskipningen nu skiljs från bestämmelser för förvaltningen genom att de delas upp i två olika kapitel.¹⁸⁹ För att ytterligare förstärka kraven på ett offentligt, sakligt och rättvist förfarande har också ett andra stycke i rF 2 kap. 11 § lagts till, som stadgar att rättegången ska genomföras rättvist och inom skälig tid, och även att förhandling vid domstol ska vara offentlig.¹⁹⁰ att rättegången ska genomföras ”rättvist” innebär i sig inte en förändring av lagstiftningen då det redan framgår av andra processuella regler, som att en part har rätt att bli hörd exempelvis, och det innefattar också att domstolen ska vara opartisk och oavhängig. Kraven på saklighet kompletterar bestämmelsen i rF 1 kap. 9 §, och kravet på offentlighet fanns sedan tidigare i lagrummet.¹⁹¹

om objektivitet, såsom det beskrivs i regeringsformen, kan anses vara till-räckligt preciserat för att på ett konkret sätt arbeta efter har diskuterats och det finns även ett antal andra bestämmelser som på olika sätt ger uttryck för objektivitetsprincipen och rättsväsendets skyldighet att förhålla sig neutrala och opartiska i sitt beslutsfattande.¹⁹² Det har däremot uttryckts att detta

nisationen, och även privaträttsliga organ som utför förvaltningsuppgifter. Strömberg, 2001, s. 15.

188 Proposition 1975/76:209, s. 100. Se även Erlandsson 2009, s. 54.

189 SoU 2008:125, s. 347. Se även SoU 2011:42, s. 92–93.

190 Proposition 2009/10:80, s. 119–120.

191 artikel 6 (rätt till rättvis rättegång) i EKMr har varit vägledande vid utformandet av grundlagsbestämmelsen om en rättvis rättegång.

192 Bull, 2005, s. 81. till exempel rättegångsbalkens fjärde kapitel innehåller bestämmelser om domarjäv och preciserar tydligare vad som avses med opartiskhet enligt grundlagsbe-stämmelserna. rB 4 kap. 12–14 §§. rB 7 kap. 6 § reglerar jävssituationer för åklagaren. Ett exempel på sådana situationer är till exempel om åklagaren har, eller under processen får, ett

principstadgande i regeringsformen även har en rättsligt självständig betydel-se, även om det också utvecklas genom vanlig lag.¹⁹³

En rad bestämmelser i rättsordningen syftar till att garantera att bestäm-melserna om saklighet och opartiskhet i det offentliga arbetet efterlevs, till exempel bestämmelser om jäv.¹⁹⁴

Bestämmelsen i rF 1 kap. 9 § var i 1974 års regeringsform ursprungligen mer utförlig i sin utformning, och innehöll skrivningar om bland annat ras, hudfärg och samhällsställning.¹⁹⁵ redan år 1976 ändrades dock bestämmel-sen och fick den mer allmänt hållna skrivning den har idag, utan specifikt utskrivna kriterier för domstolar och förvaltningsmyndigheter att beakta.

anledningen till att sista meningen ströks var att det i den allmänna debatten framförts kritik mot att det kunde tolkas som att lagstiftaren kunde skapa rättsligt stöd för att negativt diskriminera på grund av någon av de angivna grunderna. Då den ansågs sakna självständig betydelse togs den därför bort.¹⁹⁶

Likhetsprincipen och likhet inför lagen innebär normalt inte i praktiken att två situationer är identiska, utan att ”jämförbara fall” eller ”relativt likartade”

fall ska behandlas lika. När bestämmelsen fick en ny utformning år 1976 (se ovan) ändrades visserligen förbudet mot diskriminering enligt vissa exempli-fierande grunder, till ett påbud för domstolar och förvaltningsmyndigheter att beakta allas likhet inför lagen. Exemplen på vad som skulle kunna vara

osak-personligt förhållande till målsäganden. Ekelöf & Edelstam, 2008, s. 188–189. För en utveck-ling av domarjäv i förhållandet till opartiskhet, se tiby, 1993, bland annat. s. 9–10.

193 Bull, 2012, s. 130–132.

194 Förvaltningslag (1986:223) 11–12 §§. Genom att ha straffbestämmelser om tjänste-fel och mutbrott, och genom att förbjuda offentliga tjänstemän från att ha vissa typer av bisysslor, ska situationer undvikas som skulle kunna innebära att saklighet eller opartiskhet ifrågasätts. Det ska förhindra såväl att den enskildas opartiskhet som myndighetens opartisk-het inte ska kunna ifrågasättas. Frågan om domarens bisysslor diskuterades bland annat i en proposition från början av 2000-talet. Där framfördes åsikterna att det inte minst för allmän-hetens förtroende för domare är viktigt att domare inte isoleras från andra verksamheter eller samhället i stort på grund av sitt yrke och kraven på oberoende. Det kan också ge domaren större erfarenheter och bredd i förståelsen för olika typer av problem som också kan dyka upp i yrkesutövningen. Vad som till syvende och sist anses vara förtroendeskadande bisysslor blir en fråga som avgörs i det enskilda fallet i förhållande till den enskilda domaren. Proposition 2000/01:147, s. 12–13. Domaren kan då vända sig till tjänsteförslagsnämnden för Dom-stolsväsendet för vägledande besked.

195 rF 1 kap. 9 §. Bestämmelsen utgör likhetsprincipen. Den tidigare lydelsen i sin helhet var ”Domstolar och förvaltningsmyndigheter skall i sin verksamhet iaktta saklighet och opartisk-het. De får ej utan rättsligt stöd särbehandla någon på grund av hans personliga förhållanden såsom tro, åskådning, ras, hudfärg, ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning eller förmögenhet”.

196 SoU 1975:75, s. 181–182.

liga grunder ersattes alltså med en inledande skrivning om likabehandling.¹⁹⁷ Dock ändrade det inte betydelsen av bestämmelsen i sak, varför de uppräknade grunderna fortfarande kan anses vara vägledande vid tolkningen av vad som ska anses vara saklig hänsyn. Kravet på saklighet innefattar därför ett mått av likabehandling, det vill säga att enskilda inte får missgynnas (eller gynnas) utan lagstöd, och hör därför nära samman med allas likhet inför lagen.¹⁹⁸ Detta innebär däremot inte ett förbud mot särbehandlande lagstiftning, då bestäm-melsen inte riktar sig mot lagstiftaren utan endast till rättstillämpningen.¹⁹⁹

Inom den offentliga rätten finns stora inslag av fritt skön i beslutsfattandet, vilket innebär att beslutsfattaren måste kunna fatta beslut gentemot enskilda från fall till fall där varken lagen eller dess förarbeten ger tillräcklig ledning.²⁰⁰ Kravet på saklighet ska dock säkerställa att det finns vissa yttre ramar för detta fria skön. I saklighetskravet vid beslutsfattande ligger också ett försök att undvika och förhindra maktmissbruk. Kravet på saklighet tar därför sikte på vilka grunder som kan ligga bakom ett beslut.²⁰¹ Kravet på opartiskhet enligt samma bestämmelse tar däremot i stor utsträckning sikte på hur ett beslut kan uppfattas utåt, av allmänheten och den enskilde, det vill säga att beslutsfattaren ska agera på ett sådant sätt att medborgarnas förtroende upp-rätthålls.²⁰² Som en ytterligare begränsning av detta fria skön finns kravet på konsekvens. Även i de fall där ett beslut inte strider mot vare sig kravet på saklighet eller kravet på opartiskhet kan det anses strida mot beslutsfattarens egna tidigare praxis på ett sätt som inte är motiverat då situationerna är lik-artade. Därför innehåller objektivitets- och likhetsprinciperna även ett mått av krav på konsekvens.²⁰³

Nedan presenteras mer specifika bestämmelser för hur rättsväsendets aktö-rer ska förhålla sig objektiva, och i vilka situationer objektivitetskravet kan aktualiseras.

197 Påhlsson, 2007, s. 13, 50

198 Sundberg-Weitman, 1981, s. 54, Petrén & ragnemalm, 1980, s. 37–38.

199 Lerwall, 2001, s. 325.

200 Lerwall, 2001, s. 326–327, Wennergren, 1984, s. 380.

201 Bull, 2012, s. 101–102, Lerwall, 2001, s. 326–327. att saklighetskravet även gäller vid statliga anställningar framgår av rF 12 kap. 5 § 2 st.

202 Det innebär att även i situationer där beslutsfattaren rent faktiskt inte har brustit i sin objektivitet och opartiskhet kan denne ändå anses ha begått så kallat delikatessjäv om det finns objektiva skäl att anta att ett beslut fattats i strid med objektivitet. Bull, 2012, s. 103–104.

203 Marcusson, 1989, s. 401–402.