Information under förundersökning

Mer konkreta regler för såväl polisens som åklagarens informationsplikt gentemot brottsoffer återfinns i förundersökningskungörelsen 13a § till och med 14 §. Där regleras polisens och åklagarens informationsskyldighet under en förundersökning, Informationsskyldigheten enligt FUK har utvecklats i etapper men de största ändringarna genomfördes år 1994. Förändringarna genomfördes för att förstärka och förbättra målsägandens möjligheter till information om till exempel vilken juridisk och ekonomisk hjälp som finns att tillgå.²⁸⁵ År 2001 genomfördes också en del ändringar på området då rätten till information om rättshjälp och andra stödinsatser förstärktes.²⁸⁶

I FUK 13a § stadgas att målsäganden ska underrättas om att åklagaren kan föra talan om enskilt anspråk och om vilka möjligheter målsägande har att få ersättning enligt brottsskadelagen. Information om möjligheterna att ansöka om ett målsägandebiträde eller upplysningar om möjligheten till utfärdande av kontaktförbud mot gärningspersonen ska också ges till målsäganden, till-sammans med annan information om stödperson eller vilka stödinsatser som kan vara aktuella. Denna information behöver inte ges om det antingen är uppenbart att informationen inte behövs eller om det finns stora praktiska svårigheter med att göra detta.²⁸⁷

284 PL 2 § 4p. Proposition 1983/84:111, s. 56–57.

285 Ds 1993:29, se även proposition 1993/94:143.

286 SFS 2001:232.

287 Bestämmelserna om brottsskadeersättning infördes för att överensstämma med Europa-rådets konvention om brottsskadeersättningar. Där stadgas det att målsäganden bör bli informerad om ersättningen av polisen under förundersökningen. huvudregeln är att den informationen alltid ska lämnas, om inte kretsen av målsäganden är mycket stor till exempel, Ds 1993:29, s. 38–39.

I motiven från år 1993 nämndes angående 13a § vikten av att informatio-nen lämnas vid det tillfälle då den ger mest nytta.²⁸⁸ Bestämmelsen att infor-mera om rätten till målsägandebiträde²⁸⁹ kommenterades i propositionen om utvidgad rätt till målsägandebiträde m.m. och där förutspåddes en förbättring i utlämnande av information när det blev allt vanligare med särskilda juridiska biträden till målsäganden.²⁹⁰ Under mitten av 1990-talet infördes även lag-rummen 13 b och 13 c. Enligt motiven var informationslämnande ett område där det behövdes ytterligare insatser och förbättringar. En sådan förbättring kom till uttryck genom bestämmelsen i 13 b § vilken nu stadgar att måls-äganden ska tillfrågas om denna vill underrättas om att en förundersökning inte inleds eller läggs ner. Målsäganden ska också tillfrågas om han eller hon vill underrättas om åtal inte väcks, eller tidpunkten när huvudförhandling ska hållas och om domen i målet. Bestämmelse infördes för att tillgodose vissa målsägandens behov av löpande information. Dock ansågs det inte nödvändigt eller önskvärt att införa en generell regel om löpande information till alla måls-äganden. Frågan om löpande information måste istället avgöras i den enskilda situationen och utefter den enskilda individens önskemål och behov.²⁹¹

Förundersökningskungörelsens 14 § reglerar också information till brotts-offer. Där stadgas att målsäganden ska underrättas om en inledd förundersök-ning läggs ner, eller om förundersökförundersök-ning överhuvudtaget inte inleds. Infor-mationen måste dock inte lämnas ut om ingen har varit skäligen misstänkt för brottet under förundersökningens gång, förutom i de fall då målsäganden särskilt begärt att underrättas även i de fallen.²⁹²

ovan nämnda bestämmelse i 13b § infördes för att balansera 14 §, då det inte ansågs rimligt att alla målsäganden ska informeras löpande, även om den kontinuerliga informationen generellt sett efterfrågades ur ett brotts-offerperspektiv. att alla målsäganden som så önskar ska få information även om en skäligen misstänkt aldrig hittats, motiveras med att målsäganden då kan välja att agera för att förundersökning ska inledas eller fortgå. Målsägan-den har då också en möjlighet begära omprövning hos åklagare om han eller

288 Ds 1993:29, s. 38 ff.

289 Bestämmelsen tillkom i samband med att lagen om målsägandebiträde trädde i kraft år 1988.

290 Se proposition 1989/90:158 s. 5. Utredningen Målsägandebiträdet – ett aktivt stöd i rättsprocessen (SoU 2007:6) som presenterades nästan 20 år senare föreslog dock ytterligare krav på polisens och åklagarnas delgivande av information kring målsägandebiträdet, då den statliga utredningen framhöll att information om biträdet inte fått det genomslag som kräv-des för att fullt ut komma målsäganden tillgodo.

291 Se Ds 1993:29 s. 41 f.

292 FUK 14 § 2,3 st.

hon inte delar polisens beslut att inte inleda eller lägga ner en förundersök-ning.²⁹³ Dock finns det flera begränsningar i 14 §. Det är endast målsäganden som har anmält brottet (eller den som anmält enskilt anspråk i anknytning till brottet) som direkt omfattas av bestämmelsen. Vidare finns det endast en skyldighet för polis och åklagare att informera målsäganden när någon blivit skäligen misstänkt för brottet.²⁹⁴ Efter år 1988 infördes den ändring som nu möjliggör även för andra målsäganden som uttryckligen har begärt information att få underrättelse enligt FUK 14 §²⁹⁵ också det som ett led i den uppmärksamhet som lagstiftaren riktade mot brottsoffer under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.²⁹⁶

I bestämmelsen 13c § framgår att målsäganden, om det behövs, ska under-rättas om en gripen, anhållen eller häktad person avviker.²⁹⁷ Den bestämmel-sen går också direkt att hänföra till lag om rättspsykiatrisk vård och lag om verkställighet av sluten ungdomsvård som stadgar att målsäganden, om det är nödvändigt med tanke på brottet som denna blivit utsatt för och omständig-heterna i övrigt, ska underrättas när en patient exempelvis ska genomgå öppen-vård eller när öppen-vården ska upphöra.²⁹⁸ Detta motiverades med att underrättelsen till brottsoffer skulle ske efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet, och ska innehålla information om bestämmelser om kontaktförbud. Bestämmelserna lades till för att öppna för en större flexibilitet vid utlämnande av information efter de specifika förutsättningarna i det enskilda fallet. Informationen bör dock även kunna vara standardiserad, antingen skriftlig eller muntlig. avsikten

293 Ds 1993:29 s. 42.

294 Proposition 1987/88:107, s. 9.

295 FUK 14 § ”[…] Beslutas att förundersökning inte ska inledas eller att en inledd förundersök-ning ska läggas ned eller att åtal inte ska väckas, ska underrättelse ske till målsägande som angett brottet eller anmält enskilt anspråk i anledning av brottet eller begärt att bli underrättad. Har den som övertagit målsägandens anspråk gjort anmälan om enskilt anspråk, ska även han underrättas.

Underrättelse enligt andra stycket behövs inte vid beslut av polismyndighet om att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning, om utredningen inte lett så långt att någon varit skäligen miss-tänkt för brottet. Underrättelse till målsäganden ska dock alltid ske om målsäganden har begärt det […]” För ändringen angående information till brottsoffer, se proposition 1993/94:143, s. 18, 78 och Ds 1993:29 s. 42.

296 Med brottsofferfokus syftar jag här främst på de allmänna brottsofferstödjande lagänd-ringar som genomfördes och diskuteras i och med proposition 1993/94:143 och även Ds 1993:29. Det är min tolkning av den politiska situationen.

297 Jämför här lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård 28 §. Se proposition 1991/92:59 och proposition 2005/06:166. Se proposition 1993/94:143 s. 47 ff. Där sker en avvägning mellan brottsoffrets intresse att få sådan information – särskilt i fall där en hotsituation kan föreligga – och den misstänktes integritet.

298 Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård 28 §. Lag (1998:603) om verkställighet av slu-ten ungdomsvård 21 §.

med bestämmelserna var också att förstärka stödet, skyddet och informationen till brottsoffer, till exempel genom att påminna målsäganden om möjligheterna till kontaktförbud, som vid tillfället för gärningspersonens frigivande kan ha fallit i glömska. En påminnelse underlättar då för brottsoffret att kunna ta ställning i frågan och själv kontakta en åklagare.²⁹⁹

År 2001 infördes ytterligare en bestämmelse i förundersökningskungörel-sen (13 d §) om att åklagaren ska underrätta målsäganden så snart ett beslut om åtal har fattats.³⁰⁰ De aktuella bestämmelserna i FUK aktualiserades i ett Jo-fall från år 2004. anmälaren menade där att han inte fått svar på skrivelser som han ställt till en polismyndighet rörande en anmälan som han upprättat om skadegörelse, och att han dessutom inte underrättats när förundersök-ningen lades ner.³⁰¹

Fallet visade på konkreta praktiska svårigheter i polisens informationssystem rar, vilka är intressanta i sammanhanget. rar – rationell anmälnings-rutin – är polisens datasystem där anmälningar och händelser tas upp (förutom trafikbrott), och via det systemet kan anmälningar registreras, hanteras och följas upp. rar är därför ett sätt för polisen att förenkla ärendehanteringen och systemet ska även fungera som ett stöd för informationsinsatser riktade till brottsoffer. När brott anmäls finns det möjlighet för anmälningsupptagaren att särskilt göra markeringar i rar för om information lämnats till måls äganden enligt bestämmelserna i FUK. Det finns också en obligatorisk uppgift som måste registreras, nämligen en eventuell begäran från målsäganden att bli informerad enligt FUK 13 b §.³⁰² I ovan nämnda Jo-fall skede detta inte.

Polismyndigheten menade att om anmälan kommer in via skrivelse så till-frågas inte målsäganden om han eller hon vill ha tillgång till information enligt 13 b §, utan istället skrivs det in att målsäganden ska tillfrågas vid ett annat tillfälle. ansvaret att därefter fråga målsäganden vilar då på utrednings-personalen, men när ingen utredning vidtogs så tillfrågades heller inte mål-säganden. Därför hade inte polisen levt upp till sina skyldigheter enligt FUK gentemot målsäganden.

Jo gjorde bedömningen att den aktuella polismyndighetens rutiner inte stod i överensstämmelse med gällande bestämmelser på området. Jo föredrog också att målsäganden skulle informeras om bestämmelserna i 13 b § redan vid anmälan även om rutinerna att överlämna det till utredningspersonalen

299 Proposition 2005/06:166, s. 31–36. Detta resonemang hänförde också till bestämmelser i numera upphävda lag (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

300 SFS 2001:232.

301 Jo, Beslutsdatum: 2004-10-06, Diarienummer: 2214-2003.

302 SoU 2007:6, s. 167–168.

inte i sig kritiserades så länge som rutinerna för det fungerade. anmälaren ifrågasatte att han inte blivit informerad direkt som polismyndigheten beslu-tat att lägga ner förundersökningen. Polismyndigheten menade att det vid den tidpunkten inte fanns någon misstänkt varför det heller inte fanns någon skyldighet att underrätta målsäganden (enligt 14 §) eftersom han inte begärt att bli informerad. Jo menade att den förklaringen inte är hållbar då måls-äganden omöjligen kunde ha begärt att bli informerad utan att polismyndig-heten först levt upp till sina skyldigheter enligt FUK 13 b §.³⁰³

Fallet visar på vikten av att målsäganden får tidig information för att kunna ta ställning till fortsatta informationsinsatser genom rättsprocessen, och även att sådana rutiner ska finnas vid polismyndigheterna för att möjliggöra att polisens informationsskyldighet enligt FUK efterlevs. Ett av motiven bakom datasystemet rar var just att förbättra informationen till brottsoffer, men det innebär inte att det personliga och institutionella övergripande ansvaret minskar. Återkoppling och uppföljning, och inte minst samarbete med kom-mande utredningspersonal i processen är avgörande.