Självständighet

Självständighet tar sikte på rättsväsendets aktörers oberoende ställning och kraven att de ska stå bortom yttre påverkan när de utför sitt arbete. Själv-ständigheten kan ge utslag även i utövandet då det, likt objektivitet, ska tillförsäkra medborgarna rättstrygga och rättssäkra beslut.²¹⁹ Polis, åklagare och domstol styrs alla i olika mån och på olika sätt av självständighet, såväl inre som yttre självständighet. Med inre avses här självständigheten inom de olika verksamheterna, till exempel den enskilda domarens självständighet i den dömande processen, men även inre självständighet åklagarkammare emellan. Med yttre självständighet avses här självständigheten som förelig-ger mellan ett organ till ett annat, exempelvis mellan åklagarväsendet och

214 Bring & Diesen, 2009, s. 96–97.

215 Lindberg, 1997, s. 197–204.

216 SoU 2011:45, s. 36–37.

217 rB 17 kap. 2–3 §§.

218 rB 4 kap. 11 §.

219 Petersson, 2005, s. 22–24.

domstolsväsendet. Självständighet och oberoende hos rättsväsendets aktörer uppmärksammas kontinuerligt politiskt och framgår av grundlag och annan lagstiftning.²²⁰

Självständigheten i rättsväsendet, inte minst självständiga och oberoende domstolar, är en förutsättning för ett rättstryggt och rättssäkert samhälle.²²¹ Domstolars och förvaltningsmyndigheters självständiga ställning befästs där-för i grundlag genom regeringsformen. Så sent som år 2011 genomdär-fördes förändringar i rF, och utvecklingen innebar, som nämnts, en förstärkning av domstolarnas och domarens självständiga roll då den på grundlagsnivå för-bjuder andra myndigheter än domstolarna själva att bestämma hur ärenden behandlas inom domstolen och vilka domare som ska döma i enskilda fall.²²²

Grundlagsstadgandet tar i sin tur fasta på en bestämmelse som sedan år 2007 finns införd i instruktionen för Domstolsverket och som ansågs ha sådan vikt för domstolarnas självständighet att det borde skyddas av grundlag.²²³ Bestämmelsen i instruktionen innebär att Domstolsverket ska arbeta för att skapa förutsättningar för en rättssäker verksamhet som också bedrivs effektivt, och i det ligger att beakta domstolarnas självständighet enligt regeringsfor-men.²²⁴ Bestämmelserna i rF 11 kap. 7 § ställer upp de mycket restriktiva möjligheterna för domare att avskiljas från sin anställning. Även de bestäm-melserna syftar till att säkerställa domarens möjlighet att agera utefter rätten till oberoende och självständiga beslut. Det innebär att ordinarie domare i princip är oavsättliga.²²⁵

Domstolarna självständighet bygger dock på en insyn i domstolsverksam-heten och den dömande processen för att säkerställa att domstolarna lever

220 rF 11 kap. 3 §, 12 kap. 2 §. Se också till exempel Förordning (2007:1073) med instruk-tion för Domstolsverket, 1 § och proposiinstruk-tion 2009/10:80, proposiinstruk-tion 2010/11:1, Utgifts-område 4, s. 25, proposition 2011/12:1, UtgiftsUtgifts-område 4, s. 25, samt SoU 1994:99, SoU 1998:135, SoU 2003:102, SoU 2007:69, SoU 2008:125 och SoU 2011:42.

221 Se här exempelvis publikationen Domarens självständighet – några internationella doku-ment som Domstolsverket och Svenska domareförbundet publicerade år 2003, där syftet var att hålla diskussionen om domarens självständighet vid liv. här gavs också ett antal interna-tionella utblickar över synen på domarens självständighet.

222 Proposition 2009/10:80, s. 128–129. rF 11 kap. 3 § (tidigare bestämmelse återfanns i angivna kapitel 2 §).

223 SoU 2008:125, s. 315.

224 Förordning (2007:1073) med instruktion för Domstolsverket, 1 §.

225 holmberg & Stjernquist, 2003, s. 205. Enligt rF 11 kap. 7 § kan domare avskiljas från sin tjänst om denne antingen grovt eller upprepat har åsidosatt de skyldigheter som ingår i anställningen, eller genom brott visat att denne är olämplig att arbeta som domare. Även när domaren har uppnått pensionsålder eller lidit allvarlig och långvarig förlust av arbetsförmåga kan domaren avskiljas från sin tjänst. Se också Strömberg, 2006, s. 66.

upp till andra krav som ställs på dem – som kravet på objektivitet och rätts-säkerhet.²²⁶ tillsynen som utförts av Justitiekanslern, JK, och Justitieom-budsmannen, Jo, sedan 1809 har även den inskränkningen att tillsynen inte får inskränka domstolarnas och den enskilda domarens självständighet. Jo:s och JK:s tillsyn har varit ifrågasatt, till exempel det faktum att JK har en stark koppling till den verkställande makten och trots det utövar tillsyn över domstolarna har vållat diskussion, men den granskande funktionen kvarstår.

Dock genomfördes förändringar år 2011 som innebär att JK och Jo inte längre får närvara när domstolen överlägger.²²⁷ Granskningen ska tillförsäkra att domstolen enbart följer gällande lagstiftning, vilket också är att hänföra till regeringsformens inledande bestämmelse där det stadgas att den offentliga makten utövas under lagarna.²²⁸

Liknande självständighetsresonemang som i rF 11 kap 3 § uttrycks vidare genom självständighetsprincipen i rF 12 kap 2 §.

Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag.

Detta innebär att förvaltningsmyndigheterna rikspolisstyrelsen, Åklagar-myndigheten och Domstolsverket är självständiga i tolkning och tillämpning av lagen men att de är skyldiga att följa och förverkliga regeringens övergri-pande politiska ställningstaganden.²²⁹ Den bakomliggande motiveringen till domstolarnas och övriga förvaltningsmyndigheters självständiga ställning i fråga om myndighetsutövning är att undvika all form av ministerstyre, och att främja rättssäkerheten genom att beslutsfattarna inte ska få lov att påverkas av yttre intressen.²³⁰

I rättsliga hänseenden och i förhållande till de rättsliga besluten har även åklagaren en självständig ställning som i stort sett är lik domarens, eftersom många av åklagarens uppgifter också liknar domarens, till exempel när

åkla-226 alexius Borgström, 2003, s. 15.

227 Proposition 2009/10:80, s. 129. Se också nuvarande rF 13 kap. 6 § (före detta 12 kap.

6 §) och lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn.

228 rF 1 kap. 1 §.

229 SoU 2007:75, s. 40. Se också rF 12 kap. 1 §.

230 reichel, 2007, s. 103–112. (SoU 1983:39 diskuterar exempelvis förvaltningens själv-ständighet men gör det i termer av att det har med ökande tillväxt i verksamheterna och tjänstemännens kompetens etc. att göra – där diskuteras inte självständigheten som princip).

Wennergren, 2008, s. 33.

garen utfärdar strafföreläggande. Därför kräver även åklagarens yrkesutövande självständighet.²³¹

Den självständighet som präglar myndigheternas arbete, både inom polis-myndigheter, åklagarkammare eller domstolar och mellan desamma ska säker-ställa rättsäkerhet och se till att regeringen inte försöker påverka den del av myndigheternas verksamhet som kan vara mest känslig ur ett rättsskyddande perspektiv. Det syftar också till att säkerställa förvaltningsmyndigheternas oberoende vid sådant beslutsfattande som specificeras i bestämmelsen.²³² Den ska ställas i förhållande till föregående bestämmelse i regeringsformen som stadgar den lydnadsplikt som förvaltningsmyndigheterna har gentemot rege-ringen.²³³ Självständighetsprincipen tar därför bara sikte på den rent admi-nistrativa handläggningen, och det faktiska handlandet ligger därför utanför myndigheternas självständighet. Exempel på vad som inte inryms i myndig-heternas möjligheter till självständighet är rådgivning och undervisning, men ofta även utredningsverksamhet. Klart står däremot att gränsdragningen kring vad som innefattas och inte i självständighetsprincipen är något oklart. När saken behandlades i en statlig utredning i mitten av 1980-talet framgick just detta, då utredningen redogjorde för åsikter som menade att självständigheten i själva verket är vidsträckt i praktiken. Linjen som utredningen själv föresprå-kade var däremot att den faktiska bestämmelserätten som regeringen har över förvaltningsmyndigheterna inte blir starkt inskränkt i och med myndigheter-nas självbestämmande.²³⁴