Bildbus och bildkränkning

I den visuella kulturen online ingår inte bara möjligheter till självpublicering. Det finns också moment av risk och obehag. Instarape och Facerape är två saker man kan råka ut för i relationen mellan online och offline (se kap. 6.9). Det handlar inte bara om att någon kan publicera oönskade bilder (och texter) i annans namn genom att ta någons telefon i ett obevakat ögonblick. Var och ens egna bilder också bli föremål för jobbiga kommentarer både online och offline. Det går också att kopiera andras bilder och placera dem i ett sammanhang där man inte vill förekomma.

Kameramobilernas närvaro i vardagen gör att det som har drag av medielekar i självframställ-ningar genom egobilder kan slå över från bildbus till bildkränkning. Gränsen mellan dessa är inte given, och det som av någon upplevs som ett skämtsamt bus kompisar emellan kan någon en an-nan upplevas som en allvarlig kränkning.

E: Jag brukar ta egopics på kompisars telefon bara för att reta dom.

C: Ah men asså så bombar man med bilder.

E: Till exempel på en Iphone då är det liksom såhära då kan man liksom bara dra upp här så kommer kameran direkt och då brukar jag bara ta en massa foton.

C: Asså man passar på att bomba.

I: Vad är bomba för nåt?

C: Alltså massor.

E: Bara ta bara ta såhär.

I: Du tar nåns telefon?

C: Ah och retar upp dom genom att ta massa bilder som dom sen måste bort.

A: Det är inte svårt att ta bort det är ju bara att markera typ alla bilder så.

E: Men dom kanske inte är så smarta.

[Allmänt skratt].

[F.5. 2 p & 2 f åk 7 Spångaskolan]

En annan variant är att ta ett slags hotbilder, eller vi kan kalla det trumfbilder, på kompisar och lägga dem på lager, med tanke på eventuella framtida konflikter.

V: Man kan hota med bilder också oftast om du inte gör såhär då skickar jag den här.

R: När man skrattar kanske inte är den vackraste bilden.

V: Det här till exempel [visar bild i mobilen] vår kompis hon la ut en bild på mig och då hade hon tagit en morgonbild på sig själv det är inte så fin bild liksom och då hade hon lagt ut en jät-teful bild på mig och skickat till massor av gruppchatter och då gick jag in på hennes mobil och såg den där bilden och då skickade jag den så klart till alla gruppchatter också men nu har typ alla i hela skolan den här bilden så … [skratt].

[I.1. 2 f 13 år Södermalm]

Att använda bilder för ryktesspridning är också ett problem. Det var detta som hände i de så kall-lade Instagrambråken vid en skola i Göteborg vilket ledde till upploppsliknande scener och till att två femtonåriga flickor dömdes för grovt förtal. De dömdes också till att betala stora skadestånd

för att ha sexuellt förtalat andra flickor. Händelserna i Göteborg kom upp i ett par intervjuer och det kom också fram att liknande saker skett och sker på de skolor där våra informanter går.

E: Asså jag ska inte säga nåra namn men typ en tjej la ut bild härifrån så börja nån snacka om hur hon tar bilden om att hon puttar ut bröst jag vet inte vad om den tjejen hör det där så börjar hon tjafsa med dom andra som pratar skit om henne och det blir extra problem och sånt nej jag ska inte säga namn.

S: Varför?

E: För jag vill inte.

N: Aah nu vet jag!

S: Vem?!

N: Säger inte.

S: Snälla på gud jag kommer inte säga till henne.

N: Ändå jag säger inte.

E: Hur vet du att det är en tjej?

[F.22. 3 f åk 7 Botkyrkaskolan]

Något som var återkommande både bland de i årskurs 7 och årskurs 4 var att man hade hört talas om de risker som finns på nätet och att man visste något om mediebevakningen på området.

F: Fast jag har slutat vara inne på Hamsterpaj nu för att jag såg på veckans brott då var det en pedofil där dom gjorde en fejkprofil en liten tjej och då var det en pedofil som hade börjat chatta med dom och så satt Leif GW Persson där och låtsades vara en tjej.

[F.5. 3 p åk 7 Spångaskolan]

8.11 Slutsatser och metodreflektioner

Genom samtalen kring bilder och då främst egobilder framkom en rad saker, bland annat att det finns olika normer för killbilder och tjejbilder. Både killbilder och tjejbilder följer de traditionella normerna för hur maskulinitet respektive femininitet konstrueras visuellt. Systemen reflekterar dominerande genusordningar, och möjligheterna att gå utanför ramarna för den starka kontroll från de jämnåriga som finns både online och offline är begränsade. För dem som är tio år är en del av det som sker online något som ännu är lite avlägset men lockande, samtidigt som det kan verka skrämmande eller rentav äckligt.

Det är tydligt att egobilder upplevs som något ganska personligt, även om de läggs ut till mer eller mindre allmänt beskådande. Det framkom också att det kan vara knepigt att tala om sina egobilder. Det kan bero på sociala och psykologiska aspekter såsom blygsel, känsla av pinsamhet inför andra. Det kan också bero på att det är svårt att tala om bilder som man inte har framför sig.

Många tog upp sina telefoner för att visa oss bilder under intervjuerna. Bilderna i sig berättar nå-got, som det inte alltid är helt lätt att hitta orden för. I killgrupperna var den vanligaste hållningen

att det i workshop-situationerna visade det sig att flera av killarna i trettonårsåldern hade ganska väl genomtänka profilbilder/egobilder.

Killbilder bygger mycket på visuella konstruktioner som ska förmedla att man är cool: Jag är inte angelägen, jag gör mig inte till, jag är så här men jag tar ansvar för min maskulinitet genom att träna mycket och visa upp min vältränade kropp.

Medvetenheten om kamerans närvaro var i allmänhet mer påtaglig i tjejbilder än i killbilder.

Tjejbilder är generellt mer ”visuellt självmedvetna”. Förhållandet till kameran är en del av bilden som iscensätts enligt den visuella norm som gör kvinnan och hennes kropp till ett objekt för sitt eget och andras betraktande och värdering.

Att ta egobilder ofta och att tänka för mycket på sitt utseende och spekulera i andras gillande online förknippas av både killar och tjejer med en form av fåfänga och jakt på bekräftelse som inte ansågs vara helt legitim.

Man kan säga att vissa beteendekoder och visuella koder i dessa medielekar är mer uppenbart sexualiserade och gränsöverskridande: ”bitchblick” och ”kattig” associerar till utmanande eller för-förisk. Duckface är en kategori som närmast automatiskt leder till nedvärdering.

Slutligen några reflektioner kring den metod vi använde. Vi gjorde fokusgruppintervjuer och inom ramen för dessa hade vi ett tema kring självrepresentation och bildkommunikation där vi visade en del bilder. De resultat vi fick pekar tydligt mot ett starkt isärhållande och stereotypa bil-der. Det ska dock påpekas att upplägget med könshomogena grupper och frågor kan ha bidragit till en förstärkt homosocialitet som kan ha lett till förenklingar och fördomar. Metoden och den homogena gruppindelningen kan dock användas för att inventera och diskutera förenklingar och de fördomar som man har om varandra.

Ur ett MIK-perspektiv kan man beskriva de delar av fokusgruppintervjuerna där vi arbetade med bilder som ett slags bildsamtal. Formen och modellen är enkel. Barnen är experterna. Det är deras bildberättelser och reflektioner kring de bilder man tar med som är det centrala. Genom bildsamtalet får de möjlighet att både presentera egna erfarenheter, få dem reflekterade av gruppen och ta del av andras berättelser. Genom dialog och också genom skratt kan de formulera och skapa en distans till den egna onlineverkligheten och dess genuskoder. Om dessa erfarenheter tillvaratas kan de vara en grogrund för en delvis annan förståelse av könsstereotyper och genuskonstruktio-ner. Två saker som vi önskar att vi hade tänkt på i förväg är att dels haft större mångfald i urvalet av bilder för bildsamtalen, bildanalysen och att vi varit bättre på att ta till vara på informanternas vilja att visa oss sina bilder och ta oss med ut på nätet.