Medan ökade försäljningsvolymer som gjorde att klädkedjorna växte och skapade allt större globala nätverk av leverantörskedjor, blev de kritiska rösterna till den utlagda produktionen allt starkare.
KAPITEL 5 71
Det började med kritik mot sko- och klädföretag i USA i början av 1990-talet. Det framkom att vad kritikerna kallade sweatshops användes för att göra produktionen så billig som möjligt. Sweatshops var illegala fabriker utan arbetsrättslig insyn med dåliga arbetsförhållanden för de anställda. Förhållanden som karaktäriserar en sweatshop är enligt Radin & Calkins, 2006:2) följande: Extremt utnyttjande genom allt för långa arbetspass och betalning av löner som inte går att leva av; dålig arbetsmiljö som innebär hälso- och säkerhetsrisker; fara för muntlig och psykisk bestraffning samt risk för trakasserier vid skapande av fackliga grupper. En sweatshop var alltså en fabrik som systematiskt bröt mot mänskliga rättigheter för att uppnå billigast möjliga produktion.
Anti-sweatshop rörelsen växte i början av 1990-talet sig stor på ameri-kanska universitet när studenter, tillsammans med ameriameri-kanska fackliga organisationer, började undersöka arbetsförhållandena i fabrikerna som till-verkade sportkläder och collegetröjor som såldes till universiteten. Studen-terna allierade sig i kampanjorganisationer som så småningom även växte till att inkludera fackliga organisationer. Eftersom den amerikanska sportsko- och klädindustrin som förser college och universitet med utrustning omsätter flera miljarder dollar per år, fick dessa aktioner till följd att företag som levererade sportskor och kläder blev bland de första företagen att krävas på socialt ansvar i leverantörskedjan (Armbruster-Sandoval, 2005).
Clean Clothes Campaign
Den första amerikanska stora sweatshop skandalen 1991 föranleddes av en rapport från Nikes skotillverkning i Indonesien (Nisen, 2010). Därefter fick Levi Strauss & Co och GAP i 1993 kritik i amerikanska medier för användandet av slavarbetare i produktionsprocessen på Stillahavs ön Saipan (Shenon, 1993). I USA pågick offentlig kritik av företag genom exempelvis name-and-shame kampanjer som kritiserade företag vars produktion gav upphov till brott mot mänskliga rättigheter.
Liksom de amerikanska kampanjorganisationerna för att förbättra förhållanden i klädföretagens leverantörskedjor hade även Clean Clothes Campaign strategin att offentliggöra namnen på de företag som avslöjades producera sina varor på fabriker där mänskliga rättigheter bröts. Clean
Clothes Campaign startade i Holland 1993, inspirerad av utvecklingen i USA. På organisationens hemsida namngavs klädföretag som var kopplade till konkreta fall där brott mot mänskliga rättigheter förekommit i klädproduk-tionen.
Kampanjorganisationer för mänskliga rättigheter i klädproduktionen, specialiserade sig på att granska de multinationella företagens förehavanden i låglöneländer. Granskningarna handlade om att arbetsförhållandena under tillverkningen av företagens varor inte var i paritet med internationella rikt-linjer för arbetsrätt. Extrem övertid; minimilöner som inte gick att leva av; bristande eller inga anställningskontrakt; psykiskt och fysiskt våld; motarbe-tande av facklig organisering; och farlig arbetsmiljö var exempel på brott mot de mänskliga rättigheterna i klädföretagens leverantörskedjor som lyftes fram av kampanjorganisationer.
The retail industry is a highly competitive market where the race is intense amongst companies to deliver products at low prices that also meet consumer demands on quality and choice, and at the same time maximise returns to shareholders. At the top-end of the supply chain, the ´fast-fashion’ phenomenon drives frequent changes at value prices leading retailers to shorten lead times, keep fashion lines fresh through regular changes and slash retail prices (Oxfam, 2010:21).
Kampanjorganisationerna gav klart uttryck för att det förelåg en korrelation mellan brott mot mänskliga rättigheter i globala leverantörskedjor och det sätt klädindustrin agerande på när de tillverkade sina varor.
Från Nikes ansvarserkännande till Play Fair at the Olympics
I 1992 antog Nike en uppförandekod efter att information om extremt låga löner hos Nikes indonesiska leverantörer framkommit i tidskriften Harper’s Monthly. Tidskriften uppgav att lönen hos en indonesisk Nike leverantör var 14 cent i timmen; en nivå som låg under den indonesiska regeringens nivå för existensminimum. Innan Nike erkände ansvaret försökte de argumentera sig fria från leverantörsansvaret genom att hävda att man inte ägde fabrikerna och att löner och arbetstiden är normalfallet i Indonesien (Lim & Philips, 2007).
KAPITEL 5 73
Att fokus just lades på företag som Nike berodde på att det var viktigt för kampanjorganisationerna att fokusera på de största företagen inom kläd- och skobranschen för att fånga upp mediernas intresse (Zadek, 2004). Därefter utvecklades kampanjtaktikerna vidare från att haft direktfokus på ett visst varumärke till att också sätta press på paraplyorganisationer som inkluderade många av de största och mest kända varumärkena. Play Fair at the Olympics är exempel på ett sådant initiativ som organisationerna Oxfam och Clean Clothes Campaign tillsammans med den fackliga samlings-organisationen Global Union skapade. Där sattes strålkastarljuset på olym-piad arrangörer och sportartikeltillverkare som uppmanades att ta ett ansvar för att kontrollera att brott mot mänskliga rättigheter inte förkom under tillverkningen av de sportartiklar och kläder som köptes in och användes under de olympiska spelen.
Människorättsorganisationerna var klara i sina krav på klädföretagens inköpspraktik. De krävde att företag skulle ta ansvar för att arbetsförhål-landen i leverantörskedjan låg på linje med de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och arbetsrätt. De specificerade även hur företagen skulle agera för att leva upp till ansvarstagandet: De krävde inte bara att företagen upprättade en uppförandekod där de uttryckte sitt ansvarstagande, men också att företagen såg till att arbetarna i leverantörsledet hade möjlighet att organisera sig fackligt; att övertid- och övertidsersättning var lagliga och att löner som betalades ut skulle vara tillräckliga för att täcka alla basala levnadskostnader (Ählström, 2010).
Även fackliga organisationer hade tagit del av den kritiska rörelsen för att få storföretag att ta ansvar för att internationella riktlinjer för arbetsrätt följdes i leverantörskedjan. De menade att frivilliga uppförandekoder inte fört med sig tillräckliga förbättringar. För att skapa en anständig arbets-situation i leverantörskedjorna, argumenterade de att det är arbetarna själva som måste tillåtas organisera sig på fabrikerna. Många kampanjorganisationer stöttade fackens linje med globala avtal som ett steg på vägen till förbättrade arbetsförhållanden i leverantörskedjan (Se exempelvis Egels-Zandén et al., 2015).