Från 1996 började organisationerna Fair Trade Center, Rena Kläder och Syndikalisterna (SAC) genomföra en rad aktiviteter i form av kampanjer och aktivism mot H&M för att skapa en offentlig opinion för ökat ansvars-tagande för arbetsförhållandena i leverantörskedjan. De använde alla flera olika kampanjmetoder för att få uppmärksamhet och utrymme i medierna: filmer, teatrala manifestationer, utdelning av vykort och underskriftinsam-lingar användes. Dessa aktiviteter skulle lyfta fram kopplingen mellan klä-derna konsumenterna köper i butikerna och de dåliga arbetsförhållandena de som sydde kläderna hade. Organisationerna förmedlade också information och fakta om arbetsförhållandena i textilfabrikerna genom att göra egna granskningar på plats eller referera till andra organisationers granskningar. Det skrevs också många debattinlägg (varav några jag kommer att redogöra för senare i kapitlet) där H&M:s höga vinster allt som oftast kontrasterades mot de dåliga arbetsförhållandena och de låga löner textilarbetarna som producerade H&M:s varor hade.
Vykortskampanjer
I september 1997 började Rena Kläder dela ut vykort som skulle skickas till klädföretag där man frågade om arbetsvillkor i företagens leverantörskedjor. Så här stod det på vykorten:
Hej!
Jag ställer mig bakom Clean Clothes Campaign´s krav på arbetsförhållanden i beklädnadsindustrin. Dessa är: Ge levnadslön; Respektera rätten till fackföre-ningsfrihet och rätten att sluta kollektiva avtal; Ingen tvångsövertid; Ingen diskriminering p.g.a. kön, religion, etnisk-, social- eller politisk tillhörighet; Erbjud en säker och hälsosam arbetsmiljö; Inget barn eller slavarbete.
Jag vore tacksam om ni införde dessa krav vid er tillverkning och dessutom inför en oberoende kontroll för att garantera för mig som kund att dessa krav åtföljs. Med Vänlig Hälsning, Namn och adress (Rena Kläder, 1997)
KAPITEL 5 81
1998 startade SAC en egen vykortskampanj mot bland annat H&M. På dessa vykort stod följande text:
Jag betalar gärna 5 kr extra för varje klädesplagg när jag handlar i era butiker om ert företag bidrar med lika mycket och garanterar att pengarna används till att kraftigt höja klädesarbetarnas löner och se till att de får drägliga arbetsvillkor. Jag kräver också att företaget garanterar: Producentlandets lagar följs; Rätt att bilda fackföreningar; Rätt att förhandla kollektivt; Inget barnarbete; Hälsosam arbetsmiljö; Ingen diskriminering; Anställningsbevis; Lön som går att leva på (SAC, 1998).
Som mottagare av vykortet stod adresserna till H&M; KappAhl; Lindex; Indiska Magasinet; Intersport; Åhléns; TEAM Sportia; och The Stadium. Vykorten delades ut när Syndikalisterna informerade i skolor. Ett annat vykort från SAC hade följande text:
Hon tjänar 2 kronor när du köper en tröja för tvåhundra…när ska klädföretagen börja bry sig om arbetarnas mänskliga rättigheter? Samtidigt som arbetarnas rättigheter fortsätter att kränkas, ökar klädföretagens vinster i stadig takt. T.ex. har H&M mellan 2001 och 2002 ökat sin vinst med över 55%! Många klädarbetares vardag: Ca 85 timmars arbetsvecka. 7 dagar i veckan. Påtvingad övertid. Skamligt låga löner. Avsked vid sjukdom. Ingen mammaledighet. Förödmjukande chefer. Sexuella trakasserier. Låsta nödutgångar, inget brand-larm. Förhindrande av toalettbesök. Förbud mot fackföreningar (SAC, 2003).
Adresserna till ett antal svenska klädtillverkare, bl.a. H&M, fanns förtryckta. Vidare stod följande uppmaning att läsa till klädföretagen:
Fyra av de största klädföretagen har haft uppförandekoder sedan 1998. det innebär att arbetares grundläggande rättigheter skall respekteras. Trots detta kränks fortfarande arbetarnas rättigheter hos bl.a. H&M, Lindex, KappAhl och Indiskas leverantörer regelbundet! Jag kräver: – att ni betalar mer till leveran-törerna så att de kan förbättra arbetarnas situation! – att ni ser till att leverantö-rerna följer landets lagar för arbetstider och minimilöner och att arbetarnas grundläggande fackliga rättigheter uppfylls! – att ni endast köper från fabriker där det finns fria fackföreningar (SAC, 2003)!
Kraven från SAC var i stort sett de samma som de krav som ställts av Clean Clothes Campaign, men de poängterade också att de som konsumenter var beredda att betala mer om klädföretagen kunde garantera att denna premie gick tillbaka i form av höjda löner till textilarbetarna.
Carina Carlström, initiativtagare till SACs kampanjgrupp, trodde vy-korten hade en stor påverkanseffekt på H&M. Hon ansåg att H&M hade börjat göra mycket PR och marknadsföring om att de jobbade med en ansvarsfull produktion efter det att kampanjerna startade och hon trodde att detta hände på grund av att H&M upplevde press utifrån. Hennes förhop-pning var att om H&M pressades ytterligare till att ta ansvar i leverantörs-kedjan kunde förbättringar ske för textilarbetarna.
Rena Kläder hade också vykortskampanjer på sin hemsida. Vykort med texter om krav till bättre löner för arbetarna hos leverantörerna gick att skicka direkt till klädföretagen med uppmaning om att de skulle införa levnadslöner i sina uppförandekoder. På rullmenyn där man kunde välja vilket företag vykortet skulle skickas till står H&M som första alternativ. Här är ett exempel på ett sådant vykort:
Kära etikansvarig, Jag är bekymrad över hur arbetsförhållandena ser ut för dem som syr kläderna som jag köper. Jag har förstått att många textilarbetare har en lön som de inte kan leva på. Kanske gäller detta också för dem som syr kläderna som ni säljer i era butiker? Jag är kund hos er och vill därför veta hur ni arbetar med att säkerställa en lön som går att leva på i er produktion (Rena Kläder, 2010a)?
Mellan 1997 och 2004 hade cirka 10 000 vykort delats ut av SAC vid mani-festationer och vid seminarier i skolor runt om i landet. Rena Kläder uppgav 2004 att cirka 20 000 vykort hade delats ut.
SAC har också delat ut flygblad utanför H&M-butiker med uppmaningen att kunder skulle fråga H&M om arbetsförhållanden i leverantörskedjan.
Alternativa modevisningar och tvättlineaktioner
Liksom SAC har även Rena Kläder utfört aktioner för att väcka intresse för arbetarnas situation i låglöneländer. 2003 genomfördes en alternativ mode-visning på Norrmalmstorg i Stockholm där en speakerröst berättade om
KAPITEL 5 83
arbetssituationen för de fiktiva fattiga textilarbetare som tillverkat kläderna. På Rena Kläders hemsida uppmanade man till nya aktioner, såsom alternativa modevisningar. Under dessa modevisningar beskrevs arbetsförhållandena för de personer som sytt kläderna. Rena Kläder uppmanade andra att genomföra samma typ av alternativa modevisningar och gav på sin hemsida förslag till manus som kunde användas:
Det här är PERSON 6 i snygga skor och tuffa kläder. Flickan som sytt kläderna orkar dock inte vara så tuff. Hon bor i Kambodja och berättar om det rum hon är inhyst i för att sova i närheten av fabriken. ”Fem människor bor i det här lilla rummet” säger hon. ”Det är väldigt varmt och en del av oss svimmar på grund av värmen. Våra livsvillkor är väldigt dåliga. Våra chefer tvingar oss att betala stor del av lönen för ”lådorna” vi bor i. De tar ut höga priser för el och vatten, även om vi ofta inte får varken det ena eller det andra.” En av de anställda berättar att hon tvingas till att arbeta massor med övertid. ”Jag sitter och arbetar i en kör i 13–14 timmar per dag. Jag syr och syr utan uppehåll tills armarna värker och blir stela[...] Kläderna som PERSON 9 har på sig är möjligtvis tillverkade i Indonesien och kan tvättas i bekväma 60 grader. På en av fabrikerna i Indonesien rapporteras att anställda tvingas arbeta upp till 24 timmar utan avbrott under exportperioder (Rena Kläder, 2010b).
Andra aktioner som Rena Kläder uppmanade till var exempelvis att sätta upp affischer som gick att beställa gratis från deras hemsida eller att arrangera en ”tvättlineaktion” som innebar att en tvättlina med olika budskap hängandes med klädnypor sattes upp i närheten av den butik man vill påverka kunderna som gick in och ut från:
Visa upp klädesindustrins smutsiga tvätt! Beskrivning: Denna aktion går finfint att kombinera med namninsamling/vykortsaktionen. Ta en tvättlina och häng upp kläder på den. På kläderna fäster man sedan lappar med fakta på t.ex. ”18 timmars arbetsdag, 7 dagar i veckan” och ”Dödshotad för att ha bildat fack-förening”. Man kan sedan ställa sig i närheten av en klädaffär med tvättlinan. Minst två personer måste kunna tillhandahålla information och samla in vykort eller namn (Rena Kläder, 2010c)
Undervisningsmaterial till skolor
Fair Trade Center skildrade villkoren för arbetare i klädföretagens leveran-törskedja bland annat genom att producera film. Frågan om att ansvaret inte bara ska gälla första ledet leverantörer har tagits upp ibland annat Fair Trade Centers film Vi handlar-vem betalar? (Ekelund, 2002). I filmen visades farliga arbetsförhållande längre ned i leverantörskedjan, så som på spinnerier och väverier. Kemikalier låg i öppna kärl som arbetare utan skyddsutrustning gick omkring och vände tyget i.
Fabriksarbetare intervjuades också i filmen. Bland annat berättade en fjortonårig barnarbetare om sitt nattpass i fabriken på åtta timmar med endast en tio minuters paus. Därefter förklarar en indisk flicka att hennes arbetspass började klockan halv sex på morgonen och pågick till efter midnatt. För detta arbetspass tjänade hon 14 rupies.2 Flickan, som tidigare var barnarbetare, hade nu fått hjälp av en frivillig organisation och fått börja skolan.
Skolor beställde filmen som undervisningsmaterial med medföljande informationstext och förslag på diskussionsfrågor från Fair Trade Centers hemsida. Organisationen gjorde i 2003 en sammanställning över hur filmen visats och kom fram till att närmare 20 000 skolelever hade sett filmen. Med skolvisningarna, inkluderat när filmen visades på SVT då den sågs av runt 380 000 personer, och vid andra tillfällen filmen visats, hade den totalt setts av över 450 000 personer i 2003.
Samtidigt som det på Fair Trade Center jobbade ett antal personer med informationsmaterial och även kontinuerligt tog fram granskande undersök-ningar av H&M:s produktionsverksamhet, arbetade Carina Carlström från SAC ensam. Hennes aktivism mot H&M kommer att skildras vidare i nästa avsnitt. I avsnittet nedan beskrivs hur hon jobbade med en strategi för att få genomsnittssvenskens uppmärksamhet riktad mot den slitsamma och fattiga vardagen för textilarbetare i Kambodja genom reportage om H&M i kvälls-tidningar.
KAPITEL 5 85
Carina Carlströms granskning av H&M:s produktion i Kambodja
Carina Carlström fick tillgång till information från produktionsförhållandena i Kambodja genom att hon aktivt jobbat för SAC för att utbilda och stödja kambodjanska fackliga organisationer. Hon hade varit i landet ett flertal gånger och hade täta kontakter med kambodjanska fackföreningar varifrån hon fick information om läget inom den kambodjanska textilindustrin. Hennes åsikt var att det var de stora företagen i västvärlden som ska ta ansvar för att inte utnyttja billig arbetskraft för att få billiga produktioner till priset av dåliga löner och villkor för de anställda.
1998 skrev Carina Carlström en artikel där hon avrapporterade sina intervjuer med arbetare på textilfabriker i Kambodja, där bland annat H&M sades lägga ut tillverkning:
Aftonbladet kan i dag avslöja hur H&M utnyttjar textilarbetare i Kambodja som arbetar under slavliknande förhållanden. [...] Hennes rapport avslöjar en förnedrande och utfattig verklighet bakom våra lågpriskedjor. [...] H&M bryter mot sina egna regler. Sedan 1998 har H & M en uppförandekod i sin företags-beskrivning som gäller leverantörer i alla led. Enligt arbetare i Kambodja bryter H&M mot sin egen uppförandekod på följande punkter: Sömmerskorna tjänar under lagstadgad minimilön. Nödutgångar är låsta. Facklig verksamhet tillåts inte. Sjukfrånvaro är inte tillåten. Övertid är inte frivillig och inte lagligt betald. Anställningskontrakt saknas. Toalettbesök är belagda med restriktioner. Avske-danden sker godtyckligt. Ingen semester. Ingen mammaledighet (Carlström & Peruzzi, 1998).
År 2000 tog hon foto till en kvällstidningsartikel som kritiserade H&M:s agerande i Kambodja:
De har fått nog, textilarbeterskorna i Kambodja - de strejkar och demonstrerar. Vägrar de övertid så får de sparken, eller låses in i fabriken. Med en arbetsvecka på upp till 100 timmar är månadslönen mellan 30 och 45 dollar, 275 till 400 svenska kronor, och det räcker inte ens till riktig mat, medicin, en människo-värdig bostad. Hennes & Mauritz har köpt Made In Cambodia sedan mitten av 90-talet. För tillfället syr ett tiotal fabriker för H&M. Efter mer än 30 år av krig är Kambodjas ekonomi körd i botten, arbetskraften är bland den billigaste i världen. Förra året gjorde H&M en vinst på drygt 2 miljarder, i år väntas den öka till drygt 5 miljarder. - Vad jag tjänar under en månad kan andra betala för ett
enda klädesplagg. Det gör mig både skamsen och arg, säger sömmerskan Chea Chan, 19. Hon tjänar motsvarande 370 svenska kronor i månaden (Rahm, 2000).
Carina Carlström berättade att hon valt att just undersöka förhållandena på H&M:s fabriker på grund av att H&M var ett av de största klädföretagen och för att de var känsliga för kritik. Hon menade att det var de rådande globala strukturerna som var problemet och att detta var mycket svårt att göra något åt som enskild individ, men genom att välja ut ett konkret exempel – H&M – kunde hon ändå påverka. Vidare valde Carina Carlström att publicera sina uppgifter i kvällstidningar eftersom hon antog att de personer som läser dessa tidningar också antagligen är H&M kunder.
När Carina Carlström publicerat de kritiska artiklarna mot H&M hörde en aktieägare, Elsa Carlberg, av sig till Carina Carlström för att få mer information. Elsa Carlberg ägde aktier i H&M och upprördes av artiklarna. På bolagsstämman 2001 begärde Elsa Carlberg ordet och frågade varför arbetare som producerade H&M:s kläder var tvungna att arbeta fastän de var sjuka och varför de inte fick gå på toaletten som de ville. Hon var den enda person som ställde frågor om H&M:s ansvar för produktionsförhållandena i under bolagsstämman. Elsa Carlberg fick då svaret att detta inte alls stämde överens med verkligheten. Nästa år var hon åter på bolagsstämman och ställda samma fråga igen. Enligt Elsa Carlberg hade hon denna gång blivit informerad om att H&M nu arbetade med ständiga förbättringar av arbetsförhållandena i produktionsprocessen. Hon fick kort därefter en inbjudan att åka och besöka fabriker som producerade för H&M i Kambodja men svarade då att hon var för gammal för att åka och att hon hellre ville att inbjudan skulle gå till Carina Carlström. Detta förslaget fick hon dock aldrig svar på.
Till bolagsstämman 2003 hade Carina Carlström själv köpt en aktie och tog med sig ett tal som hon höll när hon fått ordet:
Jag är Carina Carlström, frilansjournalist som de senaste fem åren gjort sex resor till tre länder i Asien där H&M har tillverkning. Jag har under dessa resor gjort stickprovskontroller på hur H&M:s uppförandekod och tillverkningsländernas lagstiftning efterlevs. Det har inte varit lätt eftersom jag inte ens fått namn på underleverantörer, än mindre hjälp med besök från H&M:s ledning. Det jag funnit
KAPITEL 5 87 har rapporterats i medier som Aftonbladet, Expressen, Veckorevyn och Råd och
Rön. Trots svårigheterna har jag under dessa fem år lyckats hitta ett tiotal av H&M:s leverantörer och då pratat med över hundra sömmerskor. I början blev jag chockad över de dåliga förhållanden de beskrev med sju dagars arbetsvecka till löner de inte kunde leva på. Men då trodde jag fortfarande på H&M:s försäkringar att man arbetar seröst med dessa frågor men behöver tid att genomföra förändringar. Men efter tre år rapporterade arbetarna fortfarande om lika dåliga arbetsvillkor och löner. Då började jag tvivla på H&M:s intentioner. Nu har det gått fem år sedan införandet av uppförandekoder och vid mitt senaste besök i Bangladesh fick jag rapporter som visar att arbetarna fortfarande sliter under närmast omänskliga arbetsvillkor. De får fortfarande en lön som inte räcker till hyra och mat. Än mindre till deras barns skolgång. De tvingas fortfarande arbeta övertid till sent på kvällarna alla veckans dagar. De arbetar fortfarande när de är sjuka eftersom de vägras sjukledighet eller har inte råd att vara sjuka. Listan kan göras lång, mycket lång. Mina frågor till H&Ms ledning är: När ska ni bli seriösa när det gäller uppförandekoden? När ska ni se till att era leverantörer följer landets lagar? När ska ni se till att betala mer till era leverantörer – så att dessa får en rimlig chans att ge arbetarna får det bättre? Det är mer pengar som behövs – inte fler inspektörer. Sist undrar jag: Sover H&Ms ledning gott om natten med vetskapen att grunder för företagets vinst är sömmerskors slit? Kommer de också att får en bonusutdelning nu när det går så bra för företaget? (Carlström, 2001)
Carina Carlström berättade att hon inte fick något riktigt svar på sin fråga under bolagsstämman men att hon i alla fall var nöjd med att ha fått möjlighet att framföra sina åsikter.
2005 flyttade Carina Carlström till Kambodja för att jobba med kambod-janska fackföreningar. I 2007 hördes hon för sista gången i svenska medier i relation till kritik av H&M:
Expressen har besökt och talat med barnarbetarna i textilfabriken Goldfame i Kambodja. Fabriken har 6 000 fast anställda och 2 000 tillfälligt anställda. Här sys T-shirtar och andra varor för svenska H&M. En mager flicka i rosa tröja vågar inte uppge sitt namn för Expressen av rädsla för att bli avskedad: - Jag började här när jag var 14. Nu är jag 15. Chefen pressar oss att jobba fort, fort. Om vi inte stickar sex dussin T-shirtar på en dag får vi utskällning och en varning. Den som får tre varningar blir avskedad. Ev Pheakadey är fackets representant på fabriken: - Ibland kommer inspektörer från H&M hit. Då blir de yngsta beordrade att stanna på toaletten under besöket, eller stanna hemma den dagen (Hedlund & Carlström, 2006).
Carina Carlström bodde och verkade i Kambodja i längre perioder under den tiden hon publicerade kritiska artiklar riktade mot H&M i svenska media. Hon menade att det viktigaste hon kunde göra var att förmedla rösterna för dem som annars inte skulle komma fram. Carina Carlströms artiklar innehöll detaljerade beskrivningar av personer och händelseförlopp, namn och bilder gav ansikten åt de människor – ofta unga kvinnor – som sydde kläder hos H&M:s leverantörer i landet.
Trots att Carina Carlström och organisationer som Fair Trade Center och Rena Kläder kritiserade H&M för att indirekt ha medverkat till brott mot mänskliga rättigheter under produktionsprocessen var det inte någon av dem som uppmanade till bojkott av företaget. Tvärtom menade de offentliga kritikerna unisont, om företag avslutade kontrakt för att leverantören visade sig bryta mot uppförandekoden, skulle situationen bli ännu värre för textil-arbetarna som då stod utan någon inkomst alls om leverantören skulle gå i konkurs. Istället uppmanades konsumenterna att engagera sig genom att ställa frågor till butikspersonal om vilka omständigheter kläderna var produ-cerade (Se exempelvis SAC, 2003).
Efter att ha gett exempel på hur några av H&M:s offentliga kritiker formulerat, och fört fram sitt budskap, kommer jag nu att skildra ett försök till samarbete mellan de offentliga kritikerna och H&M.