H&M hävdade upprepat under den studerade tidsperioden att kravet från människorättsorganisationer om att redovisa för vilka tillverkningsenheter som producerade H&M:s varor inte kunde avslöjas på grund av konkur-rensskäl. Före detta chefen för miljö- och socialt ansvar på H&M, menade i 2005 att H&M inte hade några planer på att lämna ut sina leverantörer eftersom de enda som skulle titta på listan var företagets konkurrenter. Hon argumenterade vidare att det ändå inte skulle vara möjligt för någon att komma in på de fabriker som producerade för H&M eftersom någon som
KAPITEL 7 163
knackade på dörren inte skulle bli insläppt. Att andra stora kläd- och sport-företag hade publicerat sina leverantörslistor var enligt Ingrid Schullström bara en gimmick eftersom det såg transparent ut men inte gjorde någon praktisk nytta.
Trots H&M:s nekande fortsatte påtryckningarna, bland annat från orga-nisationen Rena Kläder. När H&M erbjöd dem att skriva kommentarer i företagets hållbarhetsrapport 2005 uppmanade de H&M att vara transpa-renta med vilka leverantörer som användes vid tillverkningen av H&M:s produkter:
H&M is ambitious when it comes to CSR. Rena Kläder applauds that. Nevertheless, during 2005 Nike, Puma and Levi’s disclosed their list of suppliers, in what seems to become a trend. H&M could have set this trend, and should certainly follow it (H&M Hållbarhetsrapport, 2005: 46).
Enligt Rena Kläder var H&M:s konkurrensargument inte hållbart eftersom alla konkurrenter i klädbranschen ändå visste vilka leverantörer som används av vilka företag. Ett annat argument som de använde för att öppna leverantörslistorna var att en rad amerikanska kläd- och skoföretag av samma storlek som H&M redan öppet redovisade var produkterna tillverkades. Rena Kläder argumenterade därför för att H&M:s hemlighållande var tvivelaktigt och att detta signalerade att H&M hade något att dölja (Rena Kläder, 2006:31–32).
En artikel i affärstidningen Veckans Affärer 2012 kritiserade H&M för att inte ha öppna leverantörslistor. Ekonomijournalisten argumenterade för att detta kunde ses som att företaget hade något att dölja och avfärdade förklaringen att leverantörerna inte publicerades på grund av konkurrensskäl som ohållbar. Han underströk också att omdömesrisken H&M utsatte sig för genom att inte låta intressenter veta i vilka fabriker produktionen av H&M plagg ägde rum var så överhängande att den kunde påverka företagets långsiktiga resultat negativt:
Att H&M mörkar det mesta av insidan på sina underleverantörers fabriker är inte bara ett hot mot miljö och anställda, det är även ett hot mot långsiktig utdelningsförmåga och aktieägare.
Klädjätten Hennes & Mauritz har både risats och rosats för sitt hållbarhets-arbete, men mycket av de verkliga förhållandena i H&M:s produktionskedja är fortfarande höljt i dunkel, ett dunkel som H&M självt är noga med att upprätthålla och kontrollera. [..] Att man som stor dominerande spelare inte gör mer för att öppna upp för insyn i produktionskedjan - att få besöka en H&M-fabrik i Kina som journalist är någonstans mellan svårt och omöjligt - är klandervärt. Speciellt i ljuset av att H&M rapporterar några av branschens högsta bruttomarginaler, vilket gör det extra svårt att förstå hur de kan erbjuda sina leverantörer och underleverantörer tillräckligt med utrymme för anständiga villkor (Widmark, 2012).
Att det vid denna tid också kommit att bli en vanlig praxis bland stora multinationella företag att offentliggöra sina leverantörslistor bidrog till att pressen på H&M till att öppna sina leverantörslistor ökade.
Trots kritiken om hemlighållande gav inte H&M vika förrän i mars 2013 då leverantörslistan publicerades kort efter att en stor namninsamlings-kampanj för öppna leverantörslistor genomförts i Norge av organisationen Framtiden i våre hender. Denna organisation hade sedan många år jobbat med att påverka såväl svenska som norska klädföretag till att ta ett ökat ansvar i leverantörskedjan och H&M hade varit i fokus under rapport-skrivningar och kampanjer. Namninsamlingskampanjen, som hade namnet
Vreng kleskjedene innsiden ut!, startade efter de två kritiska
H&M-gransk-ningarna i Kalla Fakta hösten 2012:
Framtiden i våre henders holdning er at selskaper som ønsker å bygge troverdig-het må satse på full åpentroverdig-het, uten at noen agerer som dørvakt for hvem eller hvilken organisasjon som skal få se hva. Omverden forventer det. De siste månedenes fokus på arbeidsforhold bak de klærne som produseres viser at både media, forbrukerne og en rekke organisasjoner synes at dette er et viktig spørsmål. Det er en helt klar trend at forbrukerne etterspør både mer åpenhet og mer informasjon om under hvilke forhold varene de kjøper produseres (Leffler, 2013).
Under kampanjtiden hann de få in över 10 000 underskrifter för att H&M öppet skulle publicera sin leverantörslista. Kampanjen riktade sig också mot andra klädföretag. Kort tid efter att de norska klädföretagen Varnergruppen och Moods of Norway deklarerat att de skulle öppna sina leverantörslistor i
KAPITEL 7 165
2013, tog H&M också steget och publicerade sina leverantörslistor i mars 2013 (Fossmark, 2013).
I medier förklarades H&M:s förändrade inställning till att nu kunna visa upp sin leverantörslista med det stora tryck företaget varit föremål för sedan de kritiska granskningen i Kalla Fakta:
Efter medieavslöjandet att H&M använder sig av leverantörer i länder som betalar timlöner på cirka 2 kronor i timmen publicerar klädjätten nu en lista över alla sina leverantörer (Söderlind, 2013).
Sedan första publiceringen av tillverkningsenheterna i mars 2013 uppdate-rade H&M listan årligen och hade också inkluderat underleverantörerna. Listan delades också med fackliga organisationer i produktionsländer som t.ex. Kambodja för att underlätta för de lokala fackliga organisationerna att kontakta H&M om de upptäckte missförhållanden vid någon fabrik.