Fair Trade Center tillsammans med Rena Kläder fick 27 maj 2004 en insändare med kritik riktad mot ett uttalande Stefan Persson gjort dagen före publicerad i DN. Persson hade – på frågan om han känner att det är ett dilemma att kopplingen mellan att H&M:s styrelse beslutat att höja vinstutdelningsgraden och att detta personligen kommer honom till gagn genom att hans privata förmögenhet ökar – svarat att detta inte var ett problem och att han inte hade reflekterat över det personligen utan detta var något som gällde alla aktieägare. Därefter kom den något oväntade delfrågan:
Skulle höjda löner till sömmerskorna vara ett annat alternativ?- Nu har ju inte vi några sömmerskor så det kan inte vi avgöra. Men H&M kan betala sina underleverantörer mer och sätta press på dem att höja lönerna .- Ska vi sätta krav på att betala mer? Är det helt otänkbart? - Ja, det är absolut upp till respektive ägare i respektive bolag i de olika länderna att sköta den saken. Jag tar fullt ansvar för våra egna löner (Gripenberg, 2005).
Detta uttalande som Stefan Persson gjorde när han ställde sig oförstående till journalistens fråga om H&M skulle kunna betala sina leverantörer mer så att textilarbetarna skulle få höjda löner kommenterades dagen efter av Fair Trade Center på följande vis:
I gårdagens (27/5) DN Ekonomi kunde man läsa att H&M:s huvudägare Stefan Persson vill dela ut hälften av vinsten till aktieägarna. Eftersom Persson själv äger nästan hälften av aktierna skulle det innebära att en fjärdedel av H&M:s vinst hamnar direkt i hans ficka. Persson fick då frågan om det inte skulle vara ett alternativ att använda en del av vinsten till att ge sömmerskorna bättre betalt. Svaret blev ”Det kan inte vi avgöra. Ska vi sätta krav på att betala mer?” Det är precis det H&M ska göra. Lönen för en sömmerska i Kina eller Indien är ofta inte mer än 3 kronor i timmen och de måste ofta arbeta 12-14 timmar per dag för att få pengarna att räcka till det nödvändigaste. H&M har sedan länge en uppförandekod som ställer krav på att ingen, vars arbete bidrar till H&M:s framgång, förnekas sina grundläggande mänskliga rättigheter. På samma sätt som H&M ställer krav på sina leverantörer vad det gäller kvalitet och pris, bör de också ställa krav på mänskliga arbetsförhållanden för de anställda. Stefan Perssons uttalande står helt i konflikt med uppförandekodens krav. Är det verkligen så att H&M frånsäger sig allt ansvar för sömmerskornas arbetsvillkor? I så fall tappar deras arbete med uppförandekoden all trovärdighet. Är det bara ett pr-trick? Persson säger att han inte tror att H & M:s aktieägare skulle gå med på att en del av vinsten går till högre löner för sömmerskorna. Till största del är ju det Stefan Persson själv. Men alla ni andra investerare och småsparare som äger resten av H&M och alla vi konsumenter som köper kläder där: Kräv att H&M satsar på dem som gör deras affärsidé möjlig, nämligen sömmerskorna. De förtjänar mänskliga levnadsvillkor (DN,2004).
Som kommentar till denna DN-insändare från Fair Trade Center skickar Ingrid Schullström epost och understryker att H&M står fast vid sin upp-förandekod, att leverantörerna minst måste utbetala minimilön och att H&M också kontrollerar att detta genomförs:
KAPITEL 6 119 Jag såg er insändare i DN och jag förstår att ni reagerade på Stefans Perssons
svar i DN-intervjun. Jag har diskuterat frågan både med Stefan och med vår VD Rolf Eriksen, och vi är alla helt överens att H&M håller fast vi den linje vi hittills har hållit i dessa frågor, dvs att vi tar uppförandekoden på största allvar.
Jag vet också efter att ha talat med Stefan att svaret i DN inte reflekterar hans åsikt på ett korrekt sätt. Stefan är mycket angelägen om att vi tar ett ansvar för att arbetsvillkoren på fabrikerna som tillverkar våra varor är i enlighet med den lokala lagstiftningen och med vår uppförandekod. Det råder ingen tvekan om att våra leverantörer måste betala sömmerskorna minst laglig minimilön, och att vi inte accepterar produktion på fabriker som inte lever upp till det. Ett av intervjusvaren kan tolkas som att vi inte kontrollerar vilka löner som betalas, men det gör vi på varje enskild fabrik som tillverkar varor för H&M.
Jag diskuterar givetvis gärna detta vidare per telefon eller nästa gång vi träffas i något sammanhang (FTC, 2004).
Rena Kläder skickade även samma år ut ett annat pressmeddelande med en kommentar till en debattartikel Stefan Persson var medförfattare till. Debatt-artikeln handlade om att det borde vara skattemässigt avdragsgillt att skänka pengar till välgörenhet. I pressmeddelandet skrev personer från Rena Kläder att H&M borde se till att arbetarna som producerar H&M:s kläder ska få levnadslöner istället för att ägna sig åt välgörenhet:
Hennes & Mauritz styrelseordförande Stefan Persson och Laurent Leksell, styrelseordförande i medicinteknikföretaget Elekta, visar i ett utspel i DN den 22 november prov på att totalt ha missuppfattat hur konsumenter förväntar sig att företag ska bidra till samhället. I artikeln vill författarna att företag ska få avdragsrätt för gåvor till oegennyttig verksamhet. De skriver att ”konsumenter väljer i högre grad inte bara att köpa varor och tjänster, utan söker också en relation till en samhällsaktör de respekterar”. Detta tror artikelförfattarna att företagen kan uppnå genom att främja allmännyttiga ändamål som forskning, kultur och social verksamhet. Genom att dagligen arbeta med frågor om rättvis och etisk handel vet vi att vad ett växande antal konsumenter efterfrågar från företagen är bättre villkor för anställda i fattiga länder och mindre negativa påverkan på miljön. [...] Vi menar att artikelförfattarna har rätt när de skriver att ”samhället förväntar sig att näringslivet tar ett större socialt ansvar” men att det civila samhället inte efterfrågar att företag med hjälp av skattelättnader ska skänka pengar till välgörenhet utan att företag tar större ansvar för sin egen
verksamhet. Detta genom att värna rättigheterna hos dem som tillverkar företagens produkter samt genom att ta ett ökat ansvar för den negativa miljö- och klimatpåverkan företagens verksamhet skapar. Då kan företag skapa en ”positiv relation till det civila samhället” utan att blanda in gåvor och tacksamhet (Rena Kläder, 2008).
Trots en snabb expansion och stark ekonomisk utvecklingen de senaste två decennierna som ägarfamiljen säkert är stolt över, låg den hårda, och ofta personliga kritiken mot Stefan Persson och Karl-Johan Persson, som smolk i bägaren. För gott anseende och respekt kan inte köpas för pengar. Att bli uthängd som girig, en som berikar sig på att utnyttja fattiga textilarbetare tär med största sannolikhet på nattsömnen. Hård kritik har riktats direkt mot ägarfamiljens representanter som leder företaget. Eftersom H&M hade som målsättning att bygga en stark företagskultur som bygger på etik, ärlighet och ansvar och eftersom det var familjen Persson som sände ut detta budskap, hotade mediala karaktärsmord på galjonsfigurerna att ha negativa konsekven-ser på H&M-andan internt i företaget. Detta kunde också vara en av förklaringarna till varför Karl-Johan Persson personligen senare ställde upp på intervjuer som handlade om socialt ansvarstagandet i leverantörskedjan. Karl-Johan Perssons uttalanden om H&M:s strategi att förbättra arbets-villkoren i de låglöneländer där företaget producerar kommer att beskrivas i kapitel 7.
Sandblästring av jeans förbjuds efter påtryckningar och rapport från Rena Kläder
Karl-Johan Persson intervjuades i P1s Eko-sändning den 24 april 2006. Inslaget handlade om den dödliga lungsjukdomen silikos, även kallad stendammslunga, och var en uppföljning av P1 Kalibers reportage från Kina där journalister från Kaliber har träffat arbetare som hade drabbats av silikos på sina arbetsplatser i industrier som tillverkar smycken utan skydds-utrustning. I Kalibers reportage nämndes H&M bara som ett av de svenska företag som handlade smycken från Kina men ingen leverantör till H&M besöktes. Karl-Johan Persson fick i P1s Eko-sändning frågor om hur situa-tionen ser ut på de fabriker där smyckestillverkning för H&M:s räkning ser ut.
KAPITEL 6 121
När H&M blev ihopkopplade med lungsjukdomen Silikos svarade Karl-Johan Persson att detta kände man inte till men att man genast ska kontakta personalen i Kina för att upprätta kontroller kring detta hos H&M:s leve-rantörer som tillverkade smycken (Ekot, 2006). Efter denna radiointervju togs inte diskussionen om H&M och smyckestillverkning upp av andra medier. Ämnet togs inte heller upp av offentliga kritiker eller av H&M själva förrän på några år därefter, men H&M hade fått upp ögonen för silikosproblematiken.
Det visade sig att det inte bara var under smyckestillverkning som arbetarna utsattes för hälsofara. Det förelåg samma farliga arbetsmiljö vid sandblästring av jeans. Sandblästring är en metod klädindustrin använder för att få jeans att se slitna ut. Om blästringen utförs med natursand, som är det vanligaste och billigaste blästermedlet, innehåller sanden kvarts som kan orsaka sjukdomen silikos. I Turkiet förbjöds sandblästring med sand inne-hållande kvarts 2009 efter ett 50-tal dödsfall hade inträffat. Sandblästringen i Turkiet utfördes i trånga instängda lokaler utan ventilation. I vissa fall hade även arbetarna sovit på arbetsplatsen.
Men trots den internationella uppmärksamheten mot hälsoproblemen orsakade av sandblästring resulterade detta bara i ett fåtal artiklar i Sverige.
Fair Trade Center beslutade sig dock för att kontrollera om svenska företag sålde jeans som var sandblästrade eller inte. När man först kontaktade de svenska företagen som ingick i undersökningen – H&M, Fabric Skandinavien, Gina Tricot, Inditex, Åhléns, Tiger of Sweden – svarade samt-liga att de använde sandblästring vid jeansproduktion. Men under tiden Fair Trade Center arbetade med rapporten gav sedan alla företagen besked om att de skulle införa en policy för att fasa ut sandblästring. H&M bekräftade under intervjuerna med Fair Trade Center i augusti 2010 att man fortfarande hade leverantörer där man vid inspektioner hade funnit kvartshaltig sand (Riddselius, 2010).
Fair Trade Center konstaterade att undersökningen givit resultat efter-som de tillfrågade företagen nu började utfasa sandblästring efter-som metod:
Ett av resultaten med denna rapport är att flera företag har reagerat snabbt genom att de säger sig börja fasa ut sandblästring. Företagen bör dock inte vänta på att frivilligorganisationer uppmärksammar problem utan bör arbeta mer förebyggande och i samtliga fall göra riskanalyser när nya produktionsmetoder
införs. Sandblästring är ett av många problem som har uppdagats. Frågan är om problemen med sandblästring bara är toppen av ett isberg (Riddselius, 2010:17).
Fair Trade Center påpekade att när intervjuerna för rapporten gjordes i augusti hade H&M inte någon policy för sandblästring, och att det var deras frågor som gav upphov till att H&M agerade snabbt. I september gick H&M, tillsammans med Levis Strauss, ut med ett pressmeddelande om att de omedelbart skulle förbjuda sandblästring vid tillverkning av företagens produkter.
Att denna nyhet var något positivt vad gäller H&M:s ansvarstagande vid produktionen står klart men inte av intresse hos svenska medier eftersom nyheten inte vidareförmedlades. H&M har också vid andra tillfälle skickat ut pressreleaser för att berätta om framsteg som gjorts innanför den kritiserade produktionspraktiken, men också då har mediernas intresse varit svalt. Det blev av media klassificerade som ”icke-nyheter” som Ingrid Schullström konstaterar i repliken till Sverker Lindströms DN-inlägg. I kapitel 8 ges visserligen ett exempel på hur H&M gör ett försök att bättre styra vad som publiceras i media om företaget genom att sponsra the Guardians sektion om hållbart företagande, men för övrigt måste H&M ägna stor tid åt defensiv medial kommunikation vad gäller temat ansvarstagande i leverantörskedjan.