Bioekologiskt perspektiv

Bronfenbrenner och hans kollegor vidareutvecklade och förtydligade det ut- vecklingsekologiska systemet och därigenom kom systemet att kallas för bio- ekologiskt (Bronfenbrenner & Morris, 1998). I det bioekologiska systemet särskiljs begreppen miljö och process, samtidigt som processen tydliggörs som den ömsesidiga interaktionen mellan en individ och andra personer, ob- jekt och symboler i dennas omedelbara närhet. Vikten av att interaktionen får pågå relativt regelbundet under en längre tid betonas. Kontinuerlig interaktion kallas för proximala processer och anges som avgörande för individens ut- veckling i mikrosystemet. I avhandlingen förstås de proximala processerna genom beskrivningarna av arbetet med eleverna i fritidshemsgruppen, samt i beskrivningarna av kollegialt arbete av såväl fritidshemspersonal som rekto- rer.

Mikrosystemet kompletterades med miljöns materiella egenskaper, liksom med andra individer och deras egenskaper såsom personligheter, uppfatt- ningar och temperament. I avhandlingen kan personliga egenskaper komma till uttryck i deltagarnas beskrivningar av den interaktion som utgör proximala processer. Det innebär även att deltagarna i studien påverkar och påverkas av

55

påverkar vars och ens uppfattning om hur det egna beteendet betraktas av den andra. Det är, enligt Bronfenbrenner (a.a.), en stark motivation för lärande, och formar vilken utveckling som är möjlig. De primära dyaderna åskådlig- görs i avhandlingen genom fritidshemspersonalens beskrivningar av sina re- lationer med eleverna, samt hur dessa kan påverka hur elevers sociala lärande tar sig uttryck.

Av ytterligare betydelse för individens lärande och utveckling är aktiviteter (Bronfenbrenner, 1979). Begreppet aktivitet definieras som en process som pågår över tid och har ett uttalat mål. Genom att aktiviteten sker i relation med andra kan komplexiteten ökas. I föreliggande avhandling förstås aktiviteter som de undervisnings- och lärandeprocesser som beskrivs avseende socialt lärande.

Bronfenbrenner (1979) beskriver skolan som en verksamhet med ansvar för att förbereda elever för ett effektivt deltagande i vuxenlivet. Han framhål- ler också att verksamheten måste vara prioriterad, samt att den måste ledas av människor med förmågan att se och förstå behovet hos varje individ. Fritids- hemmet förstås som en verksamhet som är stödjande för elevers utveckling och lärande, dels ur ett samhällsperspektiv, dels med utgångspunkt i varje in- divids respektive behov. Därför bör fritidshemmets verksamhet formas med ett tydligt syfte av dem som tillsammans leder verksamheten. Det behövs även en didaktisk reflektion kring fritidshemsverksamheten, för att kunna förstå elevernas respektive behov kan mötas.

4.2

Bioekologiskt perspektiv

Bronfenbrenner och hans kollegor vidareutvecklade och förtydligade det ut- vecklingsekologiska systemet och därigenom kom systemet att kallas för bio- ekologiskt (Bronfenbrenner & Morris, 1998). I det bioekologiska systemet särskiljs begreppen miljö och process, samtidigt som processen tydliggörs som den ömsesidiga interaktionen mellan en individ och andra personer, ob- jekt och symboler i dennas omedelbara närhet. Vikten av att interaktionen får pågå relativt regelbundet under en längre tid betonas. Kontinuerlig interaktion kallas för proximala processer och anges som avgörande för individens ut- veckling i mikrosystemet. I avhandlingen förstås de proximala processerna genom beskrivningarna av arbetet med eleverna i fritidshemsgruppen, samt i beskrivningarna av kollegialt arbete av såväl fritidshemspersonal som rekto- rer.

Mikrosystemet kompletterades med miljöns materiella egenskaper, liksom med andra individer och deras egenskaper såsom personligheter, uppfatt- ningar och temperament. I avhandlingen kan personliga egenskaper komma till uttryck i deltagarnas beskrivningar av den interaktion som utgör proximala processer. Det innebär även att deltagarna i studien påverkar och påverkas av

interaktionen med respektive elever och fritidshemspersonal. De egenskaper som tillskrivs individer påverkar, enligt Bronfenbrenner och Morris (1998), riktningen för proximala processer och vilket resultat de kommer att ge.

Med anledning av att de proximala processerna betonas som särskilt bety- delsefulla, är också deras särskilda egenskaper vara tänkvärda. En aktivitet kan betraktas som effektiv först när den tillåts pågå utan avbrott, och involve- rar individen under en längre tid. Kontinuitet markeras särskilt som en förut- sättning för att interaktion ska kunna utvecklas i komplexitet, på samma sätt som ömsesidigheten betonas vad gäller effektiviteten i de proximala proces- serna. Lärare och andra mentorer framhålls som nyckelpersoner vad gäller barns och elevers utveckling och lärande (Bronfenbrenner & Morris, 1998). Det förstås som att fritidshemspersonalen är nyckelpersoner för elevernas lä- rande. Likaså är rektor som pedagogisk ledare en nyckelperson för fritids- hemspersonalen. Kontinuitet i aktiviteter tolkas både i relation till fritidshems- verksamhetens genomförande och till fritidshemspersonalens kollegiala sam- tal, där också rektor kan ingå.

Vad som också har betydelse är diskontinuitet, även kallat kaos, vilket en- ligt Bronfenbrenner och Evans (2000) kan medföra dysfunktionell social ut- veckling. Det exemplifieras som bristande rutiner och struktur, samt som bul- ler, trängsel och oförutsägbarhet i dagliga aktiviteter. Särskilt negativ påver- kan på en socialt stöttande relation har trängsel, som kan medföra svårigheter vad gäller självreglering av beteende. Kaos kan störa såväl utveckling som upprätthållande av proximala processer och främjandet av kompetens och ka- raktär (Bronfenbrenner & Evans, 2000). I föreliggande avhandling kan risken för kaos förstås utifrån deltagarnas beskrivningar av fritidshemsverksamhet- ens strukturella förutsättningar. Motsvarande kan möjligheten till en positiv utveckling, såväl intellektuellt, som känslomässigt, socialt och moraliskt, för- stås och förklaras utifrån deltagarnas beskrivningar av interaktion.

Genom det bioekologiska systemet utvecklade Bronfenbrenner (2005) även beskrivningen av makrosystemet och förtydligade betydelsen av social miljö, kulturella värderingar och redskap, samt kulturskapande. Makrosyste- met benämndes då som en samhällelig ritning för en kultur, en subkultur eller ett liknande socialt sammanhang. I avhandlingen visas makrosystemet genom de värderingar som kommer till uttryck kring fritidshemsverksamhetens dag- liga genomförande. Vad gäller kultur som en del av makrosystemet finns emellertid kritik som framförs av Vélez-Agosto, Soto-Crespo, Vizcarrondo- Oppenheimer, Vega-Molina och Coll (2017). De ställer sig frågande till att kultur inte skrivs fram med utgångspunkt i vardagliga sammanhang och påta- lar en brist i att det bioekologiska systemet skiljer kultur från det som en kultur bidrar till. De framhåller vidare att Bronfenbrenners användning av begreppet

ömsesidig påverkan placerar kultur som en yttre påverkansfaktor, som redu-

cerar kulturens betydelse för individens utveckling. Vidare betonar Vélez- Agosto m.fl. (a.a) att institutionella regler, såsom i utbildningssammanhang,

interaktionen med respektive elever och fritidshemspersonal. De egenskaper som tillskrivs individer påverkar, enligt Bronfenbrenner och Morris (1998), riktningen för proximala processer och vilket resultat de kommer att ge.

Med anledning av att de proximala processerna betonas som särskilt bety- delsefulla, är också deras särskilda egenskaper vara tänkvärda. En aktivitet kan betraktas som effektiv först när den tillåts pågå utan avbrott, och involve- rar individen under en längre tid. Kontinuitet markeras särskilt som en förut- sättning för att interaktion ska kunna utvecklas i komplexitet, på samma sätt som ömsesidigheten betonas vad gäller effektiviteten i de proximala proces- serna. Lärare och andra mentorer framhålls som nyckelpersoner vad gäller barns och elevers utveckling och lärande (Bronfenbrenner & Morris, 1998). Det förstås som att fritidshemspersonalen är nyckelpersoner för elevernas lä- rande. Likaså är rektor som pedagogisk ledare en nyckelperson för fritids- hemspersonalen. Kontinuitet i aktiviteter tolkas både i relation till fritidshems- verksamhetens genomförande och till fritidshemspersonalens kollegiala sam- tal, där också rektor kan ingå.

Vad som också har betydelse är diskontinuitet, även kallat kaos, vilket en- ligt Bronfenbrenner och Evans (2000) kan medföra dysfunktionell social ut- veckling. Det exemplifieras som bristande rutiner och struktur, samt som bul- ler, trängsel och oförutsägbarhet i dagliga aktiviteter. Särskilt negativ påver- kan på en socialt stöttande relation har trängsel, som kan medföra svårigheter vad gäller självreglering av beteende. Kaos kan störa såväl utveckling som upprätthållande av proximala processer och främjandet av kompetens och ka- raktär (Bronfenbrenner & Evans, 2000). I föreliggande avhandling kan risken för kaos förstås utifrån deltagarnas beskrivningar av fritidshemsverksamhet- ens strukturella förutsättningar. Motsvarande kan möjligheten till en positiv utveckling, såväl intellektuellt, som känslomässigt, socialt och moraliskt, för- stås och förklaras utifrån deltagarnas beskrivningar av interaktion.

Genom det bioekologiska systemet utvecklade Bronfenbrenner (2005) även beskrivningen av makrosystemet och förtydligade betydelsen av social miljö, kulturella värderingar och redskap, samt kulturskapande. Makrosyste- met benämndes då som en samhällelig ritning för en kultur, en subkultur eller ett liknande socialt sammanhang. I avhandlingen visas makrosystemet genom de värderingar som kommer till uttryck kring fritidshemsverksamhetens dag- liga genomförande. Vad gäller kultur som en del av makrosystemet finns emellertid kritik som framförs av Vélez-Agosto, Soto-Crespo, Vizcarrondo- Oppenheimer, Vega-Molina och Coll (2017). De ställer sig frågande till att kultur inte skrivs fram med utgångspunkt i vardagliga sammanhang och påta- lar en brist i att det bioekologiska systemet skiljer kultur från det som en kultur bidrar till. De framhåller vidare att Bronfenbrenners användning av begreppet

ömsesidig påverkan placerar kultur som en yttre påverkansfaktor, som redu-

cerar kulturens betydelse för individens utveckling. Vidare betonar Vélez- Agosto m.fl. (a.a) att institutionella regler, såsom i utbildningssammanhang,

57

är grundläggande för hur mänskliga relationer och kommunikation strukture- ras, genom en kulturellt definierad miljö. De understryker i stället kultur som en del av mikrosystemet och de proximala processerna. I avhandlingen tolkas emellertid aspekten kultur med utgångspunkt i makrosystemet som en väv av socialt utbyte mellan komponenter från hela det bioekologiska systemet. Mak- rosystemet definierar även de mer närliggande systemen och de proximala processerna (Bronfenbrenner, 2005).