Förutom i skolan, på jobbet och i vården är famil-jen ett sammanhang där man som icke-heterosexu-ell lätt upplever sig som utsatt. I intervjuerna kal-las den familj där man växt upp för den biologiska familjen. Att denna familj kan vara ett problema-tiskt kapitel pratar flera av de intervjuade ungdo-marna om. Vissa av dem har en okej, men inte så nära relation till sina föräldrar och den biologiska släkten. Andra har aldrig känt sig speciellt hemma i sitt föräldrahem. Så är det för Andie, 27 år, som under flera år efter att hen flyttat hemifrån inte hade någon kontakt med sin ursprungsfamilj, trots att de bor i samma stad. Andie beskriver att det kändes som att hen redan som litet barn sökte sig bort från ursprungsfamiljen. Idag ser hen att det handlade om att inte känna sig sedd eller accep-terad som den hen var – en transperson. Föräld-rarna har, som hen förklarar det, en massa pro-blem med homofobi, transfobi och rasism. Och det tyckte hen var rätt obehagligt. Därför sökte hen sig ut tidigt och tillbringade mycket tid hos vänner och deras familjer.
Maja, å andra sidan, säger sig ha en helt okej kontakt med sin familj. Samtidigt beskriver hon hur hennes liv som flata liksom ”villkoras”. Hon blir accepterad om hon går med på att agera på heteronormativa premisser.
”Maja: Det är okej att vara i ett homo-sexuellt förhållande om man lever ett he-terosexuellt liv. Vi är tillsammans i kan-ske några månader, sen ska vi flytta ihop och gå på de här släktträffarna och vi kan inte ha ett öppet förhållande och definiera det som nåt annat, utan vi måste vara lesbiska och tvåsamma. Hela fade-rullan. Annars är det inte okej. Man kan inte plussa på en till grej där. Det är där-för det är så himla lätt att säga, jamen jag är flata, jag har en flickvän och vi låtsas vara hetero varje dag. Då tycker folk att det är okej.”
Utsatthetens olika ansikten Alla som intervjuats upplever att de på ett eller annat sätt blir och har blivit utsatta och diskrimi-nerade på grund av sin genusmässiga eller sexu-ella identifikation. Däremot ser deras erfarenheter av utsatthet ofta väldigt olika ut. Detta beror på att den grupp vi talar om är väldigt heterogen, inte enbart i sin egen förståelse utan även för en utomstående betraktare. Det förtryck man utsätts för har ofta helt olika orsaker och olika avsän-dare. Gustav, som tidigare beskrev sin utsatthet som transperson i offentliga rum, får ofta ett helt annat mottagande än Andreas, som definierar sig som queer eller bög:
”Andreas: Jag har nog inte varit med om så homofoba reaktioner i offentligheten.
Jag var på väg att bli misshandlad på högstadiet, det är väl den enda gången som det har riktats mot mig. Men där tror jag att du och jag, Gustav, har väldigt olika erfarenheter. För jag uppfattas nog i många sammanhang som en
heterosexu-’såhär typiskt stereotypt bögigt’. ’Jaha, det kunde man inte tro om dig!’”
Maja, som betraktar sig som feministisk flata, menar å andra sidan att det är utsattheten som icke-normativ kvinna som hon känner av allra mest.
”Maja: Jag har jättesvårt att umgås med män. Eller de har svårt att umgås med mig också. De flackar med blicken och kan inte titta mig i ögonen och tycker att det är jobbigt när jag pratar med dem som om ingenting och de vet inte hur de ska hantera det, liksom. Det tycker jag är väldigt jobbigt.”
61
Att göra motstånd
Som tidigare beskrivits finns det en mängd olika sätt på vilket de intervjuade ungdomarna gör motstånd och försöker förändra sin situation. Flera av dem talar om balansen mellan att skapa en lugn och säker plats där man får vara begriplig på egna premisser och samtidigt arbeta för att utmana sam-hällets ramar för begriplighet. Andreas formulerar sig som att han försöker ”skava lite lagom”.
”Andreas: Jag har nog börjat välja mina strider. På mitt jobb (ett stort varuhus i en bemedlad förort till Stockholm, förfat-tarens kommentar) är det ju på nåt sätt samhällsnormen personifierad som kom-mer in. Den ska jag sälja till. Det är lik-som vit heterosexuell medelklass lik-som ska köpa vaser, solstolar och vad det nu kan vara. Folk frågar mig om råd som om jag vore man, typ skulle du köpa det här, om de ska ha nåt till sin son eller sonson.
Och där har jag försökt att vara såhär övertydlig med att: nej, jag skulle välja rosa. För att skapa en motvikt eller få dem att tänka till.
Intervjuare: Vad händer då, då?
Andreas: Ja, man måste ju vara beredd på att hantera situationen, vilket jag inte alltid tror att jag är. För vissa tror väl att jag skämtar, och så förstår de att jag inte gör det, vilket gör dom nervösa och då blir jag nervös. (skratt) Det blir väldigt osmidigt. Speciellt i min egenskap av säl-jare. Att jag får försöka vända den situa-tionen. Ja, så jag vet inte. Det var en kvinna som kom fram till mig och sa att hon var med barn och hade gjort ultra-ljud och fick reda på att det var en flicka och när hon berättade för sina föräldrar och så köpte dom klänningar. Sen så
gjorde hon ultraljud igen och då visade det sig att det var en pojke och då hade hon inga kvitton kvar. Hon undrade om det var okej att lämna tillbaka den där klänningen.
Maja: Jag hoppas att du sa nej!
Andreas: Mmm, men jag känner mig re-dan som genusmonstret på jobbet. Jag är den där som sätter upp lappar och tjatar en massa om sånt. Så jag tänkte att nu är det väl chefen som har skickat ut nån för att sätta dit mig! Och jag kände att jag orkar inte. Så jag sa bara, visst ska du få byta, var det nåt fel på den? Man kan ju sticka in små subtila kilar istället. Men då tar det ju liksom heller aldrig slut, för då vill de veta vad de ska köpa för pojk-kläder istället.
Intervjuare: Ta en annan klänning!
Gustav: En blå kanske?
Andreas: Jamen det är ju såna där små alternativa svar man måste ha i huvudet hela tiden. Och som man inte alltid or-kar.”
Andreas beskriver det som att han försöker propsa på sin rätt att finnas som han är, påverka andra att ändra sin grundinställning till sexuell och genusmässig avvikelse och samtidigt fort-sätta att fungera socialt. Många gånger handlar det om en ganska subtil balansakt.
”Andreas: Det är väl så heteronormen fungerar, att hela ens person skapar oro.
Man blir nån slags instinktiv retoriker, som hela tiden måste hantera situationer som uppkommer. Jag tror jag var bättre på det tidigare.”
Maja bär på liknande erfarenheter av att balan-sera mellan att stå upp för sig själv och samtidigt fungera socialt. I mötet med majoritetssamhället väljer hon ibland att dölja att hon och hennes flickvän lever i en öppen relation, med flera möj-liga partner. Bara att komma ut med att hon har flickvän känns som tillräcklig information för folk att hantera. ”Det är lite problematiskt ibland”, sä-ger hon. ”Men det är så långt jag orkar sträcka mig nu. Det räcker för ett tag.”
Öppenhet är, som vi anar i Majas uttalande, en springande punkt i många av informanternas be-rättelser om motstånd. Att vara öppen med sin sexualitet har sedan 1970-talet varit en uppma-ning i hbt-sammanhang (se t.ex. Lundahl 1998).
Även den allmänna attityden gentemot hbt-per-soner har, under 1980- och 1990-talen, präglats av en ökad öppenhet och integrering framförallt av homosexualitet som socialt fenomen, inte i samma utsträckning av fenomen relaterade till trans (se t.ex. Lindholm 2003). Att ”komma ut” med sin sexu-ella identitet har betraktats som en nödvändig-het, att leva i tystnad blir ett tecken på en gammel-dags, föråldrad attityd.
Att leva öppet är också något många av de personer jag intervjuat betraktar som en självklar-het. Samtidigt är flera av dem skeptiska till komma-ut-kulturen, där personen med den så kallade ”av-vikande” sexualla identiteten förväntas informera sina närstående, som i sin tur (i bästa fall) ska acceptera och fortsätta att älska, ”trots” den obe-kväma nyheten. I följande samtal mellan Andreas, Gustav, Maja och John ser vi hur en sådan skep-sis kan komma till uttryck.
”Andreas: Jag har bestämt mig för att aldrig mer komma ut. Det ska inte vara en utgångspunkt att jag ska komma ut
umgås med och vilka sammanhang jag försätter mig i, så jag tvingas inte umgås med samma människor som i grundsko-lan varje dag.
Gustav: Men inför en farmor till exem-pel? Om du säger att du har en pojkvän, är det inte att komma ut då?
Andreas: Jovisst, indirekt, men man ska-par inte den här ’blessingen’. Alltså: ’nu ska jag berätta nåt jobbigt för dig som jag inte vet hur du ska ta emot. Och det är viktigt för mig att du tar det bra’.
Gustav: Så det är mer inför dig själv?
Andreas: Ja.
Intervjuare: Att inte vänta på att nån ska säga att det är okej?
Andreas: Ja.
…
Maja: Jag säger, nej, jag har ingen pojk-vän. Om folk är på den nivån, då tänker jag inte ta det. Jag orkar inte göra det igen. Sitta där och säga, nejmen homo-sexualitet är inte alls onaturligt. Jag or-kar inte ta den diskussionen.
John: Verkligen inte!
Maja: Så det blir inget, oftast.
Andreas: Jag tänker att man gör hetero-normen en tjänst om man bygger upp den situationen. För då legitimerar man in-direkt de fördomar som finns om hbt-per-soner eller vad det skulle innebära.
Intervjuare: Hur då?
Andreas: Jamen, genom att skapa den där middagen när man ska berätta nåt vik-tigt.
Maja: Ja, man ställer sig själv utanför.
Alltså: ’jag är annorlunda, jag måste för-klara för er, ni måste godkänna mig
an-63 Intervjuare: Men då blir kontentan att man ofta kan passera som heterosexuell om de andra inte ser nåt. Men det tycker du att de kan skita i, eller?
Maja: Mmmm.
…
Maja: Jag har ju provat det andra sättet – att säga att nej, jag har inte en pojkvän, jag har en flickvän. Och då får man sva-ret: ’det är okej, det går bra, jag har inga problem med det där.’ Och det vill jag heller inte höra. Jag skiter väl i vad de tycker. Så, nej, jag har slutat med det där.
John: Jag brukar tänka att folk är smart-are än så. Att man kan säga: kolla han var gullig! Eller börja prata om nån hbt-grej eller så. Eller om man säger hbt, så måste man förklara vad det är. Då kan-ske de kan tänka själva.
Intervjuare: Så man droppar små ledtrå-dar, typ?
John: Ja, så det inte blir en onaturlig grej. Mer att det känns som en del av språ-ket eller en del av det man pratar om. För mig är det ju en helt integrerad del av livet.
Gustav: Det är svårt. För jag har verkli-gen tröttnat på att aldrig få vara privat.
Att jag alltid måste dela sånt med alla.
Samtidigt tycker jag att ensamheten blir så mycket större då, om …
Intervjuare: Du menar att du pratar hellre mer om dig själv för att inte känna dig så isolerad?
Gustav: Ja, så ungefär.”