Maja: Jag har ju provat det andra sättet – att säga att nej, jag har inte en pojkvän, jag har en flickvän. Och då får man sva-ret: ’det är okej, det går bra, jag har inga problem med det där.’ Och det vill jag heller inte höra. Jag skiter väl i vad de tycker. Så, nej, jag har slutat med det där.
John: Jag brukar tänka att folk är smart-are än så. Att man kan säga: kolla han var gullig! Eller börja prata om nån hbt-grej eller så. Eller om man säger hbt, så måste man förklara vad det är. Då kan-ske de kan tänka själva.
Intervjuare: Så man droppar små ledtrå-dar, typ?
John: Ja, så det inte blir en onaturlig grej. Mer att det känns som en del av språ-ket eller en del av det man pratar om. För mig är det ju en helt integrerad del av livet.
Gustav: Det är svårt. För jag har verkli-gen tröttnat på att aldrig få vara privat.
Att jag alltid måste dela sånt med alla.
Samtidigt tycker jag att ensamheten blir så mycket större då, om …
Intervjuare: Du menar att du pratar hellre mer om dig själv för att inte känna dig så isolerad?
Gustav: Ja, så ungefär.”
Queera strategier
Samtalet mellan fyra av ungdomarna som refere-ras ovan, där de diskuterar sin ovilja att helt ac-ceptera idén om att komma ut och vara öppen, kan förstås i relation till den queera motstånds-kultur som växte sig stark i framför allt angloame-rikanska och västerländska subkulturer under 1990-talet (jfr. Jagose 1996, Kulick 1996). Den queera aktivismen går, till skillnad från den tidi-gare gayrörelsen, homorörelsen och lesbiska rö-relsen, tydligare till attack mot majoritetssam-hällets förståelse av heterosexualitet som den enda naturliga och normala sexuella samlevnads-formen. Man bryr sig inte om att vädja om tole-rans och acceptans och vill definitivt inte assimi-leras in i heteronormativiteten. Istället anammar man en mer konfrontativ attityd, där man struntar i majoritetssamhället och istället försöker skapa sina egna rum och sammanhang.
Ytterligare en aspekt av queeraktivismen är att den faller tillbaka på en såväl poststrukturalistisk som anarkistisk förståelse av makt, motstånd och subjektivitet (jfr. Ambjörnsson 2006). Denna för-ståelse bygger på ett ifrågasättande av föreställ-ningen om ett ursprungligt essentiellt jag (se även Lundahl 1996). Istället tänker man sig jaget som en produkt av just kultur och samhälle. Detta inne-bär i sin tur att man ställer sig frågande till idén om att komma ut, det vill säga att befria det ”sanna jaget” från förtryck genom att visa vem man
”egentligen är”.
Det ovan refererade samtalet bär tydliga spår av ett sådant queert förhållningssätt. Samtidigt rym-mer det även andra synsätt som existerar paral-lellt med den queera attityden. Det syns exempel-vis när Gustav förklarar sig vara trött på kravet på öppenhet – trött på att aldrig få vara privat och att tvingas dela det mest intima med kreti och pleti.
I samma andetag beskriver Gustav hur man riske-rar att bli väldigt ensam om man inte gör sig
syn-lig inför andra. Att komma ut blir alltså i alla sam-manhang ett sätt att vara social och bli betraktad som socialt begriplig.
Ett annat exempel på hur den queera strategin existerar tillsammans med andra, mer kompromiss-vänliga attityder är när John, med ett leende, för-klarar att han har blivit mer bekväm med åldern.
När han var i tonåren var han mer på hugget. I varje sammanhang där han upplevde sig diskri-minerad höjde han sin röst och sa ifrån. Det orkar han inte riktigt längre.
”John: Det är nog så att jag i vissa situa-tioner har blivit helt less. Jag orkar inte.
En slags frustration, att jag inte säger ifrån för att jag inte orkar. Det beror på vilka konsekvenser det kan få. Jag vågar inte ta vissa risker längre.
John förklarar sin ökade obenägenhet att ta sig ton som en fråga om ålder. Att han inte längre orkar eller vågar riskera att vara obekväm. Möjligheten att låta bli att säga ifrån eller dölja sin avvikelse och därigenom läsas som ’normal’ är emellertid inte något som alla har. Gus-tav formulerar sig så här:
Gustav: Vissa människor kan inte låta bli att skava. De har inget val. Det kan handla om den röst man har eller hur man går.”
En fråga om plats
När människor talar om motstånd menar de ofta politiska aktioner, offentliga möten och demon-strationer. Det motstånd jag hittills diskuterat och som de intervjuade ungdomarna beskriver består till viss del av just sådana handlingar. För att över-leva i en heteronormativ värld väljer många av dem att göra direktaktioner, starta fanzines eller skriva protestlistor. Men deras motstånd består också, som vi har sett av andra typer av hand-lingar som kanske inte är lika synliga eller tydliga politiskt sett. Det handlar om att hitta och skapa säkra platser: platser där man får vara i fred från påhopp och glåpord, där man kan umgås med li-kasinnade, där man kan pusta ut och hämta kraft.
Och, inte minst, där man kan formulera strategier för att utvidga sina arenor och förändra sin om-givning.
Skapandet av säkra platser är ett centralt tema i homosexualitetens historia. I tider då samkönad sexualitet bestraffades med fängelse handlade överlevnaden framför allt om att hitta säkra mö-tesplatser, undan stat och polis, där man kunde träffas, knyta kontakter och leva ut sin sexualitet.
I En annan stad (2002), som handlar om homoliv i 1950-talets Göteborg, beskriver Margareta Lind-holm och Arne Nilsson hur de säkra platserna existerade i relativ tystnad och parallellt med en utbredd negativ attityd till all sexuell avvikelse.
Två årtionden senare, i takt med kvinno- och homorörelsens framväxt, ser vi hur de alternativa rummen blivit en fråga på en öppen politisk dag-ordning. Hanna Hallgren (2008) som undersökt 1970-talets lesbiska feminism lyfter exempelvis fram starten av Kvinnohuset på Snickarbacken i Stockholm som viktig för rörelsens utveckling.
Skapandet av så kallade säkra platser har alltså varit centralt i hbt-rörelsens historia. Därför är det
65 sig vara en av de viktigaste motståndsstrategier-na som de unga hbt-personermotståndsstrategier-na använder sig av.
En anledning till att det upplevs som viktigt att hitta och skapa säkra platser är just frågan om säkerhet. Gustav förklarar att det helt enkelt är för jobbigt att hela tiden röra sig ute i majoritets-samhället. Speciellt om man har en tydligt avvi-kande genuspresentation.
”Gustav: Jag är kanske onormalt nojig över vad jag råkar ut för eller är rädd att råka ut för. Men tidigare kändes det som ett överhängande hot att gå utanför dör-ren. Nån lurande illvilja hela tiden. Kom-mentarer och sånt, sexuella grejer, tra-kasserier, eller det kanske inte alltid var trakasserier, men det var …
Intervjuare: Så din strategi är att hålla dig till platser där du känner dig säker?
Gustav: Ja, nu gör jag nog mer så. … Jag försöker skapa mig ett utrymme där jag har ett jobb där jag inte behöver ta en massa skit, och jag umgås bara med vissa sorters vänner.
John: Jag kan tycka att det kanske inte, precis som Gustav sa, det kanske inte är så man vill leva. Men man orkar ju inte.”
Som vi ser finns det en tydlig anledning till att man noggrant väljer de platser man vistas på i vardagen. Gustav nämner arbetsplatsen och vän-nerna, men det handlar också om det område man väljer att bo i, hur man bor, vilken utbildning man går, vilka caféer man fikar på, klubbar man besö-ker och barer man hänger på.
Det är många som tipsar varandra om jobb där arbetsgivaren är ”öppen” eller till och med själv definierar sig som icke-heterosexuell. Många gånger söker man sig till de organisationer som aktivt jobbar med frågor om hbt, sexualitet eller
genus, till exempel RFSL, RFSL Ungdom, RFSU, stiftelsen Friends (med fokus på barn i skolmiljö) och bildningsförbundet Sensus. I andra fall sprids rykten om de arbetsplatser där många hbt-perso-ner jobbar. Maja som jobbar inom vården, har bra koll på att det arbetar många flator inom ett visst vårddistrikt i Stockholm, medan ett annat distrikt huserar fler bögar. En annan av informanterna tipsar om att en specifik biografkedja är en bra plats för hbt-personer att arbeta på.
Boendet är en annan viktig plats, som man an-stränger sig för att göra trygg och säker. De flesta av informanterna prioriterar vissa bostadsområ-den och tunnelbanelinjer framför andra. I stort sett alla bor på Södermalm i Stockholm eller söder om söder, längs tunnelbanans röda och gröna lin-jer. Förorterna norr om stan betraktar de flesta som otänkbara, eller åtminstone mindre attraktiva.
Många har en idé om att dessa platser inte är lika säkra för en person som avviker genusmässigt och sexuellt. Dessutom vill man gärna bo där många av ens vänner bor.
Många av informanterna väljer att bo i kollek-tiv. Inte enbart av praktiska skäl (för att få tag i bostad) utan även av ideologiska skäl. Ofta bor man fyra, fem vänner ihop i en femma eller sexa utanför stan. I andra fall delar man lägenhet med en kompis. Informanterna uppger sällan att de bor ensamma.
Utbildning är en annan plats som man delvis väljer i relation till säkerhet och bekvämlighet.
Många av informanterna har läst eller läser genus-vetenskap, antingen vid Stockholms universitet, på Södertörns högskola eller någon annanstans i landet. På dessa utbildningar upplever man sig ofta säker och trygg. Inte minst skapas här kon-takter och gemenskaper som når långt utanför universitetsvärlden (jfr. Brade Johansen 2008).
Genusvetenskapen ställs ofta i relation till andra utbildningar och kurser, där man inte känner sig
lika hemma. Tidigare har jag beskrivit hur Kim känner sig socialt utanför på juristutbildningen och hur Micki till och med väljer att hoppa av sin utbildning för att hen uppfattar den som under-målig ur ett jämlikhetsperspektiv.
Vad gäller social samvaro i offentligheten tycks de flesta av informanterna ganska eniga om vilka ställen som gäller. Man fikar på två eller tre caféer, hänger på en bokhandel och går ut på två eller tre uteställen (med uttalad hbt- eller queerprofil).
I de fall man upplever att det inte existerar plat-ser där man kan känna sig säker, väljer många att aktivt försöka skapa platserna själva. Så skedde till exempel med den queera bokhandeln Hallon-grottan, caféet Copacabana, baren/utestället Hög-kvarteret, klubben Idyll, frilanslokalen Zie etce-tera – alla välkända och centrala platser i Stock-holms queera subkultur. Dessa platser upplevs som trygga med möjlighet att träffa nya männis-kor med liknande intressen och inställning till li-vet. Samtidigt ger de även utrymme för politisk aktivitet av allsköns slag. På boklådan Hallon-grottan organiseras läsecirklar, föredrag och hap-penings på kvällstid, Högkvarteret har politiska diskussioner, föredrag och uppträdanden fem kvällar i veckan och café Copacabana drev under flera år en lesbisk litterär salong.
De säkra platserna ger alltså både möjlighet att få bekräftelse och känna sig begriplig i andras ögon. Men de ger också utrymme att försöka ändra förutsättningarna för sin existens. Här for-mulerar man strategier, skriver manifest och kny-ter nya kontakkny-ter. Här skapar man nya begrepp som blir en gemensam språklig bas, till exempel hen, henom, psykradikal, femme/insm. Och här kan man kalla sig det namn man vill heta, oavsett hur Sveriges namnlagar ser ut.
När jag diskuterar motståndsstrategier med
Andreas, Maja, John och Gustav är det framför allt de säkra platserna som lyfts fram. Alla är över-ens om att de är livsviktiga, inte minst i den ålder då man inte har så många andra alternativ att tillgå.
Därför är de alla oroliga över de vid intervjutillfället aktuella diskussionerna om att RFSL:s mötesplats för unga i Stockholm, Egalias verksamhet, skulle stängas på grund av finasieringsproblem.