D
et första tillfälle, vid vilket vi höra talas om en stad i Skandinavien är, när Rimbert i sin biografi över Ansgarius berättar, huru denne Nordens apostel beslöt att besöka Svearikets förnämsta stad, Birka, varifrån skepp plägade komma till Dorestad, en viktig hamnstad i den del av frankiska riket, som nu är Holland.Numera vet man, var Birka låg. Det upptog några åkerstycken på den lilla Björkön i Adelsö socken, som tillhör Upplands Mälarbygder. Dessa åkrar kallas nu »bysta'n» eller »svarta jorden», emedan mullen är alldeles svart av sot från de många härdar som brunnit där i en mängd stugor och kojor för tusen år sedan. Kol hör till det mest oförgängliga som finns här i världen!
Men det är inte bara kol, som man hittat i »svarta jorden», utan en hel mängd borttappade småsaker efter de goda
Birkaborna. Varaktigare minnen än så ha de lämnat efter sig. På flygfotografiet av Björkö se vi en vall längs skogskanten på »bystan's» landsida. Strax söder om slätten höjer sig ett berg, som också — det syns tydligt — är kringgärdat av en vall. På toppen av berget stårnumera ett stenkors till minne av Ansgarius. Det är stadens borg vi här se, en anläggning lik de vanliga bygdeborgarna, fast kanske litet bättre utförd.
Viken längst ut till vänster på bilden heter av gammalt »Kugghamn». Kugg eller kogg har i äldre tider varit namnet på rundgattade handelsskepp av den typ holländarna plägat resa i kustfart med. Det är säkert ett minne från köpstadstiden. På flera håll utanför stadsmuren ligga stora gravfält. En mängd gravar ha undersökts, och ur de rika fynden har man tydligt kunnat utläsa, att Birka funnits till under en relativt kort tid, från omkring 800 till ett stycke in på 1000-talet. Sedan är det tvärt slut. Staden har av någon anledning upphört att existera.
I Birka predikade Ansgar kristendomen — till en början för ganska villiga öron. Där funnos kristna, när han kom dit. Det var nog inte ovanligt på den tiden, att beresta och bildade (efter tidens sätt att se) svenskar ute på
kontinenten lärt sig att känna och värdera kristendomen, antingen de nu verkligen gripits av dess anda eller blivit imponerade av den makt och prakt som den katolska kyrkan utvecklade. Mången köpman eller krigare blev säkert helt enkelt tvungen att taga dopet för att komma i vänskapliga förbindelser med mäktiga kristna i det frankiska riket; därute funnos förresten redan nordbor, som kommit till stor heder och vunnit län och förtroendeposter, och de togo väl inte gärna emot stamfränderna, med mindre dessa ville kasta ifrån sig hedendomens styggelse. Ur Ansgars; levernesbeskrivning veta vi, att t. o. m. den hövding, som sveakonungen Björn hade satt som sin ställföreträdare i Birka, var kristen. Hergeir hette han, och på hans tomt uppfördes den första kristna kyrka vi höra talas om i Sverge.
Vi veta, att Ansgars mission inte slog rot. Det kom hårdare tider, då politisk fiendskap med utländska makter och inre stridigheter satte hat mellan anhängarna av landets gamla religion och den nya, utländska läran. Långt om länge kom Ansgar åter en gång till Birka. Även några hans efterträdare sökte hålla kristendomen uppe här i Sveaväldets centrum, men när den lärde mäster Adam av Bremen ungefär 250 år efter Ansgars första Svergeresa skildrade förhållandena häruppe, var det inte något kristet samhälle han målade, utan ett land, där en ohygglig hedendom med allt, som för en kristen präst fanns värst av styggelse, blomstrade i konungamaktens hägn. Birka var försvunnet med sin kyrka och sin församling. I gamla Uppsala, med sina redan urgamla kungshögar och sin vördade helgedom, stod nu ett svearnas rikstempel, prytt med gyllene sirater runt sina höga tinnar. Mäster Adams skildring rör, som sagt, en tid, då Birka är fallet och vikingatiden med dess sjudande liv lider mot sitt slut.
Sveaväldets centrum, Nordens avlägsnaste och innersta kärnbygd är det sista fästet för Tors och Frejs och Odens dyrkan.
Vända vi åter till vikingatidens begynnelse, skola vi finna, hur hedningarna från Mälarbygden togo sig ut till främmande land.
I Sønderjylland, som det nu med danskt namn kallas, låg under hela brons- och järnåldern en tät och rik bygd, vars oerhörda betydelse för hela östersjöområdet alltmera börjar klarna.
Vi ha nämnt bärnstenshandel många gånger. Under äldre järnåldern var det bärnstenen från Jyllands sydvästra kust som utgjorde huvudmassan i den export, genom vilken traktens befolkning kom i handelsutbyte med grannarna i söder. Men det var inte bara denna mera lokala handel, utan själva läget som gav denna landsända dess betydelse. Den var bryggan mellan Skandinavien och kontinenten. Folkvandringar både åt söder och norr flödade här genom ett relativt smalt pass — man har påvisat, att endast vissa sträckor av Jyllands smalaste del, näset mellan Väster- och Österhavet, voro gångbara, mellan väldiga, numera torrlagda sumptrakter. Väldiga befästningar, av vilka det ännu på 1860-talet i försvarssyfte begagnade Dannevirke utgjorde en del, skyddade sedan urminnes tid dessa pass. Mossfynd i dessa trakter ha givit oss en otroligt detaljrik kunskap om
folkvandringstidens kultur. Det är segerbytet från väldiga strider mellan kämpande grannfolk, som enligt tidens sed offrats åt gudarna genom att läggas ut på mossar, där de med åren blivit övervuxna av torv eller sjunkit i gyttjan, som sålunda bevarats — både vapen, kläder, alla slags redskap, skepp och hundratals andra föremål.
Men för Östersjöområdet hade Sönderjylland en ännu större betydelse genom den farled, som här gick fram för
den tidens sjöfart. Vi veta, att man ännu i våra dagar i väglösa länder, t. ex. i våra svenska fjälltrakter, gärna tar besväret att draga en båt ett stycke över land för att få begagna sjö- och flodleder så mycket som möjligt. I äldre tid, då vägarna voro färre och sämre, floder och sjöar vattenrikare än nu, begagnades detta sätt att resa över hela vårt land, varhelst förhållandena tilläto. Alla de många namn på »Ed» som vi ha i olika landskap, tyda härpå, ty
»ed» betyder just det ställe, där man plägar draga båten över land mellan två farvatten.
Nordens viktigaste »ed» låg under vikingatiden mellan det innersta av Slien, den smala fjord som går långt in i Sønderjylland österifrån. Från dess innersta ände var det inte mer än en dagsmarsch över till den då segelbara Treenefloden, som förde ned till Eideren och Västerhavet. Om själva fartygen släpades denna väg är väl ovisst. I regel var det väl varorna som fördes på hästrygg eller vagnar över land och lastades om i nya farkoster — västerns varor, som skulle österut och österns, som skulle västerut.
Nu var det redan under 800-talet, om inte förr, svearna som behärskade hela Östersjön. »Saxarna», d. v. s.
tyskarna, voro ännu vid denna tid landkrabbor. Slaverna, som intagit hela norra Tyskland från Memel till Elbe, hade troligen inte heller lärt sig att idka sjöfart i stor stil. Men svearna hade ju mer än ett halft årtusendes praktik i konsten och voro redan vid 800-talets början — det veta vi bl. a. av Ansgars biografi — svåra sjörövare och lika flitiga köpmän i detta hav. Endast en konkurrent hade de, de från nordvästra Tyskland och Holland kommande friserna, ett gammalt sjömansfolk, som denna tid voro kontinentens främsta sjöfartsnation. Friserna höllo en station vid Slesvig innerst i Slien, under danakonungens skydd, där de kunde lasta om sina varor och sända dem med egna skepp åt alla håll. De seglade till Birka — säkert var det med friser som Ansgar reste. De slogos ofta med svearnas sjörövarskepp — Ansgar fick också vara med om att bli utplundrad och landsatt på sin första Östersjöfärd. Men de måtte i alla fall ha klarat sig ibland, att döma av de många frisiska saker och
västeuropeiska mynt, som hittats i Birka och annorstädes i Sverge från vikingatiden.
Emellertid kunde svearna i längden inte nöja sig med att snappa upp frisiska »koggar» i sjön. Omkring 900, vid en tid, då det danska riket var söndrat och i svårigheter, togo svear under ledning av högättade män hand om det inre av Slien med dess handelsstation och hela »edet» ned mot Västerhavet. Hela denna trakt är mer än någon annan i Danmark full med gårds- och bynamn av en typ, som företrädesvis tillhör Mälarområdet. Det är namn på -by, sammansatta med ett personnamn, t. ex. Torsby, Karleby, och de tillhöra i Sverge just vikingatidsgårdar.
Men inte bara denna egendomlighet i namnskicket utan också fornfynd av typiska svealandssaker skulle i och för sig tala för en svensk bosättning här nere. Nu är det dessutom så, att runstenar i Sønderjylland och samtida historiska källor ge klart besked om saken: Omkring år 900 grundlade svenskar från Mälardalen en befästad stad, större än Birka, men av samma slag, vid en av de gamla hamnarna innerst i Slien, på en plats, som förut kallades
»Hedarna», men från denna tid Hedeby.
Härskaren över det svenska vikingaväldet tog konunganamn och betraktades ute i världen som danernas konung.
Sannolikt gav besittningen av den viktiga handelsvägen de här bosatta härskarna inflytande även över de danska öarna, medan Jylland troligen höll sig själv-självständigt.
En av dessa svenska Hedeby-kungar, Gnupa, tog sig det orådet före att härja söderut i Holstein och angränsande länder, som lågo under den mäktige saxakonungens skydd. Denne, som hette Henrik I och var »romersk kejsare», kunde inte tåla detta angrepp av en nordisk barbar och avgudadyrkare. Han slog Gnupas här år 934 och tvang konungen att taga dopet. Här blev sålunda åter en svensk man kristen — hur pass grundligt och uppriktigt är väl svårt att säga. Efter Gnupa rådde hans son Sigtrygg en kort tid över det svenska Hedebyväldet. Två runstenar, resta över honom av hans moder Äsfrid, ha hugfäst hans namn. De gamla krönikorna berätta, att han besegrades av en »Hardegon, Svens son från Nortmannia» — Norge eller Normandie, som ju redan var vikingaland — och därmed var det slut på den svenska sagan i Sønderjylland. Kort därpå återerövrades landet av den danske
konungen Gorm, vars maka, Tyra, på en runsten kallas »Danmarks bot» emedan hon återupprättade rikets gräns i söder och botade de väldiga försvarsverk som skyddade densamma, det gamla Dannevirke.
Kort som den svenska Hedeby-episoden var, vittnar den dock om, hur kraftigt och målmedvetet svearna arbetade på denna tid. Det var inte planlösa sjörövaretåg, utan en högst planmässig politik som låg bakom försöket att
bygga en svensk port vid den viktigaste passagen mellan Öster- och Västerhaven. Just på senaste åren har en stor utgrävning av det gamla Hedebys stadsområde påbörjats. Liksom Birka ligger det utlagt som åker och plogen har i snart tusen år gått fram över den svenska handelsstadens lämningar.
Svenskar deltogo också säkerligen i alla nordmannatåg under dessa oroliga århundraden. Runstenar och andra minnen vittna om, att folk från Mälardalen och Östersjökusten härjat i England och Saxland. Fornfynden visa t.
ex. på en livlig förbindelse mellan Gotland och
Hedeby, större än Birka, men av likartad anläggning, omgavs på landsidan av en mäktig jordvall, som ännu till stor del finns kvar.
Irland. Svenskar voro med bland de första, som togo land på Island. Bara den omständigheten, att kejsar Ludvig den fromme, så snart det blev tänkbart att sträcka ut kristendomens och det frankisk-romerska kejsardömets makt åt norr, lika fort tänkte på svearna som på danerna visar, att Sverge inte var okänt i Västerlandet ens vid
vikingatidens början.
Men det är ingenting mot den maktutveckling, som Sverge gjorde åt öster under denna tid.
Början till denna rörelse ligger före historiens gryning. Redan på 700-talet skedde under sveakonungens ledning regelrätta erövringståg till länderna hinsides Östersjön. Borgar anladcs och viktiga farleder, sådana som Neva och Dvina, släppte man aldrig ur händerna, när man en gång fått grepp på dem. Det är icke osannolikt, att den
svenska kustbefolkningen i Finland och de baltiska randstaterna till stor del har sitt ursprung från den bosättning, som ägde rum här ute under slutet av folkvandrings- och början av vikingatiden.
Syftet med en sådan kolonisation torde dock ej alltid eller ens huvudsakligen ha varit önskan att utvidga den svenska statens gränser och skaffa nytt land för svensk bosättning. Staten hade ännu knappt något intresse av sådant, så pass löst som den var organiserad. Det var konungens och stormännens behov av kontanta inkomster det gällde. Och dessa rikedomar kunde man förvärva genom handel eller plundring, hur det bäst föll sig.
Bäggedera sätten ansågos av vikingatidens nordbor vara berömliga och vida mer passande för högborna och ärekära män än t. ex. jordbruk, fiske eller hantverk, som mera passade för småfolk och trälar.
Vikingatidens svenska färder och erövringar i sydost bli på detta sätt en direkt fortsättning av vad som skett på folkvandringstiden. Alltjämt, som i goternas dagar, lockade »Miklagård», det rika Bysans, med lönande
krigstjänst hos kejsaren och om turen var god, tillfällen till ännu mera lönande överfall, palatsrevolutioner, eller rena, på privat väg åstadkomna småkrig med ty åtföljande plundringar eller brandskattningar av kejserliga städer.
Den troligen redan vid 800-talets början i Bysans anställda kejserliga livvakten, en manstark och ypperligtHär vila svenskar från vikingatiden under sina låga gravkullar vid Grobin på Lettlands kust.
beväpnad trupp av största betydelse för hela kejsardömets bestånd, rekryterades huvudsakligen av ett slags
»barbarer», som av grekerna kallades »varangoj». På nordmannamål hette de »väringar».
I Ryssland kallades de »varjag» och detta ord betyder i våra dagars ryska bondmål ungefär vad »skålknalle» eller gårdfarihandlande betyder hos oss. »Variasjitj» betyder att gå omkring och handla i byarna. Nu var väl den ryske bondens begrepp om handel i gamla tider helt enkelt det, att inhemska varor såldes eller byttes man och man emellan, men utländska, d. v. s. fina och dyrbara varor, såldes av »varjager». Och så torde det ha varit i gamla tider.
Ty av dem, som reste ut till »Gårdarike» — »stadsriket», måste detta fornsvenska namn på Ryssland väl betyda
— nådde flertalet inte ned till Bysans, och av dem, som kommo dit, fingo säkert ej de flesta plats i väringsgardet.
Men de blevo inte lottlösa ändå. De voro vana att handla, och hade de inte något kapital, kunde då få plats hos landsmän, som voro lyckligare lottade.
Dessa landsmän kallades av grekerna »ros», ett namn som dessa lärt av slaverna och finnarna i Ryssland. Ännu i dag heter Sverge på finska »ruotsi», på estniska »rootsi». Det anses komma av, att folket, som reste in i
Ryssland, utgick från Svealands mellersta kust, framför allt Uppland och Södertörn, som långt senare kallades
»Roden» och som delvis behållit namnet Roslagen ännu i dag. Sverges östligaste kuststräcka har gett namnet åt detta folk, efter vilket i våra dagar »Rossija», det väldiga ryska riket är uppkallat.
En gång före mitten av 800-talet — »ros» voro då redan kända och fruktade som sjörövare på Svarta havet — kommo några sändebud från ett folk i Rysslands inre till kejsaren i Bysans. När delegationen skulle hem igen var det några av dess medlemmar, som anhöllo att få resahem en annan väg, emedan södra Ryssland var fullt av faror och fiender för dem. De tillhörde folket »ros» och bodde långt i norr. Kejsaren lät dem följa med en beskickning som han sände till kejsar Ludvig den fromme — det var just i de år, då Ansgar varit i Birka — och vid dennes hov blev man förvånad, när man upptäckte, att de långväga ros helt enkelt voro »sveones», d. v. s. svenskar från Uppland och däromkring!
Enligt en gammal rysk krönika skulle vissa slaviska och finska stammar i västra Ryssland år 862 ha inkallat den varjagiske hövdingen Rurik och två hans bröder för att avstyra de inbördes strider, som aldrig ville upphöra bland dem. Detta framställes inte som början till det svenska Rysslandsväldet, bara som upphovet till den utbredda makt, som de svenska furstarna — »Knjas» var deras slaviska titel, som är avledd av det urnordiska
»kaningas», vårt konung — snart förvärvade här ute. Tiden spelade också dem i händerna. Det gamla kazariska riket i sydöstra Ryssland, vars judiska konungar och stormän kunnat upprätthålla en av religionskrigen mellan islam och de kristna ostörd neutralitet och blivit orientens mäktigaste handelsnation, angrepos och försvagades denna tid av vilda nomadfolk från det inre av Asien. Det behövdes mera vapenmakt än vare sig kazarer eller slaver kunde uppbjuda för att hålla handelsvägarna genom Sydryssland — utmed Volga, Don och Dnjepr — öppna och trygga. Detta voro svenskarna som skapta till. Och det dröjde inte länge, förrän varje viktigare
handelsstad, flodövergång, fors eller »ed» hade fått sin svenska besättning under en högre eller lägre befälhavare, vilken i sin tur lydde under någon av »storfurstarna» i de stora handelsstäderna, Novgorod, Bjeloje Osero, Isborsk eller Kiew.
På många av de platser, som de gamla ryska krönikörerna utpeka som huvudstäder eller viktiga fästningar i dessa varjagiska, d. v. s. svensk-ryska furstendömen, har man funnit gravfält och spridda fornfynd med typiskt svenska vikingatidssaker. På många håll är det tydligt, att endast en mindre del av befolkningen varit svensk, men att den påverkats av sina härskares kultur i vissa hänseenden. Andra platser visa redan från 800-talet en verkligt
omfattande svensk bosättning; där får man tänka sig, att svenskar flyttat över med sina familjer och slagit sig ihop till gemensamt skydd på en förmånlig handelsplats.
Dylika verkliga svenska kolonier, som naturligtvis i hög grad levde på att förmedla handel och trafik mellan moderlandet och de ryska furstendömena (vilka snart nog måste ha slaviserats) finna vi framför allt i de delar av det östbaltiska området som ligga Sverge närmast. På senare år har man, särskilt genom professor Birger Nermans forskningar i de baltiska randstaterna, flerstädes kommit denna bosättning på spåren. Ett av de intressantaste minnesmärkena efter densamma är den svenska vikingatidskolonien vid Grobin i nuvarande republiken Lettland.
Borgen i Grobin, delvis kringfluten, tillhör den svenska vikingatidens anläggningar i främmande land.Så här ser ett typiskt svenskt vikingasvärd ut. Fästet är belagt med silver, klingan bred och tung. Den bortmultnade
handkaveln har varit av trä eller horn.
Nedanför ses en spjutspets med vackra silverinläggningar på holken — också den ett typiskt vikingavapen.