D
en kyrka, till vilken Sverge genom Ansgars förkunnelse och de därpå följande århundradenas missionsarbete blev anslutet, hade redan vid den tid, då kristendomen slog igenom i Norden, hunnit fram till i huvudsak samma gudstjänstformer, som ännu i dag begagnas i den romerskkatolska världen. I mångt och mycket, dock alltid enbart i detaljer, företer denna ordning lokala särformer, liksom också under skilda tider vissa olikheter kunna spåras. I stort sett utgör dock det historiska, obrutna sambandetfrån århundrade till århundrade, liksom den märkliga enhetligheten hos denna kyrkas former i skilda världsdelar och klimat, ett av de mest typiska dragen hos romersk katolicism.
Ett av de främsta medlen till upprätthållande av kontinuiteten och enhetligheten är bruket av latinet, såsom enda liturgiskt språk. Vid sidan härav förekom visserligen redan på medeltiden läroförkunnelse — predikan — på menighetens eget tungomål. Även öronbikten, vid
vil-140Ur samma, arbete som bilden på föregående sida är även denna hämtad. Den visar en katolsk präst i det ögonblick, då han vid mässans höjdpunkt lyfter den helgade hostian. Hans ämbetsdräkt och åtbörd motsvara fullkomligt den medeltida prästens på sid. 134.
ken den troende i bestämd ordning utfrågades och för själasörjaren bekände sina synder och förseelser, måste naturligtvis gent emot den olärda menigheten ske på dess eget språk. Men den offentliga gudstjänsten, till skillnad från de nämnda delarna av kyrkans arbete, vilka närmast kunna betecknas med det medeltida ordet
»själa-rykt», hölls helt och hållet på latin.
Man bör dock inte tänka sig, att en katolik behöver kunna tala eller förstå latinet som sitt modersmål, för att kunna följa med en offentlig gudstjänst. Läser man med uppmärksamhet igenom en katolsk liturgi, vare sig för en av de vanliga »tidegärdsgudstjänsterna», d. v. s. de dagligen vid olika timmar förekommande bönestunderna, eller vid den stora, kring nattvardens sakrament uppbyggda »mässan», finner man, att ett begränsat antal latinska liturgiska satser i ständig omväxling brukas jämte ett litet fåtal böner, framför allt Fader vår och ängla-hälsningen till Maria, bebådelseorden: Ave Maria gratia plena. De längsta texterna däremellan bestå av Davids psalmer, vilkas innehåll även under medeltiden var i översättning tillgängligt för många. En från barndomen
vunnen förtrogenhet med liturgiens ordalydelse gjorde det sålunda möjligt även för olärda att känna igen och fatta något av innebörden i de uttalade eller lästa orden. För övrigt finns det alltför många bevis för att uppriktig och varm andakt kan uppstå i en människas hjärta utan alltför många och alltför klara tankegångar, för att man skall ha rätt att betvivla möjligheten av, att en svensk kyrkomenighet under katolska tiden hade kunnat hysa äkta religiositet — trots det obegripliga gudstjänstspråket.
Emellertid kräver denna form av gudstjänst oftantligt mycket mera av yttre, synliga handlingar, åtbörder och symboler, än en sådan förkunnelse, som man efter reformationen införde här. Det har varit den katolska, liksom flera andra religioners styrka, att den på ett redan under forntiden grundlagt sätt vetat att begagna sig av ett dylikt åtbördsspråk, att den på ett oerhört gripande och mästerligt sätt vetat att tala icke så mycket till människors förstånd eller ens till deras hjärtan, utan till alla deras sinnen. Ingen modern tcaterledare har mera suveränt behärskat sina medel än den katolska kyrkans
»re-I4IDen plats, som framför allt tillkom Kristusbilden i de medeltida kyrkorna är den under »triumfbågen», d. v. s.
den valvbåge som öppnar sig mellan högkoret och långhuset. Här ses i den restaurerade klosterkyrkan i Vreta detta »triumfkrucifix» återuppsatt på sin gamla plats.
gissörer». Den högtidligaste och skönaste musik, det underbaraste spel av ljus och skugga, av linjer och färger, men också den krassaste och mest skrämmande framställning av lidande, död och synd ha tagits i anspråk. Alla konstarter, som blomstrade i antikens förfinade värld, togos i kyrkans tjänst. Arkitekten byggde, bildhuggaren skulpterade, målaren målade, musikern komponerade och spelmän och sångare sökte göra sitt förträffligaste av kompositionen. Vävares och guldsmeders yttersta skicklighet togs i anspråk för de heliga bilderna och redskapen.
De mekaniska uppfinningarna, som ännu så föga brukades i det praktiska livet, funno riklig användning vid konstruerandet av mirakulösa, häpnadsväckande anordningar, från väldiga orglar till flygande leksaksfåglar och änglar, från flammande mysterier till lustiga, fängslande konstur och klockspel. Gudstjänstlivet spelade också, åtminstone i de stora kyrkliga metropolerna, på alla register: från den djupa stillheten vid en nattlig bön i klostret till det brusande livet vid en väldig, lysande procession kring domkyrkan; från mässans guldskimrande
höjdpunkt, då hela skapelsen tycktes hålla andan inför undret, som skedde i prästens upplyfta händer, till karnevalens lössläppta och bullrande folknöje. Kommer därtill, att den katolska kyrkan hos ett primitivt, på det rent sinnliga och påtagliga inriktat folk var den enda representanten för andliga intressen, för lärdom och konst, och att hon, trots allt, representerade en högre uppfattning av människans värde, med allt vad därav följde av förpliktelser mot sig själv och mot nästan, än vad den nordiska hedendomen även i sin högsta fulländning nått fram till, förvånas man icke över, att denna i så många väsentliga stycken bristfälliga organisation likväl kom att utgöra en av höjdpunkterna — kanske rent av höjdpunkten — i den svenska medeltidens kultur.
Vi ha redan talat om kyrkobyggnaderna och om prästers och biskopars ämbetsdräkter. Vi skola nu endast göra en flyktig bekantskap med de ting, av vilka kyrkan begagnade sig för sin gudstjänst under medeltiden. De finnas ju ännu i stor utsträckning bevarade i de svenska kyrkorna, för så vitt de icke under en tid av missaktning och oförståelse, som nu är förbi, antingen förvandlats i pengar eller lämnats åt förgängelsen, eller i bästa fall tillvaratagits av museerna.
En katolsk kyrka kunde icke — och kan ännu icke — undvara bilder. Vi ha redan sett prov på de målningar, med vilka man, särskilt mot medeltidens slut, smyckade många kyrkor. Ännu oundgängligare voro dock de
skulpterade och med livliga färger utsmyckade belätena av Kristus, Maria och helgonen, som icke saknades ens i det minsta lilla kapell. Särskilt oundgängligt är det s. k. triumfkrucifixet, en bild av den korsfäste, som var rest på en bjälke tvärs över den' båge, som skilde koret från långhuset. Det är omöjligt att fastslå, vad menigheten Den berömda Viklaumadonnan från Gotland befinner sig nu i Statens Historiska Museum. Hon är ett troligen franskt arbete från noo-talets mitt, som utom sin förnäma och spensliga skönhet också utmärker sig för sina underbart väl bibehållna färger.
Drygt etthundra år yngre, och på helt annat sätt mänsklig än Himladrottningen på föregående sida är denna utomordentligt levande Mariabild från en Upplandskyrka, som numera finnes i Universitetets museum för nordiska fornsaker i Uppsala. Hon anses kunna vara ett verk av Estienne de Bonneuil, Uppsala domkyrkas franske arkitekt, som verkade här under slutet av 1200-talet.
och vad kyrkan själv, d. v. s. dess ledare och lärare, under skilda tider avsett och tänkt sig med dessa beläten.
Ännu i dag bedrivs i vissa länder vad vi måste kalla ren magi d. v. s. från modärn genomsnittssynpunkt, vidskepelse med dem, samtidigt som man från annat håll framlägger de mest oklanderliga, både etiskt och psykologiskt förfinade förklaringar av deras innebörd. Ur historiens synpunkt är det i varje fall icke något att förvåna sig över, om en svensk menighet, som stänkt blod och fett köttspad på grovt tillyxade bilder av Tor och Frej, i samma eller följande generationer kunde bringas
att tända vaxljus och läsa Pater noster inför högtidligt sköna bilder av den gudomlighet, vars uppenbarelse i mänsklig gestalt utgjorde centralpunkten i deras nya tro. Om därvid en viss tro på själva bildens undergörande förmåga insmög sig, så var det näppeligen annat än vad som av gammalt hängde samman med hela kyrkan — ja hela den religion helgade del av världen som omslöts av kyrkogårdsmuren.
Den del av gudstjänsten, som hade avseende på dessa bilder, innebar i regel ej annat, vare sig från prästens eller menighetens sida, än att man koncentrerade sina
bö-144
Här äro två av den svenska missionstidens främsta apostlar avbildade. S:t David, som omvände västmanländingarna — bilden finnes på Västerås domkyrkas västportal — är klädd som. abbot i
överensstämmelse med legendens uppgift, att han tillhört kluniacenserorden. S:t Botvid, infödd svensk och verksam i Södermanland, bär en fisk till minne av ett underbart fiskafänge, som Gud lät honom göra till hedningarnas väckande. Den vackra bilden finnes (liksom S:t Eskils ovan, sid. ioj) på ett altarskåp i Ytter-Selö kyrka i Södermanland. Slutligen ha vi S:t Staffan, som visserligen torde vara det stora, fornkristna trosvittnett men som här (i Flistads kyrka i Östergötland) är avbildad som den »Staffan stalledräng» vars minne
sammansmält med Staffan eller Stenfi, Hälsinglands apostel.
St: Erik (från Roslagsbro i Uppland) och S:t Olof (från Frötuna i samma landskap) åro varandra så lika, icke blott på dessa två bilder från omkring 1300, utan i medeltidskonsten överhuvudtaget, att man egentligen bara kan skilja dem åt därigenom, att den svenske kungen oftast är skägglös. Båda pläga de eljes bära krona och stridsyxa, båda trampa de på ett troll. Båda synas de ha tagit arv efter den hammarbärande trolldödaren Tor, böndernas starke beskyddare.
ner kring den person, som bilden föreställde, samtidigt som man vid det till bilden hörande altaret utförde de av kyrkan föreskrivna gudstjänsthandlingarna. De offer som förekommo på dessa altaren, i regel ljus till deras belysning, voro väl också blott för de allra naivaste och okunnigaste offer åt bilden — för alla andra åt den, som bilden föreställde.
På liknande sätt får man, om man vill vara rättvis, se en hos massan kvarstående rest av hedniskt tänkesätt, icke någon officiell kyrkolära, i den dyrkan och vördnad som ägnades åt »helgedomar», d. v. s. reliker av samma slags personer, vilka belätena avsågo att framställa. Sedan kyrkans äldsta tider hade en naiv, men uppriktig kärlek bundit menigheten vid dess bortgångna medlemmar, desto starkare, ju frommare och heligare dessa varit eller ansetts vara. En alldeles särskild känsla var förknippad med minnet av sådana kristna, som under förföljelsens dagar eller senare under utförandet av missionsarbete bland ännu oomvända offrat sitt liv — martyrerna. De frommas och martyrernas, liksom framför allt frälsarens och hans närmastes synliga kvarlevor blevo för denna känsla något kärt och omistligt — det kunna vi lätt förstå. Men härtill kom en urgammal trosföreställning, att de
»heligas» jordiska kvarlåtenskap, deras kroppar liksom allt som haft beröring med dem, genom Guds nåd och till de troendes nytta blivit försedda med en undergörande kraft, som kunde verka både kroppsligt och andligt. Snart nog blev »undret» det synliga beviset för den dödes (eller i undantagsfall redan den levandes) helighet, en tanke, med vilken ju redan evangelierna äro förtrogna, och som kan spåras tillbaka till Gamla Testamentets judendom och till antik hedendom.
Liksom dessa heliga genom sina förtjänster ansågos kunna inverka på världsstyrelsen till sina tillbedjares förmån, trodde sig fromma människor kunna ernå välsignelser i olika måtto av deras kvarlevor, de s. k. relikerna. Här, liksom i fråga om bilder, finnes plats både för den mest upphöjda och den krassast vidskepliga tolkning. Ett stycke av korsets trä kunde hos den ene tjäna till att ställa tanken på Golgata levande för själen, medan den andra hoppades på bot för tandvärk eller framgång i en process, därför att han lyckats under föreskrivna former få begagna denna relik!
Ett relikkors som detta från ö. Ryd i Östergötland har inneslutit några benskärvor eller andra heliga fragment,
synliga genom den infattade kristallen i mitten. Denna bild liksom bilderna på sidan mitt emot och följande sida är tagen efter original i Statens Historiska Museum.
Hur som helst — den katolska kyrkan' kunde (och kan ännu) ej avstå från reliker, lika litet som från beläten.
Varje kyrka, om än så liten och fattig, hade i alla fall någon sådan dyrbarhet inom sina murar. Ofta innehöll högaltaret en murad nisch, dold av altarbordet, i vilken skatten var innesluten. Stundom förvarades den i en bild eller ett kors. Oftast lågo relikerna i särskilda förvaringsrum, från små askar och dosor tji! stora, praktfulla skrin och kistor, beroende på, hur dyrbara och högt skattade de voro, likaväl som på deras mått och material. Ett litet fingerben av en av de »elva tusen jungfrur», kunde icke vara lika dyrbart — oavsett vilka dess verkningar eventuellt kunde vara — som en tagg ur Kristi törnekrona. Dessutom — och detta visar just, att även andra värden än den rena underverkan spelade en stor roll i uppskattningen av relikerna — voro vissa lokala helgon, även om deras ställning inom kyrkan var ganska anspråkslös eller t. o. m. ingen alls, särdeles högt skattade inom sin ort, och deras reliker ägnades därför just där en synnerlig vördnad. Det bästa exemplet härpå utgöra kanske Nordens tre stora skyddspatroner, Norges S:t Olof, Danmarks S:t Knut och Sverges S:t Erik. Ingen av dem åtnjuter någon väsentlig dyrkan utanför de nordiska länderna. Ingen av dem kan, historiskt sett, betraktas som troshjälte eller ens martyr i ordets egentliga bemärkelse,
ty såvitt man vet, föllo de i likhet med många av sina samtida bland kungar och hövdingar under politiska strider.
Folkfantasien, vilken i sin tur väl satts igång av sorgen vid en framstående och ryktbar, kanske också allmänt avhållen mans, tragiska död, skapar de första underverken: folk botas för blindhet eller annan sjukdom vid beröringen med den döde, en källa rinner upp ur den mark, som upptagit hans blod o. s. v. Sedan växer legenden fram, i regel precis efter samma psykologiska grunder som de s. k. vandringssägnerna, vilka ha en känd
benägenhet att fästa sig vid den ena platsen eller personen efter den andra. Slutligen finner kyrkan det
oundgängligt — eller kanske bara lämpligt — att upptaga dessa man och man emellan cirkulerande berättelser, giva dem en passande form, framskaffa det slags bevisning, som kan anses behövlig och, om tillräckliga krafter och intressen stå bakom, rent av utverka den officiella förklaring från Rom, som gör en avliden till en verklig
»beatus» eller »sanctus», ett helgon av andra eller första klass. Men vare sig detta sker eller ej, har man redan förut på den ort, där legenden först spirat, tillvaratagit »helgedomarna», d. v. s. reliker av den döde. Så skedde t.
ex. med Sankt Erik, otvivelaktigt så gott som omedelbart efter hans död i Uppsala iiji. Ty eljest hade man näppeligen ännu i vår tid i behåll den halskota, genom vilken ett skarpt svärd skurit, när konungen efter tidens enkla och grymma sed blev »avhuggen» av sin lyckligare medtävlare om makten. Så snart — ungefär trettio år
— efter hednatemplets brand i Gamla Uppsala skedde detta, att Sankt Erik utan vidare gick in i en roll, som många äldre upplän-dingar i ungdomen hade sett Frej uppträda i. De gröna åkrarna kring kungens bår — hans dödsdag var den 18 maj — ropade på att välsignas genom beröringen av en gudomlig varelse. Nu bars ej längre Frej över byarnas ägor. Det blev Erik, som i sitt helgonskrin ännu länge fick göra samma tjänst, sommar efter sommar!
Så bundo helgedomarna samman fornkristen tid med medeltid, bragte till Norden ben och reliker av Söderns och österns trosvittnen tillsammans med deras rörande eller upphöjda, hemska eller tjusande legender. Men på samma väg smögo sig också hembygdens och fosterlandets minnen, ja, t. o. m. de hedniska förfädernas tro och sed in i kyrkans hägn och gå vo en hemvan och förtrogen prägel åt allt det främmande och utländska i dess gudstjänst.
Denna stora silverarm, som en gång tillhört Linköpings domkyrka, har inneslutit ben av S:t Eskil, som kunnat ses genom fönstret mitt fram.I Riddarbolmskyrkans högkor, mitt framför altaret, fick dess kunglige donator, Magnus Ladulås sin grav, och längre fram också den folkkäre, svenskfödde Karl Knutsson. De gravvårdar, som nu utvisa deras under golvet uppmurade vilorum härröra dock från en senare tid. De uppsattes på Johan III:s befallning.