U
nder det århundrade som föregick vår tideräknings början, skedde något, vars betydelse för Europas framtid ingen människa i den stora blomstrande kulturvärlden då anade. Det mäktiga romerska riket, som i väldiga strider besegrat alla sina medtävlare, främst de semitiska folk, som burit Orientens kultur över helaMedelhavsbäckenet fram till Atlanten, fick känning av en del »barbariska»
stammar, som hittills i stort sett hållit sig för sig själva i det okända och föga intressanta område, som vi nu kalla europeiska kontinenten, inklusive Storbritannien och Skandinavien. Visserligen hade man länge haft både fredliga och krigiska förbindelser med utposterna till dessa barbarfolk, framförallt med nuvarande Frankrikes på sitt sätt ganska civiliserade kelter. Men i den stora världen
s
49spelade Inte ens dessa någon roll annat än som producenter av ull och yllevaror, präktig boskap och slavar.
Deras grannar i öster och norr, som med ett gemensamt namn kallades germaner, hade man föga intresse för.
Sedan några stammar av dessa vilda folkslag, kimbrer och teutoner, under en kort tid satt skräck i Italien, men lyckligen nedslaktats av den romerska republikens arméer, kände man sig ha avfärdat dem, ungefär så som engelsmännen i Egyten, en gång överrumplade av Sudans vilda krigarhorder på 1880-talet, definitivt gjorde slut på denna fara genom ett väl förberett och skoningslöst genomfört fälttåg, som slutade i en grundlig nedslaktning av de praktiskt taget försvarslösa barbarerna.
I olikhet mot sudaneserna visade sig dock germanerna i stånd att komma igen. Cæsar, alla tiders störste fältherre,
som beslöt att tukta dem, lyckades visserligen tränga dem tillbaka från Rhen, men lärde dem tydligen en hel del, bl. a. romersk härorganisation och nyttan av politisk sammanhållning. Augustus skickade sin fältherre Varus, som med stor framgång hjälpt Herodes att tukta envisa judar i Galiléen och Judéen (detta hände i Jesu barndom) med flera legioner till det fria Germanien; där bar det sig inte bättre, än att germanerna, som i all hemlighet fått ihop en stor och förstklassig här, under cheruskerkonungen Ar-minius’ ledning massakrerade den stolta romerska hären i en stor skog, Teutoburgerskogen. Det var kanske det svåraste nederlag som Rom lidit sedan Hannibals dagar — åtminstone mot någon utländsk fiende.
Norr om Donau och öster om Rhen stannade sedan de romerska örnarna i stort sett. De kommo aldrig långt in i det som nu är Tyskland. Tidvis fingo de dra sig längre tillbaka, tidvis gingo de fram igen.
Men de tyska germanerna lugnade sig åtminstone och slutade småningom att anfalla kejsardömet. Värre var det längre österut från Ostpreussen till Rumänien (om vi se på våra nuvarande kartor). Där pågingo oavbrutet de besynnerligaste folkrörelser. Gång på gång — anledningarna veta vi föga om — ända från vår tideräknings början, ja troligen även tidigare, flyttade hela folk på sig, rullade fram som ett lämmeltåg över de breda slätterna, hejdades varken av berg eller strömmar, slogos med alla, som voro i vägen, segrade eller blevo besegrade.
Varifrån dessa folkböljor utgingo, vad som gav första stöten — det veta vi inte. Det rör sig om mycket stora sammanhang, så mycket börjar man ana — om rörelser, som omfattat folk av de mest skilda stammar och raser, ända från Kinas gränser och kanske ändå längre bort.
Men för vår del kunna vi nöja oss med att konstatera, att Sverges befolkning också berördes av den väldiga oron.
Från Sverge härstammade, därom är man sedan gammalt enig, goternas skaror, som redan före Kristi födelse tagit land i Ostpreussen och som utsträckte sitt välde åt sydost, så att de omkring år 200 e. Kr. hade hunnit ända ned till Svarta havet.
I hela sydöstra Europa fanns på den tiden lika litet någon fast gräns som det fanns 1700 år senare, när Karl XII låg där nere och försökte föra en nationell politik
med saporogiska kosacker, tartarer och turkar som medspelare. Att han misslyckades, veta vi. Tiden var ännu inte mogen. Först Katarina II och hennes efterträdare lyckades få någon fason på detta gränslösa och oformliga rike, och något bättre reda med gränserna blev det särskilt sedan Turkiet tvingats att börja ordna sig som en europeisk stat och även Rumänien bildat en organiserad enhet. Det är då inte så oförklarligt, att nordiska folk kunde segra och bilda tillfälliga riken här nere, där egentligen marken alltid varit herrelös. Underligare är, att de, såsom fornfynden tydligt visa, lyckades hålla hela vägen mellan Östersjön och Svarta havet — genom Polen, Schlesien och östpreussen — öppen under långa tider. Så var dock faktiskt förhållandet. En man kunde resa från Gotland eller Götaland (goternas gamla hemländer) ända ned till Svarta havet genom länder, där åtminstone de styrande talade hans språk och kände sig som hans stamfränder. En östgötabondes son kunde på den tiden räkna på bekantas och fränders hjälp i Sydryssland, om han hade lust att emigrera, ungefär som han nu för tiden kan räkna med att ha ett stöd hos bekanta och släktingar i Minnesota.
Massor av romerska silvermynt på ungefär en 25-örings storlek — denarer — ligga i svensk jord, särskilt på Gotland och Öland. Endast på Gotland ha hittats mer än
5,000 sådana mynt, därav den övervägande massan präglad under 2:a århundradet e. Kr. De anses ha kommit hit huvudsakligen genom fredliga förbindelser med och genom goterna. Först när förhållandet mellan dessa och romarna blev sämre fram på 200-talet, sinade denna ström.
Ungefär samtidigt stängdes också en annan väg, tvärs över mellersta Tyskland till markomannernas blomstrande germanrike i Böhmen, som under hela två hundra år stått i livlig och fredlig kontakt med romarna och utvecklat en rik och blomstrande kultur. Även här blev det krig mellan germaner och romare omkring år 200, och sedan återställdes aldrig den gamla freden på denna front, så länge romerska kejsardömet varade.
En tredje väg — den varaktigaste, om också inte den mest givande — hade svenskarna ut till den stora
kulturvärlden. Det var sjövägen över Östersjön och Bälten ned till Slesvig — kanske redan nu tvärs över södra
Jylland och vidare utmed Nordsjökusten ned till Rhenmynningar-na. Romerska flottor beforo under kejsartidens första århundrade Nordsjön, och de under romerskt välde stående keltiska och germanska folken i nuvarande Frankrike, Belgien och Holland voro av gammalt kända som dugliga sjöfarare, som säkert hittade till västra Jylland — den tidens bärnstenskust — och ttoligen även vågade runda Skagen.
Ett danskt fartygsfynd, båten från Hjortspringkobbel på ön Als, som säkerligen redan är byggd på förromersk tid, bevisar, att nordborna vid det här laget voro väl i stånd att befara åtminstone kustfarlederna och sunden, var som helst mellan Kanalen och Kvarken, mellan Oslo-fjorden och Rigaviken.
På detta sätt öppnade sig världen åt flera håll för svenskarna vid tiden för Kristi födelse. Den gamla isoleringenI Hagestadsborg i Skåne har gjorts ett av de fa stora fastlandsf ynden av romer ska denarer. Den ovan avbildade sammanställningen, som är gjord i Statens Historiska Museum, visar en serie mynt ur detta fynd, där romerska kejsare från Nero (34—68) till Septimius Severus (193—211) och ett antal kejsarinnor under samma tid äro representerade.
var bruten. Kontakten med de stora kulturländerna återknöts och blev hastigt allt livligare.
Från denna tid hör också den stora världen talas om svenskarna. Märkligast och utförligast är den utmärkta romerska historieskrivaren Tacitus’ berättelse i hans bok »Germania», som skrevs någon gång vid slutet av 1 ootalet e. Kr. — ungefär en mansålder efter det Paulus var som livligast verksam.
Tacitus beskriver »svionernas folkområden» såsom mäktiga genom sina beväpnade härar och flottor. Deras skepp äro vad vi skulle kalla snipor, lika i båda ändar. De segla inte, utan ro, och det med lösa åror, så att de kunna gå med fören eller aktern först, hur det lämpar sig. Underligt nog säger Tacitus mycket tydligt ifrån, att landet, skyddat av havet från fientliga infall, är fredligare än någon annan germansk landsända, så att folket icke bär vapen. Detta tillskrives en enväldig konungamakt, som förvarar alla vapen under bevakning av en träl. Bok-stavligen är detta naturligtvis inte sant. Det finns just från denna tid tillräckligt mycket vapen i gravarna i Sverge, för att motbevisa Tacitus. Vad han har hört och spunnit vidare på är väl endast, att man i svearnas av konungar styrda stater — kanske i stort sett föregångarna till våra nuvarande landskap — kunde se folk gå omkring obeväpnade, precis som man såg dem i Italien och Grekland — men inte i Tyskland — på hans tid. Möjligen har han dessutom fått höra talas om, att man på svenska fartyg hade besättningens vapen inlåsta i en kista, ty så brukades det även på vikingatiden. Skeppsdisciplinen var f. ö. strängare i Norden än på andra håll ännu mot slutet av medeltiden, säkert en rent urgammal sjökrigsorganisation hos folk, som varit vana att tillbringa en stor del av sitt liv på krigiska eller i alla fall farliga sjöfärder.
Ölands och Gotlands romerska järnålder är — som förut sagts — i hög grad präglad av förbindelserna över öst preussen och Polen med goternas land i sydost.
5'Här ses skaften av ett par romerska bronsskopor, försedda med tydligt synliga firmastämplar, som ange, vid vilken italiensk fabrik de tillverkats.
I Danmark och Skåne, men också i Svealand, särskilt i Uppland, visa fynden från samma tid på västliga och mellaneuropeiska förbindelser. Svenska gravfynd innehålla ej sällan saker som äro importerade direkt från Italien på de stora handelsvägarna utmed Elbe (från
Böh-men) och Rhen. Sådana saker äro ofta på ett eller annat sätt knutna till vinet. Germanerna voro inte några nykterister, när de stötte på den romerska kulturen. Men deras älsklingsdrycker på den tiden voro öl och mjöd.
Vinet, som sedant gammalt hörde hemma i medelhavskulturerna, lärde de känna genom romarna och det slog genast an. Redan kort efter den första romerska erövringen av Rhenlandet var vinodlingen igång, och de
romerska vinhandlarna voro kanske de första kulturpioniärer, som med trygghet kunde våga sig in i Germanien.
Vårt ord köpa (tyska kaufen) kommer av ett latinskt caupo, som betyder vinhandlare! Med vinkrusen — för resten såldes vinet fatvis i Tyskland redan på romartid — följde också en del kärl av metall — brons eller silver
— som hörde till
den tidens vinservis: blandkärl, skopa, sil och bägare, samt naturligtvis också vackra romerska glas. Man drack nämligen inte oblandat vin i södern, utan blandade det med vatten, dessutom silades det ofta genom is eller snö för att kylas, och så serverades det ur det stora blandkär-let med en vacker skopa.
Dylika kärl tillverkades under tidigare kejsartid i Capua och andra italienska städer. Det var riktiga
storfabrikanter där, som arbetade för export och som för att bättre kunna konkurrera, satte firmastämplar på sina varor. Åtskilliga sådana stämplar, som man hittat i Sverge, förekomma också på saker funna runt om i Europa, bl.
a. också i Pompeji, som förstördes år 79 e. Kr. Därav kan man veta, att just den fabrikanten måste ha varit verksam omkring den tiden.
I Västeråstrakten har man funnit en stor, praktfull bronsurna, som nog använts till blandkärl, innan den fått följa sin ägare i graven som askurna. .Men detta kärl har inte exporterats hit av romerska handelsmän. Det skulle SI 2Apollo Grannus-urnan är ett av Statens Historiska Museums präktigaste romerska föremål ur Sverges jord.
Den är ett förnämligt arbete, ej mindre än 448 mm. hög och, så när som på den avslagna foten, märkvärdigt väl bibehållen.Detta vackra romerska glas har tn sjögrön, utomordentligt läcker färg och en slipning, som det är en njutning, att ta i. Rundat i bottnen, som det är, torde det ha stått i någon hållare. Det förvaras i Statens Historiska Museum.
de nog inte ha vågat, ty det var helgat åt Apollo, som var en av det kejserliga Roms särskilda skyddsgudar. Det har en vacker inskription, enligt vilken tempelföreståndaren i Apollo Grannus’ tempel, Amillus Constans, donerat detsamma åt guden.
Apollo Grannus är en sammanslagning av en keltisk och en romersk gud — man gjorde ofta så på kejsartiden, när folk av alla möjliga nationer skulle samlas och dyrka sina gudar på samma ort. (Det var bara judarna och de kristna, som förargligt nog inte ville vara med om att slå ihop sin Gud med de andras.) Urnan har stått i något tempel i Gallien eller det romerska Germanien, och troligen har den inte sålts därifrån utan tagits som god pris vid något germanskt överfall. Sedan har den väl småningom genom handel hamnat hos någon rik och
konstälskande västmanlänning, som inte varit rädd för Apollo — troligen därför, att han inte haft en aning om, vad krumelurerna på urnan betydde!Den berömda Vadstenabrakteaten är av tunt, pressat guldbleck.
Den är i verkligheten endast något över 30 mm. i diameter.
Runt om bilden i mitten står äldre runraden med början, f-runan, ytterst i vänstra kanten.