E
n mycket stor del av våra nuvarande sockenkyrkor härstamma från medeltiden, och ännu mycket fler skulle göra det, om inte under vissa tider folk varit som vilda på att riva och bygga nytt. Tyvärr ha nybyggena inte alltid blivit bättre än de gamla kyrkorna, varken bekvämare eller vackrare, och det finns flera exempel på, attförsamlingar i våra dagar känt skillnaden så starkt, att de för stora pengar låtit iståndsätta en för länge sedan övergiven ödekyrka och låtit den nyare kyrkan stå, därför att den varken visat sig praktisk eller vacker. Konsten att restaurera och modernisera de gamla kyrkorna så att de motsvara en nutida gudstjänsts krav, utan att förlora
sin gamla, fina och minnesmättade stämning har också på de sista årtiondena i vårt land tagit mycket stora steg framåt, främst tack vare de noggranna studier i den medeltida kyrkobyggnadskonsten som flera forskare under 1800- och 1900-talet bedrivit, samt den nyväckta känslan för det äkta i allt arbete, som även på byggnadskonstens område betyder så mycket i våra dagars Sverge.
Dessa gamla svenska sockenkyrkor från medeltiden ha tillkommit under mycket skilda perioder. Efter stavkyrkornas tid — och de stodo väl, med sitt rätt bräckliga byggnadssätt, inte så värst många mansåldrar — började församlingarna, en efter annan, att bygga kyrkor av sten. I en del fall kanske man f. ö. satte igång med en stenkyrka strax, om socknen inte bildades, förrän träkyrkor börjat anses som fattigdomstecken, medan man å andra sidan i fattiga skogssocknar byggde träkyrkor långt in i nyare tid (i vissa fall ännu i våra dagar). Det material man valde, var till en början natursten. Teglet, som söderut i Europa och Orienten användes redan i forntiden, trängde inte upp till Sverge förrän omkring 1200,
128Skånela kyrka i Uppland tillhör den tidiga typ av kyrkor, som efter mönstret av de under iooo-talet uppförda kungliga missionskyrkorna i Sigtuna, växte upp här och var i uppsvearnas centralbygder. Gamla Uppsala kyrka har en gång haft ett liknande utseende.
och även då och långt senare betraktades det som något extra och ovanligt, som man tog till för att göra fint utformade dörr- och fönsterinfattningar, prydnadsgavlar och andra detaljer, medan murarna alltjämt byggdes av ortens vanligaste natursten, hopfogad med ett oerhört starkt kalkbruk. — På de flesta håll i Sverge är graniten det vanligaste materialet. Endast i vissa trakter, såsom Öland, Gotland, Ombergstrakten och nejden kring Kin-nekulle, finns det tillgång på en mera lättarbetad kalksten. Dessa två stenarter utgöra därför det vanligaste materialet i de gamla kyrkorna.
I själva byggnadsstilens förändringar från trakt till trakt, från tid till tid, kan man läsa ut en hel mängd viktiga händelser i den svenska kyrkans utveckling.
Det visar sig t. ex. att många av de äldsta sockenkyrkorna i södra Sverge, som ha ett bredare långhus, ett
smalare kor och i dettas yttre kortvägg (högaltarets plats) en halvrund utbyggnad (absid), till stilen sökt efterlikna sin moderkyrka, den vid slutet av iooo-talet påbörjade domkyrkan i Lund, vilken uppfördes efter mönster av vissa tyska kyrkor i romansk (rundbåge-) stil med ett norditalienskt inflytande märkbart i utsmyckningens detaljer. Ett annat slag av tidiga stenkyrkor, företrädesvis i det centrala Uppland, ha bildats efter två av de stora, under iooo-talet uppförda Sigtuna-kyrkorna och den från noo-talet härstammande, då som ärkebiskopskyrka begagnade kyrkan i Gamla Uppsala. Deras utmärkande drag är, att ha ett kraftigt, fyrkantigt torn över koret i stället för — eller jämte — det vanligare tornet vid västgaveln. Denna kyrkotyp är engelsk och torde härröra från looo-talets engelska missionsbiskopar. En tredje, mycket egendomlig form, av vilken de flesta
rc-10 129
Mimsö kyrka vid Mälaren, ej långt från Adelsö och Björkö, är ett gott exempel på de egendomliga, likaledes från den äldre medeltiden härstammande rundkyrkorna, som från början i huvudsak bestått av ett lågt, cirkelrunt stentorn. Tornhuven och tillbyggnaderna äro av senare datum. Den lilla ritningen till höger av en kyrka på en runsten vid Sibo i Frötuna socken i Uppland är sannolikt den äldsta bevarade bilden av en kristen gudstjänst i Sverge — från 1000-talets slut.
presentanter ligga kring Mälaren (därav två i Solna och Bromma alldeles inpå Stockholm), samt i Kalmartrakten, består huvudsakligen av ett stort, cirkelrunt torn. Dessa »rundkyrkor» äga motsvarigheter här och var i Europa, närmast oss på Bornholm.
Längre fram under medeltiden få vi för småkyrkorna i Svealand en mera standardiserad typ, bestående helt
enkelt av ett rektangulärt hus av gråsten, vars östra del brukas som kor, den västra som långhus. Utsmyckningen av dessa rörande enkla små tempel är ofta påverkad av klosterkyrkornas under 1200-talet alltmer utbredda tegelbyggnadskonst. Typiska äro sålunda de av tegel
uppförda gavlarna med infällda, bågformiga nischer, liksom också tegelinfattningar kring portaler och fönster.
Den vanliga utvecklingsgången för dessa större eller mindre landskyrkor är senare denna: De utbyggas, i den mån församlingen växer, under 1300- eller 1400-talen och få då ej sällan ett torn tillagt i väster samt vapenhus i söder. Därefter, eller i samband med denna utbyggnad, kasseras deras ursprungliga, platta innertak av trä (även öppen takstol utan innertak var rätt vanlig) och ersättes efter den gotiska (spetsbåge-)stilens krav med en serie valv, strålformigt neddragna mot låga pelare i valvkvadraternas hörn. Dessa valv, till en början ofta bygg-X30Våmbs lilla kyrka i Västergötland är enligt traditionen den äldsta i landskapet. Hur därmed än förhåller sig, är den likväl ett ovanligt orört exempel på den romanska kyrkoarkitekturen i dess iooo-talsskick, ett motstycke till Väversunda (sid. 128). Balingsta kyrka i Uppland är intressant på många sätt, ej minst därför, att den legat öde och övergiven i ett halvt århundrade för att i våra dagar ånyo tagas till heders, sedan församlingen funnit sin nybyggda och på sin tid högmoderna tegelkyrka mindre lämplig. Vid återställandet har denna 1100-talskyrka av enkel Upplandstyp invändigt fått ett nytt trätak av det slag, som eljes i allmänhet under medeltidens senare del ersattes med valv.
Här ses ett stycke av ett målat valv i Lagga kyrka i Uppland. Till vänster ses Jesu dop, till höger predikar han vid 12 års ålder. Målningarna härröra från slutet av 1400-talet.
da av trä, murades under 1400-talet överallt och försågos liksom större eller mindre delar av väggarna med målningar på de rappade ytorna. Bruket att pryda kyrkornas inre med bildframställningar förekom, ehuru mindre allmänt, redan under äldre tider, men tog särskilt inom ärkestiftet och Strängnäs stift mot medeltidens slut ett väldigt uppsving, som otvivelaktigt stod i samband med en allmän uppryckning av det folkliga fromhetslivet.
Dessa medeltida kyrkomålningar äro nämligen varken mer eller mindre än en folkets bibel, »biblia pauperum», som det hette på den tidens språk. I handskrift, småningom (från omkr. 1400) i mycket spridda träsnittsblad, föregångare till boktrycket, spriddes dylika bildserier mot medeltidens slut på kontinenten. De innehålla utdrag av viktiga bibeltexter med naiva illustrationer, så sammanställda, att de belysa den katolska lärans huvudpunkter, varvid olika händelser ur skilda delar av bibeln på ett för vår uppfattning ofta mycket konstlat och hårdraget sätt ställas i samband med
var-andra och få en symbolisk tolkning, som icke kan förstås utan ett ingående studium av medeltidens
föreställnings- och uttryckssätt. En mycket stor del av de svenska kyrkomålningarnas motiv är direkt hämtad ur
»biblia pauperum», medan andra scener avbilda helgonens öden. Den i regeln icke läskunniga och endast genom predikan och legendberättelser undervisade menigheten fick på sin kyrkas väggar och valv med egna ögon se icke blott de enstaka bibliska historierna, utan också hur de skulle förstås och ställas samman till ett trossystern.
Hur bristfälligt ett sådant studium var, så var det dock bättre än intet och ett ypperligt stöd för den
kristendomsundervisning på folkspråket, som särskilt de yngre munkordnarna tagit till sin uppgift att meddela.
Tack vare dessa bilder kunde en stor del av kyrkomenigheten åtminstone bilda sig något begrepp om
läroinnehållet i den religion, till vars heliga ceremonier och handlingar den eljes var ett stumt och passivt vittne.
132Strängnäs domkyrka har unggotiska kalkmålningar från 1200-talets senare hälft — de äldsta i sitt slag i Uppsverge. Vid korets tillbyggande vid 1400-talet dekorerades även detta med målningar. Bilden visar korets västra vägg, vars målningar föreställa yttersta domen. Rasbokils kyrka i Uppland har vid medeltidens slut fått präktiga stjärnvalv och både väggar och tak prydas med målningar, som i våra dagar framtagits, sedan de länge varit överputsade. Bilden avser att visa, hur praktfullt ett sådant kyrkorum kan ta sig ut och hur mycket där fanns att se på för dem, som ej förstodo mässan.På ett altarskåp från Hille kyrka i Gästrikland, numera i Statens Historiska Museum, ses denna bild av en medeltida präst inför altaret. Han är klädd i mässkjorta och mässhake och är rakad uppe i huvudet — tonsur kallas detta ännu hos katolskt prästerskap brukliga invigningsmärke.
Kalken och bostian ses i hans händer, mässboken ligger på altaret.
PRÄSTERSKAPET
F
rån sin begynnelse tillhörde den svenska medeltidskyrkan den romersk-katolska kyrkans stora organisation.Nordens första officiella apostel, Ansgar, var till detta värv utsedd av påven, som 831 förlänade honom ärke-biskoplig värdighet i och för denna stora uppgift. Ans-gars biskopsstol stod först i Hamburg, senare i Bremen.
Under denna ärkebiskop lydde sedan de nordiska kyrkorna under 14 biskopars tid ända till 1100-talets bör-jan. Vid denna tid övergick den högsta kyrkliga maktep över Norden för en tid till Lund, gick sedan för Sverges del ånyo till Hamburg—Bremen för att äntligen år 1164 hamna i Gamla Uppsala. Den första svenska
ärkebiskopen hette Stefan.
Påvemakten, som under väldiga strider mot de världsliga furstarna i det nya, av nationalstater bestående Europa vunnit betydande segrar just vid den tid, då Sverges
134Denna präktiga mässhake, som tillhör Uppsala domkyrka, är broderad i guld, silver, silke och pärlor, troligen av en vid 1400-talets slut i Stockholm bosatt konstnär, Albert pärlstickare, vilken också försåg många kyrkor i mellersta Sverge med präktiga kalkmålningar. Till vänster ses en »stola», tillhörande Statens Historiska Museum.
kyrka organiserades, vann snart ett så starkt inflytande här, att de ursprungligen ganska betydande rättigheter, som konung och tingsmenighet utövat över kyrkliga ämbetsmäns tillsättande och förvaltning, förvandlades till ett totalt beroende av kyrkan. Denna var stramt organiserad. I spetsen för »kyrkoprovinsen» stod ärkebiskopen. Han rådde i vissa avseenden över de övriga biskoparna, vilka i sin tur behärskade kyrkorna inom var sitt stift. Såväl ärkebiskopen som biskoparna hade från början valts av både präster och lekmän i stiftet, och valet hade
bekräftats av konungen, varefter biskoparna blott behövde invigas av ärkebiskopen. Denne skulle i Sverge efter traditionen invigas av Lunds ärkebiskop, men begagnade sig sällan härav och var lika god i alla fall. Småningom blev det helt annan ordning. I stiftsstäderna bildades enligt påvlig föreskrift s. k. domkapitel, sammanslutningar av det högre och lägre prästerskapet vid domkyrkan, vilka ursprungligen ansågos böra leva i ett slags brödraskap, motsvarande det, som rådde inom klostren. Här i Sverge blev det dock överallt så, att kapitelmedlemmarna, vilka ju icke avlagt klosterlöften och därför kunde besitta egendom, levde var för sig av sina prebenden d. v. s. vissa dem tilldelade kyrkoherdebefattningar inom stiftet, och därför måste röra sig mera fritt i världen. De främsta medlemmarna, »capitulares», vilkas förste man var domprosten, skulle
vara minst fem til! antalet och utgöra ett slags råd åt biskopen. Det ålåg också dem att utse ny biskop, som sedan hade att i Rom söka påvlig bekräftelse på valet. Varken folket, det lägre prästerskapet eller konung och stormän hade sålunda formellt något att göra med, vem som blev herre över den allt mäktigare kyrkoorganisationen inom stiften och kyrkoprovinsen. På äkta medeltidssätt uttrycktes denna kyrkans makt genom yttre glans och rikedom.
Redan den helgonlikt ödmjuke Ansgar var för sin mission utrustad med så pass dyrbara skrudar, kyrkokärl, reliker och böcker, att vikingar ansågo honom värd ett angrepp. Det berättas i hans levnadsbeskrivning, att han på resan till Birka blev överfallen av sjörövare vid svenska kusten och berövad alla kyrkliga dyrbarheter, som han medförde. Det var sålunda mot sin vilja, om också säkert mera efter sin egen personliga smak, som kyrkans första sändebud kom hit fattig och utan all ståt. Hans efterföljare togo skadan igen.
Varje grad inom kyrkan betecknades av särskilda dräktplagg och insignier, av vilka de flesta uppstått genom urgamla traditioner från den fornkristna tiden. Den vanlige prästen hade att i sitt ämbete bära en lång och veckrik skjorta av linne — antikens livklädnad, sådan den omtalas i evangelierna — och däröver bar han under den heligaste ceremonien, mässan, en mantel, som från början var skuren helt rund, senare halvrund. Det är
*35
Diakonen, klädd i »dalmatika», »tunika» och »alba», (det sistnämnda betecknar den sista, underst burna, fotsida mässkjortan) har en ödmjuk tjänares hållning. Bilden är en S:t Stefanus från Knivsta nu i Statens Historiska
Museum. Där finnes också den stolte biskopen, S:t Thomas av Canterbury, en helgonbild från Skepptuna kyrka.
Han bär (nedifrån räknat) alba, tunika, dalmatika och »casula», d. v. s. mässhake, därtill på huvudet en mitra samt juvelprydda handskar, och kräklan, biskopsstaven.
136från detta plagg som våra dagars mässhake utvecklats. Utom dessa två plagg skulle han ha »halslin», en om hals och axlar buren duk, bälte, »handlin», ett långt band, som vid mässan bars över vänstra armen, samt till sist prästens särskilda ämbetsteckcn, »stolan», ett inemot 3 meter långt band, buret över nacken och hängande ned över bröstet. Mässhaken och stolan kunde vara av finare eller enklare tyg, allt efter råd och lägenhet. Men när man ser, vilka skatter i fråga om de sällsyntaste och dyrbaraste medeltida sidentyger, broderier och pärlsticke-rier, som bevarats i svenska kyrkor ända till våra dagar, blir man häpen över, vad så gott som varje liten socken måste ha kostat på sig.
Djäknarna eller, som de egentligen hette, diakonerna, tillhörde, liksom sockenprästerna, det lägre prästerskapet, men hade på grund av gammal hävd och genom sin anställning vid domkyrkorna en särskild rang, som bl. a.
markerades genom »dalmatikan» och »tunikan», två långa, skjortliknande plagg, burna över mässkjortan i stället för mässhaken.
Prelaterna i domkapitlet voro genom sin ställning antingen präster eller diakoner och buro motsvarande dräkt, men med den prakt i fråga om stoffer och färger, som tillkom deras värdighet. Därtill kom en rikt utnyttjad möjlighet att skilja sig från det lägre prästerskapet-genom de ytterplagg, som icke direkt hörde till ämbetsdräkten och i fråga om vilkas snitt och material en större frihet rådde. Där skilde sig nog en rik domprost betydligt från en fattig sockenpräst; prosten i pälsfodrad klädeskappa med dyrbara mårdskinnsbräm, prästen i sliten vadmals-kaftan eller fårskinnspäls; prosten i saffianläderskor och präktiga ytterkängor av filt och pälsverk, prästen i träskor eller grova smorläderskängor; prosten i sammets-hätta, prästen i hundskinnsluva; prosten i broderade handskar, prästen i tjocka yllevantar. Så nog fanns det möjlighet att skilja på rang och värdighet även inom prästerskapet.
Än tydligare blev åtskillnaden mellan prästen och biskopen. Denne senare bar i ämbetet både prästens och diakonernas insignier, men dessutom sina egna, främst korkåpan och mitran, den egendomliga, tvåhornade biskopshatten med sina två hängande band i nacken. På händerna bar han särskilt utstyrda handskar, utanpå vilka biskopsringen, ett annat av hans kännemärken, skulle synas. I handen hade han dessutom herdestaven, kräklan, med sin från de sydländska fåraherdarnas val-larestav hämtade form (kroken är för att fånga in fåren med, när de vilja springa undan). Ärkebiskopen, slutligen, bar till utrriärkande av sin särskilda värdighet det s. k. pallium, ett runt om halsen på axlarna vilande cirkelformigt band med två på bröst och rygg nedhängande lister, vanligen prvtt med fem kors och fästat utanpå mässhaken med nålar.
Biskopen på denna bild, fr an Odensala i Uppland (nu i St. Hist. Museum) bär utanpå den övriga skruden en praktfull korkåpa, sammanhållen av ett dyrbart spänne av samma slag, som vi se på nästa sida.
Detta praktfulla spänne av förgyllt silver med infattade ädelstenar har händelsevis hittats i Motala ström av en fiskare och inlösts av Staten,< Historiska Museum. Det anses ha varit en a graf f till en biskops korkåpa. Det är c:a 19 cm. i diameter.
Den prakt, som kunde — och borde — utvecklas i en biskopsskrud, gränsar till det otroliga. Våra svenska domkyrkor gömma på underbara ting och andra ha hamnat i Statens Historiska Museum. Det är icke blott tyger och broderier av sagolik ståt, utan också på de olika plaggen anbragta smycken i emalj och ädla metaller,
infattade ädelstenar och andra dyrbarheter och konstverk, som ingen människa nu för tiden skylle drömma om att placera på en man i hans ämbetsutövning. Hela denna ståt var
dock, som sagt, i huvudsak beroende av den enskilda biskopens större eller mindre personliga praktlystnad. Den hörde till ämbetet och bars av den ödmjukaste lika väl som av den fåfängaste. Det skedde allt »till Guds äras förökande» och i samma syfte, att väcka vördnad för Gud och kyrkan, var det också som den katolska gudstjänsten utvecklade sin medryckande och för medeltidsmänniskor så oemotståndliga glans.
138Den utomordentligt vackert arbetade överdelen till en biskopskräkla,
som här avbildas, är ett medeltida arbete, tillhörande Skoklostersamlingen.Denna bild, hämtad ur ett nyutkommet tyskt arbete, »Orbis Catholicus», (Atlantisverlag, Berlin), visar återkomsten av en
vallfärdsprocession till en kyrka i Köln. Den ger ett starkt intryck av den medeltida prakt, som den katolska gudstjänsten ännu bibehållit.