N
är guden Rig under sin vandring på jorden kom till ett duktigt och arbetsamt folk, där det sysslades med allt slags nyttigt arbete i den välbyggda men enkla gården, lämnade han efter sig sonen Karl — liksom Jarl föddes efter besöket hos de förnäma aristokraterna, — och från denne härstammade sedan de fria böndernas stora skara, enligt det gamla ursprungskvädet.En mycket betydande, säkert den största delen av Sverges befolkning, hörde vid forntidens slut till »Karls»
ättlingar. Liksom fäderna sedan urminnes tider odlade de sin jord, skötte sin boskap och sina hästar, fiskade och jagade till husets behov och deltogo härads- och skeppslagsvis i landets styrelse och försvar. Säkert följde de i mångt och mycket sina hövdingar, jorddrottarna av »Jarls» släkte, men otvungna, så vitt vi veta, av lag och förordning. Ty på varje ting, större eller mindre, gällde var man för sig med just så stor myndighet, som hans personliga förmåga kunde förskaffa honom. Det finns i fornsagorna exempel på folk av enkel och okänd härkomst, som genom rådklokhet och manlighet vetat förskaffa sig större inflytande på tinget än de mest högättade. Inga hinder — mer än de, som de begränsade ekonomiska medlen uppreste — stodo i vägen för en friboren bondeson, när det gällde att komma till högsta makt och myndighet. Vikingatiden med sina rika tillfällen till utlandsfärder gav t. o. m. i långt högre grad sådana utvecklingsmöjligheter för allmogens söner än andra
perioder. Runstenarna vittna vältaligt om, hur långt i världen bondens söner kunde komma. Flertalet av dem, som kämpade på vikingaflottorna i öster- och västerled, måste ha kommit ur enkla bondehem. Det kan rent av sägas, att vikingatågen, liksom tidigare deltagandet i folkvandringarna, löste ett av de allra svåraste problemen i vårt land, trångboddheten på den öppna, lättodlade jorden. Vi finna också, (det kan bl. a. utläsas i gårdsnamnens utbredning) att först med upphörandet av vikingatågen en stor mängd nyodlingar på gammal skogsmark företogos, och att förut obefolkade landsträckor togos i bruk av de övertaliga sönerna från bondebyarna. Dessa åter ligga nästan alltid på områden, som redan under vikingatiden eller tidigare varit lämpliga för odling. Det är intill dem som gravfälten ligga, de »ättebackar»,Våra äldsta fäbodar kunna ännu ge ett begrepp om forntidens byar och bondgårdar. Denna bild, liksom den på nästa sida, är tagen av intendenten Sigurd Erixon i Kolmarks fäbod, Älvdalens socken, Dalarna.
med stensättningar och gröna kullar, som så tyst och så vältaligt vittna om, att här är tusenårig bygd. »Högby»
kallas under medeltiden en sådan by med anor från hedenhös till skillnad från nyröjningar, torp och sätrar, där förr inga bönder, på sin höjd dagakarlar eller trälar haft tillhåll, intill dess trångboddheten tvingat ungfolk från storbygden att söka sig bostäder ute i periferien.
En svensk bondgård eller by — enstaka bebyggelse tycks i stora delar av vårt land vara av senare datum, om också byarna ofta nog bestått av endast några få, närbesläktade familjer — såg nog på vikingatiden inte så ansenlig ut som den gör i våra dagar. Fåfängt fick man söka efter rödmålade stugor och tegeltak, murade
ladugårdar och rymliga lador. I den mån vi kunna gissa oss till förhållandena — husrester från denna tid äro i det egentliga Sverge ytterst säUsynta — torde det gamla
byggnadssättet med låga sten- och torvväggar, och höga, av invändiga stolpar stödda tak nog fortfarande ha levat kvar, åtminstone i södra Sverge. Dock synes man ha skilt på utrymmena för folk och fä liksom på de olika familjernas bostäder i högre grad än i de väldiga långhusen från äldre järnåldern. I mellersta och norra Sverge har man antagligen redan nu kommit fram till ett bo-stadsskick, som i någon mån liknar det mest gammaldags vi alltjämt äga kvar inom allmogebebyggelsen i Dalarna och Norrland. Husen ha byggts av liggande stockar, som timrats ihop till fyrkanter.
Detta byggnadssätt ger av sig självt, om man inte direkt gör sig besvär att skarva stockarna, ett visst normalmått på byggnaderna, eftersom en fura av någotsånär lätthanterlig storlek inte ger mer än en viss längd på användbara stockar, om den utnyttjas ekonomiskt.
114»Eldhuset» i en gammal fäbod har bevarat mycket av vikingatidens bostadsskick. Härden mitt på jordgolvet, taköppningen, som släpper ut röken och ger ljus åt stugan, de väggfasta bänkarna — allt gör ett uråldrigt intryck.
Vanligt byggtimmer visar sig vilja ge en längd av 5—7 meter, och detta mått i fyrkant torde redan på
vikingatiden ha varit normalt för ett hus, vare sig det tjänat till bostad eller andra syften. Endast samlingslokaler, såsom templen och de första träkyrkorna, behövde vara större, och de byggdes också, som vi skola se, inte av liggtimmer, utan på annat sätt.
Dessa små hus hade dessutom säkert i regel mycket låga väggar, ty sådant var man av gammalt van vid. Taket fick däremot, tack vare de relativt högt resta gavlarna, en icke oansenlig höjd på mitten, vilket bl. a. var nödvändigt på grund av att man icke hade skorstenar till att leda ut röken, när det eldades därinne. Det måste därfcr finnas plats för röken att samla sig ovanför de innevarandes huvuden under takåsen, innan den kunde slippa ut genom det hål i taket, som på uråldrigt
sätt utgjorde såväl skorsten som fönster på huset. Boningshus av denna uråldriga typ, med en stenhård mitt på golvet och ett rökhål i taket, med låga, fönsterlösa långväggar och dörr i ena gavelväggen, begagnas ännu på några fäbodställen som kokhus eller rent av som sovrum. Även skogsarbetarekojorna ha intill våra dagar bibehållit detta enkla byggnadssätt på sina håll.
En bondgård på vikingatiden måste ha innehållit ett eller flera sådana »eldhus», där maten kokades, där man samlades kring elden om kvällarna för att få ljus och värme, där man och utförde inomhussysslor. Dessutom lär
det ha funnits fähus och stall, visthus och lador, logar och foderbodar, källare och brunn på gårdstunet — ett vimmel av låga, grå byggnader med trä- eller torvtak. Sannolikt kände man ännu icke till flervåningsbygg-nader.
Allt var jämnlågt, liksom nedkrupet intill marken,
IM Bondens vapen äro spjut, svärd (se sid. 118) och pilar till den starka långbågen. De här och på följande sidor avbildade föremålen komma ur en bondegrav på Sollerön i Dalarna. Den lilla scenen upptill till höger visar en fredlig arbetsbild från en gotländsk bildsten. Vi se två män i en båt. Den ene ror, den andre ljustrar en stor fisk.
116 Andra vittnesbörd om idogt arbete ge oss sådana vikingatids-gravar, som innehålla smides-verktyg, arbetsyxor och andra redskap, som den döde bondVn kunde ha bruk för i ett tillkommande liv.
men starkt och fast kunde man nog bygga, och även vackert. Ty många fynd visa, att även rena bönder i avlägsna bygder voro väl så duktiga och goda hantverkare, som deras förfäder ända sedan stenåldern. Mans-gravar från denna tid innehålla, när de äro av det fyndrika slaget, d. v. s. tillhöra folk, som fortfarande hållit
på seden att förse sina döda med full utrustning, åtskilligt som visar, att bonden hållit sitt arbete i ära. Där finns inte bara, efter gammal sed, full beväpning och reseutrustning, utan också ofta smedstänger och hammare, täljknivar och arbetsyxor. Och vad vi kunna sluta till av de fåtaliga resterna av trä- och hornarbeten lik-II7Detta präktiga svärd, vars knapp har en oftast i Norge förekommande form, är funnet i en grav på Sollerön i Dalarna tillsammans med andra vapen och redskap, en dalabondes utstyrsel för iooo år sedan.
som spåren av båtar och timrade kamrar i gravar från denna tid, visar, att folk lade ned väl så mycket skicklighet och smak på sina självgjorda ägodelar under denna tid, som under någon senare period. Från vårt grannland Norge vet man också, främst genom några lyckliga fynd av vikingaskepp, som höglagts med full utrustning av alla slags saker, och där fyndförhållandena varit sådana, att även trä, ja, t. o. m. tyg bevarats, att vikingatiden var en ypperlig period för nordisk smak och hantverksskicklighet, om också icke så stilskapan-de, som
folkvandringstiden. Bondehemmen behöva vi därför inte tänka oss som några smutsiga hybblen, där folk sov på grova träbritsar och åt ur tråg med händerna — även om vi få akta oss för att tro, att varje bondstuga hade en ljus och skyhög gästabudshall med snidade högsäten och väggarna prydda med dyrbara vapen och vävnader. Sådana fantasibilder ser man ännu i moderna läroböcker. Den sortens hallar tillhörde konungarna och stormännen.
Bönderna hade varken råd till eller behov av dem för sig och sitt husfolk. Men en och annan vacker sak hade också enkelt folk, och smaken, som inte förskämdes av ständigt påträngande modenyheter (sådana göra skönhetssinnet osäkert och avtrubba känslan för det värdefulla), höll sig säkert på en genomsnittligt högre nivå än i våra dagar. Se vi på ett typiskt
i I 8Grytan, också från Sollerön, visar en knepig, ställbar upphängnings-anordning, som man
ännu kan få se maken till i levande livet, där det kokas över öppen eld, t. ex. hos lapparna. Två vackra prov på den smakfulla ornamentik, varmed vikingatidens svenskar prydde sina saker. Det översta föremålet är ett metallbeslag till en selbåge. Nedanför ses en älgborrissked, funnen i Sigtuna. Båda föremålen finnas i Statens Historiska Museum och äro avbildade i naturlig storlek.
kvinnogravfynd sådant som ddt här avbildade från Bir-ka, med sina två ovala, buckelformiga broscher av förgylld brons, ringsöljan, halsbandet av vackra glas- och karneolpärlor och de små resterna av ett
guldtrådssömmat läderbälte, måste vi säga, att ingen enkel svensk kvinna i våra dagar har rejälare och stilfullare smycken, men mången har betydligt tarvligare.
Hedningar eller kristna — de svenska vikingatids-bönderna voro, av allt att döma, ett respektabelt släkte, flitiga, lojala och ärliga i sitt arbete. Deras, icke blott de fåtaliga stormännens, och än mindre de kring hela Europa strövande vikingarnas förtjänst är det, att Sverge vid medeltidens ingång redan var ett ordnat rättssamhälle. Hos bönderna levde lagens ord och anda från släktled till släktled. På dem byggde de stora i samhället ytterst sin makt, och från dem kom också ständigt den behövliga oppositionen mot maktens missbruk.
120 Utstyrseln i en kvinnograv från Birka. De ovala spännena äro av en för Mälardalen utmärkande typ.
Nederst ses en förstorad detalj av guldtrådsbroderierna. Fyndet tillhör Statens Historiska Museum.Denna och motstående bild äro detaljer av ett senmedeltida svenskt altarskap i Statens Historiska Museum. De visa
representanter för det medeltida samhällets skilda klasser. På denna sidasevi kyrkans folk, börjande med påven, bakom honom kardinal, biskop, munk och nunna.
MEDELTIDEN
D
et är inte så gott att säga, vad medeltiden egentligen är. Själva namnet uttrycker en tvekan. Egentligen står det som ett skilje- och bindestreck mellan två epoker, vilka båda känt och uttryckt sitt väsen på ett bestämt och självmedvetet sätt: den romerska antiken (som i sig upptagit den grekiska och hellenistiska), och den framför allt av vetenskapens, teknikens, den kyrkliga reformationens och den europeiska världserövringens plötsliga upp-blomstring markerade »nyare tiden». — Allt, som liggeremellan dessa två epoker, har man brukat kalla »medeltiden», »le moyen age», »the middle ages». Man skulle lika väl kunna översätta det från början latinska uttrycket med »mellantiden» eller »tiden från Roms fall till omkr.
1500». Det är inte mycket sagt om epoken i det namnet. Och likväl gå vi alla omkring med en mer eller mindre oklar uppfattning om, att »medeltida» betyder något alldeles bestämt. När vi vilja karakterisera ett visst socialt tillstånd av djupaste orättvisa, en fanatisk religiös
1 22Det världsliga samhället representeras på medeltidsvis av kungen, riddaren, köpstadsmannen och bonden, var och en med sin typiska dräkt och hållning.
uppfattning eller ett absurt förhållande till den vetenskapliga nutidsuppfattningen, begagna vi ofta uttryck som
»rent av medeltidsmässigt», »den svartaste medeltid», »medeltidsaktig vidskepelse». Vilja vi å andra sidan föreställa oss något riktigt fantasieggande romantiskt i fråga om kyrklig eller kunglig ståt, adelig glans och riddareära, poetisk kvinnodyrkan och mystisk religiositet, går vår tanke likaledes till medeltiden, vilken vi föreställa oss fylld av sådana härligheter. Så när allt kommer omkring, är medeltiden kanske inte bara ett bindestreck, utan en epok med sin egen prägel och sina egna minnen likaväl som den föregående och den följande! Ja, det ha historikerna för länge sedan kommit underfund med, och det är bara av bekvämlighetsskäl, som de bibehållit det gamla, intetsägande namnet.
Men nu kommer en särskild sak att lägga märke till, när det gäller Sverges historia. Här' räknas medeltiden gott och väl joo år kortare än på kontinenten! En stor del av folkvandringstiden och hela vikingatiden förlöpa
här i Norden jämsides med medeltidens hela första hälft ute i Europa. När den svenska medeltiden börjar, har den europeiska medeltiden i de kulturellt mest framskridna länderna t. ex. i Italiens städer och Sydfrankri-ke inte många århundraden kvar, innan den helt genomsyrats av moderna idéer och blivit »renässans». Lagmans-dottern Birgitta kommer till Rom, full av katolsk fromhet, men också till brädden uppfylld av de svenska ät-tefejder mellan övermodiga stormän och en vanmäktig kung, i vilka hennes far och släktingar deltagit på äkta vikingatidsmaner. I Rom möter hon ett samhälle, som nyss under en folklig ledare »återinfört» den fria, demokratiska fornromerska republiken — konungamaktens renässans, som upptog hela senare medeltiden, var här överhoppad, och man var inne på vad som kan sägas vara ett förspel till franska revolutionen! Birgittas far var med i den kungliga kommitté, som redigerade Upplandslagen, till stor del på grundvalen av urgamla, muntliga rättssatser. När Birgitta kom till Neapel, umgicks hon
12^vid det hov, där Boccaccio något årtionde tidigare diktat världens första eleganta herde- och kärleksromaner på ett modernt folkspråk — det italienska, som gav Europas skilda folk mod att börja skriva och dikta vart och ett på sitt tungomål. Birger Persson och hans medkommit-terade i Upplandslagkommissionen hade aldrig börjat skriva på latin — Boccaccio och Petrarca hade redan slutat. Mellan dem låg medeltiden! Och Birgitta, själv typiskt medeltida, levde samtidigt med båda!
Det är en kort och egendomligt funtad epok, den svenska medeltiden. Forntiden går tvärsigenom den. överallt
skola vi på nytt stöta på vikingatiden, när vi leta i ii — 1500-talens hävder. Och samtidigt kommer den nya tiden snabbt nog hit, också den. Det är svårt att veta, om man skall kalla folkungahertigarna tidiga renässansfigurer eller försenade vikingahövdingar. Det är inte gott att avgöra, om Engelbrekt är en ny »Torgny lagman» eller en tidig representant för den vaknande nationella demokratien i Europa.
Det är likväl även i Sverges korta medeltid några drag, som äro nya i förhållande till forntiden och som i förhållande till den följande tiden stå som något gammalt och förr eller senare utdömt och övergivet. De viktigaste av dessa drag äro det katolska religionslivet inom kyrkomenigheter och kloster, stadslivet och rid-darlivet. Icke så, att någondera av dessa livsformer helt eller ens övervägande gett sin prägel åt svenskt levnadssätt under medeltiden. Snarast skulle väl något sådant kunna väntas av den religiösa omdaningen, men ofantligt mycket tyder på, att svenskarna aldrig blevo ett helt och hållet katolskt folk; de landvinningar, den romerska kyrkan otvivelaktigt gjorde här, synas icke inom någon samhällsklass, om icke möjligen hos den fåtaliga, till stor del utländska stadsbefolkningen, ha trängt riktigt på djupet. I den mån Sverges stormän och bönder voro kristna (till sinnelaget) voro de likväl icke i regel några verkligt ivriga och entusiastiska medlemmar av den romerska kyrkomenighetem Därtill bodde de för avlägset och hade alltför få intressen gepiensamma med den katolska kristenhetens kärnländer. Därmed är dock ej sagt, att de snarare voro något annat än romerska kato-liker. Men påven i Rom hade ingen anledning att betrakta dem som några särdeles lydiga och nitiska barn
— och gjorde det inte heller. Likväl har vårt land ägt flera katolska personligheter och en rad katolska institutioner av betydenhet.
Vad stadslivet beträffar, har det redan antytts, att det svenska stadsväsendet, vars första rötter gå ned i
vikingatidens handelscentra av Birkas typ, redan vid ingången till medeltiden fick en helt ny och intensivare fart.
Likväl dröjer det länge, innan ens några få städer få en självständig och nämnvärd betydelse för riket i dess helhet, och när detta sker, är det till mycket stor del på grund av utlänningars, särskilt tyskars, verksamhet. Först mot slutet av medeltiden är staden fullt införlivad med det svenska samhällslivet, och även då i en rätt
anspråkslös grad, jämfört med vad som samtidigt är fallet i många av kontinentens länder.
Riddarlivet slutligen, med allt vad det innebär av särpräglad samhällsorganisation likaväl som av andlig egenart saknas ej i Sverge. Men det börjar sent — under den tid, då det nådde sin högsta blomstring ute i världen, var Sverge ännu knappast moget för att mottaga det
— och det förgicks tidigt, ej minst tack vare de olycksaliga erfarenheter, som svenska folket gjorde av riddar-väsendet i dess mest osympatiska och råa former, sådana de uppburos av Nordtysklands feodalherrar under Albrekt av Mecklenburgs och Erik av Pommerns dagar. Under den korta tid, som riddarandan blomstrar i Sverge, hinner den dock sätta några vackra och minnesvärda frukter.
Märkligast av allt är dock, att svenskt kulturliv under medeltiden i stort sett går sin egen väg fram och bär arvet från forntiden i trogna händer fram till senare släkten. Vi känna igen svensken, i vad dräkt han än uppträder. Han blir inte mera förvandlad, varken genom främmande herravälde eller utländsk kulturpåverkan, än att kärnan — -och inte så litet av skalet med, förresten — finns kvar. Medeltiden, hur mycket nytt den än tillfört Sverge, lämnar dock svenskarna kvar — och det är mer än man kan säga om de flesta andra länder i Europa.