S
verge fick också med tiden sin egen orden, en tilldragelse som väl snarast berodde på en enskild människas förtjänster om den katolska kyrkan än på något särskilt starkt intresse för klosterväsendet hos det svenska folket.Birgitta, det första svenska helgon, om vilket man vet mera, än vad dunkla legender förtälja, var både i sitt land och på sin tid en så pass ovanlig människa, att hon skulle ha gjort sig gällande även i ett ännu mindre fromt och katolskt samhälle än det svenska — och likväl veta vi av hennes levnadshistoria, att hon hade oerhört mycket motstånd att bekämpa och vann endast obetydliga segrar, så länge hon levde i Sverge; ty gent emot sina landsmän hade hon svårt att vinna den stora auktoritet, hon krävde såsom »Guds språkrör», och gent emot de bestämmande i Rom kunde hon från sin avlägsna och föga ansedda kyrkoprovins knappast göra sig hörd. Helt annat blev förhållandet, när hon flyttade ut till Rom och satte in sitt personliga inflytande hos påven och
kardinalerna. Då var hon inte längre en besvärlig svärmerska från ett avlägset land i kristenhetens utkanter, utan
»änkan av kunglig börd», som hennes hederstitel som helgon lyder, — en högättad, myndig och imponerande gammal dam, som man inte kunde avfärda, ens när hon eftersträvade den utomordentliga äran att bli ordensstif-tare. Och från Rom kunde hon också vinna makt i Sverge.
Den heliga Birgitta var uppländska. Hennes fader, Birger Petersson, var lagman i Uppland och en man av hög börd och stort inflytande, både på grund av sina personliga egenskaper, sitt förnäma gifte med en släkting till Folkungarna och sina stora rikedomar. Lagmannen gifte sin dotter med Ulf Gudmarsson, son till en lagman i Västergötland och själv med tiden lagman i Närke, riddare och riksråd. Det är tydligt, att lagmansätterna höllo ihop. Befattningen var också en av de högsta i riket, stödd såväl på inflytande vid hovet som på gammal ätte-makt i landskapet. Det var inte ett ämbete, som kunde förvärvas av vem som hälst genom tillfällig kungagiinst.
Lagmansfamiljerna sutto säkrare i sadeln än kungaätten själv. Sådant föder självmedvetande och maktkänsla, två egenskaper, som i högsta grad prägla Birgitta och hela hennes gärning. Vad hon skulle ha blivit i vår tid, är ej lätt att säga, så många vägar som nu stå öppna för en
framstående kvinna! På sin tid, 1300-talet, blev hon av egen maktfullkomlighet, endast stödd på sina egna inre upplevelser och sin förmåga att göra sig trodd av människorna, en »Kristi brud», som i smått och stort, i rikets ärenden och i familjeangelägenheter, i världsliga och i andliga ting kunde framföra sin himmelske brudgums bjudande vilja. Hon fick sina tankar i form av »uppenbarelser», någon gång i drömmen, oftast vaken, men i ett tillstånd av hänryckning, som på henne själv och hennes omgivning verkade helt annorlunda än vanligt tänkande eller fantiserande. Man kan, när man läser dessa »uppenbarelser», sådana hon själv nedskrev dem, ännu tydligt spåra, hur väldig den inre kraft måste ha varit, med vilken hennes lidelsefulla känslor pressade fram syner och ord, så att de blevo till påtagliga företeelser, till gestalter, ljus, ljud, till förnimmelser av värme och köld, lukt och smak — en hel värld utanför den verkliga, som hon med åren blev alltmera förtrogen och hemma i. I denna värld umgicks hon med Kristus, med hans moder och med många helgon, men såg också- djävulen (som ofta såg ut som en »blåman», d. v. s. en neger), och hans onda änglar. Hon åskådade ofta de domstolsförhandlingar, där hennes himmelske brudgum satt som lagman — liksom hon sett sin far och sin man sitta vid månget ting — medan djävlar och änglar tvistade och processade om någon stackars själ — oftast någon av hennes samtida, vars salighets-problem intresserade henne. Understundom levde den människa ännu, som hon såg inför domen, och hennes uppenbarelse framfördes till denna människa som en varning, om vad som skulle komma att hända, om han icke bättrade sitt leverne. Birgitta hade till en början ett mycket starkt inflytande på konung Magnus
Eriksson och hans gemål, drottning Blanka. När andra undanträngde henne och togo makten över den viljesvage
härskaren, fick Birgitta så ohyggliga uppenbarelser om honom, att hans gestalt tack vare dem ända in i våra dagar står fläckad med de grövsta och fulaste lyten. Ty den heliga frun lade inte fingrarna emellan när hon vredgades. Å andra sidan möta vi i Birgittas uppenbarelser ett varmt och modigt modershjärta och en kärlek till renhet, godhet och tukt, avsky för själviskhet, slapphet och falskhet, som är stor och beundransvärd för alla tider. När hon, fyrtioårig, blev änka efter ett mer än 2j-årigt äktenskap, och sörjt
173för sina sex barns uppfostran och framtid, var hon redo att gripa in i kristenhetens öden. I Sverge ville hon grunda ett nunnekloster efter en ny regel — det var ett av hennes främsta och påtagligaste mål — där ett antal av landets döttrar skulle kunna leva helt efter Guds vilja, sådan hon uppfattade den, och där den vilda och råa svenska adels-ungdomen, åtminstone de av kvinnokön, skulle kunna ansas och tuktas till prydnad för Guds rike eller åtminstone inympas med en ädlare sort än den inhemska surkarten, innan de släpptes ut för att bli mödrar åt kommande generationer av svenska styresmän. — Men Birgittas tankar räckte längre än så. Påvekyrkan, som stod i aet djupaste förfall — påven satt på franska kungens nåder i Avignon, och Rom var en rövarekula — skulle hon resa upp och återställa; hur skulle det eljest kunna bli ordning i världen! Påven skulle tillbaka till Rom, de dåliga prästerna skulle fördrivas, de onda furstarna, som stodo kyrkan emot, skulle tuktas. Hennes
självförtroende växte, ju närmare hon kom händelsernas centrum och lärde känna de legater och kardinaler, som representerade kyrkans högsta makt. De voro ju intet annat och märkvärdigare än de snikna, högfärdiga och lättfärdiga furstar och adelsmän, som hon känt i hela sitt liv, fast utstyrda med större prakt och grannare titlar än hennes svenska fränder.
Hur mycket av det, som skedde i den stora världen, verkligen bestämdes av Birgittas vilja, ett veta vi i alla fall.
Sin orden »Den Heliga Frälsarens orden» fick hon i allt väsentligt grundad och efter hennes anvisningar nerifrån Italien uppfördes kyrka och kloster just på den plats i Vadstena, som hon redan under
Den heliga Katarina, Birgittas dotter, framställes i birgittinerdräkt. I vänstra handen bär hon en lampa, vid hennes fötter vilar en hind. Den vackra bilden är svensk, troligen av den norrländske mästaren Hakon Cullesson, som verkade vid 1300-talets början. Bilden nu i Enångers kyrkomuseum, har tillhört Trönö kyrka.
I denna i Italien tillverkade kista, som nu står i Vadstena kloster, buros den heliga Birgittas ben från Rom hem till Sverge, dit de anlände året efter hennes död, 1374. Kistan av enkelt, grovt furuträ, står på en bår, som varit präktigt förgylld och snidad och som troligen gjorts enkom för den procession, vid vilken relikerna fördes in i Vadstena.
Utgrävnings- och konserveringsarbeten pågå sedan flera år i Vadstena gamla kloster, av vilket som bekant stora delar ännu kvarstå. Denna bild visar refektoriet i munkklostret, sådant det tedde sig under restaureringen.
sin tid som svensk lagmansfru utpekat, och där hon en gång gjort ett för tidigt och alldeles misslyckat försök att med kungens obeslutsamma och svaga hjälp grunda sin orden. Sin egen dotter Katarina, som hon tagit till sig från Sverge — den stackars veka kvinnan måste lämna sin unge, älskade man att dö i ensamhet — satte hon som abedissa i det nygrundade klostret. Själv dog hon efter en med vidunderlig energi genomförd pilgrimsfärd till Jerusalem, sjuttioårig, i det enkla, fattiga hus i Rom, där hon tillbringat mer än tredjedelen av sitt liv under de strängaste botövningar och försakelser år 1373. Kort därpå fördes hennes kropp — sedan hennes vänner, klarissi-nernunnorna i S(an Lorenzo in Panisperna i Rom fått taga ifrån och behålla hennes vänstra arm och några andra smådelar —i en ännu bevarad kista hem till Sverge för att bisättas i Vadstena. Först 1391 uppnådde hon
helgonvärdigheten.
Klosterregeln för »Frälsarorden» eller, som den numera oftast kallas, Birgittinerorden, erhöll Birgitta, enligt sin egen utsago, i en enda uppenbarelse »på samma sätt, som
om en mängd olika slags dyrbara ting varit i ett kärl, och som om alla dessa på en gång blivit utstjälpta ur kärlet, och i samma ögonblick varseblevos av någon, som såg det, vart och ett särskilt ting för sig, och samma ting blevo så länge inför honom, att han kunde plocka upp vart och ett ting i sitt sköte.» Dess grundval är densamma som övriga klosterreglers: ödmjukhet, kyskhet och fattigdom. Men i enskildheterna präglas den av en klok måtta,
ett praktiskt förstånd och en pedagogisk smidighet, som väckt stor beundran även i sena tider och som ger vid handen, att stiftarinnan med sin svärmiska fromhet förenade en lång och grundlig erfarenhet som husmor och uppfostrarinna, stor världsklokhet och djup personlig kultur. Det är ett svenskt drag — kvinnans ställning i Norden var av gammalt en helt annan än ute i Europa — som förbinder Birgitta med två andra svenska kvinnor, Fredrika Bremer och Ellen Key, detta att ställa lika stora, om också delvis andra krav på kvinnan som karaktär och personlighet som på mannen. För andra länders till osjälvständighet och ansvarslöshet dömda kvinnor be-175£n sida ur »Diarium Vadstenense», klostrets medeltida minnesbok, som omfattar anteckningar mellan åren 1344 och 1545. Den första notisen handlar om Ulf Gudmarssons, Birgittas make, död. Handskriften tillhör Uppsala universitets bibliotek.
tydde Birgittas orden ofantligt mycket, överallt uppväxte dotterkloster till Vadstena, och drogo mångenstädes till sig de intelligentaste och dugligaste av de kvinnor, som ville välja klosterlivet. Birgittinerklostren — och ej minst Vadstena — blevo därför verkliga kulturhärdar, framför allt i kvinnovärlden. Deras slöjdskicklighet och konstnärliga arbeten i spetsar, broderier och ändra kvinnliga konstarter blevo med rätta berömda. Även de munk-konvent, som slöto sig till orden, påverkades av den förfinade och humana anda, som rådde inom densamma. Så blev Vadstena kloster en för vår yngre medeltida kultur ytterst betydelsefull fristad för lärda studier och litterär verksamhet, för kyrkomusik och praktisk vetenskap — örtkännedom, läkekonst o. dyl. — som vittnar gott om den anda, Birgitta visste att ingjuta i sitt verk.
Till och med under reformationstiden hade man så»Blåkyrkan» kallas den stora, strängt enkla och imponerande klosterkyrka, som Birgitta lät bygga vid Vätterns strand.
Här ses den från korsidan med delar av framgrävda klosterbyggnader i förgrunden.
stor och välgrundad respekt för den heliga lagmansän-kans vilja, att hennes huvudkloster skonades i det längsta.
Ännu långt in på ijoo-talet levde ett antal gamla nunnor kvar i Vadstena, och när den sista jordats, bar man ännu så mycken försyn för klostret, att åtskilliga av dess byggnader fingo stå kvar, ja t. o. m. en stor del av den gamla klostermuren, trots det att Vasäslottet i Vadstena ropade högt efter byggnadssten, och man inte dragit sig för att bryta ned många andra kloster och klosterkyrkor för liknande ändamål. Tack vare respekten för Birgitta finnes därför ännu i dag en stor del av klostret i behåll.
Det har använts för olika statsändamål, dock mest i fattig- och sjukvårdens tjänst. Även av den gamla
klosterträdgården med dess kostliga frukter och läkedoms-örter finnas rester kvar. Utgrävningar ha på senare år klarlagt hela den gamla ståtliga anläggningen — ett dub belkloster för nunnor och munkar med den stora
gemensamma kyrkan i mitten. Och kyrkan själv, efter Birgittas anvisning byggd i »enkelt och starkt arbete», står numera, kunnigt och vackert restaurerad, som ett imponerande monument över sin grundläggare och den enda svenska klosterorden.Riddaren Sankt Göran, som rider till strids mot draken, befriar borgen och räddar jungfrun
—- det är ridderlighetens klaraste uttryck i medeltidens bildspråk. — Den här avbildade målningen tillhör ett altarskåp från medeltidens slut i Västra Eds kyrka i Småland.
RIDDARELIV
R
iddare — jag misstar mig nog inte, om jag säger, att de flesta svenskar tänka på någonting svajigt och lysande, antingen en ryttare i blänkande rustning med vajande röda plymer eller en smäktande kavaljer i sammetsjacka och silkestrikåer med barett och luta — och alltid någonstädes i bakgrunden en högvuxen, smärt och högbarmad dam med gyllene pannband och långa, gula flätor, för vilken riddaren kämpar eller spelar på luta.Man kan inte påstå, att denna alltjämt populära ‘föreställning om riddarlivet, som vi övertagit från 1800-talets romantik, är alldeles felaktig. Men så vitt man kan se av hävder och minnesmärken, har den mera med de romanska ländernas riddarväsen från medeltidens sista del att göra, än med svenskt riddarliv. Ty det ter sig helt annorlunda, både mindre poetiskt och mera livsdugligt än man vanligen föreställer sig.
Det medeltida riddarväsendets uppkomst är ett dunkelt och svårutrett kapitel. Vi behöva inte gå in på det, ty hela detta utvecklingsförlopp har försiggått utanför Sverges gränser och var i stort sett fullbordat, innan den svenska medeltiden begynte.
överallt i de nya riken, som under medeltidens första halva årtusende uppstodo ur romarrikets spillror hade redan på 1 ooo-talet ett adelstånd utbildats, vars organisation grundade sig på det s. k. feodalsystemet eller
länsväsendet. Formellt ser detta ut ungefär på följande sätt: Kristenheten behärskas i världsligt hänseende av en kejsare, men i andligt hänseende underkastad Guds ståthållare, påven. De båda, kejsare och påve, hava
tillsammans ärvt Roms anspråk på världsherradöme. Av kejsaren hava konungarna sina välden som län, d. v. s.
såsom anförtrott gods, som de visserligen själva suveränt råda över, men endast så länge som de uppfylla sina plikter som »vasaller» mot sin »länsherre». Dessa plikter bestå i stort sett ideellt i hyllning och undersåtlig trohet, reellt i krigisk beredskap och tjänst, när så påfordras. Konungarna i sin tur äro länsherrar åt högadeln, åt furstar, hertigar, grevar, friherrar liksom åt innehavare av vissa med land och herravälde förbundna kyrkliga poster, furstbiskopar, abbotar i vissa stift o. s. v. Även städer kunna stå i ett direkt länsförhållande till konungen, ja t. o.
m. till kejsaren. I sin tur äro nu dessa konungens vasaller — på många håll kallas de »banér-herrar», emedan de ha rätt att föra ett särskilt slags fana, fyrkantig, utan flikar, — gent emot sin länsherre förpliktade till trohet och krigslydnad till gengäld för den makt, de erhållit över vissa landområden med deras invånare. Denna makt är principiellt av samma slag som konungens, så att man kan säga, att varje konungens vasall inom sitt län i stort sett övertagit konungens
178lättigheter och skyldigheter. Bland annat kunna vasallerna själva bortgiva delar av sitt område som län åt mindre mäktiga adelsmän, och därigenom själva bliva länsherrar; deras vasaller, den vanliga adeln, äro nu i sin tur skyldiga att för sina län göra krigstjänst under sin länsherres baner.
Detta mycket fulländade system skulle, om det någonsin genomförts, ha gjort Europa till en utomordentligt fin organisation. Alla krig mellan riken, som erkänt Roms och den romerska kejsarens överhöghet skulle ha varit utslutna — så mycket mer naturligtvis alla fejder mellan vasallerna inom de olika rikena, allra mest mellan adelsmän, som tjänade dessa vasaller. Med storartad enighet skulle hela Europa kunnat inrikta sig på
gemensamma mål, vare sig det gällde att freda sina gränser mot främmande makter, t. ex. östrom och Islam, eller att utbreda den romerska kejsarmakten och den romerska religionen över hela världen.
Att vara riddare betydde, att ha en full, personlig andel i detta härliga värv. Kejsaren, konungarna, prinsarna och hertigarna, grevarna och baronerna och den stora länsadeln — en och var av dessa kunde bli och borde sträva att bli riddare, det vill säga en fullväpnad och på allt sätt värdig kämpe i den stora adelshär, som genom länsherrenåd och vasalltrohet härskade över det allra mesta av Europas jord och egentligen gjorde anspråk på att behärska det hela.
Dessvärre blev hela feodalsystemet aldrig annat än en vacker dröm. Verkligheten hade redan gått in på andra vägar, innan någon ännu drömt denna dröm, och när den framträdde, var det ohjälpligen för sent att göra om verkligheten. En stor del av medeltidens politiska och sociala kamp gäller dock försöken att realisera
feodalismens och riddarväsendets ideal — och motståndet mot dessa försök. Kejsaren och påven strida om, vem som representerar Rom och dess obestridda högsta makt. Konungarna strida mot kejsaren och varandra och furstar, hertigar, grevar och baroner bekämpa sina konungar liksom de bekriga varann. Länsadeln följer
exemplet, så gott den kan och förmår. Slutligen pågår en ständigt stegrad kamp mellan feodalherrarna och sådana samhällen och samhällsgrupper, som ännu stå utanför feodalsystemet, de fria städernas befolkning — den
blivande borgarklassen — och, i den mån de finnas kvar, de fria jordägarna på landet, bönderna. När medeltiden slutar, har drömmen om ett världshärskande Rom definitivt grusats; konungarna ha mestadels gjort upp
räkningen med sina vasaller och återtagit det mesta av sin makt ur deras händer; borgarnas och böndernas frigörelse är på väg, där den inte redan slagit igenom. Därmed är också riddarens roll utspelad. Redan på i 500-talet är han en romantisk figur, som man tar fram till stora ceremonier — liksom gar-disterna ännu vid högtidliga tillfällen klädas till Karl XII:s drabanter på slottet — eller till sist driver gäck med — t. ex. i spanjoren Cervantes’
odödliga roman om don Quixote.
Konungen såsom representant för rikets majestät, med riksäpple och spira, krona och mantel, var redan för medeltiden en väl känd företeelse. Detta 'sigillavtryck är bevarat under en skrivelse från konung Magnus Erikssons tid.
En kristen riddare, efter medeltida tänkesätt, var sålunda något alldeles särskilt. Ur krigshistoriens synpunkt kan man säga, att han inte var någon nyhet. Tungt beväpnat rytteri hade funnits både i Europa och Orienten redan under forntiden, och t. o. m. folkvandringstidens germaner hade lärt sig att kläda sina förnämsta lansryttare i järn från hjässan till fotabjället, eller åtminstone ett gott stycke ned på benen. Vi veta av fornfynden, att en dylik beväpning bars, åtminstone av förnämt folk, i Sverge redan på 6oo-talet e. Kr., d. v. s. långt före vikingatidens början (se ovan sid. 70). — Också som samhällsgrupp kan man spåra riddarna tillbaka till den romerska
forntiden — själva titeln, »eques», betyder i Rom att man tillhör de rikare, som ha råd att göra krigstjänst till häst och som därför ha lättare att bli officerare. Även hos germanerna synes det redan på Caesars och Tacitus’ tid ha funnits »nobiles», d. v. s. förnäma, som säkerligen begagnade sig av sin rikedom bl. a. till att skaffa stridshästar och rustningar åt sig och sitt följe, medan det enklare folket stridde till fots. Hos folkvandringstidens
er-övrarstammar, t. ex. hos franker och västgöter, spelade just dessa ädlingar och furstar med sina pansrade ryttarskaror den ledande rollen både i krig och fred.
Men att visa på, att det funnits tungrustat rytteri och att de, som hade råd att skaffa sig häst och rustning utgjorde en klass för sig i samhället — det är ändå något helt annat än att säga, när den kristne riddaren uppstår och vad han egentligen är.
179Den kristne riddaren är ett i lika hög grad kyrkligt som världsligt, i lika hög grad ideellt som praktiskt
179Den kristne riddaren är ett i lika hög grad kyrkligt som världsligt, i lika hög grad ideellt som praktiskt