E
n alltifrån kyrkans äldsta tider väsentlig uppgift har varit att meddela dopet. Under missionstiden höra vi talas om, att detta kunnat ske vid en källa. Redan under tidig medeltid har själva döpelseaktens förrättande skett på olika sätt. Äldst synes man nog gärna ha velat upprätthålla det ur evangelierna kända bruket att låta den, som skulle döpas — vare sig det var en vuxen eller ett barn —, doppas ned i vattnet hel och hållen. Några anordningar för ett sådant bruk äro dock ej kända från någon svensk kyrka. Redan de äldsta spåren tyda här på, att man brukat en dopfunt, vanligen huggen i sten och tillräckligt stor för att däri doppa eller åtminstone överskölja ett nyfött barn, men ej en vuxen person. Tidiga framställningar av Jesu dop visa f. ö., att man intehaft klart för sig, hur det äldsta »heldopet» av vuxna gått till. Man har försökt att rekonstruera scenen genom att rita upp en dopfunt i övernaturlig storlek, i vilken Jesus ses stiga ned — vilket ser särdeles tvunget och underligt ut. Däremot har man länge förättat barndopet som en verklig tvagning. Det är först i nyare tid, som den katolska kyrkan bestämt, att man endast bör gjuta vattnet över barnets huvud. Härav förklaras, att de gamla funtarna äro så stort tilltagna, liksom också, att de på många ställen alldeles övergivits och ställts i skymundan, om de inte rent av kastats vind för våg. Funtarna äro eljest ofta bland de märkligaste av de gamla kyrko-inventarierna. Bl. a.
utvecklades på Gotland under noo-och iaoo-talen en egenartad och rik stenhuggarkonst,
fo-153Det berömda »antemensalet» med tillhörande krucifix från Broddetorp i Västergötland gjordes någon gång på noo-talet i driven koppar som prydnad'till kyrkans högaltare. Det finns nu i Statens Hist. Museum.
tad på tillgången på den lättarbetade kalkstenen, som särskilt i form av vackra och med sniderier prydda dopfuntar spriddes vida omkring Östersjön.
Till den katolska kyrkans heliga bruk hör också stänkandet med vigvatten, som företages som reningsceremoni vid många olika tillfällen. Särskilda vigvattenskärl (pis-cina, lavabo) finnas anbragta, dels vid ingågen till kyrkan, där menigheten äger att begagna dem vid inträdet, dels i närheten av altaret. Allt vatten, som under ceremonierna brukats till helgade ärldamål, skulle också utgjutas i en dylik piscina från vilken utlopp fanns ned i kyrkomuren. På så vis stannade det helgade vattnet inom kyrkans vigda område.
*
Själva altaret var gudstjänstrummets mest vördade' plats och omgavs, sedan det en gång invigts, med största helgd. Det bestod i regel av ett stenbord, i varje fall var skivan »altarstenen» av oförgängligt material, medan själva bordet kunde vara av tegel. I äldsta tid voro de praktfullast utstyrda altarna på framsidan smyckade med en i metall, t. ex. kopparplåt, utförd beklädnad, utstyrd med heliga bilder och symboler. Ett präktigt »an-temensale»
av denna typ, från Broddetorps kyrka i Västergötland, förvaras i Statens Historiska museum. Senare klädde man altaret med »altarbrun» och antemensalen av dyrbara, färgade tyger efter råd och lägenhet. Färgerna voro noggrant bestämda. På vissa slags helgdagar skulle altaret klädas i vitt (sålunda t. ex. på alla Kristi högtider, vid biskopsinvigningar och under julhelgen). Pingst och apostlarnas dagar var all klädsel röd, långfredag och vid begravningar svart; dessutom förekom också grönt och violett på vissa helger. Samma färgregler, som gällde för altarklädnaden, iakttogos också i prästernas mässkläder. En välförsedd kyrka måste sålunda äga en stor
uppsättning av skrudar; de små fattiga sockenkyrkorna kunde naturligtvis lika litet i detta, som i andra
hänseenden tävla med de stora. När dessa hade underbara, tunga sidentyger, sömmade med guld och pärlor, hade bond-kyrkorna kanske bara fattiga linne- och ylleskrudar. Men de rätta färgerna sökte man ändå att hålla. Till altaret hör, från mitten av 1300-talet och framåt, gärna ett s. k. altarskåp, en ersättning för det krucifix, som tidigare ofta krönt altarbordet. Dessa skåp, som från början bestå av i en eller flera rader anbragta helgonbilder utan någon mera invecklad komposition, bli småningom till oerhört figurrika scener inom ett rikt ramverk av gotisk arkitektur. Det är hela senmedeltidens religiösa dramatik som här utspelas med skulpterade och livligt målade figurer och dekorationer. Ofta är det sviter av de mest gripande scenerna ur Jesu liv, som framställts i enlighet med tidens vedertagna regler. En stor del av dessa altarskåp äro importerade nordtyska och flamländska arbeten, men även svenska träsnidare och målare ha gjort altarskåp såväl som helgonbilder och valvmålningar.
De guldlysande altarskåpen med sina levande och talande bilder — medeltidens människor voro säkert mycket känsligare för detta stumma åtbördsspråk än vi äro — utgöra ett led i den sena medeltidskyrkans strävan att gestalta gudstjänsten på ett för menigheten begripligare och verkningsfullare sätt. De avspegla — och samverka med — de vid samma tid i utlandet florerande andliga folkskådespelen, mysterierna, som anordnades av och genom kyrkan. Även här i Sverge har denna konstart, om ock i anspråkslösare grad, blomstrat. Dess sista utlö-pare under reformationstiden var det fromma skoldramat, t. ex. den troligen av Olaus Petri författade »Tobise Comedia».
1 54Vid slutet av 1400-talet fingo många svenska kyrkor praktfulla, av figurer vimlande altarskåp, oftast
utgångna ur flamländska mästares verkstäder. Så torde vara fallet med det ovan avbildade, från Västra Eds kyrka
i Småland. Vad vi bar se är endast mitten — de två lika rikt prydda dörrarna äro avhakade.
I Vadstena klosterkyrkas kor finnas ännu bevarade de korstolar, på vilka munkarna sutto under gudstjänsten. De äro utförda omkring år 1400.
Till kyrkans inredning hörde också dess belysning. Först under senare delen av medeltiden, under inflytande av den s. k. gotiska stilen, gjordes fönstren så pass stora, att de släppte in en något så när klar dager, för så vitt det grönaktiga eller, i särskilt fina kyrkor, mångfärgat sammansatta glaset tillät det. De äldre kyrkorna voro även mitt på en sommarsöndag nästan helt mörka. Ljuset, som föll in genom de små, ofta högt uppe vid taket placerade fönstren, bildade bara strimmor i dunklet. Därför krävde gudstjänsten ett rikligt användande av ljus. Vi ha redan hört talas om, att vaxljus hörde till de vanligaste offergåvorna. Endast vaxet ansågs rent och heligt nog att brännas på altarena. Ljus förekom emellertid också ute i kyrkan. I den gamla Västgötalagen talas det om
»framljusen», som prästen hade att svara för och »bakljusen», som den skulle bevaka, som tänt dem, så att ingen olycka skedde. Då de gamla kyrkorna alltid saknade uppvärmning och i regel synas ha haft stengolv, vilande direkt på marken, ville det även ur värmens synpunkt till, att man brände duktigt med ljus om vinterhelgerna. Det fanns både präktiga malmstakar, ljushållare av järn och ljuskronor, av vilka de älsta hade formen av stora ringar med ljushållare. En egendomlighet för de medeltida stakarna är, att de ofta ha en pigg att träda upp ljuset på i stället för en ljuspipa. Det sättet går bäst med vaxljus, som äro mjukare och segare än talg-och stearinljus.
En sak, som skulle ha förvånat oss mycket, om vi kommit in i en svensk medeltidskyrka var den totala
avsaknaden av sittplatser för menigheten. Åhörarna fingo stå, när icke ritualen fordrade, att de knäföllo. Endast framme i koret funnos sittplatser för prästerskapet. I en liten sockenkyrka med en enda präst och en klockare blev det väl mest så, att den enda lilla korbänken eller stolen upptogs av den senare, de stunder liturgien fordrade, att prästen officierade ensam. I de större kyrkorna med ett talrikt prästerskap kunde koret vara inrett med präktiga bänkar i flera rader, i vilka prästerna hade sina av rangordningen noga förestavade platser. En liten kuriös detalj, ofta nog utsmyckad med en humor, som förefaller oss egendomlig på en sådan plats, är den lilla
»miseri-cordian», en trekantig konsol, fastsatt på undersidan av korstolens uppfällbara sits. Mot denna kloss tilläts prästen att taga stöd, när han var trött av att stå under de långa ceremonierna. Därav namnet, som betyder
»barmhärtighet».
Egendomligt måste det också förefalla, att många, kanske de flesta kyrkor i Sverge under medeltiden saknade predikstol. Den förkunnelse, som ingick i den medeltida katolska gudstjänsten, skedde från altaret eller från provisoriskt uppresta tribuner. De s. k. predikarmunkarna, dominikaner och franciskaner, vilka fr. o. m.' 1200-talets senare hälft även här i landet började utöva sin huvuduppgift, att genom muntliga framställningar på ett för 156Den lilla teckningen ur en svensk lagbok, skriven omkring 1430, visar räven, när han klädd till munk
predikar för gässen från en enkel predikstol av det medeltida slaget.
alla förståeligt språk tala om religionen till de stora massorna, begagnade ofta transportabla predikstolar, mest lika en tunna på ben, som kunde ställas upp var som helst inom eller utom kyrkan. Det var först under
reformationstiden som predikstolen blev den oundgängligaste av alla kyrkans inventarier, näst efter altaret.
Orgeln, som vi äro vana att se även i den minsta landskyrka, var inte heller vanlig eller oumbärlig på medeltiden.
Visserligen finnas rester av medeltidsorglar kvar även i sockenkyrkor här i Sverge, och att de stora katedralerna åtminstone mot slutet haft ganska mäktiga orglar, vet man. För den stora kyrkomusiken, sådan man kunde åstadkomma den i en domkyrka, med böner av präster och skolgossar, konstmässigt inövade efter den medeltida musikens stränga regler, behövdes också orgeln. I en liten sockenkyrka kunde den snarare undvaras,- helst som prästen där, i brist på kör, icke alls kunde utföra de stora, musikaliska delarna av gudstjänsten på det avsedda sättet, utan fick nöja sig med att i omväxlande vanlig och »mässande», ton uppläsa liturgien. Psalmsång i vår tids bemärkelse ingick ej heller i den stora menighetens uppgifter. På sin höjd kunde sockenprästen till vissa
storhelger öva nattvards-ungdom att sjunga en och annan älskad hymn. Särskilt några julsånger voro mycket omtyckta och torde redan under medeltiden ha sjungits i kyrkan vid ottegudstjän-sten, t. ex. »Puer natus in Bethlehem», densamma som ännu på sin gamla melodi sjunges till orden »Ett barn är fött».
I Statens Historiska Museum förvaras nu resterna av några medeltida kyrkorglar, bl. a. denna från Norrlanda på Gotland.
Stjärngossarna med sina fromma sånger äro ännu i våra dagar en påminnelse om den roll, skolgossarna i våra lands- och stadskyrkor (kanske oftast i de senare) spelade, som de mest aktiva deltagarna, från menighetens sida, i den katolska gudstjänsten.Klockstapeln vid Häverö kyrka i Roslagen visar ännu ett medeltida skick med sin enkla resning och den spånklädda huven, krönt av takryttare och kors.