I
den storartade norsk-isländska litteraturen från vikingatidens slut och medeltidens början avspeglar sig icke blott de högre formerna av nordisk religion, utan också den internationellt och aristokratiskt färgadevi-kingavärldens människouppfattning. Föga veta vi, i vad mån sagogestalter sådana som Helge Hundingsbane eller
Arngrimssönerna, Hjalmar den hugstore och Starkad den gamle, strålande fantasigestalter ur det på en gång höviska och vilda vikingalivet, ingått i det svenska folkets andliga förråd under denna tid. Och det vore ändå i hög grad viktigt att veta, ty dessa sagogestalter avspegla i alla fall alldeles bestämda ideal på ont och gott, som påverkade karaktärerna och förestavade folks handlingssätt, mer än vi kanske i allmänhet äro beredda att tänka oss. Dessa kämpagestalter, för vilka det högsta av allt låg i att föra sin egen vilja till seger, några med oerhörd våldsamhet, andra med envis slughet, andra åter med uppoffrande av eget liv i trohet mot givna löften, — ha de också stått som lysande föredömen för svensk ungdom, liksom de säkert gjort det för norsk och isländsk, troligen även för dansk ungdom under vikingatidens århundraden?
Så enhetligt som språket i Norden ännu var — isländska skalder reste från hov till hov, från Dublin ända bort till Kiev, och kunde överallt skörda guld och ära med sina dikter — måste vi antaga, att ej heller Sverge, åtminstone i sina huvudbygder, saknade beröring med den nordiska diktningen. Åtskilliga av de stora sagornas händelser äro ju också, alltsedan folkvandrings-tidens anglosaxiska Beowulfskväde, förlagda till götarnas och svearnas
landamären, och skalderna ha besökt även sveakungarnas hov.
Likväl är det ändå rätt litet som direkt bevisar svenskarnas delaktighet i den nordiska diktningen. Försök att leda i bevis, att vissa av de stora sagodikterna skulle vara uppkomna i Sverge, synas icke ha stått sig inför kritiken, även om många vägande skäl förebragts för en sådan uppfattning. Som säkra bevis kunna vi endast räkna svenska litterära vittnesbörd från tiden själv. Och-lyckligtvis sakna vi icke alldeles sådana.
Det märkligaste och äldsta, från själva begynnelsen av vikingatiden, början av 8oo-talet, är inskriften på Rökstenen, en stor runsten vid Röks kyrka på östgöta-slätten nära Omberg. Den är enastående även i det av-seendet, att det är den längsta runinskrift i världen, med över 800 runor av olika slag. Den är delvis ytterst svårtolkad, ty ristaren har gjort sig möda att använda olika slags chifferskrift och dessutom har han uttryckt sig på ett avsiktligt dunkelt och gåtfullt sätt, — allt troligtvis i syfte att öka stenens trolldomskraft. Vi skola inte här ingå på de olika försöken att tolka hela inskriften och dess innebörd, utan endast peka på det lika obestridda som märkliga, att en man på 800-talet här, mitt i Östergötland, i sin inskrift tagit med flera rader av en skaldedikt av fullkomligt samma slag, som dem den norskisländska litteraturen 400 år senare upptecknat.
I O. von Friesens tolkning lyda dessa rader:
Tjudrik den vågsamme vikingakungen herre var över
/
Hreid havsstranden.
Nu han rustad rider sin stridshingst, sköld i gehänget, märingars hövding.
Huruvida denne Tjudrik är de senare sagornas »Did-rik av Bern», d. v. s. östgoternas konung Teodorik, som härskade över det västromerska riket på sin tid, eller, som v. Friesen antar, en gotisk hövding från
»Hreidgotaland», d. v. s. östpreussen, som en gång i svunnen tid funnit sin död vid ett härtåg till Östergötland — den frågan kunna vi lugnt lämna åt de lärde att vidare diskutera. Nog för oss är att se, hur ett blad ur en ståtlig, äkta nordisk hjältedikt här fäst sig vid den stora östgötastenens yta. Det visar, att 800-talets östgötar ägde diktkonsten och t. o. m. skrevo kväden; och det är så mycket man vet om någon annan nordisk stam från den tiden.
Även andra runstenar — de flesta dock flera hundra år yngre — innehålla fragment /av poesi. I Nyköpings-trakten, vid Skarpåker, bär en sten i lönnrunor satsen:
»jorden skall remna och himlen därovan»,
ett uttryck, som både till sin meter och sitt innehåll
9 6Rökstenen i Östergötland är det förnämsta minnesmärket av svensk forndikt och runkunskap. Bilden är tagen
av prof. O. v. Frie sen.
Denna bild visar översta delen av en ståtlig bildsten från Sanda socken på Gotland, numera förvarad i Statens Historiska Museum.
I
erinrar om Eddadikten Voluspa, med dess förutsägelser om världens undergang. Denna sten bär bilden av ett skepp, vars mast är utbildad till ett rikt ornerat kors. Hedendomens och kristendomens symboler mötas här, likaväl som hedniska och kristna föreställningar i den dikt, ur vilken versraderna synas vara hämtade.
Versform förekommer även eljest ej sällan på runstenarna, särskilt de från slutet av vikingatiden i Södermanland.
Det är ofta konstlösa små verser, men de visa, att man varit van vid att använda samma poetiska uttryckssätt som på västnordiskt område.
Och alldeles slående bekräftas tillvaron av hjälte-och gudasagor av en del bildristningar på runstenar. De gotländska bildstenarna, som vi redan sett flera exempel på, erbjuda i detta hänseende ett osedvanligt rikt material. Vi ha redan sett, hur de ofta visa en bild från Valhall med Oden på sin åttafotade häst. Men också åtskilliga andra myter återges på dessa stenar. Låt oss t. ex. betrakta scenerna på övre delen av den stora bildstenen från Sanda kyrka på Gotland.
Även om vi icke med säkerhet veta, vad de åsyfta — kanske finns icke alls den myten eller hjältesagan bevarad i de huvudsakligen västnordiska källor, som till vår tid bevarat en del av nordbornas tro och diktning — kan man inte undgå att gripas av den nordiska sagans stämning, när man söker att leva sig in i dessa scener. Den främste av de tre männen i nedre raden har en trattfor-mig hjälm på huvudet. Den går framtill i rak linje från toppen ned till skägget. Därmed antydes, att den är försedd med ett rakt nässkydd. I handen bär denne man ett spjut med brett lansettformig spets. Både hjälm och spjut känna vi igen från fornfynd och andra, samtidiga bilder. I den övre gruppen se vi helt andra typer. Den sittande figuren till vänster är med säkerhet en kvinna. Hon tycks sitta på en karmstol. Håret är halvlångt och hänger nedåt ryggen. Klädningen räcker ned till fotterna. Mannen i mitten har, fast han är inomhus, ytterkläderna på. Huvudbonaden är troligen ej en hjälm, utan en mjuk, topp-formig hatt.
Sådana buros redan på denna tid. Dessutom bär han en kappa, som säkert är skuren ungefär som en
nutida velocipedkrage fast längre, och som, när han lyfter upp den med armen, ser ut att hänga i långa flikar fram och bak. Mannen till höger är det något besynnerligt med. Han har ett väldigt huvud med långt hår och en ful, stor näsa. Även skägget är långt och tjockt. Han är säkert avsedd att verka hemsk.
Spökaktig verkar också fågeln, som sitter med halsen tvärs igenom väggen. Det är tydligen meningen, att den skall titta in i huset till de andra genom en glugg i väggen. Det tycks vara en simfågel av något slag, svan eller gås. Men säkert inte någon riktig fågel, ty de buro sig inte åt på det sättet ens på vikingatiden. Då fanns det emellertid — eller ansågs finnas — åtskilligt folk av det slag som kallades »hamlöpar», — sådana som lupo omkring i djurskepnad, när de så ville. Det var mestadels i »ulvhamn» de uppträdde, varulvar, som foro omkring om nätterna och revo folk och fä, men om dagarna sågo de ut som vanliga människor. Men vi höra också talas om oskyldigare hamlöpar, kungadöttrar, som flögo omkring i svanhamn och läto sig överraskas av ungersvenner med god tur. Och slutligen hade både valkyrior och andra kvinnliga gudaväsen »fjäderhamnar» i vilka de kunde flyga vart de ville. Och i gudasagorna händer det mer än en gång, att den listige Loke lånar Friggas eller Frejas fågelgestalt för att flyga i hemliga ärenden till jättarnas värld.
I en av dessa sagor, den som handlar om Tors resa till jätten Geirröd, sitter Loke i fjäderhamn och kikar in i jättens stuga just på det sätt, Sandastenen visar. Jätten och hans döttrar äro omnämnda i den sagan, likaså Tor med två ledsagare. Slutscenen — kanske är det den vi se överst — handlar om hur jätten — den fula gubben till höger — kastar en väldig glödgad järnstång på Tor; men den starke guden tar stången i flykten och genomborrar jätten med den. — Tydningen är, som sagt, bara en av flera möjliga. Men den ger en antydan om, hurudana sagor vikingatidens folk berättade och hur de föreställde sig gestalterna i dessa sagor påtagliga och verkliga i alla detaljer, inte som bleka dimfigurer, utan som folk av kött och blod. När dc framställde dem, var det som när,
långt
99 På Ramsundsberget i Jäders socken, Södermanland, år denna underliga bild inristad. Det år en illustration till sagan om Sigurd Fafnesbane. Till vänster detalj av Sigurd, stötande svärdet i ormslingan.
senare, dalmålarna ritade ut bibelns gestalter i sin egen sockens dräkt och med idel välbekanta drag — annorlunda kunde de inte föreställa sig dessa förtrogna och från barndomen välbekanta gestalter.
Allra märkligast som sagoillustration är måhända den från iooo-talet härstammande Sigurdsristningen på Ramsundsberget i Jäders socken i Södermanland. På en klipphäll, som sluttar ned mot en bäck, är en 4,5 lång drak-slinga inhuggen, i vilken det med runor står skrivet, att en Sigrid Ormsdotter låtit bygga en bro på denna plats för sin makes, Holmgers själ. Inskriften anger, att det varit kristet folk som bekostat den. Men inuti slingan ser man på rad en hel serie illustrationer till sagan om Sigurd Fafnesbane, precis så som de två århundraden yngre isländska uppteckningarna berätta den. Nedanför ormslingan ser man först och främst Sigurd själv
stötande svärdet i slingan, som här får föreställa draken Fafne. Inuti slingan ser man Sigurds häst, Grane, bunden vid ett träd, i vilket fåglar sitta. Under trädet sitter Sigurd och steker Fafnes hjärta. Han för vänstra handen till munnen — vi minnas, hur han brände sig på steken och slickade fingret, varigenom han fick förmågan att tyda fåglalåten i trädet. Som följd härav högg han huvudet av den falske Regin, Fafnes broder. Man ser denne, som är smed, ligga huvudlös bland sina smidesverktyg.
Hela denna i sig själv rätt konstlösa tavla är ett ypperligt bevis för, att svenskarna mot vikingatidens slut allmänt kände Sigurdssagan. Ty varför skulle man eljest avbildat den så här vid en landsvägsbro, om inte för att de förbipasserande skulle ha glädje av den, stanna, läsa inskriften och måhända bedja en bön för Holmgers själ.
roo»Skopinntull» kallas, underligt nog, denna ståtliga gravhög på Adelsö i Mälaren,
som visade sig innehålla en förnäm mans brända kvarlevor — kanske en vikingatidskonungs.