BORGAR OCH FÄSTEN - BILDER UR SVERIGES HISTORIA

T

ill den populära föreställningen om riddarlivet hör också, att ädlingarna bodde i borgar, väldiga, murom-givna torn, helst uppflugna på branta klippor. Detta må vara sant i vissa delar av Europa — i Sverge såg det nog inte ofta ut på det sättet. De väldiga riddarborgarna vid Rhen eller i Sydfrankrike och Italien ligga i trakter, där mycket och rikt folk bodde och färdades och där väldiga krig rullade fram tid efter annan. De svenska

stormännen bodde i ganska glest befolkade bygder, där sällan andra än fattiga bönder syntes på vägarna, och där ofreden mestadels nådde bara som ett eko. Vad kunde det göra en godsägare vid Mälaren, att en här på några hundra man stormade ett fäste nere vid Hallandsgränsen eller att en flotta av fetaliebröder brände bondgårdar på Öland? Om också hans politiska och ekonomiska intressen berördes därav — hans hem behövde näppeligen inrättas efter politikens avlägsna och sällsynta storhändelser.

Vad däremot både herremannen och bonden fick vara beredd på, var en och annan obehaglig överraskning 192från personliga fienders sida, helst under perioder, sådana som inträdde under senare delen av 1300-talet, efter folkungaättens fall, eller sista hälften av 1400-talet med dess osäkra och växlande maktförhållanden. Då, men också mer eller mindre även under normala tider, satt »rätt i spjutstångs ände», och ingen fanns i hela Sverge, som var mäktig nog att straffa en handlingskraftig och djärv man, om han tog hämnd på en ovän eller

gjorde sig rik på andras bekostnad. En viss laglydnad upprätthölls alltid, tack vare frälsemäns och bönders stora gemensamma intresse av att i fred och ro få odla sina åkrar, och främst därför, att svenskarna inte voro och aldrig tänkte bli några vildar. Men med en så svag statsmakt, som den medeltida ofta var, och särskilt med så pass många osolidariska, från utlandet inflyttade element, som unionstidens »garpar», tyska och danska äventyrare och legoknektar, synas ha utgjort, kunde mycket hända, som blev farligt för samhällsfreden. Också svenska stormän kunde känna sig mäktiga nog att ge rätten en god dag. En miljonär som den berömde Bo Jonsson Grip var visserligen inte själv någon krigare eller rovriddare, utan en slug och hård affärsman, men det är inte troligt, att han lyckades slå under sig största delen av kronans jord i Sverge och Finland utan att då och då stöta på — och undanröja — motstånd även från enskilda jordägare. Och detta avlopp nog inte alltid i rättsliga former, varken från hans eller motpartens sida.

Till försvar emot andras övervåld och eventuellt också för att skydda- sitt eget självsvåld mot straff kunde sålunda åtminstone i de mera folkrika trakterna och på de större egendomarna en och annan adelsman behöva starkare värn, än det, som hans stugor och ioft-bodar erbjödo. Rätt tidigt på medeltiden tycks man därför på vissa håll ha skaffat sig en gårdsfästning, om man så får kalla det, en motsvarighet i smått till de väldiga torn och murar, som under medeltiden även här i landet ersatt de gamla, enkla bygdeborgarna. Typen har kanske växlat, men väsentligen synas dessa mindre, privata borgar från medeltidens äldre skeden ha bestått i ett stentorn, försett med en stark, brandfri källare och några våningar inom tjocka, stadiga murar. Detta torn låg inom en gårdsmur, som också skyddade några andra byggnader, t. ex. sovhus för betjäningen, förrådsbodar och stall för hästarna, och utanför muren hade man ofta ett brett och djupt dike, helst vattenfyllt, stundom ytterligare förstärkt med ett plank av kraftiga, stadigt nedgrävda pålar. Tornet hade helt få och små fönster och dess port var anbragt ett gott stycke över marken, med en trappa, som antingen lätt kunde avbrytas eller lät sig försvaras.

Av den ståtliga Aranäsborgen återstå ännu betydande rester. Här ser man ett hörn av det välbyggda kärntornet.

Storleken på en dylik anordning har varit växlande. De flesta rester av dylika privata borgar tyda dock på, att de varit helt små. Tornet har inte haft plats med mera än ett eller två rum i varje våning, den inhägnade borggården har inte heller haft några imponerande mått. Anledningen till att man byggt så smått har väl när- mast varit den, att en slottsherre på den tiden inte disponerade så mycket krigsfolk, att han kunde försvara en större borg. Lagen tillät inte herrarna att hålla hur stora beväpnade följen som helst. En hertig kunde enligt Skenninge stadga (1285) få rida med 40 hästar, en biskop med 30, övriga adelsmän fingo ej ha större följe på resor än 4 beridna män.

Under sådana förhållanden är det, även med avdrag för en viss olydnad mot lagen, inte sannolikt, att man på vanliga herrgårdar kunde utrusta och beväpna några större styrkor till borgens försvar. Å andra sidan utgjorde en dylik anläggning, även om den var liten, ett gott skydd såväl mot enskilda fiender som mot dem, som konungen kunde sända ut för att med makt genomdriva hans vilja.

Naturligtvis fanns det undantagsvis även mäktigare privata borganläggningar. Torgils Knutsons Aranäs, som förstördes av folkungahertigarna i början av 1300-talet, var, att döma av den i våra dagar företagna utgrävningens resultat, en ganska imponerande anläggning, om också till typen väsentligen av det slag, som här skildrats. Dess kärntorn är icke mindre än c:a i9Xi3,/äm.

Glimmingehus i Skåne är en av våra mest kända medeltidsborgar. Det är ett fast hus i flera våningar, uppfört vid medeltidens slut av en dansk adelsman, Jens Ulf stand. På den nedre bilden ser man portalen och det över densamma likt ett svalbo hängande *karnapp» som ofta ingick i medeltidens befästningar. Härifrån kunde porten bevakas och på ett lika enkelt som verkningsfullt sätt försvaras. Man behövde endast släppa ned kokande vatten eller sjudande beck genom ett hål i golvet, så avstod man snart från att vistas på trappan rakt under karnappet!

Den övre bilden visar en kammare i borgen, kallad »borgherrens gemak». Den är försedd med sittbänkar i fönstret och en nisch av det slag som ofta begagnades till skåp, med eller utan framvägg o. inredning.

Viks slott i Uppland reser sig över sin Mälarvik så romantiskt som en operadekoration. Huvudsakligen är det dock en verklig medel-tidsborg, endast takets vackra kupor och spira och en del dekorativa detaljer i övrigt äro ditsatta i senare tid.

i omfång. Mot medeltidens slut uppfördes i stället för de mer eller mindre kvadratiska tornen på flera håll stora, rektangulära stenhus i flera våningar, på en gång fästningar och palats, sådana som Glimmingehus i Skåne och Torpa i Västergötland. Här fanns tämligen gott utrymme både föt en större besättning och för borgherren och hans hushåll. En mellanform, från medeltidens slut, mellan fästningstornet och det fasta huset (av

Glimmingehus’ typ) bildar Viks slott i Uppland, ett i Sverge enastående exempel på en riddarborg i den verkligt romantiska stilen. En del av romantiken, t. ex. de ståtliga spirorna på taket, tillkom visserligen på 1850-talet, men hela den väldiga byggnadskroppen, ursprungligen nio, numera sju våningar hög, tillhör

me-deltidens slut. Varje våning har endast innehållit några få rum, de 4 översta ha nog varit uteslutande avsedda som fästning, de understa som fängelser och källare. Den stora porten, till vilken man nu kommer på en hög stenbro, leder in i fjärde våningen. Det är samma anordning, som går igen i alla de gamla borgarna, en ren försvarsåtgärd, varigenom man, när vindbryggan höjts eller trätrappan avbrutits, satt ganska oåtkomlig därinne, så länge murarna höllo stånd.

I detta sammanhang böra vi också nämna något om rikets och kungens borgar. De voro, så vitt vi veta, i stort sett av samma slag som de privata, om också genomgående något större. De äldsta bestodo antagligen just av ett kraftigt stentorn, till en början (under 1100-Nära Sundre kyrka på södra Gotland ligger denna ståtliga »kastal», ett runt torn med tjocka murar och välvt innertak. Det har i senare tid begagnats som magasin och för detta ändamål har dörren tillkommit. Den ursprungliga ingången låg högt uppe och var icke så lätt tillgänglig. Hur tornet sett ut upptill är icke med säkerhet känt, ty de övre delarna äro nedfallna. Säkert är, att den märkliga byggnaden varit avsedd som ett slags lokal befästning. Flera kastaler på Gotland synas därjämte ha varit bostäder åt sockenprästen under äldre medeltid — ett slags kyrkliga motsvarigheter till de äldsta adelsborgarna här i landet.

Ritningen på denna sida tillkom i samband med de undersökningar, som för några år sedan företogos i grunderna till Stockholms slott. Man ser här nordvästra hörnet av stora borggården med de delvis blottade resterna av den medeltida borgens norra länga. De här synliga murpartierna, ur vilka en detalj, en senare igensatt port, synes på fotografien, utgöra den inre fasaden till ett hus, vars yttre, mot Norrström riktade mur tillhör den av Birger Jarl uppförda ringmuren.

talet) vanligen runt och omgivet av en ringmur av jord samt palissader och gravar. Dylika »kastaler» från medeltidens första begynnelse ha vi i flera fall bevarade på Gotland, vars utsatta läge ju tidigt framtvang sådana befästningar, särskilt vid hamnarna. En likartad be-fästningstyp går igen i de under noo-talet byggda

rundkyrkorna i Mälardalen. Det äldsta Stockholms slott, som byggdes vid 1200-talets mitt och bestod av en fyrsidig, kraftig ringmur med några i dennas hörn inbyggda torn, anses ha blivit uppfört runt om en dylik

»kastal» från äldre tid, som sedan reste sig som »Tre kronor» eller »Kärnan» högst uppe på slottskullens krön, så länge den gamla borgen fick stå kvar. Tyvärr har man, trots det man numera hittat betydliga rester av

medeltidsslottet i de nedre delarna av vår nuvarande kungaborg, inga utsikter att någonsin få se något av denna

»kärna» från tiden före Birger Jarls slottsbygge. Vid Tessins ombyggnad efter den stora slottsbranden, då det gällde att fylla ut borggårdarna och få hela det nya slottet i ett plan, grävdes nämligen hela södra delen av slottskullen bort, så att dess högsta del nu ligger sju meter lägre än »Tre Kronors» fot. I gengäld fyllde Tessin igen förborgens ned mot Norrström sluttande backe, så att slottets norra länga bakom Lejonbackens ramp gömmer på Birgers ringmur i hela dess höjd och dessutom åtskilligt av det på och invid densamma byggda medeltidsslottet.

*97 Det medeltida. Nyköpings hus, som i våra dagar blivit utgrävt och konserverat, bestod av en fyrsidig ringmur med torn i hörnen. Utmed ena kortsidan, som här återges dels i fotografi, dels i en rekonstruktionf av intendenten Erik Lundberg) restes under medeltiden ett bostadshus i flera våningar, av vilket ännu rester kvarstå. Teckningen ger en tydlig bild av hur det bör ha sett ut. Även utmed andra delar av ringmuren voro byggnader uppförda, somliga murade, andra av trä.

Alsnö bus’ ruin efter utgrävningen visar så gott som endast grundmurarna och den källarliknande

bottenvåningen. Tack vare noggranna iakttagelser under grävningarna har man dock fått en föreställning om det fina lilla palats, som en gång stått här.

En mycket klar bild av en kunglig borg, sannolikt ungefär jämnårig med Stockholms slott, ger också numera ruinen av Nyköpings hus. Också här byggdes först, på en delvis av vatten skyddad plats, en fyrkantig ringmur med några kraftiga hörntorn och med den enda porten skyddad av en yttre murad fyrkant, en förborg. Det nordöstra hörntornet, som är ungefär 12 meter i fyrkant och har väldiga murar, har i sin nedersta, ännu

kvarstående del ett runt rum, endast 4 m. i diameter. Då porten till tornet legat i våningen över, fanns här ingen annan ingång än genom en lucka i taket. Rummet var ett ohyggligt fängelse, ett »håltorn», som det kallades, där den fasta klippan bildade golvet. I denna mörka, fuktiga, iskalla håla var det, efter allt att döma, som de olyckliga hertigarna Erik och Valdemar lämnades att svälta ihjäl efter »Nyköpings gästabud», 1318 — en grymhet, som även på den tidens folk verkade upprörande, när det gällde två så framstående och folkkära män. Eljes var det väl inte så noga med fångarna i de medeltida borgtornen, där dylika hålor hörde till den vanliga inredningen.

I Nyköpings hus kunna vi också se, hur en dylik kunglig borg regelrätt utvecklats under medeltiden. Till en början bodde man i tornen och i de träbyggnader, som restes innanför ringmuren på borggården. Men redan på 1300-talet (i Stockholm sannolikt redan mot 1200-talets slut) uppfördes i anslutning till ringmuren en

bostadslänga av förnämligare art, ett palats med flera

våningar, sinsemellan förbundna med utvändiga trappor, som utmynnade i svalgångar av trä på den mot borggården liggande fasaden. Nedersta våningen i ett sådant palats (som måste ha liknat en stor svalbod i flera våningar) användes som förrådshus och rum. för betjäningen. I de övre, med vackra bågfönster försedda våningarna lågo bostadrummen och de stora utrymmen, som behövdes för fester och sammankomster.

Ett slott av mera ovanlig art tycks det mot 1200-talets slut uppförda Alsnö hus på Adelsö i Mälaren ha varit. Här, mitt emot det gamla Birka, låg en urgammal kungsgård, där, som vi tidigare sett, redan på vikingatiden stora gravhögar uppförts och där en runsten från 1 ooo-talets slut berättar om kung »Hakun». Antagligen under kung Valdemar påbörjades och under Magnus Ladulås fullbordades här vad den forskare, som i våra dagar grävt fram dess rester, karakteriserar som ett lustslott, avsett att begagnas endast om sommaren. Det har varit ett i elegant, gotisk stil utsmyckat hus, rektangulärt och försett med porttorn mitt på framsidan. Nedersta våningen består av ett av gråsten murad, halvt underjordiskt källarrum. Genom tornet har man kommit upp i den övre våningen, där det funnits en stor sal och ett med fina tegelplattor golvlagt och med öppen spis försett gemak, båda upplysta av höga, vackra fönster. Måhända har det funnits ytterligare en våning i det lilla eleganta palatset, där utan tvivel det betydelsefulla »Alsnö möte» ägde rum.

199Denna bild visar det inre av det medeltida kärntornet vid Biskopstuna i Roslagen.

Ett mellanting mellan de privata borgarna och rikets slott utgjorde biskoparnas borgar. Åtskilliga av dem rönte ett oblitt öde under unionskrigen och Gustav Vasas befrielsekamp. Almarestäkets mäktiga ruiner äro föga

undersökta. Även ärkebiskopens högborg i Uppsala, som till största delen revs på 1500-talet, vet man ej mycket om, ehuru ganska betydande rester ännu ligga i backen framför och under universitet. Strängnäsbiskopen hade dels ett fast hus från medeltidens slut, som nu är läroverk i den lilla stiftstaden, men också en mera tornartad borg, vars tämligen starkt ombyggda kärna ingår i det gamla Tynnelsö. I Linköping ha betydande delar av det gamla biskopsslottet bevarats. En liten borganläggning av typiskt svensk medeltidsart hittades för några år sedan vid Biskopstuna, alldeles vid inloppet till Åkers kanal i Upplands södra skärgård. Den uppfördes av en

ärkebiskop i början av 1400-talet och har bestått av ett litet fyrkantigt torn, sammanbyggt med en borggårdsmur och helt omgivet av en vallgrav — allt numera dolt av en grönskande kulle i vars mitt tornets nedersta våning ligger som en potatiskällare — något vartill den förnuftigt nog brukades så gott som ända tills den händelsevis upptäcktes av ett par historiskt intresserade turister, som sörjde för, att dess anseende blev återupprättat.Ur några svenska altarskåp från medeltidens slut, nu i Statens Historiska Museum, åro dessa figurer hämtade. De visa två damer och en herre av borgerlig typ, sådana de gingo och stodo i våra städer under Sturarnas dagar.

MEDELTIDA STÄDER

i ha redan hört talas om Sverges första kända stad, Birka, som tycks ha blomstrat under vikingatiden, från omkr.

800 till omkr. 1000.

Denna vikingatidsstad synes ha tillhört en i östersjöområdet vanlig typ, som närmast är att likna vid ett modernt frihamnsområde, med tilläggs- och lastageplatser vid sjön, därovanför en tät gyttrad bebyggelse med alla de lagerlokaler, bostäder och kontor, som hamnrörelsen kräver, och så, inåt land, ett plank med »Obehöriga äga ej tillträde». Inåt landet till behöver ett dylikt område inte alls vara så vidöppet som utåt sjön. Tvärtom bör det lätt kunna stängas åt landsidan, ty därifrån kan det komma tjuvar, som vilja åt de värdefulla varor, som ligga lag-rade i hamnen. Från sjön kan det visserligen också komma tjuvar — men det är i så fall fråga om öppet överfall, krig, och det är ett undantagsfall, som man får lov att riskera, om man vill ha handeln i gång. I yttersta nödfall kan man, om de i hamnen liggande fartygen inte lyckas avvärja anfallet, ha en borgplats beredd, där folket och kontanterna kunna bärgas.

Flera av vikingatidens och den tidiga medeltidens sjöstäder hade, som sagt, i Sverge kanske just denna »fri-hamnstyp». Stundom kunna vi iakttaga att den halvcirkelformiga muren inåt land lever kvar och utvecklas från en enkel jordvall till ett väldigt byggnadsverk av sten. En övergångsform är t. ex. vallen vid Västergarn på Gotlands

201västkust, söder om Visby, där en redan vid medeltidens början försvunnen stad av Birka-typ måste ha legat.

Vallen är där byggd av sten med jord över. Kalmar tycks ha haft samma slags form vid medeltidens begynnelse.

Den staden var huvudhamn för södra delen av svenska östkusten under hela medeltiden; sannolikt har den brukats långt tidigare, ty Kalmarsund var säkert ett huvudstråk för trafiken redan under romersk järnålder. Det har nyligen genom grävningar konstaterats, att Kalmar slott från början endast varit en »kastal», det vill säga ett enstaka vakttorn.

Många skäl tala för, att också det äldsta, vid medeltidens början existerande Visby var anlagt efter samma princip. Det väldiga »Kruttornet» nere vid sjön anses av vissa forskare vara byggt redan på iooo-talet och skulle då ha stått som en dylik »kastal» vid den dåtida hamnens egentliga inlopp, medan stadens äldsta, nu längesen försvunna mur i en trång halvcirkel avgränsade det tätt bebyggda hamnområdet mot landsidan.

Åtskilligt tyder på, att också Stockholm i sitt första stadium, kanske redan i slutet av noo-talet, varit något liknande. Det, som sedan blev stadens kärna, det väldiga »Tre kronor»-tornet, skulle i så fall ha varit anlagt såsom vakt- oeh försvarstorn för inloppet till Mälaren, och det lilla handels- och hamnsamhälle, som vissa forskare anse ha funnits här redan minst ett halvsekel före Birger Jarls tid, har måhända också haft ett slags vall eller ringmur av mycket små mått.

Det fanns emellertid också ett annat slags sjöstäder i Sverge vid medeltidens början. Den förnämsta representanten för denna typ är Sigtuna, som troligen anlades under xooo-talets första årtionden av Olof Skötkonung. Här var det inte bara fråga om ett avgränsat frihamns-område, där utifrån kommande varor skulle transiteras eller, efter genomgången tullbehandling, släppas in i riket, och där utländska köpmän under

konungens frid kunde sammanträffa och göra upp sina affärer med svenskar. En stad som Sigtuna var visserligen

— därpå tyder dess läge vid en skyddad vik av Mälaren, men långt från någon huvudbygd — också väsentligen inriktad på sjöhandel, men den var samtidigt residensstad både för statsmakten och den missionerande kyrkans ledare, ärkebiskopen. Här fanns kungligt mynthus, där silvret, som sattes i rörelse, kunde under konungens kontroll och garanti blandas och delas till jämna, lättvärderade mynttecken i stället för att cirkulera i form av lösa bitar, ringar och tackor, som kunde ha dålig silverhalt och som ju alltid fordrade vägning och omräkning, när de

In document BILDER UR SVERIGES HISTORIA (Page 99-200)