F
rån själva vikingatiden finnas inte alls så många direkta vittnesbörd om svenskarnas religion som om deras politiska och praktiska verksamhet. Det var nog inte heller så med hedningarna, som med de kristna, att de dagligen voro skyldiga att tänka på religiösa ting, bedja böner och utföra helgade handlingar. Deras religion var i så fall betydligt mera lik vanliga, ljumma nutidsmänniskors. Den kom fram vid utomordentliga tillfällen, dels vid helgerna, dels vid sådana tilldragelser, då människorna tyckte sin egen kraft vara för ringa, för att de skulle våga lita på den allena.Ändå tycks det, som om svenskarna, varit det mest religiösa av Nordens folk. I den berömda skildringen av slaget vid Svolder (år 1000) säger en norrman hånande om svearna, att de borde sitta hemma och slicka sina offerskålar. Och ännu vid slutet av samma århundrade, då danskar och norrmän äro ordentligt kristnade,
blomstrar hedendomen i fullt offentliga och högtidliga former i svearnas stamländer kring Mälaren. Vi höra talas om stora offerhögtider vid Strängnäs och framför allt i Gamla Uppsala, där det stora gudahovet ännu stod i sin välmakt på 1070-talet. Ännu långt senare, in på 1100-talet, torde många bygder i det inre av norra Svealand och Norrland ha varit i övervägande grad hedniska, och ännu senare var det antagligen många nord-rnannaättlingar bland de finnar och ester, som fortsatte vikingatidens gamla sjörövareliv i Östersjön och brände och härjade i det
då kristnade Sverge.
Historien om Sverges omvändelse till kristendomen skola vi här ej gå in på. Det är ett långt och till stora delar ännu outrett kapitel. Så mycket kunna vi bara konstatera, att hedendomen satt ovanligt segt fast i svenskarna. De voro på sitt sätt fromma dyrkare av sina fäders gudar. Därmed är inte sagt, att de voro särdeles religiöst lagda i vår bemärkelse. Snarast betyder det nog, att de voro försiktiga och konservativa och att de inte hade särskilt lätt för att gripas av de nya idéer, som missionärerna förkunnade. I det fallet tyckas danskarna med sitt rörligare gemyt och norrmännen med sina anlag för starka och häftiga masskänslor — sin naturliga radikalism — ha varit betydligt lättare att påverka än
de kallblodiga svearna. (I Götaland gick det f. ö. bra mycket lättare att införa kristendomen. Värst var det nog i Uppland och dess grannlandskap i väster och norr.)
Vilken var nu den religion, som dessa svear så envist hängde fast vid. Hur gestaltade sig deras tro och hur påverkade denna tro sina bekännare?
Först och främst veta vi av en mängd ortsnamn, sammansatta av ett egennamn och ett ord, som betyder
»helgedom», att man haft ett betydande antal gudar, åt vilka vissa platser varit invigda. Sådana namn äro: Torsvi, Odensvi, Frövi, Skedevi (»Skades vi»), Torsharg, Odensala, Torslunda, ö(de)nslunda, Torsåker, Frösåker, Frig-geråker, Torstuna, Frötuna, Närtuna (När = Niord). Alla dessa »harg», »lunda», »vi», »åker» och »tuna» jämte flera andra uttryck anses syfta på, att ett slags helgedom, antingen i form av en helig byggnad, en till offer invigd trädgrupp eller ett avstängt, åt en gudamakt skänkt område, här funnits. Gudanamnen äro, med få undantag, desamma som vi. möta i den västnordiska mytologi, vilken på 1200-talet efter gamla kväden och levande tradition sammanställdes av den lärde isländske prästen och historikern Snorre Sturlesson.
Vad Snorre berättar om de nordiska hednagudarna är dock till en del sena och av kristna tankar starkt påverkade traditioner, dels är det den högsta, av lärda och skalder, hövdingar och hovpräster vid hednatidens slut omfattade religionen i Nordens västra, mest framskridna områden. Hur mycket av alla dessa delvis ytterst poetiska, delvis djupsinnigt allegoriska myter som varit kända för Sverges folk, i hur hög grad man här under vikingatiden känt och dyrkat gudagestalter av den starkt personliga karaktär, som Snorre framställt, är ännu bra ovisst. Så mycket torde dock framgå av andra källor, att tre stora gudar erkänts och dyrkats av allt svearnas folk vid den stora helgedomen i Uppsala såväl som på andra platser: Oden, Tor och Frö. Därjämte har man känt och mera lokalt dyrkat flera andra gudar och även gudinnor. Men ej mindre än dessa högre gudar ägnade enkelt folk sin dyrkan åt enklare, mera opersonliga, ofta i skaror och flockar tänkta makter, alfer, älvor, vättar, diser och allt vad de hette, som befolkade naturen och
89kunde skicka människorna både tur och olyckor, allt efter som de voro hågade. Sådana makter funnos knutna till varje plats, både till hus och tomter (tomt-gubben), till båtar, kvarnar och andra byggnader såväl som till skogen, sjön, bäcken och berget. Varje människa hade, eller kunde åtminstone ha, en särskild följe-ande, och somliga, som hade anseende för särskild trolskhet, kunde siälva byta »hamn», d. v. s. gestalt, och voro sålunda, ehuru människor, ett slags andeväsen, vanligen av ond-artat slag. Även djuren hade en »andlig» sida utöver sin kroppsliga gestalt, särskilt några av husdjuren, t. ex. hästen, hunden och katten, liksom en del av de vilda djuren såsom varg, orm och många fåglar. De kunde byta gestalt, göra sig osynliga, de kunde se det ingen annan såg och spå om framtiden.
Hela denna mystiska värld, som delvis lever kvar i folktron ännu i dag, gav innehåll åt svenskarnas religiösa föreställningar och form åt deras religiösa handlingar. I allmänhet torde både föreställningar och handlingar ha varit ganska formlösa och enkla. Det har gällt att blidka eller göra sig god vän med en dylik lokal »makt» eller att förekomma eller bota den skada, som man väntat sig som straff, för att man råkat förgå sig mot en sådan. Det har funnits gamla vedertagna former för allt sådant. I huset kunde man stundom inom lyckta dörrar hålla »alfablot».
Vad man gjorde är inte känt. Kanske slaktade man något mindre djur och hällde ut blodet eller grävde ned något av köttet i det hörn av bostaden, där husets »vätte» eller andra »underjordiska» ansågos hålla till. Vid sådd, skörd eller andra viktiga tidpunkter liksom under höstens, midvinterns och vårens stora årshögtider (vilka sedan
kristnades och förlädes till resp. Mickelmässa eller Allhelgona, jul och nyår samt påsk eller valborgsmässa) höll man offermåltider i byarna, varvid ofta hela bygder samlades och gästade varandra eller rent av kommo ihop på en helig ort och offrade och firade tillsamman. Slaktandet och det gemensamma ätandet av offerdjur, av vilka blod eller fett gavs åt makterna, men också förtäring av sammanburet bröd och öl utgjorde, jämte ett slags sånger och en del symboliska handlingar, ritualen vid dessa fester, som bra mycket måste ha liknat våra gammaldags bond-kalas och julgillen, men föga torde ha påmint om vad vi mena med gudstjänst. Den rent religiösa handlingen i dessa tillställningar, de böner som måhända ledsagade offren, de löften som avlades, de
ceremoniella skålar som druckos, känna vi endast antydningsvis till. Likaledes veta vi ej, i huru stor utsträckning de enskilda bygderna vid sina »vi» och »harg» haft något slags prästerskap anställt för att sköta offertjänsten. På Island voro under vikingatiden enskilda stormän på de förnämsta gårdarna inom varje bygd »godar», d. v. s.
föreståndare för det »hov», d. v. s. det offerhus, där bygdens gemensamma gudstjänster höllos. Men Island var ju i hög grad påverkat av kristendomen, redan innan det på en enda gång genom ett alltingsbeslut övergick till kristendomen och
bytte ut »hoven» mot kyrkor och »godarna» mot djäknar, präster och biskopar. För Sverges del känna vi inte någon dylik indelning och kunna endast antaga, att husfader och husmoder skötte gårdens offer, de anseddaste bönderna och deras hustrur stodo för bygdestämmorna, hövdingar och småkungar (så länge sådana funnos) offrade för härad, skeppslag, folkland och andra större enheter och slutligen att konungen stod för det stora, för hela rikets väl avsedda offret i rikshelgedomen vid Uppsala högar.
Hur det såg ut vid ett mindre bygdeoffer ha vi säkert rätt att göra oss en föreställning om genom jämförelse med dylika ceremonier hos nutida nordiskt folk inom Europas gränser. Hos de enkla, i timrade byar levande bönder av äkta nordiskt kynne, som utgöra majoriteten av tjeremissernas och vogulernas folkstammar i östra Ryssland, lever ännu i dag en hednisk bondetro, som i många drag är besläktad med den fornnordiska folktron, lika väl som dessa finska folks hela kultur står i nära släktskap med den nordiska. Särskilt efter den ryska revolutionen har den aldrig utrotade, endast en smula undertryckta hedendomen hos dessa folk rest sig på nytt, och i våra dagar offras hästar, honung, mjöd och bröd i deras offerlundar, av en allvarlig och på sitt sätt from menighet.
Annorlunda stod det nog till med den officiella religionen, vikingastaternas gudsdyrkan, om man får tala om en sådan. Och det torde inte vara alldeles obefogat, ty flerstädes i.de samtida krönikorna skymta verkligen spår av, att nordborna fullt medvetet ställt upp sin religion mot den kristna och försökt att hävda, ja, t. o. m. att utbreda den. På Irland, där en vikingakonung, som av de irländska krönikorna benämnes Turgeis, under 8oo-talets förra hälft grundade ett välde med Dublin som huvudstad, förvandlades på hans bud kyrkor till tempel, där man offrade till Tor. I Irlands heligaste klosterkyrka, S:t Patricks eget Armagh, gjorde han sig till abbot, säger krönikan; det kan inte betyda annat än att denne troligen norska viking gjorde sig till »gode» eller offerkonung över hela Irland, liksom Uppsalakonungen av gammalt var föreståndare för svearnas gemensamma helgedom i Uppsala. Hans drottning, Otta, övertog samma roll i domkyrkan i Clonmacnois, den andra stora helgedomen i riket. Detta, att man kunde aptera kristna kyrkor till hednisk gudstjänst, visar, att nordmannatron åtminstone under vissa förhållanden kunde nå upp till en fasthet i organisationen, som går vida utöver den enkla bondefromheten och bygdekulten. I Leire på Själland synas danskarna ha ägt en motsvarande för riket som helhet inrättad helgedom och gudstjänst. Även det svenska vikingaväldet i Ryssland tycks ha ägt något slags central helgedom i Kiev.
Motståndet mot den kristna missionen, som både i Danmark och sist och värst i Svealand ledde till våldsamma förföljelser mot de kristna, var också i åtminstone någon mån präglat av nitälskan för de gamla gudarna och deras dyrkan, om även rent politiska skäl
90
Två bilder från tjeremissernas hedniska gudstjänst i heliga björkhagar — tagna i våra dagar av den finske
forskaren professor U. Holmberg-Harva. Till vänster ses ett offer åt åkerjordens gudar, till höger prästen, som ber
till ackompagnemang av ett stränginstrument. Typer och dräkter påminna så nära som möjligt om de gammalnordiska, sådana vi ha anledning att tänka oss dem.
spelade en väsentlig roll i dessa rörelser. En gestalt som Blot-Sven bär ju sitt namn på grund av att han ivrade för återupptagandet av de hedniska offren i Sveaväldet.
Den gudatro, som kunde utöva ett sådant välde även i storpianskretsar, vilkas hela kultur för övrigt gott kunde mäta sig med de makthavandes på kontinenten och i England — vi se ju vikingahövdingar övertaga län och välden överallt, efter att på sin höjd ha fått en kort undervisning i kristendomens grundläror eller också rätt och slätt ha tagit dopet — denna religion måste ha varit av ett annat slag än den folkliga tron på tomtegubbar, sjörån och gastar. Det är denna högre, genom århundradens påverkan från olika antika religioner, från kristendom, judendom och islam utbildade nordiska hedendom, som lämnat så ståtliga minnesmärken efter sig i de på Island upptecknade gudasagorna och Eddakvädena. Där möta vi den lömske och allvise Oden, typen för en gammal vikingakonung, den djärve och muntre Tor, de starka böndernas mullrande gud, Frö, den ädle, givmilde och guldstrålande hövdingen, Frigga, drottningen, Freja, kärleksdrömmarna^ ljuvliga mål, Balder, den milde och lidande, Kristusliknande självoffraren, Heimdall, gudarnas budbärare, överbringaren av den av makterna skapade och stadgade samhällsordningen. Där möta vi också, inlagda i gamla naiva naturmyter och sagor, en utbildad världsuppfattning, som omfattar hela världsdra-mat från skapelsen till apokalypsen och den nya världens uppstigande ur Ragnaröks lågor.
Hela denna religion var, synes det, i så hög grad en de lärdas och kultiverades egendom, bunden till den starkt internationella vikingakulturen, att vi icke få förvåna oss, om den huvudsakligen lämnat litterära spår efter sig.
Det är egentligen endast på två håll här i Norden, som asaläran i dess högre former synes ha varit verklig folkreligion: på Island, där ett urval av högättade familjer, verkliga vikingasläkter, bosatt sig och bildat kärnan i en märkligt aristokratisk befolkning, och på Gotland, där ända sedan romersk järnålder bondekulturen haft särskilt hög nivå, grundad på handelsfärder och en stor materiell rikedom. Både isländingar och gotlänningar ha f. ö. ända in i våra dagar visat sig sakna den typiska »allmogekulturen». De ha varit »överklass»
91På denna bildsten från Gotland — från Tjängvide socken — ses Odens åttafotade häst med sin ryttare. Motivet är vanligt på de gotländska bildstenarna från vikingatiden.
i många hänseenden, jämförda med bönderna i andra nordiska länder. På Gotland ha vi också redan från tidig vikingatid i sten huggna vittnesbörd om en förtrogenhet med den högre nordiska gudaläran, som äro ytterst sällsynta på andra håll. De gotländska bildstenarna visa oss bl. a. i flera fall säkra gudagestalter: Odens åttafotade häst bär en skäggig man med en bägare i handen. Man har velat tolka detta som en död man — den, till vars minne stenen rests — ridande till Valhall. Jag vet icke, varifrån man får stöd för, att den döde rider Odens häst.
Men Oden själv, bäraren av »Suttungs mjöd», visdomens och inspirationens trolldryck, väktaren av Mimes brunn, där han offrat sitt öga för en dryck, kan väl tänkas rida med en bägare i sin hand. Han mötes, liksom varje till Valhall anländande, av ett kvinnligt, tjänande väsen, en »dis», som bjuder honom att dricka av gudarnas odödlighetsdryck, mjödet ur geten Heidruns juver. Så som det heter i »Kråkomål», dikten om Ragnar Lodbrok:
»Nu lyster mig lykta mitt kväde, ty diserna som
Oden sänt till mig från Valhall, bjuda mig hem till honom. Glad skall jag dricka öl med asarna i högsätet. Allt hopp om liv är förlidet, leende går jag mot döden.»
Av diser med dryckeshorn i händerna, som möta ryttare, ha vi några små bilder, gjutna i brons, som nedlagts i svenska vikingatidsgravar. Även utan ryttare torde dylika små kvinnobilder, av vilka flera exemplar äro kända nog betyda valkyrior eller Odens tjänstemör, som man kanske velat påminna om deras plikt genom att lägga en bild av dem hos den döde. Scenen på bildstenen har väl i sin mån samma uppgift utom den att vara de
efterlevande till tröst.
En uppländsk runsten visar oss en illustration till den myt, i vilken Tor fiskar upp Midgårdsormen, den väldiga,
runt om jorden ringlade världsdraken. Det är den enda säkra bild av åskguden vi känna till om vi också i sagorna veta att man haft Torsbilder flerstädes i Norden, bl. a. i Uppsala, där f. ö. även Oden och Frö voro avbildade i templet.
92I Altuna i Uppland står en ytterst ovanlig och intressant runsten, på vilken man ser Tor i sin bat (på vänstra kanten) draga upp Midgårdsormen. Gud^n drar, så att han trampar tvårs igenom båtens botten — fisket lyckades inte heller riktigt.
Frej — den lilla statyetten från Södermanland.
En praktfull Torshammare från Skåne
En liten i Södermanland funnen statyett, vars hela utseende anger att den härstammar från vikingatiden, visar oss guden Frö. Han har toppig hjälm och spetsigt skägg — bägge delarna utmärkande för en elegant herre i Sverge under vikingatiden. Att det är Frö som bilden föreställer, kan man se på vissa kännemärken, som enligt samtida författare utmärkte bilden av fruktsamhetens herre.
Mot slutet av hednatiden blir det i Sverge, särskilt i de trakter, där man medvetet tar parti mot kristendomen, vanligt att hedningarna bära en eller flera små hammare av silver eller järn om halsen. De likna ofta till utstyrseln och proportionerna de kors, vilka kristendomens anhängare plägade bära som tecken på sin tro och för att skydda sig mot onda inflytelser. Vi veta av de isländska gudasagorna, att hammaren var Tors vapen och kännemärke.
Troligen har man tagit upp seden att bära detta märke — liksom också att inhugga det på runstenarna — efter kristna exempel. Eljest veta vi, att Tor också brukade ha heliga ringar invigda åt sig. En sådan ring togs vid en erövring av det förutnämnda vikinga-tillhållet i Dublin på 900-talet, då också en åt Tor helgad lund nedhöggs.
De stora officiella hedniska gudstjänsterna i Gamla Uppsala, sådana de ännu kort före år 1100 utövades, synas ha ägnats Oden, Tor och Frö, och bestodo i offer och andra gudstjänsthandlingar. Vart nionde år före-,togos särskilt omfattande offer, då bl. a. även människor, troligen krigsfångar, blotades. Vissa av offren avlivades genom hängning i offerlundens träd eller genom att dränkas i en brunn. Denna har troligen återfunnits i en sänka mellan de stora kungshögarna och kyrkan. Det är en synnerligen väl timrad, mycket djup vattenbehållare, som står nedsänkt i ett lerlager. Där finns ingen källåder, och brunnen kan därför endast ha fyllts av tillrinnande ytvatten.
Den har därför också relativt lätt kunnat tömmas, och stegpinnar på insidan ha möjliggjort för dem som skötte offren, att efter offerfestens slut gå ned och hämta upp de dränktas kroppar, som eljest skulle ha förpestat brunnen!
Själva templet anses ha varit en träbyggnad, rest på väldiga stolpar likt de äldsta stavkyrkorna (se sid. 125), som härstamma frå» ungefär samma period. Det stod på samma plats, där nu kyrkan reser sig. Vid en reparation för några år sedan kunde man under den nuvarande byggnadens äldsta och djupaste golvlager iakttaga spår av en dylik byggnad, som gått under genom eld. En enda väldig stump av en stolpe står ännu kvar på sin plats. Det är allt som finns övrigt av den officiella svenska hednareligionens huvudsäte. I våra folkseder, i vidskepelse, forntro och sägner lever däremot ännu en stor del av den folkliga hedendendom, som kristendomens förkunnare icke kunde utrota vare sig med eld eller dopvatten. Endast upplysning och tålmodig undervisning ha småningom kunnat tränga så djupt in i folksjälen, att den kristna åskådningen börjat nå in till den gamla hedendomens kärna.
94 Så här ser platsen vid Gamla Uppsala kyrka ut, där den märkliga offerbrunnen utgrävdes år 1916. Ritningen visar brunnens konstruktion och storlek. Själva trätrumman är 5 m. djup.