D
en katolske kyrkans frälsningsväg för vanliga människor och de medel, med vilka hon arbetade i Sverge under medeltiden, ha vi i det föregående sökt belysa, i den mån bilder av bevarade föremål och byggnader kunnat hjälpa oss till någon klarhet i ett stort och invecklat spörsmål. Emellertid fanns det också en helt annan väg till uppnåendet av det mål, som kyrkan stod för. Den var trängre och farligare, men kortare och säkrare — för dem, som voro i stånd att tillryggalägga den. De flesta människor valde att under kyrkans hägn, ledda av dess hand och styrkta av dess nådemedel, söka på ett sådant sätt tillryggalägga ett vanligt jordeliv, att möjligheten till frälsning icke förspilldes, medan man samtidigt i det stora hela taget följde sin medfödda, mänskliga natur med alla dess vanskligheter och svagheter. Ett allt större antal katoliker slog in på en annan, åtminstone sken-16112 •bart motsatt väg. De »avsvuro sig världen», gåvo sig genom dyra och bindande löften till »renlevnadsfolk».
Detta uråldriga sätt att genom de svåraste personliga offer öppna sig en väg till Guds nåd hade under kristendomens första årtusende i den romerska kyrkans värld utbildats till noggrant bestämda former, som omfattade såväl rent eremitliv som klosterliv. Det förra spelade i den västeuropeiska kyrkan en relativt
underordnad roll och synes här i Sverge icke ha haft någon nämnvärd betydelse. Det senare betydde så mycket mera, framför allt emedan munkväsendet just under den tid, då kristendomen slog rötter häruppe, hade en period av starkaste blomstring inom den romerska kyrkan.
»Kloster» kommer av ett latinskt ord, som betyder en inhägnad eller ett avstängt område. Det ursprungligen mest betecknande för klosterfolket var, att det levde avstängt från alla andra människor, så långt detta överhuvud taget var möjligt. Liksom redan i fornkristen tid »eremiterna» frivilligt begåvo sig ut i vildmarken, långt bort från människoboningar för att i den fullkomliga ensamheten slippa ifrån alla utifrån kommande frestelser till synd och ohelighet, så sökte man i klostren att skapa små avskilda samhällen, där alla yttre anledningar till synd skulle vara uteslutna, samtidigt som man likväl lät ett antal människor av eremitens ovärldsliga kynne leva tillsammans för att stödja varandra och undvika den ohyggliga fara för själen, som ligger i den absoluta ensamheten.
Då enligt den gammalkristna uppfattning, på vilken även Roms kyrka bygger, människans egentliga uppgift är att älska och dyrka Gud, och då allt, som kan förleda henne att ägna håg och krafter åt något annat följaktligen måste betraktas som en frestelse till att svika denna bokstavligt och strängt fattade uppgift, är det klart, att »renlevnad» i strängaste bemärkelse måste bestå i ett fullkomligt avstående från all annan verksamhet än den, som kunde betecknas såsom gudsdyrkan och ett fullkomligt undertryckande av varje önskan, som ej direkt gick ut på denna dyrkan. Nu hade man, som vi förut sett, redan ganska tidigt här i Norden klart för sig, att Gud kunde tjänas ej blott med böner, sång och andakt, utan också med gärningar av osjälvisk godhet och uppoffring. Inom de munksamhällen, som växte upp hos medeltidens unga, dådkraftiga folk var också det fornkristna österlandets
»dödande av köttet», människans frivilliga förvandling till ett slags böneautomat, som begick ett
långsamt självmord av pur fromhet, redan ett länge sedan övervunnet stadium, när klosterväsendet först kom in här i landet vid uoo-talets mitt.
Den orden — munkar och nunnor voro indelade i ordnar alltefter den regel, de lydde i sitt klosterliv — som först
byggde kloster i Sverge, hette cistercienserorden efter den latinska formen av namnet Citeaux, en plats i
Nordfrankrike, där dess första kloster grundades. Den var ett reformföretag, avsett att återföra munklivet till den enkelhet och fromhet, som det ägt när den helige Benedikt på joo-talet skrev den första västeuropeiska
klosterregeln. Redan denna regel betonade, att livet i bön, andakt och avskildhet måste utfyllas med ett hårt och alldeles osjälviskt arbetsliv, om det skulle leda till verklig »renlevnad». Cisterciensernas regel gick helt i denna anda. Dess munkar voro, så länge ordenslivet icke förfallit, allesamman upptagna med arbete och bön i noggrant bestämd omväxling. Kroppsarbetet hade ursprungligen ansetts vara lika värdigt alla munkar; de skulle idka jordbruk, trädgårds- och boskapsskötsel, driva kvarnar, bygga, snickra, garva och väva — kort sagt, de skulle göra så mycket som möjligt av det, som de behövde för sitt livsuppehälle, utan att anlita världsmänniskorna. Än mer, de skulle genom flit, sparsamhet och försakelser frambringa ett överflöd, vilket satte dem i stånd att försörja fattiga, vårda sjuka och taga hand om vägfaran-de utan någon ersättning. Klostret Clairvaux, där under noo-talet cisterciensernas största andliga ledare, den helige Bernhard, regerade, bespisade dagligen 2.000 människor! Snart nog blev det doek så, att de verkliga munkarna, som åtnjutit högre boklig utbildning under en längre lärotid, mer och mer fritogos från kroppsarbetet för att i stället ägna sig åt studier, bokskrivning och andra andliga sysslor.
Det egentliga förvärvsarbetet överläts åt en annan klass av bröder, de s. k. konverserna eller lekbröderna, vilka, även de, stodo under klosterregeln, men på grund av sitt tyngre arbete voro underkastade något mindre stränga plikter i fråga om späkelse och gudstjänstövningar och dessutom tillätos en större rörelsefrihet ute i världen än de egentliga munkarna. Konverserna voro också till antalet betydligt flera inom ett kloster än munkarna och spelade säkert som kultur-spridare en minst lika viktig, om ej viktigare roll än dessa. Till deras krets hörde nämligen både byggmästare, stenhuggare och andra konstnärer såväl som trädgårdsmästare och uppsy ningsmännen över
klostrens jordagods
Sankt Benedikt (från en målad altar skåp sdörr som tillhört Sånga kyrka i Ångermanland, och som numera finnes i Statens Historiska Museum) avbildades i abbotsdräkt med kräkla och bok, såsom det anstod det västerländska klosterväsendets grundare. Munkarna, med rakade hjässor och grova kåpor, tillhöra samma altarskåp som nunnorna på sid. 161.
och verkstäder — kort sagt alla de, som utåt skapade den odling och införde alla de nya konster och rön, som vår tid ännu har klostren att tacka för.
De första cistercienserklostren i Sverge, båda från 1140-talet, voro Nydala i Småland och Alvastra i
Östergötland. Värnhem i Västergötland var ett av de största svenska klostren inom denna orden. Ett annat är Roma på Gotland. Vreta i Östergötland och Riseberga i Närke, som också efterlämnat vackra och talande ruiner, voro nunnekloster av samma orden. Viby nära Sigtuna hör också till 11 oo-talet. Det flyttades snart till Julita i Södermanland, där rester av klosterbyggnaderna ingå i den till Nordiska Museet donerade herrgården. Åtskilliga andra cistercienserkloster tillkommo under 1100- och 1200-talen.
Synnerligen givande och noggranna utgrävningar av några av de äldsta och förnämsta cistercienserklostren i vårt land ha skett, bl. a. i samband med restaureringar av Alvastra kyrkoruiner samt Vreta klosters och Värnhems kyrkor, de två sistnämnda ännu använda som sockenkyrkor.
Det har härvid visat sig, att de svenska cistercienserklostren i allt anslutit sig till sina utländska förebilder.
Något annat var heller inte att vänta, ty det finns inte ett rum i en dylik byggnad, som inte har sin i ordens-reglerna bestämda plats och uppgift. Därför äro de utgrävda klosterlämningarna också så talande och ge oss så mycket mer än de låga murresterna i och för sig skulle kunna göra, emedan vi överallt äro i stånd att med hjälp av de gamla klosterreglerna och ännu existerande utländska ordenshus giva oss en fullständigt tydlig bild av hur här sett ut under medeltiden.
Kärnan i en dylik anläggning är den s. k. klausuren. Den utgör en fyrkant av byggnader, där kyrkan upptog en hel sida, oftast den norra. Den östra längan, som anslöt sig till kyrkans kor, bestod av ett långt tvåvåningshus,
liksom alla klausurens byggnader i de gamla cistercienserklostren uppförd av huggen sten. I nedre våningen närmast kyrkan låg sakristian, därnäst en stor, pelarprydd och välvd sal, kapitelsalen, ytterst mot söder munkarnas samlingsrum på fristunderna, parlatorium. En trappa ledde från en förstuga i denna våning upp till den övre, som helt upptogs av munkarnas gemensamma sovsal, dormitorium. (»Celler» begagnade man icke inom denna orden.) I södra längan, mitt emot kyrkan, låg i mitten, ofta utbyggt med sin längdaxel åt söder, det Kartan visar den genom omfattande utgrävningar blottade grundplanen till cistercienserklostret i Värnhem i Västergötland. Klosterfyrkanten ligger söder om kyrkan. Västra längans största del upptas av kapitelsalen, vars valv uppburits av fyra pelare. Det näst förnämsta rummet var refektoriet i södra längan med sex pelare. På den innersta klostergården ligger vid södra sidan det åttkantiga tvagningsrummet, lavabo.
Denna bild, tagen från Värnhems klosterkyrkas tak, visar resterna av klostret i konserverat skick, sådana de nu kunna beses. En jämförelse med planen på motstående sida förklarar de olika bygg-nadsresternas ursprungliga uppgift.
stora, vackra refektoriet, munkarnas matsal. I samma länga finna vi köket och värmestugan, de två enda rum, som hade eldstäder. Västra längan var, som den östra, alltid i två våningar; där fanns dels kyrkans förrådsrum, dels lekbrödernas matsal och i övre våningen deras sovsal.
Man kunde passera från den ena längan till den andra och från klosterrummen in i kyrkan utan att sätta sin fot utanför den stängda fyrkanten. Till det ändamålet gick en välvd gång längs alla längornas insidor runt om
klostret. Här i landet tvangs man att göra denna s. k. korsgång till en sluten korridor med fönster inåt gården, men söderut är den alltid en öppen båggång med vackra pelare och valvbågar mot den lugna, ofta grönskande
klostergården. Värnhems eller Alvastra kloster ha därför aldrig haft en så inbjudande och idyllisk prägel som många av deras sydliga syskon. Likväl måste t. ex. Värnhems gård ha sett mycket prydlig ut, ej minst tack vare den vackra, åttkantiga brunnspaviljongen, lavabo, som låg mitt för refektorielängans insida. Här skulle munkarna tvätta sig före och efter måltiderna.
Lador, ladugård och andra för hushållet behövliga byggnader lågo utanför klausurens västra sida. Utanför östra längan, där vanligen klosterträdgården var anlagd, hade abboten sin bostad, vanligen i ett särskilt hus, och i närheten låg även klostrets sjukstuga.
Åt ekonomisidan, ej sällan i närheten av kyrkans västra ingång, låg gäststugan. Alltsammans var f. ö. på lagom avstånd omslutet av en mur med en särskild portvakts-byggnad vid den enda ingången.
Livet i ett cistercienserkloster går sin jämna, regelrätta gång, dag ut och dag in, år efter år.
För den, som efter eget eller föräldrarnas val utsetts att bli munk, kommer först en läro- och prövningstid, då det skall utrönas, om han lämpar sig att upptagas i orden som »kormunk» eller bara som »lekbroder» — eller inte alls upptagas.
18 år skulle man vara, innan man mottogs till prövning. Endast i sådana länder (såsom Friesland och Livland), där vuxna sällan gåvo sig i kloster, hade man rätt att taga emot 15-åriga gossar. Postulanten, som den sökanden kallades, skulle vara av äkta börd (undantag kunde beviljas av ordens högsta styrelse, generalkapitlet) och dessutom skulle han vara av sådan kroppsbeskaffen-het, att han icke har behov av att äta oftare än två gånger om dagen.
En vecka uppehåller sig postulanten i gäststugan. Det är en föreskriven betänketid. Därefter införes han
högtidligen i kapitelsalen, där han i munkarnas närvaro avlägger lydnadslöfte till abboten och iklädes novisdräkt.
Novis kallas han under sitt prövoår. Han är då klädd i
165Under Ombergs lummiga, branta sydsluttning, med den härliga Vättern strax nedanför åt väster och en av Östergötlands bördigaste bygder i söder och öster, ligger Alvastra. Dess kyrka är sedan gammalt en ruin, men såsom sådan en av de vackraste man kan tänka sig. Utgrävningar ha på senaste åren blottat klostret, som ligger söder om kyrkan. Delar därav synas i bildens förgrund.
vit tunika, bälte och kappa med hätta. Han blir sedan införd i'klausuren, i det rum som är avsett för noviserna, och får håret kortklippt. Däremot får han icke den prästerliga »tonsuren», den rakade hjässans hederstecken, förrän efter genomgånget noviciat.
Under denna tid skall han först och främst vänja sig vid klosterlivet. Han får lära sig att vara tyst hela dygnet, utom när han deltager i gudstjänsten 'med de föreskrivna orden och den korta fristunden efter kvällsmålet i parlatoriet, där nödvändiga samtal få äga rum.
Han får vänja sig vid en kost, som, åtminstone under de tider då ordensreglerna strängt tillämpats förefaller oss bra klen, särskilt om man skall vaka mycket, frysa och arbeta till. Man fick aldrig mat oftare än två gånger om dagen, middag och kväll. Fastedagarna, som voro många, fick man bara ett enda mål, klockan 3 på middagen. På fredagarna under vintern fastade man t.
166
o. m. så strängt, att man bara levde på vatten och bröd. Andra dagar levde man lite bättre. En stor förmån var sålunda den, att noviserna ute i korsgången erhöllo 1/8 kilo bröd och litet utspätt vin (i vårt land snarare öl eller svagdricka) till frukost. Denna måltid, som bara vankades på särskilda festdagar, kunde också beviljas de allra yngsta året runt, men det var en särskild ynnest. De vanliga måltiderna bestodo av två rätter jämte ett halvt kilogram bröd pr dag. Kött, fläsk, fett och ägg voro alldeles förbjudna. Också fett till matlagning var förbjudet.
Man levde endast av vegetabilier, kokta med vatten och salt utan andra kryddor, samt mjölk, smör och ost.
Mjölkmaten ströks dock alla fastedagar. Vitt bröd var alldeles förbjudet.
Dagordningen gick efter de »kanoniska tiderna», d. v. s. de påbjudna bönerna, i vilka alla, som kunde stå på sina fötter voro tvungna att deltaga. De började med»laudes», lovsångerna, före soluppgången, fortsatte sedan från
»prim» (vid solens uppgång) över ters (3:e timmen) sext (6:te timmen) non (9:e timmen, middagsbö-nen) vesper, complet och sent på natten nokturn. Alla dessa tider höllos på kontinenten något så när efter solens gång. Här i Sverge, där man vid midsommar knappt hann med nokturn ena dagen och laudes nästa dag, medan solen var nere, under det man vid jultiden kunde hålla nattbön redan vid vespertid, fick man särskilda bestämmelser, som möjliggjorde en jämnare fördelning av »tiderna» året runt.
För att kunna läsa sina »tider» måste novisen lära sig alla Davids psalmer på latin utantill. Det var ett ganska drygt arbete, särskilt för den, som inte kunde läsa. Vanligen fingo också icke läskunniga noviser genast ta itu med abc-boken under novismästårens stränga färla.
Det är klart, att en dag, som förflöt under ständig omväxling mellan gudstjänst och läxläsning och under ständigt, ängsligt aktgivande på, att man icke varken i tankar ord eller gärningar förbröt sig mot någon av de många stränga reglerna, blev förfärligt ansträngande, innan man blev van. Novisen kunde också under prövo-tiden frivilligt draga sig ur spelet, liksom han också kunde avvisas, oip han hade alltför svårt att foga sig i den absoluta lydnad, som är munklivets a och o.
Hade han bestått sitt provår, fick han högtidligen göra sin »profess», d. v. s. avlägga munklöftena om personlig fattigdom, kyskhet, lydnad i allt gott och »stabilitet».
Fattigdomsloftet innebar, att munken icke fick för egen del inneha några som helst ägodelar. »Proprietarius»,
»ägare», var ett särdeles fult namn i klostret och jämnställt i skamlighet med namnet tjuv eller bedragare. — Kyskhetslöftet innebar bl. a. att ingen kvinna fick komma inom klosterporten för att icke uppväcka begär eller jordisk kärlek i munkarnas hjärtan.
Lydnadsiöftet var det viktigaste av allt och under klostrens blomstringstid krävde man av obändiga
medeltidsmänniskor en oerhörd disciplin. Det fordrades t. ex. att den, som höll på att skriva, skulle åtlyda en befallning så fort, att han inte hann skriva färdig den bokstav, hans penna var i färd med att bilda, ej heller fick den som talade uttala det ordet till slut, som var på hans läppar. Ett av de svåraste prov på lydnad, som en munk måste ge var måhända det, att han, när han inför kapitlet anklagades för en förseelse, alltid skulle kasta sig ned på knän och knogar inför abboten och svara »mea culpa» — »mitt! fel». Först på abbotens uppmaning fick han
sedan kort säga ifrån, om han erkände anklagelsens riktighet eller bestred den. Det förra skulle ske med orden:
»jag skall bättra mig», det senare med »det minns jag inte». Naturligtvis måste man också utan knot, ja, med tacksam glädje underkasta sig straffet, som för vanliga förseelser bestod i extra fasta, vatten och bröd eller prygel, liksom man också utan att ha dömts till det varje fredag (utom under jul och påsk) skulle »taga disciplin», d. v. s. låta sig gisslas på bara ryggen.
Sålunda hade munken vid »professen» för hela livet
bundit sig vid sitt kloster. Alla förhoppningar och önskningar, evad i världen den än kunde gälla, voro begravda.
Porten var sluten och skulle icke öppnas, förrän han bars ut till griften.
I denna allvarliga stund ikläddes en cistercienserbro-der sin ordensdräkt, som bestod av några få, grova och billiga plagg. Det hörde till munkordnarnas disciplin, liksom i senare tid till arméernas, att alla skulle vara klädda efter ordensregeln, inte efter egen smak. Varje orden skiljde sig i dräktens detaljer från de andra, om också munkdräkten i det hela taget bevarat urgamla drag och närmast motsvarar en enkel och fattig mans dräkt i kristendomens födelseländer under fornkristen tid.
Cisterciensermunken bar innerst en halvlång, oblekt ylleskjorta (tunika) omgjordad med ett svart yllebälte.
Utanpå denna bars en fotsid kåpa, ursprungligen grå, senare vit (undantagsvis svart), sluten runtom och med hål för huvudet. På kåpan satt baktill en spetsig kapuschong, som kunde dragas upp över huvudet. Ytterst hade man ett s. k. skapular, ursprungligen en ärmlös, i sidorna uppskuren krage med kapuschong, som kunde begagnas i stället för kåpan vid kroppsarbete. Den blev med tiden ett slags kännemärke för de förnämare munkordnarna (i motsats till tiggarmunkarna) och gjordes då längre och smalare, som ett slags fram- och baktill nedhängande krage. Detta skapular var hos cistercienserna sVart.
Byxor fick man endast bära på resor. Hemma i klostret gick man i strumpor av grått ylletyg, skor av filt eller grovt läder, och vid trädgårdsarbete eller i snöväder dessutom ett slags snörda damasker av tyg. Till munkens yttre kännemärke hörde också »tonsuren», den rakade fläcken på hjässan, som friskades upp var i4:de dag.
Munkarna skulle f. ö. vara slätrakade; skägg bars endast av lekbröderna.
Även om natten skulle man bära tunika, kåpa och strumpor. Man kunde nog behöva vara välklädd i det oeldade dormitoriet, där man bara hade en halmsäck att ligga på och en eller två filtar att breda på sig. —
Lekbröderna — konverserna — hade inte så lång eller sträng prövotid. De valdes ju för att utföra kroppsarbete och skulle först en tid visa, att de kunde göra skäl för sig, innan de av klostrets »källarmästare», som hade uppsikten över skötseln av deras åkrar, utgårdar och andra förvärvskällor, inställdes för abboten. Efter antagandet följde ett noviciat på ett år, under vilket den sökande skulle lära sig de nödvändigaste bönerna utantill och visa, om han var i stånd att underkasta sig klosterreglerna. Dessa voro varken i fråga om mat, gudstjänst eller avskildhet så stränga som för munkarna. Om han bestått provet, infördes han i munkarnas församling i
Lekbröderna — konverserna — hade inte så lång eller sträng prövotid. De valdes ju för att utföra kroppsarbete och skulle först en tid visa, att de kunde göra skäl för sig, innan de av klostrets »källarmästare», som hade uppsikten över skötseln av deras åkrar, utgårdar och andra förvärvskällor, inställdes för abboten. Efter antagandet följde ett noviciat på ett år, under vilket den sökande skulle lära sig de nödvändigaste bönerna utantill och visa, om han var i stånd att underkasta sig klosterreglerna. Dessa voro varken i fråga om mat, gudstjänst eller avskildhet så stränga som för munkarna. Om han bestått provet, infördes han i munkarnas församling i