E
nligt greken Prokopios, som inhämtade sina kunskaper om Sverige under goterkrigen i Italien vid mitten av 500-talet, var »Tule» en väldig ö, bebodd av tretton stammar, var och en under sin egen konung. Om också inte siffran skulle vara exakt, stämmer uppgiften dock sannolikt minst lika väl med den tidens politiska förhållanden i Sverge och Norge, som Tacitus’ 400 år äldre uppgift om svionernas starka, av en enväldig konung styrda rike.Det är inte ens sannolikt, att de två uppgifterna betyda att någon större förändring skett på dessa 400 år. Ty Tacitus’ svioner behöva icke ha varit mer än ett av de många självständiga folken här uppe, om också säkert ett av de största.
Det råder intet tvivel om, att svearna sedan gammalt bodde i landskapen kring Mälaren. Med dåvarande förhållanden — vattnet stod tiotals meter högre än nu — voro de, även om de bodde inne i Uppland och
Västmanland, i hög grad ett sjöfolk, långt mer vana vid och inrättade på sjöfärder än t. ex. det inre Väster- och Östergötlands eller det småländska inlandets bebyggare, »gau-tarna» och deras grannfolk. Härtill kommer, att svearna säkerligen sedan mycket gammal tid koloniserat nedre Norrland — av flera fynd att döma också stora sträckor av övre Norrlands kustland, där väl, som senare, fisket, säljakten och pälshandeln (med lappar, finnar, ester och folk från norra Ryssland) utgjorde en stark lockelse.
Handels- och jaktfärder tvärs över och längs efter Bottniska viken, Ålandshav och angränsande delar av Östersjön och Finska viken voro, av fornfynden att döma, ingen ovanlighet för svearna redan långt före
folkvand-ringstiden. Livliga förbindelser mellan Uppland och Gotland känneteckna, tycks det, i särskilt hög grad senare delen av 500-talet och det följande århundradet och tyda rent av på, att sveaväldet omkring 550 hade erövrat den rika ön.
Fornsagorna vittna, tillsammans med de svårtydda besked, som fornfynden lämna, om att svearnas erövring av Gotland inte är någon enastående företeelse under denna tid. I en forneuropeisk hjältedikt, Beowulf, som skildrar tilldragelser från 500-talet — i något fall fullt bevisliga historiska fakta — skymta väldiga strider mellan »gea-tas», ett folk som av de flesta forskare anses vara västgötarna, och svearna, bland vilkas konungar nämnas flera, som långt senare förekomma i de isländska sagorna om Ynglingaätten, Egil, Ottar och Adils.
En grupp av fornlämningar tycks särskilt ägnad att hugfästa dessa strider. På många ställen i Svealand och i Götalandskapen, särskilt i kusttrakterna av Östergötland och Tjust, på Öland och Gotland ligga »fornborgar» på bergen. De bestå vanligen av stenvallar, som försvåra tillträdet till någon av naturen väl skyddad bergstopp. Den största och mäktigaste av alla är »Torsburgen» på Gotland, där de i genomsnitt över 5 m. höga vallarna utgöra en sammanlagd sträcka av 1,5 km. De flesta fornborgar äro icke så stora och imponerande som denna, om vilken den medeltida »Gutasagan» berättar, att den en gång i forntiden anlades av en stor skara gutar, vilka genom folkets beslut skulle tvingas att utvandra för att lindra den hungersnöd, som rådde på ön.
På Öland finnas flera borgar av helt annat slag, väldiga av kalkstensflis uppförda, cirkelformiga ringmurar på släta marker, i regel mitt ute på den obebyggda högslätt, som kallas »Ölands Alvar».
Undersökningen av- några fornborgar i Östergötland och på Öland, där spår av gammal bebyggelse hittats, tyckes visa, att Götalandsborgarna uppförts under folk-vandringstidens äldre del, omkring 400-talet. Det måste tyvärr sägas, att endast få borgar lämnat några dater-bara fynd. Flertalet äro alldeles tomma. I Svealand har man knappast lyckats datera några dylika borgar till så gammal tid. Där man funnit något i dem, har det snarare tytt på senare användning. Detta är f. ö. också fallet med Ölands förnämsta fornborg, Gråborg, som använts och
reparerats så sent som under medeltiden.
De få anvisningar om fornborgarnas ålder, som sålunda stå till buds, antyda dock möjligheten av, att Götalands folk under 400-talet varit illa utsatta för angrepp från sjösidan, så att bönderna i många bygder tvingats att bygga sig tillfälliga eller mera ordentligt utförda för-svarsplatser. Man har då slagit sig ihop, flera eller färre,
allteftersom bygden varit tätt befolkad och tillgången på branta bergknallar eller andra lämpliga gömställen varit större eller mindre. Man har släpat ihop sten i behövlig mängd och byggt vallar överallt, där bergsluttningen inte minst varit brant nog för att hindra en stormning. Ibland kan man se, hur man på farligare punkter gjort dubbla vallar. På ett eller flera ställen har man lämnat én port öppen — ofta skyddad av en yttre forskansning. Området innanför vallar och bergsbranter har man oftast inte gjort något annat åt, än att
64I stora delar av mellersta Sverge ligga bygdeborgar på de brantaste bergen, särskilt i närheten av gamla farleder, där fientliga angrepp väntades. Bilden visar bergsklacken med Gullborgs borg i Tingstads socken, Östergötland.
man ibland rensat upp och fördjupat någon naturlig bergsskreva, som man kunnat fylla och ha till brunn, när borgen skulle användas. Ibland hittar man också högar av kullerstenar i lämpliga storlekar, som knytnävar eller något mindre. Det är ammunitionsforrådet, som skulle ligga färdigt om det gällde att i en hast möta en stormande fiendeskara med en skur av stenar.
Några hus har man inte sett spår av i de vanliga borgarna. Däremot har man rester av långvarigare och fastare bosättning i några av de på slät mark uppförda öländska ringborgarna, som tydligen även i det avseendet skiljt sig från den vanliga typen.
De fåtaliga fynden från några östgötaborgar tyda på, att man haft kvinnorna och boskapen med uppe på berget.
Det ger oss en smula ledning, när vi försöka förstå dessa fästningars användning.
Tvivelsutan hade man redan under folkvandringstid i kustlandskapen både på svearnas och götarnas område fått lära sig att vara beredda på anfall utifrån. Den organisation i »skeppslag» och »hamnar» som levde kvar ännu på medeltiden i dessa trakter — till namnet ha vi ju »skeppslagen» kvar i Uppland ännu — anses ha grundlagts under dessa upprörda tider. Denna försvars-anordning byggde på principen, att en viss bygd ägde skyldighet att till konungens förfogande ställa ett fartyg med väpnat manskap, när flottan skulle ut. Dessutom skulle det alltid hållas utkik från vissa punkter och när fara hotade, skulle väldiga bål, vårdkasar, tändas på en sammanhängande linje av högt belägna platser, så att budet om faran med ljusets hastighet skulle spridas utmed hela kusten. I detta system torde nu bygde-borgarna ha ingått som ett viktigt led. En flotta på den
6
6Stiden, vare sig den bestod av roddfartyg eller man redan, som troligt är, lärt sig bruka segel, for aldrig långa sträckor åt gången. Man tog i alla fall i land om kvällarna, och var man utanför fientlig kust, gjorde man strandhugg och härjade, varhelst det såg ut att finnas något byte. Så snart spejare underrättat de genom vårdkasarna varnade bönderna om, att fiendeflottan nalkades, hade de ingenting att vänta annat än mord och brand, om de inte händelsevis hade hunnit få en här samlad. Därför kunde de inte göra bättre än att i största hast samla ihop sina familjer och sin boskap, klövja sin redbaraste egendom — pengar, kläder, husgeråd och säd — på hästar och stutar och draga upp till borgen. Där kunde de, om turen var god och fienden inte alltför rovgirig, kanske rent av få vara i fred, medan deras stugor och ladugårdar gingo upp i rök nere i bygden och fienderna snokade upp allt, som de måst lämna kvar. Men ibland hände det, att ovännerna kommo efter uppåt borgberget.
Då gällde det livet. Då fattade alla, som kunde kasta ett spjut eller slunga en sten, posto på vallen, som förstärkts med en bråte av i hast fällda träd och buskar. Och sedan var det bara fråga om, vem som höll ut längst:
angriparna, som skyddade av sina runda träsköldar med pilskott och spjutkast sökte rensa muren tillräckligt för att kunna lyckas med en stormlöpning, eller försvararna, som på allt sätt sökte dräpa så många de kommo åt av de framryckande. Voro de många och
tappra nog, fick fienden ge sig av igen och vara glad, om han kom levande ombord. Men voro försvararna få och angriparna många, dröjde det inte alltför länge — kanske en dag, kanske bara några timmar, — förrän bönderna lågo med krossade skallar på sina murar, medan deras gråtande kvinnor och barn och råmande boskap fördes ned till skeppen, för att som byte släpas till närmaste marknad eller delas mellan segrarna.
Det var nog under otaliga sådana strider, större och mi-dre, från små strövtåg till riktiga fältslag och sjöstrider, som svearna småningom utsträckte sitt välde allt vidare söderut.
Götarna synas inte ha haft samma okuvliga envishet i angreppet och kraft i försvaret, som deras grannar i norr.
Möjligen ha de under denna tid försvagat sig genom att låta alltför många av sina unga och kraftiga män resa ned till kontinenten för att samla guld och ära i stället för att stanna hemma och slåss, sommar efter sommar, med de envisa svearna.
Guldet, som de på så sätt vunnit, bidrog ytterligare till deras fördärv, ty det bidrog säkert att locka de nä-riga uppsvearna till ständigt nya angrepp.
Så kom det sig, att vid folkvandringstidens slut, och troligen redan ett gott stycke förut, Svealand —
Mälartrakten — blivit Svearike, och att kungar, som hade sitt stamland på slätterna kring Fyris, härskade över det mesta av det land, som nu är Sverge.De tre väldiga kungshögarna i Gamla Uppsala bilda ännu i dag det
mäktigaste minnesmärke, som den nordiska forntiden lämnat oss i arv.