D
et ser rätt besynnerligt ut med de svenska kunga-längderna efter 6oo-talets mitt. Enligt de gamla norska källor, Snorre begagnat för sin Ynglingasaga, flyttade ju Ingjald Illrådes son, Olof Trätälja, till Värmland (i Säffle på Värmlandsnäs finns en väldig gravhög som bär hans namn) och hans avkomlingar blevo norska konungar.En ny ätt skulle sålunda vid den tiden ha kommit på Svearikets tron, vilket, av de senare, täta ättbytena att döma, är långt ifrån otroligt.
Kungar har det likväl säkert funnits här i Sverge även under vikingatiden, — kanske t. o. m. nästan väl många, efter vårt sätt att se. Den förste vi höra talas om är en kung Björn, som tog emot Ansgar vid hans första besök i Sverge omkring 830. Nästa gång helgonet kom hit regerade én kung vid namn Olov. Det var år 853.
Vilken ätt dessa två kungar tillhörde veta vi ej; likaledes är det ovisst, om de hade välde över hela Sveariket ända ned till Danmarks gränser. Måhända härskade de — åtminstone den senare av dem — över svenska kolonier i det nuvarande Lettland (se ovan sid. 74). Det har, på grund av Ansgarsbiografiens uppgifter, antagits, att dessa kungar bott i närheten av Birka; antagligen har det varit på det närbelägna Adelsö, vid vars kyrka
IOII »Skopinntull» låg bland resterna av brända ben och smycken i en bronskittel denna länk av fint brunt hår — troligen den dödes, som avskurits som ett slags offer före bränningen.
ett gravfält med några större högar vittnar om, att den senare, medeltida kungsgården nog kan ha haft en äldre motsvarighet redan under vikingatiden. En av dessa högar har blivit utgrävd och visade samma ålderdomliga gravskick som Uppsalahögarna, likbränning med dyrbara smycken, men utan vapen. Kanske rent av någon av Ansgars kungliga beskyddare blivit höglagd här? Omöjligt är det ej, om man också inte behöver tolka
Ansgarskrönikans ord så, att Sveakonungen alltid bodde nära Birka. Då, likaväl som senare, bodde nog konungen
och hans hov än på den ena, än på den andra kungsgården och gamla Uppsala kan lika väl vid denna tid, som förr och senare, ha varit en huvudort. Att Birka, som den mest blomstrande handelsplatsen under vikingatiden, utövade en viss lockelse även på konungen och hovet, särskilt under den tid på året, då seglationen var i gång och staden var full av köpmän och varor, är klart.
Här funnos dessutom så många intressen att bevaka,
både av ekonomisk och politisk art, att kungen inte fick vara långt borta. Vi se precis detsamma i Danmark, där Hedeby och Slesvig, när de befinna sig i danska händer, av naturliga skäl bli konungarnas vanligaste vistelseort, trots det de ligga i en utkant av riket.
Om vikingatidens konungar under slutet av 800- och så gott som* hela 900-talet veta vi egentligen ingenting.
Under 900-talets sista årtionden behärskas riket av en kung Erik — detta namn blir nu en tid ganska vanligt på den svenska tronen — som dock egentligen borde ha delat makten med sin brorson, Styrbjörn, son till den föregående konungen. Nu tima de av sagodiktningen starkt övermålade och förvanskade tronstridigheter, som utmynna i slaget vid Fyrisvallarna i Uppsalatrak-ten (omkr. 990). Tronkrävaren, den unge Styrbjörn, kommer i spetsen för en stark, i södra Skandinavien samlad härsmakt — de sagoomspunna Jomsvikingarna — seglande från Mälaren upp mot den urgamla
ko-102Sigtuna ligger, som de gamla vikingatidsstäderna, öppet mot sjön. Mot land skyddades stadsområdet av höjder och av de fasta stenkyrkorna vilkas ruiner trotsat århundradena.
nungabyn i Uppland. Erik, sveakonungen, möter honom med sin uppsvenska här. Vikingen, Styrbjörn, offrar åt Tor, men blotkonungen beskyddas av Asgårds gamle kung, Oden, åt vilken han lovat att ge sig efter tio år, om han får segern. Oden och kung Erik segrade. Men flera runstenar vittna söderut, i Skåne och Östergötland, om män som fallit vid Fyris — säkerligen i tronkräva-rens dödsvigda fylking.
Historien om Styrbjörns kamp är f. ö. fullt i stil med allt som vi veta om vikingatidens kungar i Norden. De hade det föga lugnt, dessa härskare. Alla de nordiska kungahusen voro vid denna tid befryndade med varandra, liksom också med Englands och Rysslands, Irlands och Nordsjö-öarnas härskarätter, och dessutom med de hedniska eller nykristnade furstarna i slavernas länder vid Östersjöns sydkust. Hur pass ordnad arvsrätten till alla dessa riken var, är outrett. Men så mycket är tydligt, att den, som tillhörde kungasläkten, kunde uppträda som
tronkrävare, om han lyckades få tillräckligt många och mäktiga män att stödja sina anspråk, vare sig på tinget eller på slagfältet. Det var en hård tid, då rätten satt »i spjutstångs ända». Vikingalivet verkade upplösande på de gamla fasta bondesamhällena. Kungaättlingarna kunde, tack vare sitt anseende och sina möjligheter som
tronkrävare, lättare än andra skapa sig en ställning som »sjökonungar», d. v. s. som mer eller mindre tillfälliga ledare av de plundringslystna och stridsberedda fribytareflottor, som alltid funnos tillhands, där byte och sold vinkade. Därför stod det illa till med den lagliga makten i de flesta nordiska rikena. Dock synes Sveariket ha stått sig bättre än både Norge och Danmark och de vikinga-välden, som avlöste varandra i Västeuropa. Efter
Styrbjörns angrepp regerade Erik Segersäll, så vitt vi veta, ostört, och lämnade riket i arv åt Olov Skötkonung.
Denne, som grundade Sigtuna, —• därmed var Birka ur världen — torde ha varit Sverges förste kristne konung.
I03 Överst: S:t Sigfrids källa vid Husaby i Västergötland, där Olof Skötkonung skall ha blivit döpt. Nedanför ses helgonet (från ett svenskt 1400-tals altarskåp) med huvudena av sina tre dräpta vänner, Unaman, Sunaman och Vinaman,om vilka legenden har stora järteckenatt förtälja.Dessa mynt (i naturlig storlek) av gott silver äro präglade av engelska myntmästare i Sigtuna för Olov Skötkonung och hans son Anund Jakob. Mynten i övre raden äro s. k. Birkamynt från 800-talet, troligen präglade i Birka och i så fall de äldsta penningar som gjorts i Sverge.
Han döptes enligt gamla berättelser i en källa vid sin kungsgård Husaby i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid. Vid denna tid voro ju redan Danmarks och Norges kungar kristna, och Sveakungen kunde inte gärna vara sämre, ty hedendom gällde nu även i Nordeuropa som tecken på kulturell efterblivenhet.
Även ett annat bevis på Sveakonungens vilja att anpassa sig efter europeiska former äga vi från Olovs tid. Han är
den förste, som låtit prägla riktiga silverpengar med sitt kungliga namn och rikets myndighet som garanti för deras giltighet. Visserligen finns det mynt som äro betydligt äldre, redan från 800-talet, och som av svenska forskare anses ha blivit präglade i Birka (danskarna synas vilja ha dem till att höra hemma i Slesvig). Men de äro bara dåliga imitationer av frankiska pengar, alltså ett slags falska mynt, om också fullt lödiga och likvärdiga med förebilderna. Däremot äro Olovs mynt alldeles korrekta, ehuru utstyrseln med kungaporträttet på ena sidan och ett likarmat kors på den andra, är en efterbildning av samtida engelska pengar.
Hans engelskvänlighet var f. ö. utpräglad. Han var med om att förhjälpa den danske vikingakonungen Knut den store till välde i England. Även i Rysslands politik blandade han sig med framgång. Olov Skötkonung synes ha varit en man, som strävat högt och bedrivit en utåtriktad och aktiv politik. Men han hade dem som höllo igen.
Visserligen anses Snorres ståtliga berättelse om lagman Torgnys karska bondetrots på Uppsalatinget vara en saga, men även den, likaväl som sagan om Jomsvikingen Styrbjörn, måste tillmätas ett visst värde. Ty det synes vara säkert — och senare händelser, som äro bättre bestyrkta, peka i samma -riktning — att kung Olov mot slutet av sin regering, under 1000-talets andra årtionde, hellre höll till i Västergötland än i Svealand. Detta måste nog ha berott på, att svearna inte med samma glädje sågo hans kristet och västeuropeiskt inriktade politik, som de i dessa hänseenden mindre konservativa götarna.
I alla fall efterträddes han av sin ända från barndomen kristnade son, som jämte det gamla sveanamnet Anund, bar det bibliska namnet Jakob — sannolikt icke efter patriarken utan efter den särskilt i västra Europa högt vördade Sankt Jakob den äldre, Västerlandets apostel.
105Runsten som omnämner konung »Hakun», på Adelsö i Mälaren.
För övrigt är det dåligt ställt även med kännedomen om iooo-talets svenska konungahistoria. Att Mälartrakterna likväl alltjämt spelat en stor roll som stamtillhåll för konungarna finna vi bl. a. av en runsten invid den
nyssnämnda gamla kungsgården på Adelsö, på vilken det står, att Tolir, konungens »bryte», d. v. s. förvaltare, på Hakuns befallning låtit rista runor efter sonen. Konungen och »Hakun», antas syfta på en föga känd Sveakonung, Håkan Röde, som var hedning och regerade på ioéo-talet, sålunda en mansålder efter den kristne
106
Olov Skötkonungs död. Han hade tydligen vunnit makten som svearnas tronkandidat mot den kristne och i Västergötland förankrade Stenkil, som blev kung 1060. Under Inge Stenkilson på 1070-talet upprepas samma historia. Svearna välja en hedning, Blot-Sven, som regerar så länge hans kristna motkonung inte lyckats besegra honom. »Blot-Sven» var ett hemskt namn i de kristnas öron, om också 110g så välklingande i många
uppländingars. Det är nog under hans tid som mäster Adam av Bremen får stoff till sin ohyggliga skildring av offerfesterna iGamla Uppsala. En gång ville denne kung ställa till ett väldigt offer på det näs, där sedan
Strängnäs domkyrka restes, och där tydligen sörmlänningarna hade en gammal samlingsplats. Dit kom då biskop Eskil, en missionär, utstyrd med biskoplig värdighet och hemma i det sörmländska Tuna, som sedan blev hans gravplats och fick bära hans namn. Han hade nog överskattat sitt biskopsdömes storlek, det räckte inte så långt som till Strängnäs. När han försökte få den samlade menigheten att avstå från offren, vände den sig mot honom och gjorde honom till martyr — en märklig händelse i ett gammalt europeiskt kungarike, där kristendomen offentligt predikats i 250 år!
Kungen var tydligen, ännu ett stycke på hitsidan om den tidsgräns, där vi officiellt låta hednatiden upphöra och medeltiden börja, i svearnas ögon främst den, som skulle föra folkets talan inför gudarna och skaffa seger, gott år och fred — det sistnämnda dock endast i den bemärkelsen, att ingen fiende härjade i svearnas land; att de själva inte önskade avstå från att härja hos andra framgår av, att deras kung borde skaffa dem seger. Det var sålunda i de konservativa Mälarbygderna ännu åtskilligt kvar av det gamla heliga konungabegrepp, som redan romaren Tacitus på sin tid hört talas om som en egenhet hos svearna jämnt tusen år förut. Häri får man kanske också se en orsak till den underliga blandningen av arv- och valkonungadöme, om vilken både denna tids och medeltidens historia vittnar. Kungen skulle genom sina framgångar visa sig äga ej blott den rätta börden utan också gudarnas
ynnest. Gick det bra så var det nog gott och väl med arvsanspråken. Gick det illa, så hade gudarna visat, att de önskade någon annan, och då hjälpte inga ärvda rättigheter.
S:t Eskil i full biskopsskrud, sådan han uppfattades på 1400-talet. Han bär på armen några av de stenar, med vilka sörmlänningarna lönade hans nit.
»Konung» lär ursprungligen betyda detsamma som det gammalnordiska »ättboren», d. v. s. en man av en känd släkt, i detta fall en av den äldsta och förnämsta ätten i riket. Men därifrån och till Sveadrotten var ett stort steg
— och det steget tog blott den, som folket trodde vara av gudarna utvald och som det därför ko- rade på Mora ting och lät förestå sina förnämsta offer. Långt om länge lyckades kristendomen byta ut detta med gudarna och offren mot Gud och hans kyrka.
Men ännu in i senaste tid behöllo svearna den gamla vanan, som Torgny lagman lär ha gjort så ofinkänsliga anspelningar på inför kung Olov: att göra sig av med de kungar, som genom ihållande otur med väderlek och krigslycka eller på annat sätt ådagalagt, att de förlorat försynens och därmed också folkets förtroende. Sista gången en svensk arvkonung rönte detta öde var 1809!
Dessa små bronsfigurer ur gravar från Björkö och Öland (naturlig storlek) visa svenska herrar och damer ur vikingatidens eleganta kretsar. Särskilt om dammoderna får man ett visst begrepp.