I samband med Västsvenska Folkminnesföreningens tioårsjubileum publicerades en festskrift innehållande redigerade och sammanställda uppteckningar såväl som bidrag av mer vetenskaplig karaktär. Boken, som kort och gott kallades för Väst-
i vilken föreningens dittillsvarande verksamhet summerades av dess sekreterare och tillika insamlingsledare David Arill. Stolt konstaterade Arill att föreningen gått i spetsen för de svenska folkminnesarkiven på en rad punkter. Framförallt menade han att föreningen mer än andra använt bygdernas eget folk för insamlingsarbetet. I artikeln presenterades drygt fyrtio av de mer produktiva upptecknarna. David Arill konkluderade sin beskrivning av dem med att framhålla att var och en ”illust- rerar det bästa hos vår gamla bondekultur och vår gamla bondestam.”72
Även om andra upptecknare ibland presenterades så ägnades i både Västsven- ska folkminnen och i andra sammanhang mest utrymme åt föreningens sex första hedersledamöter: Olaus Olsson i Bräcke, Klas Olofsson i Fristad, Johan Kalén i Fagered, Edvard Erlandsson i Veinge, Edvard Olsson i Bålstad och Dan Daniels- son i Filipstad/Åmål. Hedersledamöterna kan utan vidare betraktas som arkivets galjonsfi gurer.73De representerade landskapen som bildade arkivets arbetsområde
och närhelst verksamheten presenterades lyftes de fram som föredömliga exem- pel.74 I samband med deras jämna födelsedagar författade representanter för arki-
vet artiklar om dem och deras bedrifter. Likaså skrevs deras dödsrunor i regel av arkivpersonalen. Några av hedersledamöterna förärades även festskrifter. Så fi ck Olaus Olsson boken Bohuslänska folkminnen sig tillägnad på sin 70-årsdag den 6 juni 1922.75 Johan Kalén hedrades med Halländsk bygdekultur och Edvard Olsson r
med boken Värmländska folkminnen.76
Arkivpersonalen hade en förkärlek till att beskriva upptecknarna, framför allt hedersledamöterna, som en del av folket. Positiva egenskaper som förknippades med folket betonades medan andra delar av deras liv istället hamnade i skym- undan. Skomakaren Edvard Olsson sades till exempel vara oändligt långsam och överdrivet omständig. Trots sin, enligt Arill, säregna personlighet sades Olsson ar- beta ”segt, envist och oförtrutet, som en svensk bondeättling anstår.”77 Istället för
till det nationella knöt institutets dåvarande ordförande Hilding Celander an till det regionala när han i Folkminnen och folktankar omnämnde Edvard Olsson som r
en ”försynt, men utpräglad och levande människa av äkta värmländskt kärnvir- ke”.78 Den före detta posttjänstemannen Dan Danielsson som främst dokumen-
terade folkmusik sades ha den i blodet och även han konstaterades vara en ”äkta och oförbrännelig representant för både gammalt Värmlandskynne och gammalt spelmanslynne”.79 Att hemmansägaren Olaus Olsson var ”bonde allt igenom” un-
derströks kraftigt. Hilding Celander påpekade exempelvis att han ”förkroppsligade den trohet mot släkt- och bygdearv, som givit rotfasthet och resning åt gamla tiders bondeliv, när den varit som bäst.”80Enligt David Arill var också bonden och
trävaruhandlaren Klas Olofsson i Fristad en ”heder för sin bygd och för svensk bondestam.” Tack vare Olofssons härkomst rann folktraditionen i hans ”blåa bon- deblod”.81 Även trädgårdsmästaren Edvard Erlandsson i Veinge framhölls vara ett
barn av folket.82Med Johan Kalén förehöll det sig annorlunda. Han var folkskol-
studier på läroverk och universitet, så klassifi cerades han av bland annat David Arill ändå som en allmogeforskare. Förklaringen var att Kalén ansågs ha tillägnat sig ”folkets sätt att tänka och känna” och ”så starkt påverkats av sina goda Fagereds- bor, att deras och hans värld blivit ett.”83 Professorn i litteraturhistoria Sverker Ek
konstaterade att Kaléns ”enkla, folkliga väsen och förnäma utseende hade en äkta svensk prägel.”84 Även Kalén gjordes således till en del av folket.
Arkivet försökte återkommande befästa att upptecknarna i allmänhet och he- dersledamöterna i synnerhet var en del av folket. De ansågs ha samma värdefulla egenskaper som folket, tänka som folket och därmed i vissa fall nästintill tillhöra ett annat tidevarv. Som en del av folket symboliserade de äkthet, ursprunglighet och oberördhet av den moderna tidens kultur.85Men de beskrivs även som säregna
eller originella i förhållande till såväl arkivpersonalen/forskarna som folket. Orsa- ken är att de ansågs ha förmågan att kombinera sina högt värderade och ”folkliga” egenskaper med de forskarnas förmåga att uttrycka sig i skrift, noggrannhet och inte minst kritiska urskiljningsförmåga.86 Detta, menade arkivpersonalen, gjorde
att hedersledamöterna kunde producera uppteckningar som både höll för veten- skaplig prövning och som dessutom var ”absolut originella och äkta folkliga.”87
Då hedersledamöterna själva sågs som en del av folket antogs de inte i lika hög grad som akademiker eller stadsbor riskera att omedvetet påverka eller miss- uppfatta berättaren eller det berättade. Att kännedom om bygden och folket var mycket viktigare än lärdom påpekades gång på gång av arkivets representanter.88
I och med att de levde i bygden hade de också möjlighet att arbeta i det tysta.89
Att det sista var det ofta ouppnåeliga idealet uttryckte även representanter för an- dra arkiv. Exempelvis utbrast Herman Geijer under Femte nordiska folklivs- och folkminnesforskarmötet i Göteborg den 8 augusti 1930: ”tänk om folktraditionen hade studerats folket ovetande! Om ingen off entlighet och ingen synbar apparat funnes, blott den enskilda människan och hans intresse för vetenskapen och för människan!”90
Texterna som hedersledamöterna författade ansågs vara mer eller mindre oan- frätta av den moderna tiden och beskrivs i offi ciella sammanhang med ord som verklighetstrogna, livfulla och, föga förvånande, som originella, äkta och folkliga.91
När det gällde Klas Olofsson i Fristad gick David Arill än längre. I en artikel påpe- kade han exempelvis att Olofsson hade samma skapande kraft som Harry Martins- son, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Olofssons tvådelade verk Folkliv och
folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland hade vidare en ”tidslöshet,d
som tillkommer den isländska sagan”.92Bättre omdöme gick knappast att få.
Givetvis bör de ovan citerade texterna ses i ljuset av det syfte som de författades i. Visserligen skattades hedersledamöterna högt av merparten (men inte samtliga) av forskarna och fl era av dem blev även personliga vänner med de drivande kraf- terna inom arkivet.93 Men främst bör texterna ses som en viktig del av arkivets
av hedersledamöterna utan av insamlingsverksamheten i stort. Genom att lyfta fram upptecknarna fi ck dessutom arkivet och dess verksamhet publicitet. Förutom att väcka ett intresse för folket och dess minnen kunde nya upptecknare rekryteras bland läsekretsen.94Dessutom kan beskrivningarna läsas som en summering över
vilken bakgrund och vilka egenskaper som arkivpersonalen utåt sett betonade att en ideal upptecknare borde ha för att bäst kunna agera som en länk mellan folket och forskarna.95
Västsvenska folkminnesarkivet var, som senare kommer att tydliggöras, inte det enda traditionssamlande arkivet som propagerade för ”folkets” deltagande i räddningsaktionen.96 Reella skillnader mellan arkiven fanns dock, till exempel vad
gällde synen på användandet av oskolade samlare och hembygdsrörelsens möjlig- heter att inte bara delta i utan även organisera insamlingsverksamheten. Redan i Våra folkminnen hade von Sydow konstaterat att bäst ”vore om allmogen själv kunde intresseras att göra uppteckningar” för att någon rad längre ner nästintill avfärda tanken, bland annat på grund av deras ovana med att använda pennan.97
Istället propagerade von Sydow för att individer på mellannivå i lokalsamhället borde engageras. Arbetet med att skapa ett nät av upptecknare boende runt om i de sydsvenska landskapen intensifi erades dock inte förrän på 1930-talet. Som Klas Olofsson.
Anders Salomonsson påpekat är istället merparten av de lundensiska 1920-tals- samlingarna istället producerade av stipendiater, i regel utbildade av von Sydow själv.98 Bo G. Nilsson menar att äldre representanter för Nordiska museet, bland
annat av Nils Lithberg och Nils Edvard Hammarstedt, föredrog vetenskapligt skolade upptecknare.99 Agneta Lilja påpekar att uppsalaarkivets företrädare tidigt,
och som en del av professionaliseringsprocessen, distanserade sig från hembygds- rörelsen och dess förkämpar – från den ideellt färgade samlar- och ordnarglädjen. Lilja menar att forskarna vid Landsmålsarkivet i mångt och mycket defi nierat sig själva som motsatser till de ”ovetenskapliga” samlarna, som antogs agera utifrån känslor istället för förnuft, kunskap och vetenskap.100 Om oskolade samlare skulle
nyttjas, menade exempelvis uppsalaarkivets chef Herman Geijer, så var en ingå- ende handledning nödvändig. Självklart skulle medarbetarna ute i landet arbeta på vetenskapens och dess idkares villkor; experterna vid centralinstitutionen hade utifrån sin utbildning och erfarenhet kunskap om vem, var och framför allt hur folkets minnen skulle dokumenteras.101 I fl era brev påpekade Geijer för sina väst-
svenska kolleger vikten av att folktraditionen tillvaratogs och studerades ”som ett levande uttryck av folkets eget sätt att tänka och att framställa sina tankar, känslor och minnen.” Därmed skulle språkliga och stilistiska krav ställas på upptecknarna:
Maria Aronsson,
upptecknare på 1920-talet. Foto: K.F. Karlsson (DAG).
”kritik mot sig själv och mot sagesmännen” var insamlingens första bud. Särskilt ”allmogemän” hade därför stora svårigheter att övervinna vid uppteckningsarbe- tet. Bland annat hävdades de ofta sammanblanda dialekt med ”tidningssvenska” i sina uppteckningar med en ”grumlig blandning” som resultat.102 Geijer var dock
språkforskare och intresserade sig främst för tillvaratagandet av dialekter. Insamling av dialekter med hjälp av det svåranvända och fonetiskt uppbyggda landsmålsalfa- betet uppfattades i samtiden som betydligt mer krävande än till exempel folkmin- nesinsamling. Som vi senare kommer att se hade folkkulturforskarna vid arkivet en annan uppfattning. Flertalet av de framträdande uppsaliensiska folkkultur- forskarna var också djupt engagerade i hembygdsrörelsen, inte bara inledningsvis utan även under 1930- och 1940-talen. Campbell var exempelvis styrelsemedlem i Svenska folkhögskollärarnas förening för hembygdsvård och hembygdskunskap. Campbell, Götlind och Levander var också fl itiga bidragsgivare till Tidskrift för
hembygdsvård under 1920- och 1930-talen.d 103 Även exempelvis J.A. Lundell, Jöran
Sahlgren, Nils Edvard Hammarstedt, Gösta Berg, Sigurd Erixon, Albert Nilsson, Sigfrid Svensson och Carl Wilhelm von Sydow i Lund var engagerade i hembygds- rörelsen.104 Uppenbart är att traditionsforskningen, av såväl forskarna som hem-
bygdsrörelsen, sågs som en del av 1920- och 1930-talens hembygdsvård.
Göteborgsarkivets representanter hade, som framgått, en annan uppfattning än exempelvis Geijer, Hammarstedt och Lithberg. Redan 1917, alltså innan folkmin- nesföreningens grundande, poängterade Celander vikten av att insamlingen borde ske genom ”folket” själva eller genom till dem närstående personer.105 Uppropet
som skrevs och spreds i samband med grundandet av Västsvenska folkminnesför- eningen vände sig även till hembygdsintresserade i de västsvenska landskapen.106
Inställningen att vem som helst kunde uppteckna folkminnen och att ”kännedom om bygden och folket [är] oerhört mycket viktigare än lärdom” när det gällde tillvaratagandet av minnena präglade göteborgsarkivets arbete under hela 1920- talet.107Ett generellt fel var att vetenskapen hade ”haft för lite kontakt med verk-
ligheten”, menade Arill: ”Kännedomen om allmogens tänkesätt har forskarna kanhända mer än lovligt mycket fått från böcker.”108Därför var folkets deltagande
i folkminnesforskningen nödvändigt och av samma anledning borde hembygds- rörelsen, betonade bland annat Arill, få ett större utrymme, föreningarna mer eller mindre självständigt bedriva insamling och dessutom ges ekonomisk möjlighet till verksamhetens bedrivande. Ett verkligt samarbete mellan arkiven och de lo- kalhistoriska föreningarna borde upprättas som inte byggde på de sistnämndas subordination utan ”där båda har medbestämmanderätt.”109 I högre grad än sina
systerarkiv nyttjade Västsvenska folkminnesarkivet även pristävlingar, öppna för allmänheten, som insamlingsmetod. Arill och fl era andra av göteborgsarkivets re- presentanter betraktade således insamlingen som ”folkets egen angelägenhet.”110
Bland annat betonade Arill att jordbrukare, fi skare och grovarbetare ofta var ”verkligt representativa samlare”.111 På samma sätt framhölls i fl era av Västsvenska
folkminnesarkivets pristävlingar: ”Bland bönder och arbetare träff as ofta vårt lands bästa samlare.”112Upptecknare som arbetade i sin egen hemtrakt ansågs ha många
fördelar gentemot ditresta stipendiater. Bergstrand påpekade exempelvis att det ”är utan all fråga lämpligast, att en värmlänning, helst född och uppvuxen på lands- bygden, tecknar upp folkminnen i Värmland och att en bohusläning upptecknar i Bohuslän.”113 Gång på gång, nästan som ett mantra, upprepade göteborgsarkivets
representanter att vem som helst kunde och borde delta i insamlingsverksamheten. Stora ansträngningar gjordes för att få ”folket” att uppteckna sina egna minnen:
Det är dock så, att de rikaste och pålitligaste uppteckningarna av hithörande folk- minne få vi från bygdeforskaren som lever med och bland folket, som talar deras språk och lever deras liv och känner deras åskådningar, känsloliv och tankebanor på ett helt annat sätt än främlingen, och som har möjlighet att fortsätta upptecknandet under åratal.114
Vem skall sköta detta insamlingsarbete. Och den frågan är då så innerligen lätt besvarad. Det ska alla vara med om. Unga och gamla, fattiga och rika, lärda och olärda, män och kvinnor. Ty till all lycka är det så, att vid detta arbete kan vem som helst vara med, och icke blott vara med som simpel nummerkarl utan verkligen uträtta ett gott arbete av bestående värde.115
Inledningsvis planerades att varje västsvensk socken skulle vara representerat av åtminstone en bygdeforskare. Av ekonomiska skäl misslyckades försöket att bygga upp ett ”heltäckande” kontaktnät med bygdeforskare, förutom i Bohuslän. Själva tanken, att låta ”bygdens eget folk” handha merparten av insamlingsarbetet över- gavs dock inte. En stab, dock ej heltäckande, av lokalt arbetande bygdeforskare knöts tidigt till arkivet.116 Kontaktnätet utökades i samband med föreläsningar
och kurser. Upptecknare efterlystes i dagspressen, antingen i direkta upprop men även mer indirekt i de otaliga artiklar där arkivet och insamlingsverksamheten i stort presenterades. Under 1920-talet instruerades dessutom stipendiaterna att re- krytera intresserade personer i de lokalsamhällen där de själva bedrev insamling.117
Bygdeforskarna hade som uppgift att bedriva insamling inom ett mer begränsat geografi skt område, vanligen sin födelse- eller bostadsort. Förutom att de antogs känna orten och befolkningen i vilka de arbetade var deras verksamhet också eko- nomiskt fördelaktigare för arkivet än stipendiaternas. De förstnämnda fi ck nämli- gen betalt per godkänd sida medan de kringresande upptecknarna fi ck ett fastställt månadsbelopp, som förutom lön även skulle täcka rese- och boendekostnader un- der undersökningsperioden.
Kön och yrke
Såsom indirekt framkommit var de svenska folkminnesarkiven en manlig värld. Till exempel var alla insamlingsledare vid Västsvenska folkminnesarkivet män. De
kvinnor – Gunvor Asklund och Anna Eriksson-Wistrand – som under kortare perioder var anställda som amanuenser tycks huvudsakligen utfört rutiniserat och mindre statusfyllt arbete. Även bland upptecknarkåren är den manliga övervikten påfallande. 90 av de 112 granskade högproduktiva bygdeforskarna var män. Hela 80% av det totala antalet uppteckningar i göteborgsarkivets samlingar var också nedtecknade av män under 1920- till 1950-talet. Inte förrän vid mitten av 1960- talet blev könsfördelningen bland upptecknarna jämnare.118
Några större diskussioner kring fördelar respektive nackdelar med kvinnliga upptecknare tycks inte ha förts vid Västsvenska folkminnesarkivet. Det fi nns inte heller något som tyder på att arkivets företrädare främst vänt sig till män när de sökt rekrytera nya upptecknare; stundtals efterlystes kvinnliga upptecknare spe- cifi kt.119 Men granskar man de upptecknare som arkivets representanter särskilt
framhävde fi nner man att dessa nästintill uteslutande är män. I Arills återblick över arkivets verksamhet från 1929 nämns 27 manliga upptecknare. Visserligen tar han också upp sex kvinnliga, fastän i mer summariska ordalag.120 Likaså tog
Celander fasta på männen. I en artikel om arkivets verksamhet beskriver han sju mäns uppteckningsverksamhet mer ingående varefter han konstaterar att det inte heller ”saknats ypperliga kvinnliga arbetskrafter” och radar upp ett antal namn.121
De dödsrunor och minnesord som arkivets personal och styrelsemedlemmar för- fattade rör uteslutande manliga upptecknare.122
Hela 24 av de granskade bygdeforskarna arbetade inom skolväsendet.123 Mer-
parten av dessa var folk- eller folkhögskollärare, två överlärare och en rektor åter- fi nns. Även fl era av de mer kända traditionsforskarna såsom Hilding Celander, Tobias Norlind, Åke Campbell, David Arill, Lars Levander, Ernst Klein, Johan Kalén, Carl Wilhelm von Sydow hade en bakgrund inom skolväsendet.124 Som vi
sett var Campbell även styrelsemedlem i Svenska folkhögskollärarnas förening för hembygdsvård och hembygdskunskap.125Den starka kopplingen visar sig också i
att ett helt kapitel ägnas åt folkminnesforskningen och hembygdsrörelsen i verket
Svensk folkhögskola 100 år.126Uppenbart är också att Västsvenska folkminnesarki-
vets styrelse ansåg att lärare var särskilt lämpliga som upptecknare. Bland annat ordnades under det tidiga 1920-talet en kurs i folkminnessamling i Göteborg som särskilt riktade sig till folkskoleseminariets deltagare.127 Johan Kalén höll åtmins-
tone en föreläsning om folkminnenas tillvaratagande som riktade sig direkt till bli- vande lärare. Där framhöll han fördelarna med lärare som upptecknare. Förutom skrivfärdigheten fanns ytterligare två orsaker till deras lämplighet:
Det övervägande fl ertalet av oss besitter ju – så vida inte vederbörande är allt för nykommen på platsen – en ingående personkännedom, var inom sitt begränsade område. Vi veta vilka personer det skulle vara lönt att vända sig till, varjämte vi ju ofta till dem stå i sådana relationer att det faktiskt går lättare för oss än för någon som helst annan att locka ur meddelaren vad han vet. Det andra sakförhållandet är det, att de allra fl esta av oss äro utgångna ur allmoge- eller arbetarehem, vilket för-
hållande gör att många skulle i sina egna hem eller bland närmast anhöriga kunna göra en rik skörd av värdefullt material.128
Under sina uppteckningsresor rekommenderades ofta stipendiater att vända sig till en lärare eller präst i närområdet för att få adresser till tänkbara meddelare. Fyra av de 112 högproduktiva bygdeforskarna var själva präster. Även om ett relativt stort antal upptecknare gärna omnämnde sig som skriftställare tycks endast fem ha livnärt sig som journalister och/eller författare. Tre hade tidigare varit militärer, sex var aktiva inom handeln, bland annat som kringresande försäljare (franska kort och antikviteter), konfektionsarbetare och innehavare av antik- och cykelaff ärer. Två upptecknare verksamma på 1950- och 1960-talen var bibliotekarier och två var konstnärer till yrket. 15 av de granskade bygdeforskarna var arbetare, bland annat återfi nns tre byggnads- och möbelsnickare, en smed, en stenarbetare, en målare, en fi skberedare, tre skogsarbetare, en sömmerska, en vaktmästare, en portvakt och två fabriksarbetare. Övriga yrken som fi nns representerade är tandläkare, rättare, pälsdjursuppfödare, posttjänsteman, skogsförvaltare, hembiträde och trädgårdsar- betare. Den största andelen bygdeforskare (34 av 112 personer) livnärde sig dock som lantbrukare och/eller lantarbetare. Flertalet av dessa karaktäriserade sig som småbrukare och kombinerade sitt mindre jordbruk med exempelvis bleckslageri, hemsömnadsarbete, korgtillverkning, möbelsnickeri, skomakeri och fabriksarbete. Andra hade i sin ungdom tjänstgjort som järnvägsarbetare.129 Till exempel hade
den framstående upptecknaren Olof Hagberg varit rallare i USA innan han åter- vände till Sverige och friköpte en gård.130 Få, om någon, av de högproduktiva byg-
deforskarna tycks ha varit riktigt välbärgade. Ett stort antal av de mer produktiva upptecknarna hade istället en svår eller rentav mycket svår ekonomisk situation. Vädjanden från upptecknare, till exempel om snabb betalning för uppteckning- arna, ”ty jag är nästan utan sådana, vilket jag förresten brukar vara mästa tiden”, ”det betyder inte så mycket att dö fattig när man vet att man varit med och räd- dat något av fädernas arv” eller ”jag är utan plats och har det inte så lite svårt”, är inte ovanliga i Västsvenska folkminnesarkivets brevsamlingar.131 Betalningen tycks
således ha varit ett välkommet tillskott för fl ertalet bygdeforskare. Ett antal bygde-