Tidigare har Johan Kaléns ord om att allt som kunde klassifi ceras som folkminnen borde upptecknas och införlivas i arkivets samlingar lyfts fram. ”Hellre för mycket än för lite” upprepade Johan Kalén under i stort sett alla sina instruktionsföredrag. Det var bättre, menade han, att skicka in en ”mindre värdefull eller rentav värdelös uppteckning” än att riskera att gå förbi en som var av värde:363
Kort ur realkatalogen rörande bröllopsseder, hänvisande till Hedvig Lundéns uppteckning efter nämnda Johanna Bengtssons berättelser (DAG).
Det får bli vetenskapsmännens sak, att vid bearbetning av det inkomna stoff et, utgallra vad som vid en strängt saklig och vetenskaplig prövning visar sig vara be- tydelselöst. Men jag har liksom en känning av, att det inte blir så värst mycket som kommer att helt skjutas åt sidan. Har det inte värde från en synpunkt, så kan det ha det från en annan. Men denna sofring bör enligt mitt förmanande ej ske vid arbetet ute i fältet. Den tillhör ej den oftast otillräckligt tränade upptecknaren utan den fullt vetenskapligt rustade bearbetaren.364
Således, menade Kalén, var det forskaren som använde Västsvenska folkminnesar- kivets samlingar som huvudsakligen skulle stå för bedömningen av det inkomna materialet. David Arill och Carl-Martin Bergstrand uttryckte sig på ett liknande sätt, om än den sistnämnde något försiktigare. Allt borde inte införlivas i tradi- tionsarkivens samlingar och alla samlingar som redan ingick i respektive arkivs samlingar skulle inte utan vidare godtas.365
Traditionsförfalskning
Som tidigare påpekats var många av upptecknarna allt annat än förmögna. Konti- nuerligt vädjade ett antal av upptecknarna till arkivet att få nya arbetsuppgifter på grund av sin ekonomiskt svåra situation. Några bygdeforskare skickade periodvis in ett stort antal uppteckningar. Med all tydlighet framgår att de under perioder levde enkom på insamlingsarbetet. Några anklagades för att skriva alltför stort för att på så sätt fylla fl er blanketter och erhålla en större ersättning. Med samma syfte tycks andra ha satt i system att skriva endast några få rader per blankett eller mot betalning skicka in samma uppteckningar till fl era olika arkiv.
Som framgått var intresset för folket och dess minnen stort under 1900-talets första hälft. Otaliga sockenskildringar innehållande folkminnesuppteckningar pu- blicerades. Folkets minnen var högsta mode. Journalister konkurrerade med tradi- tionsarkiven om de gamlas berättelser. Både dagstidningar och magasin innehöll ofta mer eller mindre redigerade utdrag med äldre människor på landsbygden. Med all tydlighet framgår att ett antal upptecknare, tvärtemot arkivets uttryckliga instruktioner, föll för frestelsen att skicka in avskrifter av redan tryckta uppteck- ningar istället för att själva genomföra de betydligt mer tidskrävande intervjuerna. Angav de att det avskrivna var hämtat från en tryckt källa returnerades i regel materialet. En annan möjlighet var att istället påskina att det inskickade materialet var resultatet av en egenhändigt genomförd intervju och i samband därmed även bifoga en fi ngerad meddelares namn.
Att skicka in tryckta uppgifter var dock riskabelt. Arkivets insamlingsledare granskade allt inkommet material och var själva väl belästa inom ämnesområdet. Som insamlingsledare och i regel även själva upptecknare hade de också viss kun- skap om vilka traditioner, seder och bruk som förekommit i de olika delarna av landet. Mot en upptecknare, av etiska skäl här kallad A.J., fattades till exempel misstankar då han bland annat ”berättar åtskilligt om vittror, vilka naturväsen sä-
kerligen icke tidigare anträff ats på västgötskt område.”366I de fall uppgifter som
insamlingsledarna betraktade som misstänkta inkom till arkivet ägnade de i regel stor energi åt att fi nna den ursprungliga källan, om en sådan fanns. Företrädare för traditionsarkiven samarbetade härvidlag kontinuerligt, till exempel genom att jämföra uppteckningar av samma upptecknare från olika arkivs samlingar.
Upptecknaren E.L. avslöjades till exempel av Olof Forsén då han några gånger skrivit av folkminnesskildringar ur Såningsmannen, vilket han också erkände, var- efter han fi ck fortsätta med uppteckningsverksamheten.367 En annan högproduk-
tiv och väl ansedd upptecknare, arbetaren K.E., misstänktes likaså vid ett tillfälle för att under falska förespeglingar ha sänt in avskrifter till arkivet. Efter jämförelser mellan K.E:s bidrag och Sundblads bok Gammaldags seder och bruk i Västergötland skrev Bergstrand:
Jag vart igår mycket ledsen, då jag genomläste Edra uppteckningar efter nittioårige A.P. Andersson i Naum. Märkvärdig gubbe som läser upp utantill hela kapitel ur Sundblads Gammaldags seder och bruk i Västergötland! Med sådana gubbar ber jag dd
Eder hädanefter se noga upp, ty jag vill inte införliva med våra samlingar sådant, som eftervärlden skall beteckna som avskrifter ur böcker. För framtiden ber jag Eder vara på Er vakt, så att vi inte förses med andra uppteckningar, än dem Ni kan ösa ur den muntliga traditionen.368
Därefter, menade Bergstrand, var K.E. ”kurerad” och fortsatte under en lång tid att arbeta för arkivets räkning; ”då jag strax avslöjade falsariet, bättrade han sig och har sedan gjort uppteckningar, som jag inte haft skäl att misstänka”, menade Bergstrand.369 När det gällde E.L. och K.E. tycks avskrifterna ha varit engångshän-
delser. Kanske berodde avskrifterna på ett missförstånd. En annan möjlighet var att de hade hamnat i ekonomiskt trångmål och därför medvetet skickade in av- skrifterna. I andra fall är det uppenbart att enskilda upptecknare satt inskickandet av förfalskningar i system.
En upptecknare som under en lång tidsperiod arbetade för arkivet var J.B., innehavare av en så kallad boklåda i Göteborg. Under 1920- och 1930-talen inför- livades tusentals av hans uppteckningar i arkivets samlingar. Arkivets företrädare tycks ha uppskattat hans uppteckningar. I synnerhet Hilding Celander nyttjade J.B:s uppteckningar om jultraditioner i sin egen forskning, till exempel i boken
Nordisk jul. Bergstrand blev dock mer och mer skeptisk till uppteckningarna, sär-ll
skilt då J.B. ofta inkom med uppteckningar som synnerligen väl passade Celan- ders teorier om fruktbarhet och julfi rande. Många uppgifter i J.B:s uppteckningar var ovanliga för att inte säga unika bevis för samtida forskningsteorier, vilket fi ck Bergstrand att reagera:
Jag måste som min mening uttala, att vad Gustav Andersson berättat så denna gång som sist, då han hade så mycket historier om off er till eldgudar o.s.v., synes mig
synnerligen otroligt. Kunde man lita på dessa uppgifters sanningsenlighet, hade de ju för oss det allra största värde, men nu är jag mycket skeptisk mot dem. Månne jag inte gjorde bäst, därest jag kastat dem i papperskorgen? Anser Ni själv, att denne Gustav Andersson är en trovärdig karl? Finns inte någon möjlighet för mig att träff a och få samtala med honom? En annan sak är nu den, att jag av Sandklev fått veta, att Ni lämnar in samma uppgifter till honom som till oss. Jag kommer icke hädan- efter att inlösa sådant material, som Ni får betalt för även av Sandklev. Allra helst såge jag, att Ni hädanefter sände uppteckningar endast till Sandklev.370
Något svar tycks Bergstrand inte ha fått och än mindre möjligheten att få träff a Gustav Andersson som var utsatt som meddelare. J.B. utmönstrades som upp- tecknare och alla hans uppteckningar kom att betraktas som falsarier även om Bergstrand menade att ”han i början tycks ha varit pålitlig och även senare allt- emellanåt insänt äkta originaluppteckningar, så har han då sagesmän och material börjat tryta tagit till sin fantasi, vilken befruktats genom läsning av folkloristisk litteratur.”371Liksom när det gällde J.B. misstänkte Bergstrand och hans kolleger
även att andra upptecknare förfalskat uppteckningar då de innehöll ”just sådana ting, som varit i svang mest som teorier” men av upptecknarna angetts ”som något man för länge sedan brukat”, för att citera Albert Nilsson vid Nordiska museet.372
Ytterligare en upptecknare som tilldrog sig Bergstrands uppmärksamhet var F.P., upptecknare och kringresande antikvitetshandlare. Inledningsvis skattades han högt av arkivets ledande män. Bland annat vann han första pris i pristävlan ”Från vaggan till graven” år 1924.373Men Carl-Martin Bergstrand reagerade på att F.P.
gång efter annan sände in högst ovanliga uppgifter till arkivet med vaga angivelser rörande sina meddelare. Vid fl era tillfällen försökte Bergstrand få Hilding Celan- ders tillåtelse att undersöka saken närmare:
Tror Du inte, att det materialet är lämpat för ”idiotlådan”? Ingen annan har gjort dylika uppteckningar. Ett par dagars kontroll skulle nog visa, att den mannen ej får tas på allvar, då han kommer med material, som ej kan verifi eras genom andras uppteckningar. Arill har tydligen satt stort värde på hans material. Har Du lust att sända en man (kvinna) på, låt oss säga, tre dagars cykeltur genom Hjärtum, Fors- hälla och Lane Ryr med speciell uppgift att forska efter [F.P:s] traditioner? Någon gammal bör ju känna till hans egendomliga seder, om det fi nns tillstymmelse till verklighet bakom.374
Någon undersökning rörande F.P:s uppteckningar kom dock inte till stånd. I varje fall lyckades inte Bergstrand fi nna bevis för sina misstankar, vilket framgår av hans brev till Sigfrid Svensson, som lånat och ifrågasatt några av F.P:s uppteckningar. Bergstrand förklarade att hans inställning delades av John Granlund, tidigare vid Västsvenska folkminnesarkivet och senare vid Nordiska museet. Men, betonade Bergstrand, Hilding Celander hade i det längsta trott på F.P:s uppgifter: ”P. är
ju till den grad analfabet och kakograf, att han måste ge en lärd herre intryck av äktaste folklighet och ursprunglighet!”375
Kontrollerad blev dock fanjunkaren N.S. Under åratal hade han arbetat både för Västsvenska folkminnesarkivet, Nordiska museet och Landsmålsarkivet i Upp- sala. Enbart i göteborgsarkivets samlingar fi nns 4 000 sidor av hans uppteckningar, vilka Bergstrand sedermera stämplade som förfalskningar. Efter fattade misstan- kar, återigen beroende på att materialet innehöll mycket ovanliga uppgifter, sökte Bergstrand kontrollera det berättade med stor energi. I ett brev till kantorn Oscar Söderlind i Eggby, vari Bergstrand vädjade om hjälp att kontrollera huruvida några angivna meddelare existerat, förklarade han sitt arbetssätt:
Jag avslöjade för några år sedan [N.S.] som storbedragare. Jag tog mig nämligen för att under resor på hans jaktmarker efterhöra hans sagesmän, besöka sådana, som han uppgivit som sagesmän o.s.v. Jag fann då bl.a., att han uppgivit som sagesmän personer, som varit döda i många år innan han besökte dem, dels sådana, som han aldrig råkat. Vidare att han helt enkelt uppdiktat sagesmän. Jag hade med mig en del av hans uppteckningar och genomgick dem med sagesmän, som han verkligen talat med, men det befanns därvid, att de inte kändes vid en hel del av sina berät- telser. Nu vågar jag inte använda några alls av [N.S:s] omkring 4 000 sidor uppteck- ningar här på arkivet. Förmodligen var det först så småningom han började tillsätta de gamles berättelser med egna tilldiktningar o.s.v., men det är för mig omöjligt att avgöra, när hans förfalskningar begynna. Kunde jag nu genom Eder få veta, huruvida de på första sidan nämnda personerna existerat, hetat så och varit födda så, skulle detta vara av värde.376
Det var inte utan tveksamhet som Bergstrand avpolletterade N.S. Tillsägelser räckte i de fl esta fall för att ”återföra en människa till sanningens väg”, menade Bergstrand, dock inte i det aktuella fallet: ”Skada, för [N.S] var dock en energisk karl, som inte vädjade för några svårigheter, då det gällde att uppsöka sagesmän, var de än bodde”.377
Ofolkligt och ointressant
Ett tiotal upptecknare misstänktes uttryckligen för att vid ett eller fl era tillfällen ha förfalskat inskickat material. De övriga nära två tusen upptecknarna som under tidsperioden var knutna till Göteborgsarkivet var dock inte ifrågasatta. Därmed inte sagt att alla deras uppteckningar uppskattades av arkivets insamlingsledare.
Under ett instruktionsföredrag för blivande upptecknare betonade Bergstrand att de hellre skulle skicka in för mycket än för litet till arkivet. Men å andra sidan, menade Bergstrand, ”får upptecknaren ha så pass omdöme, att han inte skickar in alltför obetydliga uppgifter, sådana som han bör begripa saknar allt intresse för forskningen.”378Som exempel på värdelösa uppteckningar anförde Bergstrand
1. Fläderblommorna tas i blomningstiden och bindas i knippen, som får torka. Sedan kokas det thé på dem.
2. När pigorna tog tjänst får de vanligen tre kronor i stäa.
3. När en häst fi ck revet eller kastet, hävde de i honom nåt å så körde de fort mä’n. 4. I en del stöver bredde de ut halm på golvet å där låg ongane å garna sej. Då feck de väre försektige mä lysestickene.
Dessa just anförda s.k. folkminnesuppteckningar får gälla som exempel på vad som omöjligen kan anses värt att införliva med ett folkminnesarkivs samlingar. Somliga uppgifter är utan intresse, andra sakna värde därför att de är ofullständiga. Är det fråga om t.ex. tjänstefolkets löner och anställningsvillkor, så är det ju alldeles nöd- vändigt att även uppge åtminstone vilket årtionde de lämnade uppgifterna avser. Likaså då det talas om julhalmen bör man ta reda på, när ungefär seden ifråga över- gavs, och naturligtvis också, vilka idrottslekar, man utförde i halmen.379
För att komma till rätta med vad som ansågs vara mindervärdiga uppteckningar användes honoreringen som styrmedel. Under det tidiga 1930-talet betalades i regel 50 öre per inkommen sida för att successivt stiga till 2,50 och uppåt 3 kronor per sida i början av 1960-talet.380 Under början av 1920- och början av 1930-talet
tycks alla uppteckningarna, oavsett innehåll, ha honorerats likvärdigt. I samband med att Bergstrand övertog föreståndarskapet för arkivet kom honoreringssyste- met att förändras i och med att han började ”betala de bästa och de tätast skrivna” uppteckningar mer än andra:
Några blad bland de nya blanketterna innehöll ju rätt litet, där var t.ex. tre med en gåta på var, så var det en mycket vanlig och knapphändig notis om gloson etc., och jag får ju se till att inte illvilliga revisorer få för god anledning att även i fortsätt- ningen anklaga mig för alltför stor rundhändhet och för slapp kontroll. Vilket jag förmodar att Du behjärtar och ej vredgas över beloppets litenhet.381
Några bland visorna äro alltför väl kända och förekomma redan så rikligt här, att jag knappast vågar visa våra revisorer, att jag inköpt dem av Eder. I synnerhet Skeppet Albertina och Fröken Agnes samt På Bohusläns kuster. I varje fall måste jag visa, att jag betalat dem med ett blygsamt belopp. Gåtorna äro allesammans de allra vanli- gaste, sådana som förr lästes i den äldre upplagan av Folkskolans läsebok, så det kan hända, att det bladet går i papperskorgen.382
I praktiken tycks emellertid skillnader vad gäller honorering, även under Bergs- trands föreståndarskap, huvudsakligen berott på hur tätt olika upptecknare skrev. Välfyllda sidor betalades mer än glest skrivna, vilket Bergstrand gång på gång fram- höll för de enskilda upptecknarna såväl som för sina kolleger.383Utifrån korrespon-
dens framgår också att material, som ansågs undermåligt, stundtals sändes tillbaks till respektive upptecknare alternativt kasserades av arkivets föreståndare:
Den här gången blev det inte något penningpris. Jag fann ju strax, att det allra mesta av det insända materialet denna gång författats av Eder. Jag ville ju endast ha tag i gamla traditioner. Jag plockade ut de få sådana, som fanns i Edert manuskript, och lät avskriva dem. Resten gick i papperskorgen utan hänsyn till att det tagit Er åtskil- lig tid och möda att författa och nedskriva det.384
Härmed returneras nitton sidor uppteckningar, vilkas innehåll jag anser sakna in- tresse för vårt arkiv. Vi samla endast sådant, som inte bevarats på annat sätt än genom folkminnet, alltså inte sådant som är lätt tillgängligt genom litteratur. Och vad de religiösa sångerna beträff ar, tar jag för givet, att de allesammans fi nnas i tryck.385
En del av de visor Ni nyligen sänt in ha föga intresse. De ha så pass litterär eller halvlitterär ton att de knappast kunna sägas vara folkliga. Jag har inte haft tillfälle att göra någon undersökning i saken, men fl era av dem torde nog härstamma ur tryckta källor ursprungligen. Det är detta som gör att honoraret blev en smula lägre än vanligt.386
Av de senare måste jag kasta tre blad i papperskorgen: Ett om frimurare, ett om Festeldar och nödeldar, ett om Tomtar. Då jag har revisorer över mig, kan jag inte våga ta emot annat än fullgoda uppteckningar. De här innehålla intet intressant el- ler något av värde för vetenskapen.387
Refusering av inkommet material tillhörde dock ovanligheterna. Högst ett tiotal sidor per år tycks ha återsänts alternativt kasserats. Uppteckningar som inte god- togs bestod i regel antingen av redan tryckt material eller egenhändigt producerade texter, till exempel dikter. I några få fall returnerades material som ansågs okomp- lett, inkonsekvent eller innehållande alltför vanliga och i samlingarna ytterst väl- representerade uppgifter. Vad som bedömdes som mindervärdigt material och därmed inte införlivades i arkivets samlingar är dock i de fl esta fall svårt att få en uppfattning om utifrån korrespondensen. Ett bättre sätt att få en inblick i arkivets refuseringsstrategier är att studera pristävlingssvaren, vilka i många fall renskrevs på arkivbeständigt papper.
Redigering och censurering
Redan 1928 konstaterade folkminnesföreningens styrelse att pristävlingsmateria- let krävde bearbetning, främst därför att uppteckningarna var ”gjorda på papper av sämre kvalitet”, det vill säga inte var författade på arkivets vanligtvis använda arkivbeständiga blanketter. Arkivets tjänstemän fi ck därför i uppgift att verkställa avskrifter av uppteckningarna på arkivets blanketter ”där sådant syntes nödvän- digt” och då även dela upp ”stoff et från innehållssynpunkt.” Avskrifterna skulle göras med en ”diplomatisk” noggrannhet.388 Under 1930- men framför allt under
dåligt privatpapper” till arkivpapper.389Oftast kasserades originaluppteckningarna
efter överförandet.
Ett antal uppteckningar som Bergstrand förberett för avskrivning kom i prak- tiken aldrig att överföras på arkivets blanketter. På originaluppteckningarna åter- fi nns fortfarande Bergstrands utförda korrigeringar och även passager som han med rödpenna strukit som en markering att de var ointressanta och därför ej borde avskrivas. Som exempel kan svaren på pristävlingen ”Folkminnen och traditioner i Bohuslän skola inventeras”, utlyst i Bohusläningen år 1943 och en ungefär sam- tida tävling om djurs-, föremåls- och växters språk i Handelstidningens Veckoblad nämnas.390
På närmast samtliga av svaren på de båda pristävlingarna har Bergstrand överst på första sidan skrivit ut uppteckningens proveniens, upptecknarens namn samt meddelarens namn och födelseår, alternativt att det rörde sig om egenhändigt ned- tecknade minnen. Vanligen har han också delat upp tidigare sammanhängande berättelser och rubriksatt dem i enlighet med realkatalogens rubriker. Som exem- pel kan nämnas att uppgifter om julfi rande respektive tjänstefolk, som tidigare varit skrivna på en och samma sida, skulle avskrivas på separata blanketter. Ofta har Carl-Martin Bergstrand även korrigerat direkta språkfel, såsom felaktiga kom- materingar, stavfel eller avsaknad av versal i början av en mening.391 Genom kor-
rigeringarna ville Bergstrand skapa en läsbar text, lättare att bruka för dem som använde arkivets samlingar.392
Innehållet i Västsvenska folkminnesarkivets pristävlingssvar skulle emellertid i de allra fl esta fall orört föras över på arkivblanketter och därefter införlivas i arkivets samlingar. I några få fall har dock Carl-Martin Bergstrand strukit över passager alternativt angett ”Avskrives icke!” i marginalen på uppteckningen. Bland annat utmönstrades mer eller mindre konsekvent inledningar till uppteckningar som tydliggjorde att texterna var insända till arkivet såsom svar på pristävlingarna, till exempel ”Jag får tacka för eder skrivelse och boken som ja fått” eller att det in- skickade var ”i hopp om att vinna ett kontantpris”, liksom uppgifter om uppteck- naren så tillvida att denne inte nedtecknade sina egna minnen.393I enstaka fall har
även uppgifter som inte betraktades som muntligt traderade strukits. Detta gäller till exempel en berättelse om gården Stamtorps historia, delvis tidigare publicerad, delvis nedtecknad efter äldre handlingar.394Även några uppgifter som Bergstrand
troligtvis helt ansåg sakna vetenskapligt värde skulle utmönstras, till exempel en