Västsvenska folkminnesarkivet och fältf orskarna

Den 9 maj 1919 upptog kriget större delen av Göteborgs Morgonpost. Bland repor-tt

tage om den internationella politiska situationen och annonser om vårmodet och tekniska hjälpmedel fanns en blänkare som utmärkte sig. Artikeln handlade inte direkt om det moderna och internationella samhällets förfall eller framsteg; istället om det gamla, försvinnande och svenska. Den kände folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow från Lund hade besökt staden och hållit en föreläsning om folkminnesinsamling. Göteborgs Morgonpost rapporterade att en liten skara sam-t

lats till vidare överläggningar efter von Sydows föreläsning. Ett gemensamt beslut hade fattats, en folkminnesförening skulle grundas.32 _{Den 20 maj konstituerades}

Västsvenska folkminnesföreningen (VFF), vars övergripande verksamhet skulle bestå av folkminnesinsamling i Bohuslän, Dalsland, Värmland, Västergötland och Halland.33_{1927 grundades ännu en folkminnesinsamlande organisation i staden,}

Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola (IFGH). Både före- ningen och institutet arbetade efter samma riktlinjer, använde mer eller mindre samma upptecknare och deras samlingar utgjorde tillsammans Västsvenska folk- minnesarkivet (VFA). Organisatoriskt var således föreningen och institutet nära sammanbundna.34 _{Vidare styrdes de, såväl ideologiskt som praktiskt, av samma}

inre och dominerande kärna.35 _{Mot bakgrund härav betraktar jag föreningen och}

institutet, med få undantag, närmast som en och samma enhet.

Under större delen av tjugotalet styrdes såväl föreningens som institutets verk- samhet i praktiken av främst docenterna Sverker Ek (litteraturhistoria med poetik), Waldemar Liungman (nordisk och jämförande folkminnesforskning) och Hilding Celander (nordiska språk) samt fi l. kand., senare lic., David Arill (religionshisto- ria). De två sistnämnda försörjde sig såsom lärare; Arill först vid Göteborgs och Bohus läns folkhögskola i Grebbestad och senare vid Kommunala mellanskolan i Torsby medan Celander inledningsvis var lektor vid Göteborgs realläroverk för att därefter tillträda ett rektorat vid Högre allmänna läroverket för fl ickor i Göteborg. Ek var under 1920-talet anställd vid högskolan medan den ekonomiskt oberoende Liungman arbetade, först inom Hasselbladskoncernen och från 1925 och framåt vid högskolan. Även om endast Liungman på heltid sysselsatte sig såsom folkmin- nesforskare, var Celander oerhört produktiv som folklorist och Ek bland annat som folkviseforskare. Arill, som tog en licentiatexamen i folkminnesforskning år 1929 på en studie om bröllopsträd, var tveklöst arkivets främsta agitator.36 _{Det var även}

Arill, i egenskap av folkminnesföreningens sekreterare (1919–1926), som fram till institutets grundande handhade i närmast all kontakt med de till arkivet knutna upptecknarna. Celander innehade ordförandeskapet i både föreningen (1919– 1930) och institutet (1926–1947) medan Ek till en början var styrelsesuppleant (1922–1924), styrelsemedlem (1924–1926 & 1928–1932) och sekreterare (1927) inom folkminnesföreningen och tillika institutets vice ordförande (1926–1947). Liungman ingick åren 1920–1929 i föreningens styrelse och var institutets sekre-

terare under 1926–1928 samt därefter ordinarie styrelsemedlem i ytterligare några år. Liungman var under en period (1924–1928) även föreståndare för Västsvenska folkminnesarkivet. Olof Forsén avlöste Liungman som föreståndare för arkivet.37

Forsén hade studerat folkminnesforskning men hans huvudämne var praktisk fi - losofi , i vilket ämne han 1928 även lade fram sin funktionalistiskt orienterade li- centiatavhandling Alchera-traditionen. En studie i mytens psykologi. Forsén lämnade arkivet i början av 1930-talet för att istället inleda sin karriär inom Sveriges Radio där han senare kom att bli en känd reporter.38_{Som föreståndare efterträddes han}

av Carl-Martin Bergstrand som under åren 1932–1964 verkade som föreståndare för Västsvenska folkminnesarkivet. Liksom Forsén hade Bergstrand studerat folk- minnesforskning och arbetat som upptecknare vid arkiven i Göteborg, Lund och Uppsala. Han hade dock licentierat i Nordisk och jämförande fornkunskap med

Några västsvenska stenåldersboplatser.39

Föreningens, och efter 1926, även institutets samlingar förvarades under un- dersökningsperioden vid Göteborgs stadsbibliotek. Folkskolläraren Elof Lindälv kom till en början att såsom oavlönad arkivarie handha uppordnandet, registre- randet och utlåningen av de kontinuerligt ökande samlingarna. 1922 efterträddes han av apotekaren Martin Lundqvist (1922, 1924) och David Arill (1922–1923). Martin Lundqvist, 1929. Okänd fotograf (DAG).

Därefter ansvarade, som påpekats, arkivföreståndarna Waldemar Liungman, Olof Forsén och slutligen Carl-Martin Bergstrand för arkivets skötsel. Till hjälp hade de under 1920-talet kandidaten Erik Peterson (1922–1925) som biträde. Han efter- träddes av amanuenserna fru Gunvor Asklund (1926–1928) och kandidaten John Granlund (1926–1928). Härutöver tjänstgjorde Johan Kalén periodvis vid arkivet under första hälften av 1930-talet. Från mitten av 1930-talet och framåt skötte Bergstrand närmast alla praktiska uppgifter vid arkivet, med undantag av tillfälligt anställda.40 _{Härutöver bedrev han insamling i fält några månader per år.}

Kontakten med och instruktionerna till enskilda upptecknare föll fram till 1926 på folkminnesföreningens sekreterares lott, därefter tillsattes, som nedan kommer att behandlas, separata insamlingsledare.

”Vetenskapen visar målen, hembygden visar medlen”

Västsvenska folkminnesarkivet primärt dokumentera men även studera västsvens- ka folkminnen, inledningsvis defi nierat som ”allmogens genom muntlig tradition bevarade andliga kultur.”41_{Någon fullt fast defi nition på vad som ingick i begrep-}

pet folkminnen fanns däremot inte. Som folkskolläraren och tillika styrelsemed- lemmen av folkminnesföreningen, Johan Kalén, påpekade under ett instruktions- Elof Lindälv.

föredrag på 1920-talet, hade termen ”en glädjande – om än också lite besvärlig – tendens att liksom växa och svälla ut och lägga under sig nya domäner.”42_I

merparten av de defi nitioner av begreppet som formulerades av göteborgsfolkloris- terna under 1920-talet kunde dock tre huvudgrupper av folkminnen urskiljas, helt i enlighet med von Sydows infl ytelserika bok Våra folkminnen, nämligen: folktron, folkseden och folkdikten.43_{Vad som inbegreps i begreppen folktro, folksed och}

folkdikt skiftade och kommer under min framställnings gång att indirekt belysas, bland annat med utdrag ut frågelistor och frågeböcker.

Under större delen av undersökningsperioden arbetade Västsvenska folkmin- nesarkivet utifrån riktlinjen ”Vetenskapen visar vägen, hembygden visar med- len.”44 _{Tanken var att åstadkomma för forskningen väsentliga kulturgeografi ska}

samlingar från hela det geografi ska undersökningsområdet. Från varje västsvensk socken skulle allsidiga och jämförbara samlingar fi nnas, vilket hör ihop med tidens diff usionistiskt inriktade studier.45_{Viss lokal djupforskning skulle dock utföras,}

vad gällde ur forskningssynpunkt särskilt viktiga geografi ska områden, alternativt för pågående forskning aktuella delar av folkets minnen.

I ett upprop som distribuerades med anledning av Västsvenska folkminnes- föreningens bildande 1919 framhölls att ett primärt syfte med att rädda folkmin- nena ”undan förintelse” var att ”de framdeles kunna tjäna som studiematerial åt de vetenskapliga forskare, som syssla med den folkliga kulturen och sträva efter att ge en bild av dess utveckling.”46_{Kopplingen till vetenskapen upprätthölls dels}

genom arkivets styrelsemedlemmars delaktighet i den pågående folkloristiska de- batten, dels genom ett intimt samarbete med systerarkiven och enskilda forskare. Som ett resultat i strävan att verka i nära samband med pågående forskning kom från och med 1921 den av von Sydow grundade och av det lundensiska folkmin- nesarkivet utgivna tidskriften Folkminnen och folktankar även att bli Västsvenska r

folkminnesföreningens organ. En kort tid därefter tog den göteborgska föreningen helt över tidskriften och Celander blev dess redaktör jämte von Sydow, medan Liungman fungerade såsom redaktionssekreterare. Folkminnesföreningen startade även en separat skriftserie, ”Folkloristiska studier och samlingar”, i anslutning till tidskriften.47_{I regel föreläste framstående nordiska forskare på arkivets årsmöten.}48

Även med andra delar av traditionsforskningen upprätthölls nära band. Institu- tet för ortnamns- och dialektforsknings ledande män var samtidigt medlemmar av folkminnesföreningens och senare även institutets styrelser. Detsamma gällde Göteborgs museums ledande företrädare. Såsom framgått av resonemanget ovan var Västsvenska folkminnesarkivet mycket aktivt inom den folkloristiska debatten, i upprättandet av ämnets kunskapssystem och försöken att särskilja folkminnes- forskningen från närliggande grenar av traditionsforskningen. Även om koppling- en mellan vetenskap och insamling bibehölls under hela undersökningsperioden kan den från mitten av 1930-talet och framåt inte sägas ha varit lika stark som tidi- gare. Carl-Martin Bergstrand var primärt samlare, vilket han själv också tillstod.49

Lika stark som kopplingen till samtidens vetenskapliga miljö var banden till den västsvenska hembygdsrörelsen. Både föreningen och institutet hade som mål- sättning att fungera som centralarkiv. Då föreningen grundades var insamlingen till stor del tänkt att bedrivas i regi av enskilda hembygdsintresserade och, fram- för allt, lokalhistoriskt intresserade sammanslutningar. Tanken var att bland an- nat ungdoms- och hembygdsföreningar skulle organisera insamlingsarbetet, med hjälp av folkminnesföreningen där sedan avskrifter av gjorda uppteckningar skulle r

arkiveras och tillgängliggöras för forskningen.50 _{I praktiken kom dock merparten}

av insamlingsarbetet att ske i regi av det göteborgska folkminnesarkivet. Däremot bibehölls under hela 1920-talet målsättningen att verka i nära samarbete med den framväxande hembygdsrörelsen.

För att få ”en säkrare grund och en fastare förankring i verkligheten” valdes hembygdsintresserade in i arkivets styrelser.51 _{Flera av de mer drivande styrelse-}

medlemmarna var också själva grundare av och verksamma inom såväl enskilda hembygdsföreningar som de regionala förbunden. Inte minst David Arill, Carl- Martin Bergstrand, Johan Kalén och Elof Lindälv förtjänar här att nämnas. Kalén var en av initiativtagarna till och styrelsemedlem av Hallands hembygdsförbund liksom grundare av Årstads och Faurås hembygdsförening. Arill var sekreterare i Norra Bohusläns hembygdsförbund och dessutom livligt engagerade i Jordbru- kare-Ungdomens Förbund och Fryksände hembygdsförening.52 _{Bergstrand var}

styrelsemedlem i Västergötlands hembygdsförbund.53 _{Även Elof Lindälv kom att}

spela en stor roll för den framväxande hembygdsrörelsen, bland annat som en drivande kraft inom Nordhallands hembygdsförening.54 _{Flera av folkminnesföre-}

ningens styrelsemedlemmar författade dessutom artiklar med syfte att uppmuntra den ”fria insamlingen”, det vill säga dokumentationsverksamhet i regi av mer lo- kala sammanslutningar utan direkta kopplingar till de ”vetenskapliga” centralin- stitutionerna. Bland annat skrev Lindälv en instruktiv artikel om hembygdsarkivs ordnande medan Arill behandlade hembygdskursers anordnande och insamlings- metodik i ett stort antal artiklar.55_{I Tidskrift för hembygdsvård publicerade Arill d}

även en omfattande och instruktiv artikelserie kallad ”Folkminnesinsamlingen i hembygdsföreningarna”.56 _{Ett stort antal samarbetsprojekt ägde också rum mellan}

Västsvenska folkminnesarkivet och hembygdsrörelsen och otaliga upptecknare re- kryterades direkt från olika lokalhistoriska sammanslutningar, vilket jag återkom- mer till.

Som ett viktigt led i arkivets strävan att engagera ”folket” i insamlingsverk- samheten tog Västsvenska folkminnesföreningen initiativ till en västsvensk hem- bygdskonferens i samband med Göteborgsutställningen 1923. Flera av folkmin- nesföreningens representanter medverkade som föreläsare. Under konferensen konstituerades Västsvenska hembygdsnämnden, en samarbetsnämnd för enskilda individer och organisationer som i Västsverige ägnade sig åt hembygdsforskning och hembygdsvård.57_{Under 1920-talet var nämndens verksamhet till stor del inrik-}

tad på folkminnenas tillvaratagande. Nämnden ställde sig exempelvis bakom skri- velser rörande folkminnesforskningens organisering. Med få undantag hölls även föredrag rörande folkminnena och deras insamling vid de årliga hembygdskonfe- renserna. Exempelvis behandlade Liungman ”Folkminnena och deras insamling” vid konferensen i Skara år 1927 och samma år höll Celander ett radioföredrag om ”Det osynliga hembygdsarvet”.58 _{Vid den sjunde västsvenska hembygdskonferen-}

sen i Åmål 1929 stod arkivets verksamhet ånyo i centrum och både Arill, Kalén och Västsvenska folkminnesarkivets dåvarande arkivarie Olof Forsén föreläste om arkivet, dess samlingar och det praktiska insamlingsarbetet.59

Av särskilt intresse är här de instruktionskurser som anordnades i samband med de årliga hembygdskonferenserna. Bland annat hölls en avgiftsfri kurs i Var- berg 1925 där de över trettio deltagarna i nio dagar undervisades av Åke Campbell (hembygdsvård, etnografi och byggnadskultur), Hjalmar Lindroth (folkmål och ortnamn), Elof Lindälv (fornminnen), Albert Andersson Sandklef (museiteknik) och David Arill (folkminnen).60 _{Året därpå hölls en liknande kurs i Uddevalla.}61

Från 1930-talet och framåt kom Västsvenska folkminnesnämndens verksamhet att alltmer fokuseras på andra områden, främst arkeologin.62

Förutom att insamlingen av folkets minnen, idealt sett utförd av folket själv, sågs som en demokratisk rättighet står en viktig förklaring till göteborgsarkivets öppenhet gentemot hembygdsrörelsen att fi nna i det akademiska klimatet i 1920- talets Göteborg och därmed även i högskolans (för)historia. Långt innan hög- skolan grundades, redan 1839, föreslog den danske prästen, nationalhumanisten och ”folkhögskolans grundare” N.S.F. Grundtvig (1783–1872) att ett nytt, sam- nordiskt och radikalt annorlunda universitet – en fri akademi – borde förläggas i Göteborg. I motsats till de ”vanliga” universiteten menade Grundtvig att det nya göteborgska borde präglas av ett fritt tankeutbyte mellan forskare och ”all- mänhet”. Tanken var att väcka den akademiska undervisningen ur ”dödens dvala” – dess examensfi xering, produktion av lydiga ämbetsmän och fokus på mekanisk inlärning. Av Grundtvigs idéer blev intet. Men decennier senare kom bland an- nat göteborgsliberalen och publicisten S.A. Hedlund (1821–1900) att framföra liknande tankar: en fri akademi borde bildas i staden och verka i nära samklang med omgivningen. Inför grundandet av Göteborgs högskola 1891 diskuterades idéerna livligt men som helhet kom de aldrig att realiseras.63 _{Men högskolan kom}

ändå, åtminstone till en början, att präglas av Grundtvigs och Hedlunds idéer. Exempelvis fanns starka ansatser att bedriva folkbildning och försök gjordes att nå ut till grupper utan högre skolbildning. Som ett resultat av dessa friakademiska strävanden hölls bland annat serier av välbesökta och populärvetenskapliga före- läsningar och det där sagda spreds sedan, via särskilda skriftserier till en vidare krets.64_{Det var i samma tradition som folkminnesföreningen bildades och som}

fl ertalet av dess ledande medlemmar verkade i. Merparten av Västsvenska folk- minnesföreningens publikationer, under hela undersökningsperioden, har också

en utpräglad populärvetenskaplig prägel. Insamling av och forskning om folkets minnen skulle idealt sett gå hand i hand. Främst sattes dock insamlingen då tiden att samla in folkminnen ansågs vara högst begränsad.65_{Som diagram 1 visar var}

insamlingsverksamheten som intensivast under mellankrigstiden. En förklaring till att insamlingsverksamheten minskade under efterkrigstiden är att arkivet i prakti- ken fi ck mindre resurser.66

Upptecknarna

Västsvenska folkminnesarkivet kan således placeras mellan de vetenskapliga disci- plinerna och hembygdsrörelsen. Arkivet utgjorde en länk mellan de båda sfärerna. Traditionsforskarna i Göteborg ville både forska och samla in. Det sistnämnda prioriterades med motiveringen att tidsramen för dokumentationsverksamheten var begränsad: snart, i och med samhällsomvandlingen, skulle fortsatt insamlings- verksamhet vara omöjlig. Även om arkivets representanter själva aktivt bedrev in- samling så räckte det inte. För att skapa allsidiga samlingar från hela Västsverige och därmed ett för forskningen tillräckligt material krävdes att även andra engage- rades i verksamheten. Fältforskare rekryterades.

Redan från början hade Västsvenska folkminnesföreningen som målsättning att ”sammanföra till gemensamt arbete och ömsesidigt stöd alla dem, som intres- sera sig för tillvaratagandet av folkminnen i västra Sverige.”67 _{Att skaff a nya upp-}

tecknare var också det främsta syftet med såväl arkivets högst livaktiga propaganda som anordnandet av pristävlingar. I olika medier eftersöktes män och kvinnor som

Diagram 1. Antal sidor införda i samlingar tillhörande Västsvenska folkminnesföreningen (streckad linje) och Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola (hel linje).

redan var eller kunde tänkas bli intresserade av folkminnenas tillvaratagande. Fö- redrag hölls och särskilda insamlingskurser genomfördes.68 _{Artiklar författades och}

upprop trycktes. Särskilt hårt betonades folkminnenas värde för folket, hembyg- den och nationen – igår, idag och i framtiden. Ur ett propagandistiskt perspektiv kunde dessa motiv knappast bli bättre. Särskilt inte när de kombinerades med ord som utdöende, nivellerande eller försvinnande. Generellt positivt laddade begrepp som urgammalt, svenskt, arv, kultur och tradition fi ck åskådliggöra det gamla. Det gällde att rädda det gamla och det snabbt: ”Just nu lever vi i folkminnenas solnedgång.”69

Anspelningarna på den urgamla, svenska och hastigt försvinnande allmoge- kulturen lönade sig. Sammanlagt kom tusentals personer att arbeta för arkivet. Merparten av dem sände bara in några få sidor – ofta som svar på någon av de många pristävlingar som anordnades i den västsvenska pressen. Andra kom att arbeta för arkivet under decennier och deras samlingar består i regel av tusentals och åter tusentals blad. Oftast arbetade upptecknarna endast inom ett begränsat område – sin hemtrakt – men i bland kom de att med tiden vidga sitt arbetsfält till fl era landskap.

I det följande läggs fokus på dem som nedtecknat texterna i Västsvenska Folk- minnesarkivets samlingar under åren 1919–1964. Som jag visat betonade i syn- nerhet riksdagsledamöter tillhörande den politiska vänstern folkets deltagande i insamlingsverksamheten. Hur såg insamlingsledarnas tankar om en ideal folk- minnesupptecknare ut? Vilka arbetade de facto för arkivets räkning? Att granska samtliga omkring 2 000 upptecknare som var verksamma vid Västsvenska folk- minnesarkivet under åren 1919–1964 har inte varit möjligt. Istället läggs fokus på de 154 upptecknare som sänt in 150 eller fl er sidor text till arkivet. Med andra ord återspeglar studien den högproduktiva elit inom upptecknarkåren som sam- manlagt står för nära nittio procent av alla accessionsförda uppteckningar under tidsperioden. Precis som Västsvenska folkminnesarkivets arkivpersonal skiljer jag i kapitlet på stipendiater och r bygdeforskare.70 _{De sistnämnda kallas ibland även för}

bygde- eller ortsmeddelare och var huvudsakligen lokalt/regionalt arbetande upp- tecknare. De bedrev huvudsakligen insamling i området där de fötts, växt upp, lev- de och/eller arbetade. Gruppen är betydligt mer heterogen än stipendiaterna, vilka var studenter och arbetade som kringresande upptecknare. Av de här granskade upptecknarna var 112 bygdeforskare och 42 stipendiater.71 _{Tillsammans har byg-}

deforskarna bidragit med en något större andel uppteckningar än stipendiaterna.