Av undersökningen framgår att de i frågan engagerade riksdagsledamöterna var överens om vikten att tillvarata folkets minnen. Majoriteten av de drivande i frå- gan under 1900-talets första hälft kan svårligen karaktäriseras som annat än po- litiskt radikala. Primärt var de socialdemokrater. Slutsatserna motsäger direkt de inledningsvis och hittills rådande föreställningarna om traditionsarkiven som ett politiskt borgerligt projekt. Samtidigt väcks nya frågor. Hur ser kopplingarna mel- lan partipolitik och traditionsarkiv ut om man vänder sig bort från riksdagsmiljön? Visserligen engagerade sig stora delar av den socialdemokratiska partieliten i tra- ditionsfrågan men de främsta motionärerna och debattörerna för saken var själva engagerade inom den kulturhistoriska sfären. Utgjorde Sköld, Ström och Wigforss de politiskt radikala undantagen i en annars politiskt konservativ forskningsmiljö? Satte det tidiga 1900-talets traditionsforskare in sin verksamhet i en samtidspoli- tisk kontext? Såg de arbetet som en ideologikamp riktad mot arbetarrörelsen? Här ska således uppmärksamheten riktas mot traditionsarkivens företrädare och deras förbindelser till samtidens politiska strömningar. Att ens diskutera politik och tra- ditionsinsamling kräver medvetenhet om åtminstone två problem av källkritisk art, vilka inledningsvis ska diskuteras.
Det första källkritiska problemet hör samman med dåtidens forskares posi- tivistiska forskningsideal. Med lundafolkloristen Carl Wilhelm von Sydows ord sågs det länge som oförenligt med sann vetenskap att betrakta folktraditionerna med ”romantikens och egenkärlekens ögon eller med partipolitikens ögon”.61 Nils
Edvard Hammarstedt vid Nordiska museet tycks ha instämt och framhävde redan 1908 hur traditionsforskningen alltid borde vara strängt vetenskaplig och därmed opartisk. Under Första mötet för svensk folkkunskap i Stockholm betonade han särskilt vikten av att forskaren ”icke låta vare sig politiska eller estetiska hänsyn inverka på fakta och resultat.”62 Även Åke Campbell, ledare för folkminnesunder-
sökningen vid Landsmålsarkivet i Uppsala, hade samma uppfattning. I tidskriften
Ditt land klargjorde han 1944 hur ”vetenskapens innersta och djupaste drivkraft ärd
vetgirigheten, icke begäret efter politiska insatser eller maktpositioner.” Visserligen kan och bör den ”sanning” som vetenskapen ger användas av de politiskt verk-
samma men forskaren i sig, menade Campbell, bedriver inte politik utan måste ”förbli saklig även vid de tillfällen, då hans forskningsresultat slungas in i tidens diskussion och kanske få politiskt avgörande betydelse av utomordentlig omfatt- ning.” Som exempel tog Campbell upp diff usionistiska studier av språk-, kultur- och traditionsgränser och den betydelse dessa haft och framför allt efter kriget skulle kunna få för upprättandet av nationsgränser och folkomröstningsområden. Insikten ”om den oerhörda vikt och betydelse som kan komma att tillmätas kul- turforskningens resultat, kan ej annat än befästa forskarnas innersta vetenskapliga drift att söka sanningen och intet annat än sanningen”, menade Campbell: ”Ty ett bruk av sanningen kan endast vara av godo, vilken politisk riktning som än är den utnyttjande.”63
Campbell, Hammarstedt och von Sydow var inte unika. Tron på vetenskapens förmåga att någorlunda objektivt utröna sanningen var dominerande.64 Politiska
stridsfrågor hölls oftast åtskilda från verksamheten. I arkivens interna material, som offi ciella brev mellan dess företrädare, lyser också diskussioner om dagspo- litiska stridsfrågor med sin frånvaro. Debatter gällande försvaret, parlamentarisk demokrati och kvinnlig rösträtt saknas. Detsamma gäller diskussioner om första eller andra världskriget, dess utbrott och bakgrund. Således var partipolitik något som skulle hållas borta från traditionsforskningen i allmänhet och insamlingsverk- samheten i synnerhet. Traditionsfrågan framställdes också av riksdagsledamöterna offi ciellt som något ståendes över gängse partipolitik.
Även om bedrivandet av en tydlig partipolitisk traditionsforskning närmast var tabu torde enskilda yttranden av arkivens företrädare särskilt ha appellerat till en viss politisk inriktning, vilket leder oss in på det andra problemet av källkritisk art. De ledande företrädarna för traditionsarkiven bör, särskilt under 1900-talets första hälft, närmast betraktas som kulturpersonligheter.65De uppträdde i en rad
offi ciella sammanhang, både muntligt och i tryck. Otaliga spaltmeter är i regel skrivna både om och av dem. Folktraditionen var högsta mode och dess ”rädda- re” betraktades som kulturhjältar. Arkiven och deras företrädare, menar jag, både nyttjade och underblåste tidsandan, samtidigt som de givetvis är en produkt av densamma. Traditionens hastiga utdöende och räddningsaktionens nödvändighet för Sveriges väl var argument som framfördes närmast konstant; såväl på 1910- som på 1960-talet framställdes insamlingen som en nationell brandkårsutryck- ning. Samtidigt betonades projektets folklighet skarpt; här gällde det att skriva folkets historia. Delvis är argumenten resultatet av en medveten propaganda. Få traditionsforskare har uttryckt målsättningen med arkivens agitationsverksamhet klarare än Albert Sandklef, chef för Varbergs museum och under 1920-talet med- lem av Västsvenska folkminnesföreningens styrelse. I brev till Herman Geijer, chef för Landsmålsarkivet i Uppsala, betonade Sandklef vikten av riktad agitation och beskrev hur den borde bedrivas.
sida, menade Sandklef. Det gällde att direkt appellera till ”svenska folkets hjärtan”: ”Med en lugn, klar och saklig framställning av fakta vinner man inte ’massan’. Den skall suggereras med slagord och fraser, gärna överdrivna, men farligt bestick- ande.”66Den breda allmänheten skulle övertygas om behovet att lämna svensk
traditionsforskning sitt stöd. För det folket särskilt omhuldade beviljade regering, riksdag och enskilda mecenater gärna anslag till:
[…] Du får precis vilka anslag Du vill, när Du lyckats övertyga ”folket” om att det är tusan så mycket fi nare – och för svenska folket mycket mera hedrande – att stödja svensk folklivsforskning än att stödja vettvillingar, som far till Gobiöknen och letar bronotsaurusägg och kinesiska krukor […]. Men då får Du tala till bönder på böndernas vis och till lärde män på latin. Ty den obegåvade riksdagsmannens högt begåvade valboskap är en särdeles heterogen församling. Vilken församling som helst kan emellertid med tjänliga medel suggereras att tro vad som helst om en sak som den inte begriper. Man måste helt enkelt inbilla Svenska Folket att svensk folklivsforskning är precis jämt det fi naste som fi nns, ja, att den är ett livsvillkor, förutan vilket Riket faller samman.67
Propagandaverksamheten borde också, betonade Sandklef, riktas direkt mot en- skilda riksdagsmän och då vinklas olika beroende på vem man för tillfället vände sig till:
Man kunde tänka sig att intressera de ”folkliga” partierna för utforskningen av den folkliga kulturen. Låt gärna de där gossarna tro, att de själva upptäckt sambandet emellan ett sant demokratiskt styrelsesätt och statens uppmuntran av just folklivs- forskningen. Ära och smicker har man alltid råd att vara generös med, och vill man leda människornas hjärtan såsom vattubäckar, så måste man vara det. – Man kan också låta en kombination höger-bondeförbundare ta saken på entreprenad. Men då får man understryka det nationella i uppgiften, hurra ett slag för fosterlandet och intressera t.ex. en prinspojke för folklivsforskningen. – Mest sympatiskt vore förstås att göra det hela till en hjärteangelägenhet för hela folket, långt ovanför alla partier. Och det skulle kanske kunna gå, det också.68
Visserligen uttryckte sig Sandklef betydligt starkare än sina kolleger men i sak var hans påståenden mindre kontroversiella. Det är uppenbart att traditionsforskarna insåg vikten av att få stöd av så många som möjligt, både av riksdagsledamöterna och av ”folket”. Korrespondensen mellan arkivföreträdarna och exempelvis Fredrik Ström är omfattande. Ecklesiastikministrarna uppvaktades frekvent, ofta personli- gen. God och omfattande publicitet sågs likaså som viktigt. Otaliga instruktions- och agitationsskrifter presenterades och distribuerades av arkivets företrädare. Det gällde att vinna sympati för saken. Argumenten som framfördes av arkivföreträ- darna, som en del av propagandan, återspeglar givetvis till stora delar deras egna åsikter i frågan. Samtidigt bör de också, som Sandklef antydde, betraktas som
medvetet framhållna i agitatoriskt syfte, vilket gör studiet i frågan problematisk. Att fastslå vilket parti en enskild forskare kan tänkas ha röstat på är således svårt men inte heller nödvändigt för min undersökning. Att någon författat en artikel i
Svensk konservativ tidskrift behöver nödvändigtvis inte innebära att han eller hon ft
för alltid anammat högerns idéer. Likaså behöver en person inte vara socialdemo- krat därför att han eller hon är anställd vid en folkhögskola närstående arbetar- rörelsen; däremot är han eller hon knappast politiskt konservativ. Med andra ord bör man vara försiktig med att dra alltför stora slutsatser av sammanställningen nedan. Min avsikt är dock inte att påvisa att en viss forskare var socialdemokrat, bondeförbundare eller nationalsocialist. Härom vet jag ofta inget och det är i sig inte heller intressant för min studie. Däremot är det ofta, men inte alltid, möjligt att konstatera att en enskild forskare sannolikt sympatiserade med den politiska t
vänstern eller högern utifrån uttalanden, bibliografi er, memoarer och medlemskap i föreningar. Detta är fullt tillräckligt för kapitlets syfte: att på ett generellt plan granska förbindelser mellan traditionsarkivens företrädare och samtidens politiska strömningar. Vidare kan alla traditionsforskare omöjligen granskas. Fokus läggs därför på folklivs- och folkminnesforskare vilka under 1900-talets första årtionden hade betydande inverkan på arkivens uppbyggnad och dess samlingars tillkomst. Huvudsakligen koncentreras vidare den empiriska undersökningen på de enskildas politiska ställningstaganden i början av deras respektive karriärer som forskare.
Folkminnesarkivet i Lund
Redan 1907 gav Carl Wilhelm von Sydow ut Våra folkminnen, en betydelsefull och vida spridd handledning i insamlingsteknik. Folkminnesarkivet i Lund etablerades offi ciellt 1909 och några år senare grundade han den för ämnet betydelsefulla tid- skriften Folkminnen och folktankar. 1910 utnämndes han till landets första docent i Nordisk och jämförande folkminnesforskning och året därpå påbörjades undervis- ning i ämnet vid Lunds universitet. 1940 installerades von Sydow som professor. Hans betydelse sträcker sig långt utanför Lund. 1919 medverkade von Sydow till etablerandet av Västsvenska folkminnesföreningen i Göteborg och på 1930-talet höll han även kurser i folkminnesforskning vid Uppsala universitet. En betydande andel av landets framträdande traditionsforskare var under det tidiga 1900-talet hans studenter. De nedannämnda David Arill, Åke Campbell, Ernst Klein, Sven Liljeblad och Sigfrid Svensson kan nämnas som exempel. Med rätta framhålls von Sydow som den svenska folkminnesforskningens förgrundsfi gur. Hans betydelse som agitator, insamlingsledare, lärare och teoretiker kan inte överskattas.69
Som redan nämnts var socialdemokraten Per Edvin Sköld under 1910-talet student för von Sydow. Mycket tyder på att även von Sydow under det tidiga 1900- talet sympatiserade med den politiska vänstern. Bland annat propagerade han år 1917 i Folkminnen och folktankar för bildandet av separata hembygdsföreningar. r
vilka von Sydow karaktäriserade som ”alltför mycket överklassföreningar”.r 70I lik-
het med hembygdsrörelsen var däremot folkminnesforskningen att betraktas som ett genuint folkligt projekt. Som föreläsare och insamlingsagitator var von Sydow högst engagerad i folkbildning och propagerade på 1910-talet ihärdigt för etable- Carl Wilhelm von Sydow (i mitten) tillsammans med deltagare i en folkminneskurs år 1923. Första mannen till vänster om von Sydow är Åke Campbell, kursens andra lärare. Längst till vänster står Sigfrid Svensson. Okänd fotograf (Folklivsarkivet i Lund).
randet av ett folkuniversitet vid Nääs slott.71 Tillsammans med Åke Campbell och
Sigfrid Svensson, presenterade nedan, ordnade von Sydow också separata folkmin- neskurser vid folkhögskolor i Skåne, Blekinge, Småland, Dalarna, Västmanland och Gästrikland.72 I Studiekamraten, organet för arbetarrörelsens bildningsverk-
samhet, gav han år 1920 sin syn på arbetarrörelsens högborg, Brunnsviks folk- högskola och dess betydelse. von Sydow påpekade att han ansåg ”Brunnsviks folkhögskola vara en av våra bästa uppfostringsanstalter, och för den som önskar lära känna vår svenska folkhögskola, framhåller jag alltid att Brunnsvik hör till de skolor, som man i främsta rummet bör besöka.”73Under 1920-talet påpekar även
von Sydow, i brev till sin elev Åke Campbell, att han enkom hade kontakter med socialdemokratiska riksdagsmän.74 Privat korrespondens tyder på att von Sydow
hade kopplingar till den radikala studentföreningen DUG vid tiden runt sekelskif- tet 1900. Samtidigt var han en varm anhängare av skandinavismen.75
Ytterligare ett tecken som tyder på att von Sydow under det tidiga 1900-talet varit politiskt radikal återfi nns i hans korrespondens med Fredrik Ström. De båda diskuterade Ströms memoarer och deras gemensamma beundran av Ellen Key. I några brev avhandlades också synen på revolutioner. ”Ja, om den franska revolu- tionen kan inte fi nnas mer än en mening. Vad skulle Europa och europeisk kultur varit utan den!”, menade von Sydow och fortsatte: ”Men fast jag tidigare varit rätt så pigg på nya revolutioner, så har jag blivit mer och mer betänksam […]. Jag hade verkligen hoppats, att den ryska revolutionen skulle göra världen lyckligare, men så vidt jag kan se, är det alldeles tvärt om […] dock är jag så optimistisk att jag trots allt väntar på att det skall komma något godt för mänskligheten ännu från den ryska revolutionen.” År 1941, när diskussionen mellan Ström och von Sydow ägde rum, var åtminstone den sistnämnda negativt inställd till den ryska revolutionens utveckling. Samtidigt tycks von Sydow förr ha varit betydligt positivare. I samma brev betonar von Sydow att ”nazistrevolutionen” borde ha ”kunnat undvikas ge- nom att ge de liberala och socialdemokratiska i Tyskland lite bättre möjligheter än vad Versaille-freden gav.”76Åtminstone under 1900-talets första decennier tycks
således von Sydow anammat idéer, närstående den politiska vänstern.
Den första anställda vid lundaarkivet, förutom von Sydow, var amanuensen Carl Segerståhl som under 1920-talets början även arbetade på Kulturen i Lund vid sidan av sina studier i folkminnesforskning, arkeologi, religionshistoria och nationalekonomi. Efter examen tjänstgjorde Segerståhl först vid Hola folkhög- skola, grundad av Rickard Sandlers far, och sedermera vid Vindelns folkhögskola. Segerståhl var känd som politiskt radikal. I en minnesartikel om Segerståhl skri- ver Anders Lundström: ”Byråkrati och överhetspersoner hade ingen vän i Carl Segerståhl. Han var konfessionslös och han var också republikan. Det är allmänt bekant i Vindeln att han vid Gustav VI Adolfs besök i Vindeln i mitten av 1950- talet underlät att hissa fl aggan på folkhögskolan. I stället för att hylla kungen tog han med sig alla eleverna till Abborrtjärn för att bada.”77
Helge Holmström var den förste som disputerade i folkminnesforskning i Lund. 1919 framlades hans avhandling Svanjungfrumotivet i Völundarkvida och annorstä-
des. Efter disputationen tjänstgjorde Holmström som biblioteksamanuens innan
han avled 1921. I Biblioteksbladet recenserade han främst folkloristisk litteraturt
men även skönlitteratur. En bok om William Defoe utdömde han som uttryck för en ”förnumstig småborgerlighet”; ett uttalande som troligen ej skulle ha fällts av en politiskt konservativt sinnad under det tidiga 1920-talet.78
Sven Liljeblad var, som påpekats, en av von Sydows lärjungar. Efter några års studier och tjänstgöring som amanuens våren 1924–1925 disputerade Liljeblad 1927 på Die Tobiasgeschische und andere Märchen mit toten Helfern. Därefter inne- hade han ett docentstipendium vid Lunds universitet. Åren 1933 till 1939 arbe- tade Liljeblad vid Landsmålsarkivet i Uppsala. Han undervisade och examinerade även i ämnet vid Uppsala universitet. Vidare redigerade Liljeblad, tillsammans med nedannämnde Jöran Sahlgren, en stor del av serien Svenska sagor och sägner,rr
utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.79 Inte minst
som fl itig frågelistförfattare och huvudkonstruktör av de så kallade realkatalogerna, dvs. söksystemen över folkminnessamlingarna vid Folkminnesarkivet i Lund och Adolf Noreen, 1906. Foto: Henry B. Goodwin
Landsmålsarkivet i Uppsala, har han kommit att sätta sin prägel på senare tids stu- dier utifrån uppteckningsmaterialet, vilket framhållits av både Jonas Frykman och Agneta Lilja.80Det råder ingen tvekan om var Liljeblad hörde hemma politiskt.
Under det tidiga 1920-talet var han en av grundarna till lundasektionen av den socialistiska studentorganisationen Clarté. I dess tidskrift omnämns Sven Liljeblad som tillhörande organisationens kärntrupp. Senare gjorde Liljeblad karriär som antropolog, specialiserad på nordamerikanska indianer.81
Ytterligare två forskare med stor betydelse för lundaarkivet var Åke Campbell och Sigfrid Svensson. Åke Campbell var den förste som licentierade i ämnet (1917) och omnämns av Orvar Löfgren som ”von Sydows viktigaste medhjälpa- re.”82Större delen av sin yrkesverksamma tid kom dock Campbell att tillbringa vid
Landsmålsarkivet i Uppsala, varför han diskuteras nedan. 1946, efter von Sydows pension, tillträdde Sigfrid Svensson som professor i Nordisk och jämförande folk- kulturforskning vid Lunds universitet och chef för Folkminnesarkivet i Lund som i samband därmed bytte namn till Folklivsarkivet i Lund. Under 1900-talets första hälft var dock Svensson primärt verksam vid Nordiska museet.
Landsmålsarkivet i Uppsala
Landsmålsarkivet i Uppsala grundades 1914. Fram till mitten av 1920-talet kon- centrerades verksamheten till dialektologiska undersökningar. Arkivets starke man var inledningsvis docenten i Nordiska språk, Herman Geijer, vars politiska hem- vist är för mig okänd. Flertalet i hans bekantskapskrets, liksom hans handledare Adolf Noréen, stod dock politiskt till vänster.
Lars Levander disputerade 1909 på Älvdalsmålet i Dalarna för att sedan tjänst-a
göra som folkskollärare. 1920 rekryterades han till Landsmålsarkivet och kom att arbeta med dialektologiska studier såväl som folklivs- och folkminnesdokumenta- tion. Under 1930-talet publicerade Levander bland annat socialhistoriska arbeten som Brottsling och bödel (1933), l Fattigt folk och tiggare (1934) och e Landsväg, krog och marknad (1935), till stor del byggande på uppteckningsmaterial. Levander var d
känd för både sitt sociala intresse och sin politiska radikalitet.83 Tidigt blev han med-
lem i Socialdemokratiska arbetarpartiet och medarbetare i Social-Demokraten.84
1927 etablerades en särskild folkminnesavdelning vid uppsalaarkivet. Dess förste föreståndare blev Johan Götlind, författare av bland annat Saga, sägen och
folkliv i Västergötland. 1934 publicerade Götlind även dd Gamla svenska idrottslekar i r
studentföreningen Verdandis serie av småskrifter. Götlind själv var medlem av den kommitté som handhade utgivningsverksamheten inom Verdandi.85 Föreningen
grundades 1882 på initiativ av Karl Staaff , senare liberal statsminister. Dess grund- läggande syfte var att värna tanke- och yttrandefrihet och dess medlemmar tillhörde under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet i regel den politiska vänstern. Både liberaler och socialdemokrater fanns i organisationens kärntrupp. David Bergström, Otto von Zweigbergk men också Hjalmar Branting kan nämnas av
1800-talets drivande medlemmar. Verdandis medlemmars minsta gemensamma nämnare var tron på demokrati och krav på allmän och lika rösträtt, hävdar idé- historikern Björn Olsson. Länge arbetade liberaler och socialdemokrater sida vid sida inom föreningen. Bland det tidiga 1900-talets medlemmar fi nner man till exempel de ovannämnda socialdemokratiska politikerna Ivar Vennerström, Jalmar Furuskog och Anders Örne. Under 1900-talets första år fi nner man även Hjalmar Branting, Karl Erik Forsslund och Erik Hedén som återkommande föreläsare vid föreningen, under 1910-talet Arthur Engberg, Carl Lindhagen och Örne och på 1920- och 1930-talen Zeth Höglund, Rickard Lindström, Östen Undén och ånyo Lindhagen. Med tiden kom emellertid Verdandi att bli en mer homogen liberal sammanslutning.86Även ovannämnda Lars Levander publicerade sig i Verdandis
skriftserie.87
Landsmålsarkivet i Uppsala. Från vänster Gerda Grape, Lars Levander, Herman Geijer (i det inre rummet), Manne Eriksson, Johan Götlind och Dagmar Holmkvist.
År 1930 befäste folklivs- och folkminnesforskningen sin ställning vid Landsmålsarkivet i Uppsala. För första gången anställdes en akademiskt utbildad etnolog vid arkivet, närmare bestämt Åke Campbell, lärjunge till von Sydow i Lund. Under 1920-talet var Campbell en betydelsefull medarbetare vid Folkminnesarkivet i Lund men också styrelsemedlem av Västsvenska folkminnesföreningen. Hans handbok Våra bondgårdar. En översikt av den svenska allmogeetnografi n samt rikt-
linjer för uppteckningsarbetet var fl itigt använd av arkivens medarbetare. Campbell t
disputerade 1929 på avhandlingen Skånska bygder under förra hälften av 1700-
talet, blev docent 1938 och fi ck professors namn 1952. Vid Landsmålsarkivet i tt
Uppsala drog han upp riktningen för verksamheten och torde vara den som haft störst inverkan på den folkloristiskt inriktade dokumentationen.88 Liksom sina
kolleger publicerade sig Campbell huvudsakligen i facktidskrifter och mer sällan i dagspressen. Undantaget var dock Social-Demokraten. I artikelserien ”En kultur- uppgift och ett forskningsprogram” redogjorde Campbell för Landsmålsarkivets