OCH NATIONALISM?
2. Konservati sm och nati onalism?
2.1. Konservati sm och radikalism
1929 publicerade socialdemokratiska Ny Tid en artikel till stöd för ecklesiastikmi-d
nistern Claes Lindskogs proposition angående organiseringen av rikets traditions- forskning. Artikelförfattaren, gömd bakom signaturen H. K-n., gav en bakgrund till förslaget. På kort tid hade det svenska samhället radikalt förändrats. Med rätta hade allmogen bytt slagan mot tröskverket och förkastat förlegade föreställningar. Att dokumentera det gamla, ”som den moderna tiden ofta en smula lättvindigt avfärdar som skrock och vidskepelse”, var dock av största vikt för folket och fos- terlandet; arbetet ”kommer hela vår kultur till godo.” Samtidigt som Ny Tid ut-d
tryckte sitt oreserverade stöd till högerpolitikern Lindskogs förslag, framhölls med all tydlighet att det tidigare främst varit från det ”socialdemokratiska partiet som initiativet tagits till att bevara och restaurera bilden av vår folkliga egenart.”9
De folkvalda
Mycket talar för att Ny tid hade rätt. Åtminstone under 1900-talets första hälft d
utmärker sig fl era företrädare för socialdemokratin för sitt engagemang i frågan om folktraditionernas bevarande. Flertalet av tidens mer framstående socialde- mokratiska politiker återfi nns som debattörer eller motionärer för traditionsarki- ven. Redan under riksdagsdebatterna år 1900 gav Carl Lindhagen, då liberal men senare (vänster)socialist, och Hjalmar Branting uttryckligen sitt stöd för motion nummer 106 om ökat pekuniärt stöd åt Nordiska museet. De båda instämde i den radikala liberalen Magnus Höjers plädering för ökade anslag till museet, vars ”skatter äro först och sist eller åtminstone till utomordentlig grad ett apoteos, ett förherrligande af Sveriges gamla bondestånd.”10 År 1913, nästa gång traditionsin-
samlingen diskuterades, stödde Branting och hans partikamrater Rickard Sandler, Värner Rydén, Bernhard Eriksson, Herman Nordström, Johan Wallin, Knut Tengdahl och Assar Åkerman (då liberal vilde, senare socialdemokrat) aktivt grun- dandet av Landsmålsarkivet i Uppsala.11Ernst Wigforss och Erik Hedén uttryckte
sitt oreserverade stöd till förslaget i Social-Demokraten.12
1919, samma år som Västsvenska folkminnesföreningen konstituerades, pre- senterades den första motionen som uttryckligen rörde ”insamling, förteckning och undersökning av svenska folkminnen”. Huvudmotionär var socialdemokraten Per Edvin Sköld.13Samma år föreslog Sköld, som totalt undertecknade sju mo-
tioner i frågan, dessutom att organiseringen av landets traditionsforskning borde utredas.14 En likalydande motion presenterades i första kammaren av Skölds parti-
kamrat Oscar Olsson, en av pionjärerna inom svensk folkbildning.15Deras förslag
vann gehör. Den första regeringen med socialdemokratisk medverkan, med eckle- siastikministern som införde hembygdskunskap som skolämne Värner Rydén (s) i spetsen, utsåg fem sakkunniga varav två var politiskt tillsatta: Per Edvin Sköld och Olof Olsson, båda socialdemokrater. Resultatet av utredningen presenterades 1924 med titeln Ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen.16
Åren 1919 till 1921 framfördes tre motioner angående Nordiska museets verk- samhet, samtliga med socialdemokrater som huvudmotionärer och primära fö- respråkare. Konduktören Helge Bäcklund (s) var den drivande i frågan.17Under
1920- och 1930-talen var även Ernst Wigforss högst engagerad i traditionsfrå- gan, tre gånger som huvudmotionär men framför allt som debattör. Senare var Wigforss mångårigt statsråd och partiets kanske främst teoretiker.18Faktum är att
stora delar av den socialdemokratiska partieliten under 1920- och 1930-talet åter- fi nns som motionärer i frågor som rörde arkiven. Förutom de ovannämnda kan Arthur Engberg, Tage Erlander, Per Albin Hansson och Ivar Vennerström nämnas som exempel.19
Vid tiden för andra världskriget var socialdemokraten, och tidigare vänster- socialisten/kommunisten, Fredrik Ström den som allra fl itigast propagerade för traditionsinsamlingen. Hans motioner berörde både ortnamns-, dialekt- och folk- minnesarkiven liksom inrättandet av en professur i det sistnämnda ämnet. Från 1938 fram till krigsslutet undertecknade Ström inte mindre än tolv motioner om tillvaratagandet och utforskandet av folkkulturen. Därmed kan Ström utan vidare karaktäriseras som riksdagens främsta förespråkare för traditionsarkiven.20Ruben
Wagnsson (s) och Mauritz Västberg (s), återfi nns bland Ströms medmotionärer.21 Per Edvin Sköld,
socialist och folkminnesforskare. Foto: Rahm, 1910-tal (i privat ägo).
Även utanför riksdagen var fl era framträdande socialdemokrater aktivt enga- gerade i traditionsforskningen. 1932 grundades Gustav Adolfs Akademien för svensk folklivsforskning, med uppgift att främja forskning rörande svensk folk- lig kultur. Ernst Wigforss var medlem i akademien från början medan Fredrik Ström invaldes 1942.22 Akademiens första skattmästare var Johan Lindström
Saxon, som även bidrog ekonomiskt till sammanslutningens grundande. Saxon var i samtiden känd som en radikal vänsterman med sympatier för såväl anarkism som (vänster)socialism. Första boken i skriftserien ”Folklivsskildringar utgivna av Kungl. Gustav Adolfs akademien” är också författad av Saxon.23
Främst för att främja samarbetet mellan forskare och organisationer verksam- ma för utforskningen och vården av svenskt folkkultur, språk och naturminnen samt ”hos allmänheten väcka och underhålla intresse och ansvarskänsla för vårt folkliga kulturarv och svensk natur” grundades 1940 Rådet för bygdeforskning och folkkultur. Ordförande i dess presidium och initiativtagare till organisationen var socialdemokraten och överståthållaren Torsten Nothin, tidigare statsråd. Vice ordförande i rådets presidium var inledningsvis Bernhard Eriksson (s), en av dem som redan 1913 tagit ställning för grundandet av Landsmålsarkivet i Uppsala. Fredrik Ström var vice ordförande i rådets styrelse och motionerade, tillsammans med Ruben Wagnsson (s) och Sam Larsson (lib), även för anslag till rådet i riks- dagen. Wagnsson var även, liksom dåtidens främsta traditionsforskare, medlem av rådet.24
Flera av de nämnda socialdemokratiska politikerna var själva aktiva inom hembygdsrörelsen eller bedrev själva forskning inom ämnesområdet. Nämnas kan Hjalmar Gustafsson som undertecknade en motion om Nordiska museet år 1945. Samtidigt var Gustafsson vice ordförande i Samfundet för hembygdsvård, om vilket han likaså motionerade under kriget. I Bokstugan, en tidskrift utgiven av Arbetarrörelsens bildningsförbund (ABF), författade Gustafsson artiklar som ”Folklivsforskningen – en uppgift för studiecirklarna”.25 I början av 1920-talet
var han även, tillsammans med folkloristen Carl Wilhelm von Sydow medlem i arbetsutskottet för Hyltén-Cavalliusföreningen för hembygdskunskap och hem- bygdsvård. I föreningens årsbok propagerade han för traditionsinsamlingen och hyllade Sigurd Erixons byundersökningar.26Ett annat exempel är Ernst Wigforss.
Under sin studietid bedrev han dialektuppteckning. Wigforss disputerade 1913 på avhandlingen Södra Hallands folkmål och var en av initiativtagarna till Halländska l
landsmålsföreningen.27 I detta sammanhang bör dock främst riksdagens två fl iti-
gaste motionärer för traditionsinsamlingen nämnas – Per Edvin Sköld och Fredrik Ström.
Den inte ens trettioåriga f.d. lantarbetaren Per Edvin Sköld presenterade sina två första motioner om traditionsforskningen år 1919, följt av ytterligare fyra mo- tioner under 1920-talet.28 Under det tidiga 1920-talet deltog han även i utred-
inte ledde till någon lösning av organisationsfrågan men likväl blev betydelsefull. Utredningen stakade ut den framtida inriktningen av traditionsforskningen, för- utom att den innehöll en översikt över dittills nådda resultat.29 Vid sidan av sina
politiska uppdrag var Sköld personligen högst kulturhistoriskt intresserad. Under sin tid som lundastudent läste han folkminnesforskning för Carl Wilhelm von Sydow i Lund och ämnet ingick även i Skölds fi l. kand.-examen av år 1917.30 Som
1910-talskribent i Godtemplarrörelsens tidskrifter Unga Tankar och r Reformatorn
samt Studiekamraten, utgiven av IOGT och ABF, agiterade Sköld för tillvarata- gandet av folkliga traditioner. Artiklar som ”Samla folkminnen!” och ”Våra folk- minnen” kan nämnas.31 Under en folkhögskolekurs i Eringsboda hösten 1916 lät
Sköld sina elever bedriva insamling. Resultatet därav publicerades i Skölds bok
Blekingesägner, utgiven som det enda numret av skriftserien ”Goodtemplarordensrr
folkminnessamlingar”.32 Skölds kulturhistoriska intresse fi ck dock ge vika för det
politiska. Sköld gjorde karriär inom partiet. I riksdagen invaldes han 1917 som landets yngsta riksdagsman. 1924 valdes han in i partistyrelsen och kom tidigt att fungera som SAP:s ledande jordbruksexpert. Åren 1932–1935 och 1945–1948 ingick Sköld i regeringen som jordbruksminister. Under perioder var han även handelsminister (1936–1938), försvarsminister (1938–1945) och fi nansminister (1949–1955). Sköld satt kvar i riksdagen till 1964. Därefter fortsatte han med sina kulturhistoriska studier, bland annat rörande sin hembygd Oxie.33 Sköld kan
utan vidare betraktas som en av de betydelsefullaste socialdemokratiska politikerna under 1900-talet.
Den forne revolutionären Fredrik Ström tog under 1930- och 1940-talet över Skölds roll som traditionsarkivens främste förespråkare. Ström föddes i halländ- ska Breared och växte upp under periodvis fattiga förhållanden. Inspirerad av den franska revolutionens idéer och av vännen Zeth Höglund inträdde han 1903 i Socialdemokratiska ungdomsförbundet och blev snart redaktör för dess tidskrift
Fram och litterär chef för dess förlag. Som skribent i och redaktör för fl era social-
demokratiska tidningar var han en av partiets ledande agitatorer och opinionsbil- dare vid seklets början. 1916 invaldes Ström i Första kammaren men bröt 1917 med Branting och bildade tillsammans med Höglund och de tidigare nämnda Ivar Vennerström och Carl Lindhagen det radikalare Sverges socialdemokratiska väns- terparti och senare Sverges kommunistiska parti, för vilka Ström var sekreterare. Åren 1919–1924 var han även rysk konsul i Stockholm och författade verk som
Den ryska arbetar- och bonderepublikens statsförfattning (1918),g Världsrevolution och världsreaktion (1919) samt Ryska revolutionens historia (1924). Först 1926 åter-a
vände Ström till socialdemokratin, återfi ck sin plats i första kammaren år 1930 och verkade som chefredaktör för Social-Demokraten åren 1932–1936. I samtiden var Ström, förutom som politiker, känd som författare. Vid sidan av sin populära folklivsskildring Folket i Simlångsdalen (1903) författade han ett stort antal böcker av folkloristisk karaktär. Svenskarna i sina ordspråk (1926),k Svenska ordstäv (1929),v
Svenska folkgåtor (1937) och r Svenska visor, ramsor och folkrim (1941) kan nämnas.
Ström redigerade även det omfattande samlingsverket Arbetets söner (1–3, 1944–r
1947).34 Vid sidan av egenhändigt insamlat material grundades hans folkloristiska
arbeten på dels äldre arkivmaterial, dels resultat av hans privatanställda uppteckna- res arbete, där ibland de senare i avhandlingen nämnda Karl A. Karlsson, Helmer Olsson och Edvard Erlandsson.35 Under tiden före och under andra världskri-
get fungerade Ström mer eller mindre som traditionsarkivens talesman i riksda- gen. 1948 avled Fredrik Ström. Hans son, Folke Ström, var då vice ordförande i Västsvenska folkminnesföreningen och Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola.36
Det är uppenbart att ett stort antal socialdemokrater propagerade för tillva- ratagandet av folkets minnen. Av tabell 1 framgår att de fl itigaste motionärerna för traditionsarkiven återfi nns bland SAP:s medlemmar. Till inte mindre än 25 av de 39 motionerna som framlades under perioden 1919 till 1945 står socialde- mokratiska riksdagsledamöter som huvudmotionärer. Talande är även att endast sju av motionerna rörande traditionsarkiven lades fram utan att undertecknas av någon representant för socialdemokratin; tre av dessa motioner rörde mer specifi ka uppgifter som arkivens tillvaratagande av samisk kultur respektive arbetet med en Gotländsk ordbok.37
En genomgång av studiecirklarnas tidskrifter påvisar likaså vänsterns engage- mang för traditionsforskningen. Både Bokstugan, grundad 1917 av Oscar Olsson (s) och Rickard Sandler (s), och Studiekamraten, grundad 1919, stod socialde- mokratin och Arbetarrörelsens bildningsförbund nära. I båda tidskrifterna fi nns ett stort antal artiklar rörande traditionsarkiven och dess verksamhet. Exempelvis skrev både Per Edvin Sköld och Elof Lindälv, senare knuten till Västsvenska folk- minnesarkivet, artiklar om folkminnesforskningen i Bokstugans första årgång sam-s
tidigt som folkminnespristävlingar utlystes i tidskriften.38Likaså var de socialde-
mokratiska dagstidningarna högst intresserade, både av arkivens verksamhet och av folktraditionerna i sig.39 Särskilt i det socialdemokratiska ungdomsförbundet
fl orerade bonderomantiska stämningar och på Brunnsvik, arbetarrörelsens folk- högskola, var kulturhistoria ett av de mer framträdande ämnena. ”På Brunnviks folkhögskola dansade de radikala ungdomarna folkdans, avlade nykterhetslöften, intresserade sig för vegetarisk mat och samlades till hembygdsaftnar”, som Maria Björkroth skriver.40
Även liberaler och konservativa var engagerade i traditionsfrågan. Den kon- servative riksdagsmannen Carl Eduard Ljungberg presenterade 1897 ”åtskilliga förslag beträff ande vissa delar af Kungl. Maj:ts propositioner angående statsver- kets tillstånd och behof”. Bland annat tog han upp stödet till tidskriften med det ”vackra namnet” Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt
folkliv, grundad och redigerad av språkforskaren J.A. Lundell, rättstavningskämpe
används) för fonetisk återgivning av dialekter. Ljungberg var högst kritisk till tid- skriften och motsatte sig en planerad höjning av dess anslag. Visserligen, skrev Ljungberg, är det ”alltid betänkligt att motsätta sig anslag af denna natur; ty en del, som nit älska derför, se gerna i motståndarne fi ender till kultur och vetenskap. En sådan fi endeskap är jag främmande för”, påpekade Ljungberg och fortsatte: ”men jag har mycket litet förtroende till dessa ’djupa’ och vidlyftiga studier af bondsprå- ket i våra bygder, af hvilka man hittills icke sett annat än resultat än den ’nysven- ska’, hvarmed man hotar att förderfva vårt vackra språk.” Dialektuppteckningen borde istället ske på privat initiativ, menade Ljungberg och tog upp den ”fula” nynorskan som avskräckande exempel på hur svenskan riskerade att förändras om staten tillsköt medel. Landsmålen tillvaratagande satte Ljungberg i direkt samband med kulturradikalism i allmänhet och rättstavningsreformatörernas strävanden i synnerhet. De sistnämndas verksamhet sågs i regel inte med blida ögon av samti- dens politiskt konservativa riksdagsledamöter.41
Som redan har antytts återfi nns framför allt företrädare för den politiska vän- stern som motionärer och debattörer för traditionsarkiven under 1900-talets för- sta hälft. 1900 var Hjalmar Branting ensam socialdemokrat i riksdagen. Någon egen motion i traditionsfrågan presenterade han inte. Däremot stödde han, liksom den blivande socialdemokraten Carl Lindhagen, en motion om ökade anslag till Nordiska museet. Huvudmotionär var den partilöse samfunds- och väckelseleda- ren Paul Petter Waldenström.42 En liknande motion presenterades i första kam-
maren av ämbetsmannen Sigfrid Wieselgren, son till Peter Wieselgren som 1834 myntade begreppet folkminnen. Wieselgren tillhörde det politiska mittfältet. De båda motionerna undertecknades av representanter för såväl dåtidens höger som vänster.43I debatterna engagerade sig dock primärt liberaler för traditionsarkivens
räkning. Särskilt andrakammarvänstern propagerade för ökade anslag till museet. Radikala liberaler som Sixten von Friesen, Gerard De Geer, S.A. Hedlund, Ernst Carlsson, Magnus Höjer, Ernst Meyer, Curt Wallis, Julius Centerwall och vänster- vilden Th eodor Nordström tillhörde de aktivaste debattörerna för ökade anslag.44
Även under 1910 talet var företrädare för den politiska vänstern de som hu- vudsakligen engagerade sig i traditionsfrågan. Vid sidan av socialdemokrater åter- fi nns en rad liberaler i riksdagstrycken rörande arkiven. Som ecklesiastikminister framlade Fridtjuv Berg (lib s) en proposition om grundandet av Landsmålsarkivet i Uppsala år 1913.45Hans partikollega och vice talman Daniel Persson var en av
dem som ihärdigast propagerade för förslaget.46 Förutom i traditionsfrågan var
Berg högst engagerade i parlamentarism- och försvarsfrågorna där han stödde Karl Staafs linje. Berg är även känd för att ha drivit igenom stavningsreformerna i bör- jan av seklet, vilket torde vara betydelsefullt i detta sammanhang då fl era radikala rättstavningsreformatörer som J.A. Lundell, Bengt Hesselman, Otto von Friesen och Adolf Noreen hade engagerat sig för arkivets grundande. Berg publicerade även häftena Svenska folksagor liksomr Svenska folkvisor utgivna för barn inom barn-
Tabell 1: Motionärer rörande Nordiska museet samt traditionsarkivens un dersökningar om folkmål, folkminnen och ortnamn åren 1900–1945.47
biblioteket SAGA.48 Även andra representanter för den borgerliga vänstern var en-
gagerade för traditionsarkiven i början av seklet. Felix Hamrin (lib s), statsminister 1932, undertecknade 1919 Skölds motion om anslag till insamling, förtecknande och undersökning av svenska folkminnen liksom en av Ernst Wigforss (s) presen- terad motion rörande ortnamnsundersökningarna år 1930.49 Senare återfi nns även
liberalerna Anders Olsson, redaktör för Mora Tidning, och Martin Fehr, professor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Stockholm, som motionärer rörande tra- ditionsinsamlingen.50 Härutöver var N.J.F. Almkvist (lib) huvudmotionär rörande
ökade ”anslag till bestridande av med landsmålsundersökningar i riket förenade kostnader” år 1930.51
Anmärkningsvärd är frånvaron av motioner från Första kammarens natio- nella parti. Varken Arvid Lindman eller Ernst Trygger återfi nns som debattörer eller motionärer i traditionsfrågan. Först 1943 presenterades en motion av Sigfrid Linner, representant för högern i den första kammaren.52Som ecklesiastikminist-
rar var emellertid både Claes Lindskog (1928–1930) och Gösta Bagge (1939– 1944), båda framträdande högerpolitiker, engagerade i frågan.53Exempelvis till-
satte Lindskog en utredning om folkminnesforskningens ställning vid landets uni- versitet. Lundafolkloristen Carl Wilhelm von Sydow uppfattade dock Lindskog, professor i grekiska, som en av sina största vedersakare. Redan 1910, när frågan om folkminnesforskning skulle få upptas som examensämne vid Lunds universi- tet, uttryckte Lindskog ”tvekan huruvida folkminnesforskning över huvud taget borde få medtagas som examensämne.” Senare motarbetade Lindskog förslag att tillsätta en professur i folkminnesforskning, vilka framförts i riksdagen av social- demokraterna Sköld och Ström.54 Flera företrädare för det industriellt sinnade
moderatkonservativa Lantmanna- och borgarpartiet i andra kammaren återfi nns dock som förespråkare för traditionsarkiven. Två av dess företrädare bör här sär- skilt framhållas. Rektor K. Sanfrid Welin undertecknade två motioner i slutet av 1910- och början av 1920-talet.55Welin var personligen högst kulturhistoriskt
intresserad. Åren 1919 till 1937 var han redaktör för Västergötlands fornminnes- förbunds tidskrift och förbundets sekreterare, tillika intendent vid Västergötlands fornmuseum (nu Skaraborgs länsmuseum). Hans bibliografi tar upp ett hundra- tal publikationer, främst rörande västgötsk kulturhistoria. Welin blev 1914 invald i riksdagen för Lantmanna- och borgarpartiet, även om han till stora delar bör betecknas som liberal med starka sociala ambitioner. Högerns idéer anammade han främst vad gällde försvarsfrågan.56 Karl Starbäck, som motionerade och debat-
terade för traditionsarkiven i riksdagen år 1921, anammade likaså i mångt och mycket liberala idéer. Under sin studietid tillhörde han den radikala studentföre- ningen Verdandi. 1910 klassifi cerade han själv sig som tillhörande vänsterfalangen inom liberalerna, vilka han även företrädde i Riksdagen. Starbäck övervägde också att ansluta sig till socialdemokraterna (SAP) men som varm anhängare av försvars- väsendet drevs han dock under försvarsstriden högerut. Senare var Starbäck även
ordförande för Samfundet för hembygdsvård. I riksdagen tillhörde han, vid tiden för sitt engagemang i traditionsfrågan, Lantmanna- och borgarpartiet.57Inte hel-
ler tidens ledande bondeförbundare tycks ha varit särskilt engagerade i traditions- frågan, åtminstone inte i riksdagen. Undantaget är professorn i rättshistoria Karl Gustaf Westman som tveklöst var de borgerliga partiernas främsta förespråkare för traditionsarkiven. Under åren 1920 till 1936 undertecknade Westman samman- lagt sju motioner i traditionsfrågan, varav sex som huvudmotionär. Två av dem presenterade han tillsammans med socialdemokraten Ernst Wigforss.58
Redan under sin studietid var Westman politiskt engagerad, bland annat åren 1900–1910 som styrelseledamot för den konservativa föreningen Heimdal i Uppsala. Under 1914 års rikspolitiska turbulens var Westman en av de ledande uppsalastudenterna på den ”nationella” sidan. Efter borggårdskrisen ingick han i den Hammarskjöldska ministären som ecklesiastikminister. Från 1919 repre- senterade han Jordbrukarnas Riksförbund i Första kammaren och från 1921 till 1943 Bondeförbundet. Under det sena 1930-talet och fram till andra världskri- gets mitt var Westman först utrikesminister (1936) och därefter justitieminister (1936–1943).59
Även utanför riksdagen var Westman högst engagerade i traditionsarkivens verksamhet. Tidigt hade han intresserat sig för folkkulturen och studerade bland annat nordiska språk i Uppsala. I samband därmed bedrev han landsmålsuppteck- ning i Östergötland. När Kungl. Gustaf Adolfs Akademien för svensk folkkul- tur grundades 1932 blev Westman dess förste preses. I akademiens tidskrift Saga J.A. Lundell. Foto:
Henry B. Goodwin, 1906 (FA/Institutet för språk och folkminnen).
och sed publicerade han artiklar som ”Bältesspänning” och ”Nerthus-Frökulten id
Sverige”. Åren 1926 till 1936 var han även ordförande i Svenska hemslöjdsföre- ningarnas riksförbund. Primärt var han dock rättshistoriker. Han disputerade på
Svenska rådets historia till år 1306 (1904), utnämndes till docent och från 1910
professor i rättshistoria vid Uppsala universitet. Från 1938 var han ordförande i Svenska historiska föreningen och återfi nns som en av grundarna till såväl den konservativa klubben Brunkeberg som Karolinska förbundet. Westman utgav även Clas Th eodor Odhners Lärobok i fädernelandets historia och samhällslära, vil- ken jag återkommer till senare.60