Västsvenska folkminnesarkivets insamlingsledare var överens om vikten av att an- vända öppna frågor. För detaljerade frågor kunde leda till att upptecknarna i alltför
Frågebok för folkminnesinsamling av Waldemar Liungman. Frågorna rör Död och begravning (Liungman 1927:48).
hög grad sökte efter det efterfrågade. Ledande formuleringar i frågelistorna ansågs kunna leda till att direkt felaktiga uppgifter skickades in till arkivet.293 Detsamma
gällde vid intervjutillfället. Upptecknarna instruerades att undvika att lägga svaret i munnen på sina meddelare.294Idealet var istället att frågorna vid intervjutillfällena
”formuleras så, att de tvingar meddelaren att ta fram svaret ur sitt eget minne eller också förklara, att han blir en svaret skyldig.”295
Såväl Liungmans frågebok som de frågelistor arkivet under 1920-talet publi- cerade hade förhållandevis öppet ställda frågor. Med sin Frågebok för folkminnesin-
samling gick emellertid Bergstrand ett steg längre, i synnerhet i jämförelse med de g
frågelistor som användes av Landsmålsarkivet i Uppsala. Som exempel kan uppsa- laarkivets frågelista Tomten och därmed närbesläktade väsen nämnas. Frågelistan ut- arbetades 1934 av Åke Campbell och Folke Hedblom, båda anställda vid nämnda arkiv. Listan består totalt av sex A4-sidor med tjugofyra relativt omfattande frågor. I samband med varje enskild fråga fi nns även ett stort antal exempel på tradi- tionen, exempel som kunde motsvara ”de för ortens uppfattning karaktäristiska dragen.”296 För motsvarande ämnesområde i Bergstrands bok ställs endast en fråga:
”Vad berättas om tomten?”297Ett annat exempel är uppsalaarkivets Lussenatt och
Lucia som utarbetades 1936 av Åke Campbell. Frågelistan består av sex foliosi-a
dor fyllda med detaljerade frågor och tillhörande exemplifi eringar.298Seder kring
Lucia var något som speciellt intresserade Celander och göteborgsarkivet. Men i Bergstrands frågebok fi nns endast tolv frågor om ämnet, utan exemplifi eringar och av mer övergripande karaktär. Rörande frågor kring läkekonst radade Bergstrand enkom upp en lista på sjukdomar med uppmaningen: ”Angiv vad man föreställde sig angående följande sjukdomars uppkomst och på vilka sätt man sökte bota dem! Giv helst exempel ur ert minne av särskilda fall!” Liknande uppmaningar gavs exempelvis rörande kalenderåret, växter och så vidare.299
I debatter med sina kolleger vid Landsmålsarkivet i Uppsala försökte Bergs- trand förklara sin metods fördelar, bland annat i samband med att han författade frågelistan Hästslaktaren och hans arbete, som även skulle användas av uppsalaar- kivet. Förslaget som han sänt till Campbell skiljde sig från uppsalaarkivets andra listor. Bland annat fanns det inga exemplifi eringar i samband med de olika frå- gorna. I brev till sin kollega påpekade också Bergstrand varför han valt att inte följa uppsalaarkivets mönster:
Detta, att jag inte inom parantes [gör] uppräkningar [på] en hel del benämningar på t.ex. hästslaktaren, är naturligtvis helt avsiktligt. Jag övervägde, huruvida jag skulle följa exemplet från ULMA härvidlag, men jag beslutade mig för att avstå. Jag är nämligen mycket rädd för att man på så vis kan få upplysningar som äro direkt felaktiga. Om jag t.ex. radar upp för den intervjuade en hop benämningar på hästslaktaren […] så kan det mycket väl hända, att vederbörande, som inte anser det hela ha någon större betydelse, och kanske inte alls känner till ortens gamla benämning, väljer i högen och således uppger en benämning, som icke någonsin
Frågebok för folkminnesinsamling av Carl-Martin Bergstrand. (Bergstrand 1934:14)
tidigare hörts på orten i fråga. Som regel får man – jag ha nu gjort omkr. 40 upp- teckningsmånader i fältet, så jag talar av erfarenhet – därest man har en verkligt gammal och användbar sagesman, genast och utan tvekan ortens benämning på hästslaktaren.300
Men Hästslaktaren och hans arbete omarbetades på Landsmålsarkivet i Uppsala e
innan den distribuerades. Exemplifi eringar hade tillfogats varje fråga. Till exempel fanns det vid frågan om ortens språkbruk gällande ”den person, som hade till yrke att slakta (och fl å) hästar” inte mindre än tjugofem benämningar som förekommit i olika delar av landet. Av företrädarna för uppsalaarkivet utdömdes Bergstrands arbetsmetod och frågebok som ovetenskaplig och resultatet som ”ett ytligt och alltför okritiskt skummande”.301
Frågelistor utarbetade vid Landsmålsarkivet i Uppsala såväl som Nordiska museet och Folkminnesarkivet i Lund, användes dock frekvent av Västsvenska folkminnesarkivets upptecknare (se bilaga 2). Starkt betonades, både från göte- borgs- men i synnerhet av uppsalaarkivet, att särskilt de detaljerade frågelistornas användare mer skulle nyttja dem som inspirationskälla och inte följa dem rad för rad vid intervjutillfället.302Det var således inte meningen att de enskilda meddelar-
na skulle få se eller höra de många exemplen på tänkbara svar under intervjuerna. I praktiken förekom dock att enskilda upptecknare delade ut frågelistor till påtänkta meddelare innan själva intervjun.303
Arkivets insamlingsledare betonade dock att frågelistorna var menade att ut- göra ett underlag inför intervjuerna. Bäst var, menade David Arill, att inleda in- tervjun genom att ”anknyta samtalet till för ögonblicket aktuella saker. Det är vår, och såningsarbetet pågår som bäst: då har man lätt att få reda på, hur detta gick till förr i världen. Ett bröllop har nyss fi rats i bygden: gammaldags bröllopsseder dras fram.”304 När intervjun väl kommit in på ett ämne, betonade Arill, ”skall
man undvika att avbryta meddelarens framställning, annat än när man inte hinner följa med, eller när det gäller att få tag i detaljer, som han kanske förbisett. Eljest låter man honom berätta. Frågorna kommer till för att få framställningen utfylld, detaljrik och systematisk.”305På samma sätt framhölls i Anvisningar för upptecknare
av folkminnen: ”Tag vara på deras lust att själva berätta!”: 306 Bland upptecknarna
tycks det också ha varit vanligast att, i enlighet med arkivets instruktioner, enkom använda frågelistorna som underlag för intervjuerna:
Men när man kommer in på ett ställe, där man ej varit förut, så kan man väl inte genast ta upp sin bok eller sitt häfte F.oF. [Folkminnen och folktankar] och fråga rr
punkt för punkt. Man får väl börja med t.ex. julhalm eller midsommarstång eller gulsjuka eller sjörå! Ibland ser man genast, att man blir tvungen att gå inom kort, och ofta begriper man mycket snart, att här har man intet att beställa vidare. Men det lilla och kanske mångahanda man fått, bör ju renskrivas. Så förklaras de många småbidragen i min sändning.307
Jag kom snart underfund med att det var olämpligt att följa frågeboken sida för sida. Dess första kapitel behandlade, om jag minns rätt, om djävulen och det följande om Oden och Odens jakt. Inte kan man börja tala om den onde i en högkyrklig bygd! Då hade jag väl gjort mig helt omöjlig. Och Oden! Vem var han kunde jag fråga och få till svar en huvudskakning eller ett förstrött: ”Det var väl en storgubbe på Klev eller Öströö?” (det var bygdens herrgårdar). Men så råkade jag få napp. ”Menar hon Hoajakten?”308
Bergstrands frågebok kunde däremot, menade han, användas även på ett annat sätt. Frågornas öppenhet, betonade Bergstrand, gjorde att den gick att använda rad för rad vid intervjutillfällena. Vid mitten av 1930-talet instruerades ett antal upptecknare att följa boken vid intervjutillfällena.309
I korrespondens med upptecknarna och i arkivets instruktionsböcker poäng- terades vidare att det bakom varje fråga låg ett varför: ”Att få fram detaljerna är ju varje upptecknares crux. Alldeles särskilt att få svar på frågan varför”.310David Arill
betonade likaså starkt att det gällde att få så fullständiga upplysningar om det efter- frågade som möjligt, ”inte bara om hur eller när man gjorde så och så, utan också varför man gjorde det o.s.v.” Upptecknarna skulle även nedteckna olika versioner av samma berättelser och noggrant meddela avvikelserna.311Waldemar Liungman
påpekade detsamma och redogjorde för instruktionens bakgrund:
Ju fl er och noggrannare detaljer, desto större möjligheter fi nns det att följa en sägens eller folkseds spridnings- och utvecklingshistoria. I frågelistorna kommer vanligen mera allmänna till sammanhängande berättelser inbjudande frågor först och sedan kompletterande frågor. Frågor får aldrig besvaras med endast ja eller nej, även om stiliseringen här för utrymmes vinnande skulle tillåta det. Bakom varje fråga ligger alltid ett ”varför”, ”på vad sätt” eller ”hur vet man det”.312
I lika hög grad som att frågelistor utsändes till upptecknarna fi ck de instruktioner per korrespondens från insamlingsledarna. De brevledes framförda önskemålen om ämnen för intervjuerna anknöt ofta till pågående forskning i Sverige och där- med till förfrågningar angående material som av enskilda forskare tillställts Väst- svenska folkminnesarkivet. Exempelvis tillskrev Johan Kalén den halländska upp- tecknaren Birger Svensson i Våxtorp angående att han av särskild anledning gärna såg talrika och detaljerade upplysningar rörande ortens marknad: ”folksed, folkliv, varor, handlande, dryckenskap, sägner, slagsmål, fi endskap mellan olika socknar, tidpunkt på året, m.m., m.m.”313 I likhet med frågelistorna var de brevledes fram-
förda frågorna öppna till sin karaktär:
Kan Ni besöka någon gammal, som växt upp i mycket torftiga villkor, så kan Ni få veta om livet i en s.k. hytta för ett par mansåldrar sedan. Det vore mycket tacknäm- ligt, om Ni kunde skaff a upplysningar om hyttans läge, byggnadsmaterial, taktäck- ningsmaterial, om golvens beskaff enhet, om utrymmets fördelning: fanns där t.ex.
både rum och kök. Vedbod, avträde, brunn eller källa, källare. Odling utanför stu- gan. Stugans interiör och inredning. Hönsbur. Hemarbete på förtjänst. Dagsverken och betingsarbeten. Hur fi ck man kläder och skor? Köpte man mjölk eller hur fi ck man den? Använde man inte mjölk var dag? Vad ersatte man den med: till gröten o.s.v. Smörets användning och förekomst i fattiga hem förr. Den vanligaste födan i vardagslag. Högtidsmat i hyttorna.314
Då ska vi också fråga ett par infödingar hur det var med åkerbruk och boskaps- skötsel på Gåsö och i Grundsund. Hur åkerjorden och betena var uppdelade på de skilda hushållen, hur man delade höskörden på slåttermarken, vad man odlade och hur man skötte jorden, hur man skördade och förvarade jordbruksprodukterna, hur man använde dem, hur och var man malde säden o.s.v.315
Till äldre bygdeforskare som själva nedtecknade sina minnen anpassade Bergstrand sina brevledes framförda instruktioner i enlighet med upptecknarnas bakgrund. Från 1940-talet och framåt efterlystes dessutom berättelser av självbiografi sk ka- raktär:
Vore nu önskvärt om Fru Karlsson ville besvara dessa båda listor [Fabriksarbetare och Glasbruksarbetare] […]. Man har ju inte kunnat tänka på att efterfråga allt. Men berätta så detaljrikt som möjligt även om familjen, far och mor och syskon, farfar, farmor, morfar, mormor o.s.v. Hurudana de var och hur de arbetade och försökte klara sig, deras förhållande till politik, religion, medmänniskor, över- och underordnade o.s.v. Berätta från Er egen barndom och ungdom minnen av t.ex. den första penning, Ni fi ck eller förtjänade med eget arbete, hur man sparade och försakade, blev lurad (eller lurade), gjorde byten och aff ärer. Förhållandet mellan lantbrukare och bruksarbetare, aff ärer och tjänster, om bolagsbod, privatbod, kon- sumbod, besök på marknad, besök av kringvandrande försäljare, om brunnen, tvätt och sköljning av tvättkläder, läkare, sjukdom och död, barnmorska, präst och kon- fi rmation, konfi rmandernas kläder och skor och mycket annat.316
Herr Hansson är nu 75 år gammal och har uträttat mycket i sitt liv. Det vore intres- sant med en skildring av de olika arbeten, Ni varit med om. Gå tillbaka så långt som möjligt och berätta, vad nytta Ni kunde göra redan som barn sedan undan för undan allteftersom krafter och förstånd det tilläto. Handledning i arbete, fars och andras lärdomar. Tungt och lätt arbete, lönande och mindre lönande, roligt, mindre roligt och ledsamt, fåfängt, onödigt och skadligt arbete.317
Som tidigare tydliggjorts koncentrerades arkivets insamlingsverksamhet under 1920- och 1930-talet på folkminnen i en snäv defi nition, det vill säga på folkets andliga kultur. Under 1940-talet och framåt låg istället fokus på folklivet, det vill säga även på social och materiell kultur. I kapitlet citerades också ett brev från 1920-talet till en upptecknare med instruktioner om att denna primärt skulle sän- da bidrag rörande ”egentliga” folkminnen. Generellt tillhörde sådana instruktioner
ovanligheten. Ofta poängterades istället uttryckligen att de enskilda upptecknarna inte skulle begränsa sig utan dokumentera olika sidor av folkets liv. Olof Forsén betonade till exempel i brev till upptecknaren Folke Linder att denne inte skulle ”glömma bort byliv och andra frågor rörande sociala förhållanden. På den punk- ten lever det kvar mer än man ofta föreställer sig.”318 I en geografi skt avgränsad
pristävlan efterfrågades på 1920-talet uppgifter om arbetsliv: ”Hit räknas arbeten hörande till jordbruket och dess binäringar men också yrkesarbeten i stad och på landet.”319 Tonvikten skulle dock under på 1920- och 1930-talen läggas på
folkminnen i snäv defi nition vilket senare successivt ändrades till det vidare folk- kultur.
Under hela undersökningsperioden betonades i korrespondens, liksom i Liungmans och Bergstrands frågeböcker, att upptecknarna inte skulle begränsa sig till specifi kt de ämnesområden som frågelistorna tog upp. Bergstrand framhöll till exempel att han ingalunda var ”av den meningen, att svaren på dessa 500 frågor skulle vara tillfyllest vid den fortsatta folkminnesinventeringen” och Liungman att hans frågebok endast omfattade ”några brottstycken” av allt som kunde efter- frågas.320 Även i korrespondensen med upptecknarna betonades att de skulle
anteckna sådant som inte direkt efterfrågades av arkivet. Till exempel påpekade Primäranteckningar gjorda av upptecknaren Hedvig Lundén år 1927 under en intervju med Johanna Bengtsson (f. 1852) i Flakeberg. Om bröllopsseder (DAG).
Bergstrand för upptecknaren Brita Yrwing: ”Bra att Ni inte varit slaviskt bunden av frågelistan.”321Andra upptecknare fi ck liknande instruktioner:
När det nu gäller en kultur som är stadd i upplösning får man vara nöjd med att rädda spillrorna, och får man tag i bra sagesmän gäller det att ta vara på den tradi- tion de sitta inne med, även om det skulle röra sig om ting som ligga utanför det allra väsentligaste. Det är förresten inte så lätt att säga i dag vad som i första hand skall intressera forskning om några decennier. Skulle man bara arbeta efter frågebo-a
ken skulle vårt material här för övrigt bli mycket ensidigt.322
Om brännvinsframställningen och aff ärer med brännvin och om denna gudsdrycks njutande inom pastoratet och om dess ödeläggande verkningar på moral och eko- nomi borde givetvis nedskrivas utförligt. Jag har en frågebok från Uppsala om Brännvinsbränning och den skickar jag rätt nu. Den torde ge anledning till åtskil- liga minnens framtagande och nedtecknande. Men tag med sådant som inte direkt efterfrågas men är ägnat att ge en fullständigare bild av förhållandena.323
De enskilda upptecknarna skulle, för att citera David Arill, ”utgå ifrån, att allting är okänt!”324 Bygdeforskarna uppmuntrades också att själva efter eget intresse välja
frågelistor.325
Textualisering
Anteckningar skulle göras i fältet, under intervjuerna, och renskrifter av det an- tecknade så snart som möjligt; helst omedelbart då man i sådana fall hade möj- lighet att kontrollera oklara uppgifter med respektive meddelare genom att till exempel läsa uppteckningen högt för denne och få texten godkänd eller be honom berätta samma sak igen (jfr sid. 129 f.).326 Arkivbeständigt papper, exempelvis av
arkivet tillhandahållna blanketter, och bläck skulle användas; meningen betonade Bergstrand ”är ju att dessa skriftliga dokument om vår gamla allmogekultur ska kunna läsas ännu hundra år härefter och mera.”327
Angående renskrivningen fi ck upptecknarna i regel mycket få instruktioner. Stipendiaterna Margot Nilson, Britt Adenius, Stina Christensson och Anna-Stina Möller instruerades samtliga att så gott det gick skriva som meddelarna berät- tade.328 Även i arkivets instruktionsböcker och -föredrag gavs i regel enbart några
enkla men uttryckliga anvisningar. En upptecknare ska skriva ”vad sagesmannen säger, inte vad man tycker, att han borde säga”, betonades i en frågelista.329 Bergs-
trand menade att man ”skall så troget som möjligt följa meddelarens framställ- ning och akta sig för att lägga till eller ta ifrån.” Om så ändå skedde, framhöll Bergstrand, är uppteckningen ”helt enkelt en förfalskning.”330Även David Arill
Först och främst: skriv inte något annat än det, som man berättar för er! Lägg ingen-!
ting till för att göra det hela intressantare. Det visar sig snart, om man tagit sin egen fantasi till hjälp. Sådana uppteckningar är värdelösa för forskningen. Tag inte heller bort en enda småsak, även om den skulle verka löjlig eller anstötlig!331
På samma sätt uttryckte sig företrädare för andra traditionsarkiv. Till exempel beto- nade Johan Götlind vid Landsmålsarkivet i Uppsala att man ”skriver precis så, som det är, och varken tar ifrån eller lägger till.”332 Kort sagt skulle en uppteckning bestå
av ”gamlingarnas direkta meddelanden” till arkivet, forskningen och framtiden för att citera upptecknaren Ragnar Nilsson.333 Däremot var det inget som hindrade
att upptecknarna själva refl ekterade över det berättade. Tvärtom uppmuntrades upptecknarna gång på gång att komma med egna tillägg eller analyser, dock skiljt från meddelarnas berättelser:
Som regel för allt uppteckningsarbete av denna art gäller, att man endast anger, vad man bestämt hört, och att man ingenting lägger till eller tar ifrån. Uppteckningen får naturligtvis utökas med vad man själv tror om saken, alltså ens egna förklaringar, men det bör då tydligt anges, att detta är upptecknarens egna funderingar.334
”På detta arkiv, som jag förestår”, påpekade Carl-Martin Bergstrand otaliga gånger, ”bry vi ju oss ganska litet om språkformen – det är innehållet som betyder allt.”335
Folkminnessamlare bör samla folkminnen men f.ö. endast i fråga om sällsynta, ål- derdomliga ord eller uttryck försöka ett fonetiskt troget återgivande av det berät- tade. Det renskrivna skall med bibehållande av de gamlas uttryckssätt iklädas riks-
språkets dräkt för att bli fullt förståeligt för vilken forskare som helst. Vi utlånar ofta s
uppteckningar till sådana i Norge, Danmark och Finland, och de kan inte komma till rätta med dialekterna. På så vis blir det då inte bara ett fåtal, som kan åtaga sig att teckna upp folkminnen, utan envar som lärt sig att skriva läsligt och stava nå- gorlunda rätt. Många av Sveriges värdefullaste folkminnessamlingar har hopbragts av folk ur de djupa leden, som ingalunda varit särskilt skickliga att hantera pennan eller styva i modersmålets stavning.336
Däremot ansågs det vara av största vikt att följa meddelarens ordval och uttrycks- sätt. Upptecknaren och det moderna samhället skulle idealt sett vara osynlig i själva texten. Idealt sett skulle texten andas folklighet. ”Finner en forskare, att inte formen är äkta, kan han betvivla även innehållets äkthet”, påpekade Carl-Martin Bergstrand.337Arill instämde:
Framställningen bör vara enkel och okonstlad, fri från alla litterära utsmyckningar. Folkspråket i sin kärvhet och kraft är vida mera lämpat för sådana uppteckningar än riksspråket. En gammal bonde, som hela sitt liv arbetat med jorden, skulle verka löj- lig, om han uppträdde på en hovbal i generalsuniform med stjärnor och grannlåter.
Så är det med en sägen. Berättad med de gamles rättframma ord blir den naturlig, men klädd i ett uppstyltat, högtravande riksspråk mister den sin must och färg.
Skriv därför naturligt och, framför allt, sant!!!338
Stundtals gavs upptecknarna litteraturhänvisningar så att de kunde se hur en ideal uppteckning skulle se ut. Böcker vars språk ansågs vara äkta folkligt, till exempel Klas Olofssons Folkliv och folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland, dd
rekommenderades stundtals. Ibland hänvisade Carl-Martin Bergstrand även till