Instrukti oner: från tanke ti ll text

”Vad ska samlas och upptecknas”, frågade Johan Kalén retoriskt under ett instruk-d

tionsföredrag på 1920-talet för att kort därefter själv svara: ”Alltihop. Punkt. Så mycket som möjligt av det som begränsas av termen folkminnen. Intet får ratas. Intet är för stort och intet för obetydligt att få komma med.”179_{Kaléns ord går stick}

i stäv med tidigare forsknings slutsatser rörande de svenska traditionsarkivens in- samlingsverksamhet. Däri framställs snarast arkivens företrädare som ”traditions- poliser” som genom strikta defi nitioner, hårt hållna upptecknare, kriarättning och inte minst detaljerade frågelistor styrde insamlingsverksamheten. På så sätt antas forskarna vid arkiven ha konstruerat bilden av ett idealsamhälle, mer återspeglande deras egen syn på det förgångna än något annat.

Johan Kaléns ståndpunkt var långt ifrån unik. I fl era av arkivets pristävlingar betonades det att deltagarna skulle ”utgå ifrån, att allt, som rör gammal tid, bör räddas åt eftervärlden.”180_{I en annan tävling påpekades att den stora vikten av}

”att våra folkliga traditioner, av vad slag de vara månde, upptecknas och tillvara- tagas.”181 _{Att dokumentera allt är givetvis en utopi, vilket tidens traditionsforskare}

med all sannolikhet var högst medvetna om. Urval är en nödvändighet vid all dokumentationsverksamhet. Redan vid användande av begreppet ”folkminnen” i arkivets namn har ett urval, om än vagt, gjorts. I föreliggande kapitel kommer termerna folkminne och folkliv indirekt att granskas. Vad inrymdes i begreppen? Förändrades begreppens innebörd? Återger samlingarna traditionsforskarnas syn på det förfl utna? Eller gavs även upptecknarna, i enlighet med den politiska vän- sters tankar om demokrati och traditionsinsamling, möjlighet att förmedla sin syn på det förfl utna till forskningen och framtiden genom insamlingsverksamheten?

Uppgift en

Tidigt författade göteborgsarkivets representanter artiklar och småskrifter rörande tillvaratagandet av folkets minnen, vilka skulle fungera som ledning för uppteck- narna. Nämnas kan Riktlinjer för folkminnesinsamlingen (1920), Anvisningar för

folkminnesuppteckning (1921), g Våra gamla (1923) och a Folkminnen och folkmin- nesinsamling (1924), författade av David Arill och godkända av föreningens styrel-g

se.182_{Tro, sed och sägen (1924) innehöll såväl anvisningar som exemplifi eringar.}183

Ett kortare instruktionsblad, avsett som ledning för upptecknare i fältet, trycktes av Västsvenska Folkminnesarkivet på 1920-talet och kom att delas ut till uppteck- nare ända fram till 1960-talet. Det nyttjades även av Landsmålsarkivet i Uppsala (jfr sid. 129 f.).184

Även om de tryckta instruktionshäftena fyllde viktiga funktioner kunde de inte ersätta personliga kontakter. Genom omfattande korrespondens och personliga besök gav till en början främst David Arill anvisningar, kritik och uppmuntran till såväl stipendiater som bygdemeddelare. Då verksamheten, genom institutets grundande, vidgades både geografi skt och personellt omöjliggjordes samtidigt

Arills uppgift att, vid sidan av sitt ordinarie yrke som lärare, ensam handha kon- takterna med fältforskarna. Enskilda ledamöter av föreningens och institutets sty- relse utnämndes istället till insamlingsledare för ett eller fl era landskap. David Arill inskränkte således sin verksamhet till att som insamlingsledare planera, handha och kontrollera dokumentationsverksamheten i Bohuslän under åren 1926 till och med våren 1933 (med undantag av en period under 1931 då Olof Hasslöf istäl- let handhade ledarskapet för den bohuslänska insamlingen). Även för Värmland fungerade den i Torsby bosatte Arill som insamlingsledare under 1926 och halva 1927. Därefter tog kyrkoherde J.V. Palmqvist, författare till avhandlingen Rester

av primitiv religion bland Värmlands fi nnbefolkning, över verksamheten i ett årsgg

tid för att sedan efterträdas av licentiaten Olof Forsén (1929–1931). För Hal- land fungerade Johan Kalén som ledare under en längre tidsperiod (1926–1932) medan Hilding Celander (1926–1928) och Forsén (1928–1931) fungerade som insamlingsledare för Dalsland. Liungman ansvarade under en period (1926–1927) för dokumentationen av västgötska folkminnen för att efterträdas av först Kalén (1927–1928, 1929–1931) och sedan Forsén (1928–1929). Därefter kom dåva- rande arkivföreståndaren Carl-Martin Bergstrand att ensam leda insamlingsverk- samheten i hela göteborgsarkivets undersökningsområde.185 _{Förutom kontakten}

med upptecknarna i respektive landskap var insamlingsledarens uppgift att utifrån redan befi ntliga samlingar föreslå vilka geografi ska och ämnesmässiga områden som skulle prioriteras.186

Folkminnen

Som en viktig del av arkivets dokumentationsverksamhet anordnades pristävlingar i den västsvenska pressen. Hösten 1919 utlystes den första tävlingen. Ämnet för tävlingen, som ägde rum i Lantmannabladet, var ”Gåtor”. Resultatet blev dock tt

magert, till skillnad från den i stort sett samtida tävlingen ”Hur fi rades jul förr i ti- den?” i Handelstidningens veckoblad. Över hundra bidragsgivare deltog i tävlingendd

som resulterade i att nära tusen sidor uppteckningar kunde föras in i folkminnes- samlingarna. Succén gjorde att tävlingen följdes av fl era i olika västsvenska tid- ningar av skilda färger.187 _{1922 upprättades en särskilt folkminnesavdelning, kallad}

”Tro, Sed och Sägen”, i Handelstidningens Veckoblad. Därigenom fi ck folkminnes-dd

föreningen möjlighet att mer kontinuerligt anordna pristävlingar; att skapa ytterli- gare en förbindelse mellan sig och upptecknarna. Tävlingarna inleddes i regel med en större agitatorisk artikel om folkminnen och dess insamling, följt av en fråge- lista. Under tävlingstiden, i regel någon månad, publicerades sedan kontinuerligt påminnelser, nya frågor, instruktionsuppsatser och exempel på inkommet material i tidningen. Tävlingen avslutades med att vinnarna presenterades, bok- och pen- ningpris delades ut och ytterligare en serie artiklar bestående av tävlingsresultatet publicerades. Under tävlingens gång stod tävlingsledarna brevledes i kontakt med deltagarna och kunde därigenom ge anvisningar och nya direktiv.188

Pristävlingen ”Bohuslänska folktraditioner”. Lysekilsposten 1924-12-16.

Ett trettiotal pristävlingar utlystes under åren 1919 till 1944. Som ett resultat därav införlivades drygt 25 000 sidor uppteckningar i Västsvenska folkminnes- arkivets samlingar, merparten från tävlingar utlysta under 1920- och början av 1930-talet. Pristävlingarna kan grovt delas in i två kategorier. En del var geografi skt avgränsade men allsidigt utformade tävlingar såsom ”Bohuslänska folktraditioner” (1924), ”Värmländska folkminnen” (1924), ”Dalslandstävlan” (1927) och ”Folk- minnen i Ulricehamnsbygden” (1933). Andra pristävlingar var mer monografi skt inriktade och behandlade ämnen som ”Gåtor” (1919), ”Från vaggan till graven” (1928–1929), ”Fiske och sjöfart” (1931) och ”Ur soldat- och lägerlivet” (1931). Tävlingarna var ett sätt för arkivet att med förhållandevis ringa kostnader erhålla ett stort material.189_{Minst lika viktigt var dock möjligheten att bland tävlingsdel-}

tagarna rekrytera mer permanenta bygdeforskare och på så sätt utöka den stab av lokalt arbetande upptecknare som var knuten till arkivet.190

Såsom separata tryck kom pristävlingarnas frågor även att distribueras till upp- tecknarna. Att vid intervjutillfällena medföra skriftliga frågelistor sågs av arkivet som nödvändigt för att inte detaljer, av särskilt intresse för forskningen, skulle förbigås.191 _{Alltsedan föreningens grundande hade därför, som komplement till}

personliga instruktioner, särskilda frågelistor utarbetats till ledning för insamlings- arbetet. Listorna var av varierande storlek, oftast monografi ska till sin karaktär och trycktes i regel dels i föreningens publikationer, dels som särtryck. Såväl pristäv- lingar som frågelistor var ofta direkt kopplade till göteborgsarkivets representanters forskningsintressen. Utöver Västsvenska folkminnesarkivets egna frågelistor an- vändes även Folkminnen och folktankars frågeformulär och de vid Landsmålsarki-s

vet i Uppsala utarbetade dialektologiskt och folkloristiskt inriktade samt Nordiska museets mer etnologiskt präglade listor. För en förteckning över vid Västsvenska folkminnesarkivet nyttjade frågelistor och utlysta pristävlingar, se bilaga 1.

De många frågelistorna uppfattades, både av insamlingsledarna och uppteck- narna, som opraktiska och otympliga att arbeta utifrån. Styrelsen för institutet för folkminnesforskning gav därför sin arkivföreståndare Waldemar Liungman i uppdrag att utarbeta en särskild frågebok upptagande ”allt det viktigaste av folk- minnesstoff et.” I samråd med göteborgsarkivets övriga, och även bland annat upp- salaarkivets, representanter färdigställdes Liungmans Frågebok för folkminnesinsam-

ling under försommaren 1927.g 192_{Frågeboken inleds med en kort instruktion om}

uppteckningsmetodik samt en särskild uppmaning till dess användare att särskilt noggrant nedteckna allt som berättades om ”gudaväsen, som i insamlingshänse- ende står i en klass för sig”. Därefter följde drygt sjuttio sidor med sammanlagt tusentals frågor, sorterade under nedanstående rubriker:193

Övernaturliga väsen. Naturväsen (s. 9–18), Tjänsteandar (s. 18–21), Byggnadsväsen

(s. 21–22) och Drakar, ormar och fi skar (s. 22–23). Förvandlade. Maran (s. 23–24) och Varulven (s. 24–25). Människor med övernaturlig förmåga. Kloka (s. 25–31) och

Naturföremål (s. 31–33), Livets högtider och skickelser. Födelse, dop och föreställ- ningar om det späda barnet (s. 33–37), Frieri och bröllop (s. 37–44) och Död och begravning (s. 44–49). Hus, hem och umgängesformer. Husbygge och fl yttning (s. 49–50) och Umgängesformer (s. 50–51). Utomhusarbeten. Jordbruk (s. 51–57) och Husdjur (s. 57–60). Årets högtider. Tiden från Lucia till Knut (s. 60–69), Festbruk knutna till växlande vårhögtider (s. 69–73), Påsk med fastlagen (s. 73–75), Pingst (s. 75), Midsommar (s. 75–77), Vårhalvåret i övrigt (s. 77–79), Hösthalvåret i öv- rigt (s. 79–81) och Tideräkning (s. 81–82).194

Även om såväl Västsvenska folkminnesarkivets egna som systerarkivens frågelistor också fortsättningsvis kom att användas blev Liungmans frågebok de västsvenska upptecknarnas huvudsakliga insamlingsinstrument från 1927 fram till 1934, då en ny frågebok publicerades. Först två år efter Bergstrands tillträde som arkivförestån- dare publicerade Institutet för folkminnesforskning hans minsta men samtidigt kanske mest betydelsefulla bok – Frågebok för folkminnesinsamling.gg195_{Den kom}

att ersätta Waldemar Liungmans tidigare bok med samma namn och dessutom de många tidigare av föreningen tryckta eller stencilerade frågelistorna. Den nya bo- ken tillkom på initiativ av Bergstrand och granskades av Hilding Celander innan den trycktes och distribuerades. Dess frågor formulerades utifrån och uppställdes efter ledning av arkivets realkatalog (se bilaga 2). Dessutom hade Bergstrand vid bokens utarbetande genomgått arkivets utlåningsjournaler. Ämnesområden som tidigare frekvent hade efterfrågats av externa forskare blev nu föremål för direkta frågor.196_{På sina tjugofem sidor innehöll boken totalt femhundra numrerade frå-}

gor, uppdelade i följande kategorier:

Odens jakt (fråga 1–3), Djävulen (4–11), Vattenväsen (12–22), Skogsväsen (23– 30), Bergväsen (31–35), Jättar (36–39), Troll (40–45), Älvor (46), Vättar (47–48), Tomtar (49), Spiritus (50–53), Bjäran (54–58), Kyrkogrim (59–60), Lyktgubbar (61–64), Gastar (65–67), Drakar, ormar och fi skar (68–77), Myling (78–79), Spöksägen (80–81), Spökeri (82–87), Mara (88–89), Varulv (90–92), Häxor och trollkarlar (93–102), Årsgång (103–106), Läkekonst (107–125), Svartkonst (126–147), Frimurare (148), Mästerskytt (149–151), Skatter (152–159), Natur- föremål (160–171), Kyrkklockor (172–174), Krig och fejder (175–176), Farsoter (177–180), Herremän och fruar (181–182), Domare och rättsväsen (183–186), Hantverkare (187–191), Legender (192–194), Föremåls språk (195–196), Kungar (197–198), Födelse och dop (199–219), Frieri och bröllop (220–233), Död och begravning (234–248), Husbygge och fl yttning (249–255), Hemmet (256–260), Husligt arbete (261–272), Vårarbete (273–290), Slåtter, skörd och tröskning (291– 308), Husdjur (309–326), Husdjurens sjukdomar (327–345), Slakt (346–357), Jakt (358–364), Fiske (365–372), Lucia (373–384), Tomas (385–386), Julafton (387–400), Annandag jul (401–405), Nyår (406–410), Trettondedagen och Knut (411–414), Påsk (415–419), Midsommar (420–422), Vårhalvåret (423–438), Hösthalvåret (439–451), Tideräkning (452–453), Veckodagarna (454–457), Djur

(458–469), Växter (470–481), Himlakroppar (482–488), Naturfenomen (489– 493), Festeldar och nödeldar (494–495), Luftfärder (496–497) och Marknader (498–500).197

I likhet med Liungmans, fastän i än högre utsträckning, behandlar de femhundra frågorna i Bergstrands bok folkminnen i en snäv defi nition. Till exempel fi nns under rubriker som ”Husligt arbete”, ”Vårarbete” samt ”Slåtter, skörd och trösk- ning” nästintill enbart frågor om trosföreställningar, talesätt och dylikt. Hur man praktiskt gick tillväga vid nämnda arbeten efterfrågas däremot inte.198 _Västsvenska

folkminnesarkivets primära intresse under 1920- och 1930-talen var således de ”egentliga” folkminnena, folklig dikt, tro och sed, något som stundtals påpekades för upptecknarna:

Jag får därvid erinra om att det naturligtvis alltjämt är den andliga kulturen som ligger oss närmast om hjärtat. Jag ber Er därför i första hand uppmärksamma säg- ner och tro och sed. […] I anslutning därtill kan jag också nämna att en del av de skildringar Ni redan sänt oss om byggnadsskick, heminredning etc. inte ha så stort intresse för oss. Skola sådana uppgifter ha fullt värde, måste de göras i samband med insamling av föremål, uppmätning, planritning etc., som det ligger helt utanför vår verksamhetskrets att anordna. Detta behöver inte alldeles avskräcka er från att ned- skriva uppgifter om hithörande ting. Som komplement till skildringar av folklivet ha de naturligtvis i många fall ett visst intresse.199

Folkliv

Från att fram till 1940-talet instruerat ha upptecknarna att huvudsakligen efter- fråga vad som ofta omnämndes som egentliga folkminnen – ”allmogens genom tradition bevarade andliga kultur” – så kom Västsvenska folkminnesarkivet med tiden att även intressera sig för deras ”materiella kultur och yttre levnadsförhål- landen.”200 _{Inte minst kom frågelistorna om städernas folkliv och Bergstrands}

frågelista Fabriksarbetare att utgöra vändpunkten.e 201 _{I slutet av 1940- och början}

av 1950-talet författade Carl-Martin Bergstrand även ett par andra stencilerade frågelistor. En del av dem rörde mestadels ”folkliga” föreställningar. Födelse och dop (1940-tal), Bröllop (1947), p Husdjurens sjukdomar (1947),r Vargar (1940-tal) ochr

inte minst Svartkonst (1947) kan här nämnas. Men merparten av de nya frågelis-t

torna – exempelvis Hantverkare (1940-tal), e Tattarkolonien på Mjäla mo (1947),o De fattigas förvärvsarbete (1948), e Sjukkassor (1950) och r Bondeseglationen (1953)

– berörde huvudsakligen vad som i samtiden skulle defi nieras som social och ma- teriell kultur.

Under efterkrigstiden intensifi erades också Västsvenska folkminnesarkivets an- vändande av andra arkivs frågelistor. 1953 rekvirerade till exempel Carl-Martin Bergstrand frågelistorna Husdjurens skydd och sjukdomar, Sädens torkning och in-

Nyodling, Fårskötsel, Nödår, Arbetsvandringar, Sägner om frimurare, Gamla åker- bruksredskap, Skinnberedning, Mjärde och lana, Bönder som skeppare och redare och e

slutligen Vass och säv av Nordiska museet.v 202_{Av andra frågelistor som utarbetats av}

andra arkiv men särskilt frekvent nyttjades av Västsvenska folkminnesarkivet kan

De obesuttna, Arbetsfördelningen inom lanthushållet och t Samhällsklasser nämnas.r 203

Carl-Martin Bergstrands egen Frågebok för folkminnesinsamling med sina ”folk-g

minnesfrågor” användes visserligen ända fram till hans pensionering.204_{Men från}

slutet av 1940-talet och framåt skriver Bergstrand i klarspråk gång på gång till såväl kolleger som enskilda upptecknare att han ansåg att den ”sociala” folkkulturen borde prioriteras framför den ”andliga”:

Nu för tiden sysslar vi inte mycket med jättar och tomtar med mera sådant utan mest med sociala frågor, som t.ex. emigrationen, fattigvården, arbetslivet, samhälls- klasser o.s.v. men även med en del sådant, som man i begynnelsen föga tänkte på att efterfråga på folktrons och folksedens område.205

Uppenbart är att arkivets intressesfär hade vidgats rejält. Förvandlingen från att ha varit ett renodlat folkminnesarkiv till att även bli ett folklivsarkiv hade påbörjats. Förändringen inleddes i samband med stadsundersökningarna i slutet av 1930-ta- let. Men det var först senare, i slutet av 1940-talet, som merparten av det nyinsam- lade materialet rörde sådant som i samtiden defi nierades som folkliv. Förklaringen kan man delvis fi nna i de ibland framförda påståendena om att ”allsidiga” folkmin- nessamlingar nu fanns från Västsverige men även andra faktorer, som nedan ska skisseras, medförde att arkivet förändrades.206

En förklaring är att Västsvenska folkminnesarkivet följde folkkulturforskning- ens allmänna förändring. Som ovan påpekats hade denna två huvudsakliga in- riktningar. I främst Stockholm men även i Uppsala dominerade med dåtidens ordval utforskningen av allmogens materiella och sociala kultur (allmogeetnografi / folklivsforskning/etnologi). Dess andliga sidor (folkminnesforskning/folkloristik) fokuserades däremot länge i Göteborg och Lund. Talande är att von Sydows lun- densiska och Liungmans göteborgska docentur var i ”Nordisk och jämförande folkminnesforskning” medan Lithbergs professur i Stockholm benämndes ”Nord- isk och jämförande folklivsforskning”.207_{När Liungman fl yttade från Göteborg i}

slutet av 1920-talet upphörde hans undervisning vid högskolan och hans docentur avvecklades 1931. Med några få och korta undantag bedrevs därefter ingen folk- loristisk eller etnologisk undervisning i Göteborg under min undersökningspe- riod.208

Från lundahåll hade man länge försökt få till stånd en professur för von Sy- dows räkning. Redan 1918 hade en aktion med tillhörande insamling iscensatts i Lund för att få till stånd en folkminnesprofessur. Men försöket misslyckades och istället tillsattes Lithberg som professor i folklivsforskning i Stockholm. Ytterligare lundensiska försök gjordes under 1920- och 1930-talen men det var först på våren

1940 som en personlig professur inrättades åt den då 61-årige von Sydow. Men ämnet för hans professur var inte ”folkminnesforskning” utan ”folkkultursforsk- ning”. Alltså rörde den, enligt dåtidens defi nitioner, både andlig och materiell kul- tur. Beteckningen kan inte ses som något annat än en motgång för von Sydow och de andra som kämpat för att folkminnesforskningen, precis som i grannländerna, skulle förbli ett självständigt ämne vid de svenska lärosätena. När von Sydow ef- ter några få år pensionerades rekonstruerades professuren och fi ck, efter stock- holmsk modell, benämningen Nordisk och jämförande folkkulturforskning med bihanget ”särskilt etnologisk”.209_{Även om motsvarande professur i Uppsala fi ck}

bihanget ”särskilt folkloristisk” och tillsattes av lingvisten Dag Strömbäck så hade den stockholmska modellen med ett enhetsämne vunnit hegemoni i landet.210 _I

mångt och mycket på folkminnesforskningens/folkloristikens bekostnad. Kampen inom folkkulturforskningen var avgjord; än idag är folkloristiken i Sverige en del av etnologiämnet.

En annan, och minst lika viktig, förklaring till göteborgsarkivets utvidgade in- tressesfär är att det med tiden blev allt svårare att dokumentera den ”förindustriel- la” allmogekulturen i allmänhet och folkminnen i synnerhet; i varje fall utifrån de gamla premisserna. För varje verksamhetsår fanns det helt enkelt allt färre personer att tillgå som själva upplevt årtiondena efter 1800-talets mitt, som till en början var Västsvenska folkminnesarkivets primära målsättning att dokumentera. Ett tydligt exempel på detta fi nns i Bergstrands korrespondens med Brita Egardt vid arkivet i Lund. Inför sin avhandling Hästslakt och rackarskam vände sig Egardt till Västsven- ska folkminnesarkivet för att få uppgifter om hästslaktarna i allmogesamhället.211

Bergstrand försåg henne med hundratals äldre uppteckningar om rackarnas liv och leverne. Men när det gällde ”hästfl ottens” ofta speciella begravningar fanns det nästintill ingen information i arkivets samlingar. Carl-Martin Bergstrand konsta- terade uppgivet att arkivet ”hade kunnat få in hundratals uppgifter härom” om det inte hade varit för att han försummat att instruera upptecknarna att särskilt ställa frågor om ämnet. Men nu, i slutet av 1950-talet, menade Bergstrand att det var för sent att bedriva insamling därom. Istället rekommenderade han därför Egardt att vända sig till dödböcker och annat material i landsarkivens samlingar.212

När det gällde folkminnen, men däremot inte i lika hög grad folklivet, ansågs fortsatt insamling mycket svår, nästintill omöjlig, vilket Bergstrand stundtals fram- höll för arkivets upptecknare:

Ni förstår, att medan det inte fi nns mer än ett fåtal personer, som minnas sägnerna, så har varje människa med någorlunda bibehållna själsförmögenheter åtskilligt att berätta om livet och förhållandena i bondgård eller torparstuga under sina upp- växtår.213

Insamlingen medelst intervjuer koncentrerades därför till folklivets sidor. Samti- digt, i en allt högre utsträckning började Carl-Martin Bergstrand från 1950-talet

och framåt att utforska folkminnena i det förindustriella Sverige på andra sätt än genom intervjuer. Efter arbetstiden på Västsvenska folkminnesarkivet började han på kvällstid besöka landsarkivet där han excerperade volym efter volym. Ett urval av de tusentals avskrifterna publicerade han senare i otaliga böcker, vilket jag åter- kommer till.214

Stadens traditioner

Staden, dess invånare och deras kultur hade länge utmålats som ett hot mot folk- kulturen. Städerna framställdes som motsatser till det förgångna och landsbygden. Men klyftan mellan land och stad höll på att utplånas. Striden mellan de två kul- turströmningarna var alldeles snart ändad. Merparten av de ”gamla traditionerna [har] redan smulats till stoft under den nya tidens järnskodda klackar”.215 _Det

var därför bråttom att rädda de sista resterna av allmogekulturen. Stundtals, mest i propagandistiskt syfte får man anta då merparten av traditionsforskarna själva valde att bo i städer, framställdes städerna som osvenskare och destruktiva.

Fram till slutet av 1930-talet var Västsvenska folkminnesarkivets insamlings- verksamhet helt inriktad på landsbygden och dess traditioner. Ordet socken var till och med förtryckt på uppteckningsblanketterna som användes. Men i samband med krigsutbrottet genomfördes den första reguljära stadsundersökningen. Arki- vets fl itigaste upptecknare, skogsarbetaren Ragnar Nilsson, sändes till Karlskoga och senare under året även till Kristinehamn och Filipstad.216 _{Av Västsvenska folk-}

minnesarkivet hade han bland annat utrustats med två nya frågelistor utarbetade av Åke Campbell vid Landsmålsarkivet i Uppsala:Stad och stadsbo (M 143) samt o Sägner om städer och deras invånare (M 144). Brevledes poängterades att det nu e

gällde att uppsöka i städerna ”infödda” och att Nilsson även i framtiden kunde räkna med att få uppteckna städernas folkminnen.217

Under slutet av 1930-talet pågick även diskussioner mellan arkiven rörande tillvaratagandet av städernas traditioner. Särskilt Åke Campbell påpekade att det nu fanns mycket rikhaltiga samlingar från den västsvenska landsbygden. Alltså fanns det tillräckligt med material från landsändan ”till det största nationella verk som vår forskargeneration förmodligen får utföra” – Atlas över svensk folkkultur.218

Men från de västsvenska städerna fanns det i stort sett inte en enda uppteckning. Sveriges ”gamla historiska bygdestäder bygdestäder” med sin speciella folklore låg i princip oundersökta menade Campbell.219 _{”Här är ett arbetsfält, som erbjuder nya}

möjligheter för systematisk folkloristisk undersökning.”220 _{Arkiven i Göteborg,}

Lund och Uppsala kom också att samlas kring ett gemensamt projekt om städernas folklore. Särskilda frågelistor författades, ansökningar skrevs och de enskilda stä- derna delades upp mellan de olika arkiven. Uppsalaarkivet, särskilt Åke Campbell