Sammanfatt ning och utblickar

Traditionsinsamlingen var ett i hög grad nationalistiskt och politiskt projekt. Tidigare forskning har betraktat arkivens verksamhet som en del av borgerlig ideo- logi, närstående politisk konservatism. Verksamheten påstås ha varit dels ett led i bevarandet av de bestående klasskillnaderna, dels ett led i kampen mot den inter- nationalistiska arbetarrörelsen. Genom att lyfta fram folket, det vill säga bönderna, som de genuina bärarna av den svenska historien och folksjälen hävdas att den konservativa borgerligheten skapade en motvikt mot arbetarklassen. Den historie- och traditionsfi entliga, antinationella och klasstänkande arbetarrörelsen kontras- terades således mot ett idealiserat, harmoniskt och närmast politiskt konservativt bondesamhälle.317_{Radikala traditionsforskare och politiker som intresserat sig för}

dokumentationen av folkets minnen framställs av tidigare forskning närmast som undantagen som bekräftar regeln.

I föreliggande kapitel har en annan bild framträtt. Riksdagspolitiker såväl som traditionsforskare och upptecknare av högst olika politiska tillhörigheter engage- rade sig i traditionsfrågan. Oavsett politisk tillhörighet var de tämligen överens vad gällde vikten av att rädda det försvinnande kulturarvet. I stort var de också överens om nivelleringens orsaker och traditionens betydelse för nationen. Insamlingen kan inte betraktas som ett enhetligt politiskt borgerligt projekt. Om något var det radikalt. Dess främsta förespråkare i riksdagen var socialdemokrater, följt av liberaler. Några av de mer aktiva högerpolitikerna, till exempel Sanfrid K. Welin och Karl Starbäck, stod också i många frågor nära den politiska vänstern. En stor del av traditionsforskarna tycks också själva ha varit politiskt radikala. Endast några få av det tidiga 1900-talets traditionsforskare ställde sig direkt avvisande gentemot arbetarrörelsen, dess mål och medel.

Om högern använde arkiven och dokumentationen av folktraditionerna så gäller det, som jag visat, i än högre grad för den politiska vänstern. Folkminnena var i sig fyllda av politiskt sprängstoff . Folket var de drivande i historien – det var g

deras gamla och genuint svenska traditioner som skulle bevaras till eftervärlden. Traditionsarkiven var en väsentlig del i presentationen av en alternativ historiesyn som på många sätt skilde sig från historikerskråets traditionella och i mångt och mycket konservativa historieskrivning. Folkets och inte överklassens historia skulle skrivas. Folket skulle ges en egen historia, skild från statsmaktens. Folkets historia sågs som mindre chauvinistisk, fredligare och mer demokratisk, vilket är något som jag återkommer till i nästa kapitel.

Som framgått av kapitlet var folkets liv och minnen en omistlig del i tidens nationalism. En svensk historia skulle skrivas; ett gemensamt förfl utet skapade ge- menskap och känsla för kontinuitet.318 _{Samtidigt är det uppenbart att en kamp}

fördes om innehållet i den svenska folkliga historien. Nationalismen var långt ifrån en enhetlig idéströmning. Generellt kan högern sägas ha anammat en mer externt inriktad nationalism än den politiska vänstern, när det gäller traditionsforskningen.

Den svenska folkkulturen ställdes mot andra länders folkliga kulturer. Liberalerna och i synnerhet socialdemokraterna förespråkade huvudsakligen en intern natio- nalism, riktad mot andra grupper och klasser inom landet. Nationalism och in- ternationalism var inte motsatsbegrepp utan lyftes snarast fram som komplement till varandra.

För fl ertalet upptecknare stod inte nationen i centrum. Istället var tradi- tionsinsamlingen ett led i deras strävan att teckna hembygdens eller landskapets historia; att skapa och vidmakthålla en lokal/regional gemenskap och identitet. Traditionsinsamlingen uppfattades av några upptecknare som ett led i skapandet en svensk historia och/eller ett svenskt folk. Regionernas folkliv och folkminnen införlivades som en omistlig del av ett landskapssverige. För andra upptecknare var snarare verksamheten ett sätt att protestera mot en centraliserad och enhetlig svensk nationalism. Särdrag betonades och lyftes fram. Genom traditionsinsam- lingen skapades en lokal/regional identitet som i många fall uppenbarligen var riktad mot andra regioner och/eller en alltför stark centralmakt. Ur detta perspek- tiv kan upptecknarnas historieskrivning betraktas som en polemiskt artad kul- turkamp för en hembygd gentemot andra hembygder och föreställningen om en svensk historia.

● ● ●

Redan inledningsvis ifrågasattes bilden av traditionsinsamlingen som ett politiskt borgerligt projekt. I detta kapitel har också en annan bild framträtt. Men un- dersökningen måste fördjupas. Teorin kan mycket väl skilja sig från praktiken. Själva insamlingsverksamheten undersöks närmre i följande två kapitel. Samtidigt måste andra delar av det tidiga 1900-talets nationalism och politiska historiebruk närmare granskas. Arkivpersonalen, oavsett politisk ståndpunkt, skiljde sig trots allt från ”folket”, i betydelsen meddelarna. Som vi sett var de i regel knappast politiskt borgerliga. I varje fall tycks få ha tillhört högern. På ett rikspolitiskt plan går verksamheten inte att karaktärisera som riktad mot arbetarrörelsen. Däremot kan arkivpersonalen sägas ha tillhört borgerligheten i betydelsen en bildad och (i vissa fall) ekonomisk elit boende i städer som Göteborg, Lund, Uppsala och Stockholm. Är det primärt, som tidigare forskning hävdat, genom deras ”borger- liga” glasögon eller tankevärld som de enskilda meddelarnas berättelser fi ltrerats för att slutligen arkiveras? Är det deras bild av det gamla goda allmogesamhället som vi möter genom traditionssamlingarna; är uppteckningsmaterialet arkivprodukter? I nästa kapitel fl yttar jag därför fokus från riksdagspolitiken till en mer lokal nivå. Verksamheten vid och kring Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg nyttjas som exempel, även om utblickar görs mot andra folkminnes- och folklivsarkiv. Utgångspunkt tas dock på ett rikspolitiskt plan, i synen på traditionsinsamling som ett antielitisktiskt och demokratiskt projekt.