Under 1900-talets första hälft var den starka betoningen på att vara det enda na- tionella partiet en viktig del av högerns politiska strategi. Samtidigt utmålades i synnerhet den politiska vänstern som samhällsvådlig och företrädare för klass- egoism.177 Högerns anklagelser om fosterlandsfi entlighet tillbakavisades dock
starkt av övriga partier. I valbroschyren Vår nationella grundåskådning poängteradeg
bondeförbundaren Ferdinand Nilsson att det ur landets synpunkt inte kan ”vara till gagn, om ett parti för sin privata del vill ta hand om det nationella och söker utnyttja det för partibehov.” Istället, med riktning både höger- och vänsterut, po- ängterade Nilsson att alla ”som icke försvurit sig åt utländska intressen eller till en principiell internationalism, som icke medger det egna landet och folket platsen närmast hjärtat” har en del i fosterlandet.178 Även liberalen Nils Edén var en av dem
som reagerade på högerns försök att lägga beslag på det nationella, bland annat i skriften Fosterlandet och partierna från 1914: ”Fosterländskheten är inte något mo-a
nopol, som ett parti kan taga för sig, och missbruket af fosterlandets namn är fult, så fult, att det redan börjat döma sig.”179Särskilt angelägna att tillbakavisa högerns
propaganda var företrädare för det parti som hårdast utsattes för anklagelserna om fosterlandsfi entlighet, det vill säga socialdemokraterna. Exempelvis påpekades i Ny
Tid felaktigheten i ”vulgär propaganda” såsom ”att socialisterna vilja göra alla lika,d
att den internationalism de eftersträva måste tvätta bort alla nationella drag.”180I
likhet med vad många andra ledande socialdemokrater tidigare gjort konstaterade SSU-ordföranden Rickard Lindström 1928 i Socialism, nation och stat såväl somt Socialistisk vardag att det istället var ”de besittande grupperna” och deras ”benägen-g
het att monopolisera fosterlandet, nationen, för sina syften” som skapat en sken- bar fosterlandsfi entlighet från arbetarhåll; en felaktig föreställning om ett rådande motsatsförhållande mellan ”den nationella idén” och ”socialismens internationella broderskapsidé.” Föreställningen, menade Lindström, hade närts av att ”fosterlan- det använts som skylt för gruppers och individers egoistiska strävanden.”181
Socialdemokratin och fosterlandskärlek motsade inte varandra. Tvärtom var socialismen nationell men kapitalet fosterlandslöst. ”Socialismen är desto närmare sitt mål, ju närmare arbetarklassen rycker nationen”, hävdade Lindström utifrån
Sozialismus und Nation av Herman Heller. Nationen är en ”slutgiltig livsform”
som varken kan eller bör avskaff as av socialismen. I själva verket är socialismen detsamma som fulländningen av den nationella gemenskapen: ”Den innebär icke den nationella folkgemenskapens förintelse genom klassen, utan tvärtom klassens förintelse genom en sann nationell folklig gemenskap.”182 Lindströms resonemang
var knappast kontroversiellt inom SAP. Redan tjugofem år tidigare hade liknande resonemang förts inom det dåvarande socialdemokratiska ungdomsförbundet och dess organ Fram, vari högern, godsägarna och storbönderna utmålades som de egentliga fosterlandsförrädarna vilkas beteende exempelvis ökade emigrationen och klasskillnaderna.183
I 1908 års julnummer av Fram erkände visserligen Rickard Sandler, senare han- dels-, fi nans-, utrikes- och statsminister, att proletariatets nationalkänsla var av- trubbad. Samtidigt ställde han frågan vad det berodde på. Svaret var givet, liksom problemets lösning: ”Kapitalismen har orsakat nationalkänslans ruin, socialismen innebär dess renässans.” Industriarbetarna kunde under nuvarande förhållanden omöjligen förvärva ”samma känsla som den fria småbrukaren [har] till jorden” då de tvingades att fl ytta från fabrik till fabrik som moderna nomader. Vidare saknade stora delar av proletariatet besittningskänsla, en ”känsla av delägarskap i generationers samlade materiella och andliga förmögenhet”, i och med att de var egendomslösa med beskärda politiska rättigheter, vilket fi ck Sandler att retoriskt fråga: ”vad är det som skurit av banden mellan det närvarande och det förfl utna, vad är det som gjort den stora massan egendomslösa. Det är kapitalismen.” Ett stegrat socialistiskt infl ytande skulle tveklöst leda till ”nationalkänslans renässans hos proletariatet”.184
Av SAP:s företrädare tillbakavisades särskilt det av högern tecknade motsatsför- hållandet mellan internationalism och nationalism.185 Rickard Lindström hävdade
1928 att SAP alltid värnat om det svenska; redan Palms partiprogram av år 1897 var ”i mycket högre grad ett nationalsocialistiskt program än ett internationellt socialistiskt.”186 De nationalistiska strömningarna inom partiet och i synnerhet
inom dess ungdomsförbund var oerhört starka från sekelskiftet och framåt, vilket bland annat påpekats av bland annat Arne Helldén.1871904 kände sig till och med
Fredrik Ström, som själv ihärdigt propagerade för det svenska, manad att ta upp de starka patriotiska känslorna till diskussion. Inom ungdomsförbundet, menade Ström och fi ck medhåll från Frams redaktion, hade nationalismen närmast trängt s
undan internationalismen. Han manade därför sina kolleger: ”Internationalism måste hållas vid lif och predikas minst lika kraftigt som patriotismen.”188 Även
om delar av SAP tidvis förnekade själva fosterlandsidén var huvudfåran under 1900-talets första hälft positivt inställda till nationen som sådan, i varje fall till ett
framtida och socialistiskt idealsverige, vilket dock inte uteslöt kritik av samtidens kapitalistiska stat.189Rickard Lindström konstaterade 1928: ”Det är signifi kativt
att fosterlandsidén lever med oerhörd kraft även bland de allra revolutionäraste bland socialisterna. Se bara på våra dagars bolsjeviker! Vilken nationell hänförelse! Vilken stormande patriotism!”190
Genom att socialdemokratins egna företrädare ständigt lyfte fram det natio- nella med sina ståndpunkter togs udden av den frekvent framförda kritiken angå- ende fosterlandsfi entlighet som riktades mot partiet.191 SAP betonade dock andra
aspekter av centrala begrepp som folket, traditionen och fosterlandet än vad den politiska högern samtidigt gjorde. I mångt och mycket karaktäriseras det tidiga 1900-talets politiska kamp om just defi nitionerna av nämnda begrepp, vilket Lars Trägårdh visat i sin avhandling Th e Concept of the People and the Construction of Popular Political Culture in Germany and Sweden 1848– 1933.192Folktraditionerna
innehöll för SAP viktiga beståndsdelar som legitimerade deras strävan efter en ra- dikal samhällsomvandling och kamp mot monarkin, ståndssamhället och mili- tarismen. Således var folket och dess minnen centralt i SAP:s nationalism, vilket kommer att understrykas i följande stycken.